Hur kroppen reagerade

 Ögat är själens spegel. Bild: Fotoakuten

Jag tänker ofta på hur mycket bättre jag har börjat må fysiskt sedan jag lämnade honom.

Kroppen signalerade på så många sätt att det var fel.

- Jag hade sömnproblem och sov oftast för lite.
- Jag kände olust och obehag en stor det av min vakna tid.
- Jag kände hopplöshet när jag tänkte på framtiden så jag undvek attt tänka på den.
- Jag hade magknip.
- Mina ögonvitor var röda.
- Jag hade problem med spänningar i axlar och nacke.
- Jag spände käkarna.
- Jag var hemskt stressad.
- Jag kände ofta en ångest som jag inte kunde begripa.
- Jag fick hudproblem.

Sedan jag gick har:
- Jag börjat sova bra, faktiskt från första dagen.
- Börjat känna att det finns så mycket roligt.
- Börjat se att möjligheterna livet ger är så många och att det är så spännande! Även om jag ännu inte vet vad jag vill, så finns det mycket som kan bli bra.
- Magknipet kommit mycket mer sällan.
- Mina ögonvitor klarnat. Vilket är fantastiskt. Flera av mina vänner har sett det hända. Ögonen är verkligen själens spegel.
- De flesta av spänningarna släppt och orken har återvänt.
- Ångesten har upphört.
- Hudproblemen sakta blivit bättre och bättre.


Vad har du upptäckt för kroppsliga signaler? Jag har hört om allt från depressioner till viktnedgång och håravfall.

Stor stor kram!

En strålande morgon

Det känns bara strålande vackert och lätt idag.
Lite vårkänslor.
Men också en känsla av att ha tagit sig ut på den ljusa sidan. Den där livet känns mer lätt än svårt.

Och jag läser era ord, hur ni växer, blir målmedvetna, målar ;-).
Och jag känner att även om resan vi gör är tuff,
är den kantad av många vackra saker.

Livet är inte bara att vara lycklig. Lika viktigt är det att erkänna, ta in, bearbeta det andra som händer oss. Vi är i det som händer. Vi erkänner det som har varit svårt. Vi är levande i vår sorg, vårt trots, vår smärta och ilska.

Och den närvaro det skapar, den gör glädjen och lyckan så mycket renare när den kommer. Alla känslor. Att få existera som vi är och som vi känner.

Det är att vara levande.

En fin vän

Ringer och delar med en fin vän.
Vi har var och en hållt maskerna uppe för varandra.
Men när vi såg att vi delade erfarenheten sänkte vi dem.
För gott.

Och vi ser varandra nu, som människor kan se varandra när de inte låtsas.
När de vågar visa sig för varandra.
Först då älskar vi, tänker jag.

Först när vi inte gömmer oss mer.
När vi inte förskönar.
Först då lär vi känna varandra.
Först då kan vi uppskatta varandra.

Det kommer han aldrig få uppleva.

Löfte till mig själv

NU SKA JAG BÖRJA LEVA DET LIV JAG VILL LEVA.

***

Vad vill du lova dig själv kära syster?

Plocka blommor

Jag ser vårblommorna. Överallt.
Det jublar i mig.
Vitsippor och blåsippor runt husknuten.
Igår hade tusenskönan slagit ut på gräsmattan, med vintergäcken.

Jag plockar blommor.
Ser mot himlen.
Ett sätt att delta.

Jag tar dem med mig och sätter dem i vas.
Ett kort minne. Hur du fnös åt min glädje.
Hur du kallade blommorna för skräpiga
att jag bara drog in insekter.

Första gången jag gav dig en ros på promenaden.
Och du rynkade på näsan och slängde den.

Och jag plockade ändå, visst plockade jag ändå.
För att det inte skulle bli så tydligt att du tagit lusten ifrån mig.
För att jag visste att jag alltid gillat att plocka blommor.
Gömde djupt inne i mig vetskapen om att du hade förstört det jag älskade.

Sätter blommor i vas. Minns.
Nästa dag plockar jag fler.
Jag ska plocka så många buketter i år
och le mot spindlarna som kryper ur vasen.
Släppa ut dem igen.
Svårare än så är det inte.

Du skulle alltid göra allting så svårt.
Men utan dig är allting lättare.

Kalla ögon

När den visade sig.

Din kyla.

Jag trodde så länge att den var ett missförstånd.

Jag trodde det för att jag så gärna ville tro på oss.

Men det iskalla som gled in i mitt bröst på samma gång.

Det visste hela tiden att det fanns en sanning där.

I din kalla blick fanns du och hela vidden av din jävlighet.

Säkerhetsåtgärd

För säkerhets skull systrar, när jag nu känner mig så positiv till allt, till och med nästan till honom så tar jag fram min lista. Jag läste den varje dag under separationen, jag har redan skrivit om det under etiketten hemläxa, kolla där om ni vill göra en likadan. Denna lista har jag aldrig visat för någon. Nu får ni titta på den!

Kom ihåg:
- Han ser sig själv som felfri och är inte beredd att ändra sig ens när hans beteende förstör grundtilliten i hela relationen.

- Han har hotat dig och skrämt dig och sagt att han tycker att du förtjänar det.

- Han har pratat illa om mamma, dina systrar och de flesta av dina närmaste vänner. Människor du håller högt.

- Han har klankat ner på, raljerat kring och ringaktat dina politiska åsikter och grundläggande värderingar.

- Han har en usel människosyn och kvinnosyn.

- Han säger vad som helst för att få dig att känna att problemet är hos dig och kommer att få omgivningen med sig om du inte är försiktig.

- Han har agerat respektlöst och sårande när han har följt med dig och träffat dina vänner och din familj.

- Han har alkoholproblem, du vet det.

- Du har haft att känna dig älskad och trygg på din lista med drömmar i två år utan att ens överväga att bocka av det.

- Han har bestraffat dig med tystnad och irritation.

- Han har styrt dig med små och stora medel på ett finlirigt sätt så att du har anpassat dig sjukt mycket. Ändå är han aldrig nöjd.

- Du har inte vetat om han ska finnas där när du är ledsen.

Han har inte lyssnat när du har försökt förklara vad du behöver.

- Sex har varit helt på hans villkor och han kysste dig inte trots att han visste att du älskade att bli kysst. Han har hållt fast ditt huvud, tagit stryptag, nypt i dina bröstvårtor så att det gör ont trots att du har sagt att du inte vill det. Du har sagt det flera gånger, han vet. Han har verkat uttråkad och stel när han ska tillfredsställa dig och hårdhänt. Aldrig velat ge oralsex trots att han hela tiden krävde det av dig. Han kunde tvinga ner ditt huvud mot hans kön, du sa nej, han gjorde det igen.Som om han hade glömt. Han hade inte glömt.

- Han har fått dig dit han ville genom att sexvägra när du har försökt hävda dina behov och säga att han inte är attraherad av dig.

- Han har klankat ner på din kropp, din klädstil, ditt utseende.

- Han har kommenderat dig trots att du har sagt att du inte vill att han ska kommendera dig.

- Han har strandat dig på alla fester och på krogen trots att du har bett honom att inte göra det.

- Till och med hans EGEN vän är arg för att han har behandlat dig så illa.


Så ser min lista ut. Med enda skillnaden att idag byter jag ut alla trots till för. Hur ser din lista ut?

En konstig tanke

 
På väg från lunchen.
En klar vårdag.

Minnet av fint möte i kroppen.

Tänkte på dig.
Kände mig varken arg, ledsen, svag eller längtande.
Tänkte bara på några av dina goda sidor, smålog till och med.

Vad konstigt. Tänkte jag.

Hade inte allt det onda du gjorde överskuggat? Så att de inte fanns mer? Tydligen inte. Jag gick där och kände att jag tyckte om en del av dig. Trots allt.

Blev jag rädd? Lite kanske. Sen kände jag efter, det fanns inga negativa känslor där. Det var som att du förlorat all den makt du haft över mig. Och när det släppte rann både ilska och tårar med.  Alla energitjuvar hade rusat ut genom dörren.

Tycker jag om dig?

Trots allt? Kanske lite. En del av mig hoppas att du ska hitta rätt en dag. Bli hel en dag. För oj vad du är trasig. En enda oredig röra. Men jag vet också fullt ut att jag inte vill ha någonting med dig att göra.

Kanske var känslan i mig försoning.

Kanske har du släppt ditt sista grepp.

Och du står där som den ynkliga lilla man du är. Och jag känner mig inte arg, inte ömkande, inte ansvarig, inte hatisk. Ingenting annat än lätt road.

Och det är som att sinnet är rent och klart för första gången på evigheter. Kanske för första gången någonsin.

Hej då.

Från hjärtat

"Whatever you do from your heart is 100 percent effective".

Så stod det på min yogi-tepåse för några dagar sedan. Orden har verkligen sjunkit in i mig. I dag ännu på en nivå. För vad var det han attackerade? Allt det där som vi gjorde av hjärtats lust. Alla små och stora intressen som fick oss att bli uppslukade, leva upp, som han tyckte var löjliga eller ett slöseri med tid.

Men allt det du gör från hjärtat syster är hundra procent effektivt.

Min alldeles egna plats

 

Att komma hem efter denna omtumlande påsk var lite speciellt. Först hade jag en ospecifierad ångestkänsla. Tills jag bestämde mig för att släppa alla krav på vad jag borde och göra vad jag kände för mest istället.

Det blev att göra i ordning balkongen. Oj vad mysig den blev. Det tog flera timmar. Men så värt det. Jag satt där ute länge sen. Läste, drack mitt kvällste, åt smågodis, lyssnade på mysig musik. Andades djupt och lugnt, tittade på tända ljus. Tänkte ååh. :-). 

Min egen vrå, min egen kväll. Den blev så lyckad. Det är en lycka att få känna så. 

För med honom. När han var borta eller med. Jag fick inte, kunde inte känna lugn. Kände det hela tiden som att jag borde borde borde. Nu borde jag faktiskt ingenting. Jag tänker vad vill jag, sen gör jag det och efter det kommer energin till diverse plikter. Längtar du till din egen vrå? Hur tror du att det kommer att kännas i sinnet när du är där?

KRAM!

Revansch!

Hej systrar!

Jag hoppas att ni inte tycker att jag avslöjar för mycket nu, men jag känner att jag har tagit ett steg vidare i min process nu. Jag har träffat killen jag skrev om i förra inlägget igen, och den här gången började alla mina hämningar släppa. Jag tänkte mycket mindre på mitt exs ignorans och kunde njuta av att vara med en kille som verkligen kände in mig på många sätt. Åh, jag vet inte om ni förstår lyckan, men jag vill försöka förklara.

Jag trodde att mitt ex hade dödat min sexualitet genom alla anpassningar han pressade till, eller kanske allra mest hans ovilja att ge mig det jag njöt av. Nu var jag med en man som verkligen njöt av att få mig att njuta, vilken skillnad. Han fick mig att känna att jag kan hitta tillbaka, att sex är något lustfyllt och roligt, att det inte behöver vara en maktmanifestation. För mig är det något oerhört stort eftersom jag hade det dåligt i sängen med exet från första början.

Det är också ett framsteg för mig att inte känna mig så präktig jämt. Att det finns någonting att vinna på att vara lite glad och oseriös.

Ett litet men samtidigt stort steg.

Kramar! Känner ni igen er i hans sexbeteende?

Busig påsk

Hej syster!

Idag har jag en skön varm påskdag, hoppas att du har haft det bra också, om det har varit tufft vet du att du i alla fall inte har varit ensam. Jag har tänkt på er.

Jag var ut med en fin vän i går. Hon är rolig och sprallig och får mig alltid att få lust att ge mig på upptåg. Så vi gick ut och dansade och mitt i allt pratade jag med en fin kille.

Vi började kyssas på utestället, det jublade i mig eftersom mitt ex hatade kyssar och hatade att visa någon form av tillgivenhet offentligt. Det här var riktigt bra kyssar. På min topp fem lista någonsin :-). Han var väldigt fin och omtänksam. Jag följde honom hem, tänkte att j
ag äntligen skulle våga vara lite oseriös. Jag följde med så bra, det var så härligt. Men så hände något, något litet som påminde mig om sexet med mitt ex och jag flög återigen ur kroppen som jag gjorde med honom. Som jag lät honom hållas. Den här gången tog jag mig däremot ur det på det sättet att jag sa att det inte gick. Han höll om mig och bad mig berätta, jag berättade lite grann av hur jag har haft det, han tog det fint, höll mig varligt.

Jag var ledsen att jag inte var redo att njuta. Men det var bra att inse att jag kan säga nej. Att en normal människa håller om mig då. Låter det vara.

Det var inte perfekt, men det var ett steg i rätt riktning. Jag vet att jag behöver få ta det lugnt och jag ska försvara det behovet. Så hoppas jag att kroppen vågar ge sig in, njuta och känna igen.

Tänk va, han stal min lust. Jag blir så arg när jag minns det. Det är kanske det mest svårreparerade, men det ska gå. Kram och glad påsk!

Meningen med långfredag

Jag är inte religiös, men jag tycker att hela symboliken kring den kristna påsken är så otroligt vacker. Långfredagen, sorgens, gravsättningens, avskedets dag och så påskafton, återuppståndelsens, festen och ljusets dag.

Det var inte länge sedan som långfredag var en stillhetens dag. Vi spelade inte musik, vi festade inte, vi avslutade den stilla veckan i påsken vördnadsfullt. Det finns något vackert i det, traditionen gav en helgdag åt sorgen, åt svårigheterna, åt sveken vi upplevt, åt olyckan som drabbat andra. En gemensam dag av eftertanke.

Numera är det en festdag, och det vi firar mest är själva återuppståndelsen.

I min påsk i år ska båda världarna rymmas. Jag kände att det var symboliskt viktigt för mig den här gången. Idag har varit en resa bland minnen. Tårar vid frukostbordet över hur ensam jag har känt mig. Försoning. Jag är inte ensam mer. Sen ilska, ilska över all skit skit han höll på med och över alla respektlösa beteenden människor visar varandra. Till sist möta min blick i spegeln, veta att jag kan stå emot. Och så sorgen, sorgen över att inte veta om jag kan lita på en ny man. Sen känna, jo, en dag. Inte nu men en dag.

Tror ni systrar att vi kan återfödas imorgon? Återuppstå så att vi på påskdagen är våra starka fria jag? Det är vad jag tror väntar, efter att vi har gjort upp med allt det sorgliga och upprörande vi har i bagaget. Det säger påsken till mig.

När själva återuppståndelsen egentligen sker? Det får vi se. Men vi känner när vi är där.
Kram!

Påskläxa: Skriv ett beundrarbrev till dig själv

 

Glad påsk älskade syster!

Över påskhelgen ska vi jobba med en sak, vi ska skriva världens längsta beundrarbrev till oss själva. Inga reservationer, inga ursäkter, inget negativt. Skriv det i ett svep eller bygg på det fram till måndag. Jag tror att vi behöver tid för den här uppgiften, för vi är vana vid att vara så självkritiska, rannsaka varje litet misstag lika hårt som han gör. Det är det vi ska komma ifrån. Jag inser att det här är en tuff uppgift för en del, ni som är där hos honom kan känna att hjälp, jag kommer inte på någonting. Men det kommer ni att göra, mer och mer under de här dagarna. För ni är härliga, starka, roliga och har en upprorisk kärna som är fantastiskt vacker, det har jag sett under den här tiden. Ge er själva den här tiden och chansen. Se med blida ögon på er själva. Och när ni är ensamma. Stryk er själva mjukt över kinden och säg något snällt: "Jag är vacker", "Jag är så fin" "Älskade jag". Säg det.

Lycka till!

Jag ska börja redan i dag.

PS. Om du har häcken full hela helgen bara för att han är ledig och hemma och roar sig med att bete sig som den idiot han är, då kan du förstås spara läxan till dess påsken är över ;-). KRAM och heja!

En klok vän

 

 Hej syster!

Jag har varit orolig i veckan. I söndags var jag på en dejt med en kille som bor i en annan stad. Han är trevlig, verkar schysst, vi har mycket gemensamt. Vi hade roligt, umgicks i flera timmar. Men känslomässigt kände jag mig helt avstängd. Jag insåg snart att det betydde att jag inte var redo att ge efter.

Ändå, när jag kom hem, jag kände det som att jag måste höra av mig, han kommer från orten där jag bor och ska hit i helgen. Själv åker jag hem till föräldrarna i påsk, men skulle kunna föreslå att vi skulle ses en sväng före. Men fy vad den tanken har stressat mig, jag har känt att jag kanske vill, fast kanske inte borde och att jag kanske borde fast kanske inte vill.

Igår pratade jag med en kompis om det. Hon noterade så klokt att mitt beteende var en del av det gamla. Att jag tog på mig ansvaret att fixa saker och att jag försökte möta möjligen hans förväntningar men också omvärldens. Att jag antagligen fick ångest för att det jag trodde förväntades av mig inte stämde med det jag ville. Och att jag ändå inte vågade lyssna på min egen osäkerhet.

"Så försök att se honom som en vän. Hör inte av dig om du inte vet att du vill ses. Pressa inte dig själv. Ta det lugnt. Och om det sen kommer ett läge där det passar att ses och du vill det så gör ni det".

Hon har rätt. Jag var verkligen inne i att försöka leva upp till någonslags förväntningar som väldigt mycket kom utifrån.

Så nu är min hemläxa att sitta lugnt i båten. Glida fram i lugn och ro och se vart livet för mig, vad jag verkligen vill göra.

Vilken lättnad jag kände när jag vaknade i morse.

Känner du att du gör saker bara för andras skull ibland, utan att de ens har uttalat en förväntning? Jag vet att jag gör det av gammal vana, jag blev så van vid att sätta mig åt sidan och fokusera på att göra honom nöjd. Förebygga katastrofen som ändå kom. Och missa den värsta katastrofen, att jag lät min vilja köras över.

Hemläxa: Det jag vill säga

Det jag vill säga till honom om han någon gång försöker kontakta mig är enkelt:

"Du känner inte mig. Du har aldrig känt mig. Du har bara försökt göra mig till någon jag inte är. Men jag är någon helt annan, en som du har förbrukat alla chanser med. Och därför kommer du aldrig att få chansen att lära känna mig."

Vad vill du säga till honom som dina sista ord till honom?

Hittar ny låt

Allteftersom processen går framåt hittar jag nya Lisa Ekdahl-låtar som matchar. I morse hörde jag på den här. Den passar så bra just nu.

Uppe bland träden

Högt uppe bland träden där fåglarna bo
Önskar jag sitta i lugn och ro
Ingen skulle veta var jag fanns
Ingen skulle fråga var jag var någonstans

Jag ville jag kunde få sitta i träd
och luta mitt huvud in mot barken
Jag ville jag kunde få tro en enda dag
Att jag aldrig mer behövde gå på marken

Namnen du gav mig har jag inte kvar
Vem gav dig rätten att säga hur jag var
Som om du visste mer än jag vet
Om mig, mitt och min belägenhet

Du får förlåta du får förstå
Du får försöka ta in nu
Att jag regerar här i min sfär
Du kan inte kalla mig för din nu

Jag ville, jag kunde få sitta i en ek
Jag ville, jag kunde få glömma hur allt svek mig 

Allt utom rösten, allt utom min tro 

Nu vill jag bara sitta här där fåglarna bo 

Allt det du gett mig vill jag dra isär 

Allt det du söndrat vill jag vårda här 

Klättrar jag uppåt mot himlens höjd 

Hör jag inte när du är missnöjd 

 Jag ser att du talar om jag tittar ner 

Men hör inte längre vad du vill mig 

Din mun kanske rör sig men vad rör det mig 

Jag hör inte vad du säger till mig

Så glöm vem jag var för jag finns inte mer 

Jag kan men jag vill aldrig mer klättra ner 

Låt mig bara vara, låt mig tiga still 

Jag kan ändå aldrig bli som du vill

Om någon ser mig sitta i mitt träd
och ropar, kom ner på jorden
Så ska jag svara som fåglarna gör
Med en sång befriad från orden

Jag säger la, la…

Högt uppe bland träden där fåglarna bo
Önskar jag sitta i lugn och ro
Uppe bland träden i hemlighet
Återupprättas min värdighet
Högt uppe bland träden där fåglarna bo
Får allting vila får allting bero

Jag säger la, la…

Vem kände vem?

Under min morgonpromenad till jobbet hinner jag tänka mycket.
Det är därför jag försöker se till att promenera de 25 minutrarna i stället för att ta buss eller bil.

Jag märkte att jag var arg på nytt. Jag kände efter för att se om jag hade fastnat i ilskan, om det var samma saker som tidigare som jag var arg på, men det var något nytt. Det gamla kändes arkiverat vilket i sig är skönt att inse, att jag kommer framåt.

Jag är arg på att den idioten gjorde anspråk på att känna mig bättre än jag själv och att varken han eller jag ifrågasatte den befängda idén. Och jag tänkte under mina bestämda steg att det till sist var tvärtom. Jag kände honom bättre än han själv gjorde eftersom han saknade självkännedom. Han däremot, han lärde aldrig känna mig. Hur skulle han lära känna mig när han varken ville lyssna eller förstå eller se mig för den jag var? Han ville göra mig till någon annan. Det var bara den där föreställningen av å ena sidan hon den där bristfälliga som han skulle omforma och å andra sidan hon som ibland nådde upp till hans skruvade ideal.

Men han kände aldrig mig. Ändå lät jag honom diktera för mig hurdan jag var.

Jag vill skrika till honom hur fel han hade.
Men jag vet att det inte tjänar något till.


Känner du igen dig?

Min kväll

Ikväll var det min kväll, har tagit det lugnt hemma och bara gjort det jag haft lust med. Det visade sig att det var matlagning.

Åh syster, jag älskar när jag känner en fröjd i att pyssla i köket. Som jag nämnde i ett tidigare inlägg dödade han närmast min självkänsla i köket. Nu gör jag saker på mitt sätt igen och saker som jag gillar. Det blir gott och jag har det mysigt, riktigt roligt. Jag tror jag börjar hitta min kärlek till maten igen!

Jag lagade pastagratäng på eget vis till middag och kokade en soppa på potatis, purjolök, broccoli och gröna ärtor för lunchlådor framöver. Jag vet att det kommer trötta tillfällen igen, därför tar jag hand om mig på förhand nu när jag är glad och pigg. Jag gjorde också min egen müsli. Det sistnämnda har jag gjort i flera omgångar nu. Jag älskar lyxiga frukostar och pratade även med honom om att göra müsli. Vilken idiotisk ide tyckte han. Han förlöjligade den och för att inte ge honom tillfälle att håna mig varje frukost när jag plockade fram min müsli så lät jag bli att göra den. Nu äter jag den och jag njuter varje morgon av min nyttiga och goda egna blandning. Den är jag, den är min smak. Han hånade den och jag lät det ske. Men den är min smak, en liten liten del av det jag vill och även om den är liten har ingen en rätt att ta bort den.

Kommer du på något litet som han har kvävt, tänk efter, något litet som du har släppt, men som du skulle längta efter om du bara fick ett andrum?

Glad sång

Den här sången inledde mitt nya år. Varje gång jag hör den får jag känslan av att livet är lätt, jag vill bara le.

Därför delar jag den förstås med dig syster. Den säger att allt kommer att bli bra. Jag lovar dig, med dig själv på din sida så blir allting bra.

Kram!


Aufstehn! - Rise and shine

Seriebloggen 2

Isabelle Söder har jag tipsat om förut och det här passade in på mina tankar just nu ;-)!

På vägen hem

Vårblommor under tallarna på berget.
Blått vatten och blå himmel vid horisonten.
Knastrande grus på gångstigen, på väg hem.

Varmt kvällsljus fyller mitt bröst.
Och en insikt.
Du tog så mycket. Jag trodde att du till och med tog den här staden ifrån mig.
Den här staden som väckte något i mig från starten, en frihetskänsla av vattnet, klipporna, naturen på knuten.

Med dig satt jag orkeslös och halvkvävd.
Du stal så mycket från mig.
Du stal känsla för den här staden.
Och jag trodde så länge att jag aldrig skulle hitta den igen.

Vinden mjuk, blåsippor runt hörnet.

Och där och då vet jag att staden är min igen.
Mitt liv är mitt igen,
och samtidigt flyttar friheten in i magen.
Du kunde inte stjäla den.
Den var inom räckhåll för mig när jag var redo.

Och staden har kanske ett hem för mig ändå.
Det finns en möjlighet att jag kan bygga något äkta här.
Som jag längtar efter äkta.

Vad stal han av dig? Vad har du tagit tillbaka? Vad har du kvar att hitta tillbaka till?

Vad är för bra?

Fina syster!

Jag försöker fortfarande att klura kring frågan: Vad är för bra för att vara sant? Jag plågas av minnen från vår första tid, antagligen just för att vi träffades så här års, vi blev tillsammans i maj.

Det var grönt och prunkande och jag svävade som jag inte trodde att jag kunde sväva. Vi hade lärt känna varandra under våren och det tog slut med min dåvarande. Två dagar efter separationen följde mitt ex mig hem från en pubkväll med gemensamma vänner. Han förklarade att han kände något särskilt för mig, att jag var speciell, att jag var olik alla andra tjejer han hade mött. Han följde mig in och vi bara låg intill varandra på min säng och det dånade inom mig av de största känslorna jag har känt.

Tänk vad jag släppte in honom. Och tänk, jag tänkte: Det är så här det ska kännas. Han var mjuk, men ändå så säker på mig, så uppvaktande, han såg mig som jag kände att ingen hade sett mig. Tre veckor senare pratade han om att flytta ihop. Två veckor till och han skrev "Jag vill leva mitt liv med dig, jag älskar allt med dig, alltid". Han kom med matkassar när jag var sjuk, presenterade mig stolt för sina vänner, sina föräldrar, var lyrisk första gången vi besökte mina föräldrar "wow, det var HÄR du växte upp, tänk att jag är där DU växte upp". Och jag då? Jag var så lycklig, så kär och han var den bästa jag hade mött.

När det vände? Mot slutet av sommaren. Han drog sig undan, blev kort i tonen. När vi diskuterade kröp det fram att han tyckte att jag var för upptagen med jobbet, att jag bara pratade om det och umgicks för mycket med mina kollegor, att det knappast var bra för mig. Och att jag klädde mig som en fattig student.

Jag var ju stressad, jag misstolkade allt som omtanke. Sänkte ambitioner på jobbet, umgicks lite mindre med kollegorna. Började uppdatera min garderob eftersom han kanske hade rätt... Så var det igång systrar. En oändlig rad av anpassningar. För han var ju mannen i mitt liv. Den rätte. Och han älskade mig.

Jag vet att det inte var sant, jag vet i dag att han satte mig på en piedestal, som de här männen idealiserar, och så fort jag avvek från hans omöjliga ideal försökte han tvinga mig till att bli något jag inte var. Han älskade en drömbild, han hade ingen verklig förmåga att älska mig. De brister jag hade skojat om att jag hade, plötsligt blev de hans vapen emot mig. Jag trodde att han älskade mig. Nu vet jag att han började bekämpa allt som var jag. Han kunde inte visa mig respekten. Han tog sig rätten att försöka omforma mig. Han tog sig en makt han inte hade rätt till.

Så det är klart att jag är rädd för förälskelse. Den gjorde mig blind och maktlös. För att ni som inte hänger med ska förstå:från sidan varningstecken.n.nu saxar jag följande.

A: Han säger att du är den enda kvinnan som har förstått honom och att du är den enda som har behandlat honom bra. Han sätter dig på en piedestal. Det kommer inte dröja länge förrän han säger att "du är precis som alla andra". Han kan även göra motsatsen: han kanske talar om sina tidigare partners på ett sätt som gör att du känner dig underlägsen och att du aldrig kan "nå måttet", vilket ger honom makt över dig.

B: Han är hjälpsam mot dig på ett sätt som får dig att känna dig obekväm. Han får dig ständigt att stå i någon sorts tacksamhetsskuld och blir sur om han inte får hjälpa dig, om du exempelvis tackar nej. Han har åsikter om hur du bör leva ditt liv på olika sätt och blir sur om du inte tar emot hans "tips".

C: Dessa män har ofta orealistiska förväntningar på sin partner, som för honom ska vara den "perfekta kvinnan". I början kan hon idealiseras, bara för att snart bli bestraffad när hon inte kan leva upp till hans orealistiska förväntningar.

D: Han vill flytta ihop eller gifta sig väldigt tidigt i relationen. Detta är ett sätt för honom att kontrollera dig, att "äga" dig. Han har svårt att acceptera om du vill vänta med dessa saker.

E:  En narcissist förväntar sig ofta att andra ska anpassa sig till narcissistens planer. Några narcissister försöker modifiera andras planer, men använder charm för att uppnå samtycke.

Så här sammanfattar Tuvaforum:

–  Idealisering
Under den här fasen är en osund narcissist mycket kärleksfull och visar sitt bästa beteende. Har han charm så kopplar han på den för fullt samtidigt som han berättar att han aldrig känt så starkt för någon annan som han nu gör för dig. Vi vill alla bli älskade av den person som vi älskar, så är den här personen attraktiv för dig i övrigt så kommer du antagligen att falla för honom. Om han hade varit sund i sin narcissism så skulle detta kunna vara "äntligen" för dig. Men har den här personen en störning i sin narcissism så kommer förälskelsen leda rakt vidare till en fas som kommer att kosta dig ont psykiskt och fysiskt.
/../ Om allt verkar för bra för att vara sant, är det förmodligen det. Du blir kanske överväldigad av denna uppvisning av omedelbar attraktion, omedelbar engagemang och omedelbar planering för framtiden  - men det är inte sunt! Normala och sunda individer kräver en lång process att utveckla en relation, eftersom det finns så mycket som står på spel. Det är sant att vi kan bli förälskade i andra snabbt - men inte att ge sådana orealistiska löften och planera livet tillsammans efter några veckor.


Läs mer här


Till sist en liten tanke: Att jag kunde älska så stort tyder ju på att det finns så stora känslor, det är klart att jag skulle kunna möta en man som gav det tillbaka. Men vad läskigt det är att det kan vara så bedrägligt.

Jag tror

... kära systrar att jag har kommit igenom den värsta oron. Jag kan ju inte döma ut all förälskelse bara för att jag blev bränd. Särskilt inte andras. Men jag kommer att vara vaksam. Det är bra att vara rädd om sig.

Minns det han sa om andra

Då och då kommer nya minnen fram. Då och då. Nu kom jag att tänka på hur illa han pratade om mina kollegor, fnös åt dem och deras arbete, jag kunde aldrig riktigt förstå varför han var så himla upprörd, så nedlåtande.

Idag vet jag att han hade fel om dem. Helt säkert. Att hans förakt inte sa något om deras prestationer, bara om hans svartvita världsbild. Antingen var någon felfri eller så var den en idiot. I båda fallen gjorde han felbedömningar.

Men vissa av dem, de han hatade mest, ibland tänker jag att det var personer som fungerade som honom. Han hatade när någon annan visade något av hans skeva beteenden. Kanske för att han var en av få som förstod vilken egoism och känslokyla son låg bakom, vi andra bortförklarar ju, men han kände igen personer som betedde sig likadant. Kanske såg han det som att bara de som följde hans spelregler var ett verkligt hot. Vi andra skulle ju följa all moral och hänsyn i världen också enligt honom. Kanske blev han så hatisk för att han visste vilka som skulle kunna bli lurade av honom och vilka som genast skulle förstå, eftersom de betedde sig lika illa.

Vad tor ni? Vad händer när två narcissister möts? Kan det bli annat än krig?

Dåliga vibbar

Jag väcktes av ett gräl inatt. Det var riktigt obehagligt, två mansröster, berusade, en kvinna som skrek gällt Vad gör ni? Först försökte jag höra vad de sa, sen hörde jag att kvinnan skrek Nej nej sluta! Då bestämde jag mig för att ringa polisen. Det vat så konstigt, jag tänkte inte på 112 jag ringde till ett nummer jag hittade i katalogen och ingen svarade. Jag hörde tjejen skrika ring polisen, ring polisen. Ingen svarade. Sen skrek hon ring 112 och jag fattade att jag hade ringt fel. Det tog en halv minut innan jag kom fram till polisen på larmnumret, bråket fortsatte, kvinnan skrek.

Det var en före detta til kvinnan som hade ringt på hos dem, han hade huggit tag i henne, hotat att göra illa hennes hund, sagt en massa förnedrande saker till henne, sen försvunnit till sist när hon ropade efter polis.

Han hade inte skadat henne. Men vänner, vi vet. Vi vet vad för typ han var och det tog lång tid innan jag lyckades lugna ner mig och somna.

Ju mer jag inser om de här männen. Jäklar. Jäklar vad de kan ställa till med i samhället. Skrämmas, hota, trackasera respektive, ex och kvinnor på krogen. Jäklar vad de kan förstöra. Mitt ex var inte sån, men jag tänkte på några av mina medsystrars berättelser. Jag är ändå glad att den här tjejen skrek efter polis, att hon vågade anmäla. Det är jag imponerad över.

Mitt i allt, det här var kanske inte den händelse jag behövde mitt i mitt tvåsamhetstvivel. Å andra sidan, med mitt förflutna är det klokt att vara försiktig framöver. Jag ska försöka att hålla det till mig. Att göra mina bedömningar.

Hoppas lördagen blir härlig för er. Vet nu inte om jag kom fram till något i detta inlägg annat än: var försiktiga, hon är så viktig den där personen ni skyddar. Så oändligt viktig. Kram!

Funderar på det här med tvåsamhet

En av mina vänner har nyligen gått in i ett nytt förhållande.
Det får mig att fundera på det här med tvåsamheten. Jag gör mitt bästa för att vara glad för henne eftersom det är det hon vill. Hon är kär och uppfylld och har en härlig förälskelsefas.en del av mig är väldigt glad.

Samtidigt skrämmer det mig. Dels därför att jag börjar fundera mer på hur jag vill ha det. Och jag vet inte om jag vill ha det så, även om det på något vis förväntas av mig att jag ska vilja det. Hela omvärlden, hela min uppfostran, allt bygger på de förväntningarna. Men jag är rädd för att falla eftersom jag skadade mig så illa sist jag föll. Jag trodde ju att det var mannen i mitt liv och han förstörde så mycket i mig. Jag vet inte om jag någonsin ska våga slänga mig in i något igen.

Min väninnas fall för honom påminner mig om hur jag föll en gång. Jag kan inte hjälpa att jag blir orolig eftersom han ju verkar vara en sån toppenkille mot henne och jag vill att hon ska ha en toppenkille, men systrar, jag blir så orolig att han också är för bra för att vara sann. Jag vet inte alls tillräckligt mycket, jag har ju ingen aning, men det har gått så snabbt och han är så lyrisk över henne. Och även om hon verkligen förtjänar så mycket uppskattning blir jag orolig. Så orolig eftersom det stämmer in på varningstecknen. Det behöver ju inte alls vara så, jag kan ändå inte låta bli att känna att det kanske kan vara så. Jag pendlar mellan glädje för hennes skull och oro. Har jag blivit cynisk? Är jag bara jagad av min demon? Eller är jag realistisk? Det kan jag ju inte veta. Fast jag vet att min rädsla för kärleken inte ska behöva gå ut över henne. Jag ska verkligen ge honom en chans för hennes skull.

Själv då? Jag tror att jag vill ha ett förhållande igen. En dag. Men det som har hänt efter separationen är att jag känner mig rik på fina människor. Vänner och familj som jag vill ska ha en stor plats i mitt liv. Jag vill inte ha en partner som petar undan dem. Jag vill att mitt egna, mina andra relationer ska rymmas.

Kanske är jag bara inte redo efter allt. Men jag tänker att det kanske också är så, att den livsstilen inte passar mig. Jag har många vänner som har respektive som ändå klarar att ha igång ett stort liv med vänner, som inte sitter ihop med sin partner, som lever självständigt. Där känner jag mig alltid välkommen trots att jag inte är i par. Men här, på den ort där jag bor upplever jag att normen om tvåsamheten är så stark. Att så fort någon går in i en relation så försvagas banden till de vänner som inte ingår i tvåsamhetsbilden. Jag har säkert gjort likadant, jag gav ju upp så mycket av det jag trodde på och så mycket av det sätt jag ville leva på. Så varför inte detta också? Jag kan inte se på det klart.

Men jag känner väldigt starkt att jag inte vill låta nästa partner bli överordnad allt det där andra. Jag tror inte att det passar mig och hur jag vill leva, det kanske passar andra, men det passar inte mig.

På sikt behöver jag nog omge mig med människor som ser likadant på det. Där tvåsamhet inte blir två människors ensamhet, där tvåsamhet fortfarande kan vara flersamhet. Jag vänder mig alltså inte emot att ha en partner. Jag bara önskar att det inte skulle följa med så himla många umgängesregler när man går in i en relation.

PS: Lisa Ekdahl sjunger ju, "så har den drabbat mig igen, den stora ensamheten", jag roar mig med att byta ut orden "så har den drabbat mig igen, den stora tvåsamheten"... ;-). För jag och du, vi vet ju hur illa det kan gå när man låter relationen ta över. Och även om det inte behöver gå fullt så illa så kan insatsen vara nog så hög. Även i en någorlunda sund relation kan vi råka kompromissa bort oss själva i ren iver när vi faller.

Hur tänker du?

Om personlighet

"En sak vet jag säkert, min personlighet blir jag aldrig av med."

Det säger mannen på familjesidan, han firar 60 år.

Tänk, jag längtar till den dagen då jag kan säga det lika självklart. För jag vet, kanske till skillnad från honom, vad det innebär att förlora sin personlighet. Eller inte förlora den, men att tappa bort den.


Du vet vad jag menar va?
Kram!

Löpsedlar

Man grep struptag om kvinna. Står det på den lokala löpsedeln som möter mig på väg till jobbet.

Varje dag en massa små små notiser i nyhetsmedierna om våld i hemmet.
Att se den. Att veta att det bara är en liten, liten del av allt som sker.
Att se den, att veta att den otryggaste platsen för en kvinna att vara på är i hemmet. Att veta att det säkraste sättet för en kvinna att slippa utsättas för våldsbrott är genom att inte vara i en relation.

Att se allt och veta att bortom våldet, det som domstolarna ser och tar på. Där finns det helvete den psykiska misshandeln innebär. Den som hamnar mellan alla rättsstolar, den som får folk att vända bort blicken, eftersom det som händer hemma i övrigt är privat, inte deras grej.

Se en löpsedel, se en värld som de flesta andra inte känner till.
Se en värld, vår värld. Vår vetskap om skuggsidan.

Känna att även om jag är tillbaka på solsidan finns min skugga alltid med mig. Den gör mig rikare, visare, mer erfaren. Men den har dödat min naiva goda tro, min genuina övertygelse om att alla människor vill väl.

Tänka med första klunken morgonkaffe att jag inte bara sörjer mina förlorade år. Jag sörjer den ljusare världen som jag trodde fanns. I den fanns det hopp för såna som honom. Men i den verkliga världen är han förlorad.

Fast det finns hopp för mig.

Varför är det viktigt att komma ihåg?

 Allt är möjligt älskade syster. Världen ligger framför dina fötter om du släpper honom och väljer dig själv.

Och varför är det viktigt att komma ihåg att du älskar dig?
För att han har fått dig att glömma bort det.

Till skillnad från en sund och fungerande relation är det nämligen omöjligt i de här relationerna att både älska honom och att älska sig själv. Ditt val står mellan det ena och det andra.

Och om du vill leva, inte bara överleva. Om du vill bli hel, trygg, slippa ångest och brist på sömn. Om du vill känna dig älskad. Då måste du välja bort alternativet att älska honom, så att du kan älska dig själv.

För så länge du är kvar hos en person som trycker ner dig, förminskar dig, suger ur din energi, tar så mycket, ger så lite. Så länge du älskar honom älskar du inte dig själv, inte på det sätt du förtjänar att bli älskad.

Om du älskade dig själv så som du förtjänar att bli älskad, då skulle du vara långt långt bort från honom.

Vad lär vi oss? Att göra allt vi kan för att älska oss själva. Att fokusera på det framför att sluta älska honom. För ju mer kärlek vi känner till oss själva, desto mindre kommer vi att känna för honom.

När vi älskar oss själva fullt ut, först då ser vi hur oförtjänt han var av allting. Först då är vi fullt ut fria.


KRAM och heja oss!

Och glöm inte

att du älskar dig.

Glöm inte att gråta

Hej syster gråter. Det var ett tag sedan sist. Sist varade gråten i flera dagar, veckor. Det var alla känslor som först kunde komma fram när jag hade satt mig i säkerhet, när allt var tryggt.

Varför gråter syster? Ända sedan igår har jag gått runt med obehag, det beskrev jag ju. Gråten utlöstes till sist av en enkel mening på en sida om psykisk misshandel där det stod hur den som utsätts kan reagera och må. En lång bekant lista.

Till sist. Du har glömt bort vad som är viktigt för dig och vad du vill med ditt liv.

Jag gråter, för att det är så sorgligt att jag var så vilsen. För att jag inser mer och mer hur mycket jag har honom att skylla för alla tvivel. Jag gråter för att även om jag har kommit så långt, så finns ändå tvivlet på min förmåga där. Jag går inte in i det, men jag tillåter mig själv att sörja att det finns där. Och ja, jag har inte helt hittat tillbaka till vad jag vill med mitt liv, jag vet mycket mer vad jag inte vill än vad jag vill.

Känslorna måste fram förr eller senare, därför är jag inte rädd för gråten. Jag vet att den
kommer för att jag behöver det. Och ja, några tårar faller över att det gör så ont att inte ha varit älskad så som jag vill bli älskad. Det är så sorgligt alltihop.

Kram!

Hemläxa: Förstör något han gav dig

Kvällens hemläxa handlar om mitt nya favorittema, nämligen: Att vara arg. Att vara arg och visa ilska är något jag är på väg att lära mig. Jag vet inte om jag har kunnat det sedan jag var barn, knappt om jag kunde det då.

En kväll när det kröp i mig av ilska gjorde jag kvällens hemläxa. Den är till för dig som är ur relationen, inte för dig som är kvar i den eftersom han kan upptäcka vad du har gjort och det är riskabelt.

Jag tog fram en t-shirt som han gav mig en gång efter en veckas fyllefotbollsresa. När jag hämtade honom vid stationen ville han inte kramas. Han ville inte prata, han var på dåligt humör, arg. Dagen efter fick jag den där tröjan. Kul att han ändå hade tänkt på mig och ville att jag skulle få del av upplevelsen tänkte jag. Någon månad senare när vi hälsade på hans föräldrar gav han en likadan till sin mamma. Hon blev glad och tackade, då fnös han och sa "äh, det är ju bara en sån där gratis reklamtröja". Jag tog aldrig på mig den efter det. Det kändes som att han hade spottat på den.

Vad gjorde jag då den där kvällen för ett tag sen? Först tog jag en bläckpenna och skrev alla arga arga omdömen jag kunde komma på om honom på tröjan. Skrev och skrev tills den var fullklottrad, sen skrev jag lite till. Sen tog jag en sax och klippte några hål på tröjan, med hjälp av dem kunde jag slita sönder den, tills det bara var strimlor kvar.

Sen kastade jag den i soporna, spottade på den likt han har spottat på min omsorg. Knöt ihop påsen och slängde den i soprummet. Oj vad skönt det var att få avreagera mig.


Så: hemläxan blir att du förstör något som ditt ex har gett till dig. Låt det bli föremål för all din ilska. Ta ut det helt ohämmat. Förstör och släng.

Fler och fler träder fram...

I dag åt jag lunch med en ganska ny bekantskap. Hon separerade från sin sambo i höstas, de har två barn ihop. Och efterhand gav hon mig pusselbitar, minnen i förbifarten ur deras förhållande.

Minnen som med min erfarenhet fick varningsklockorna att ringa. Så jag rekommenderade henne att läsa på om psykisk misshandel. Jag vet inte vad hon kommer att komma fram till. Men min tidigare magkänsla utifrån de små, små sakerna jag då hade fått höra av henne fick verkligen belägg.

Jag är nästan säker på att hon är ännu en syster.

Jag möter er överallt nu, systrar och bröder. Det är fina möten, fina för att vi är så många som har kommit ur det och blivit starkare. Men det får kalla kårar att löpa genom mig.
Hur många är vi egentligen?
Hur kan det pågå?
Varför debatteras och diskuteras inte det här mer ute i samhället?
Är det för att vi alla har vår demon med oss, för att han har förmågan att skrämma oss?

Något är väldigt fel, inte bara på de här förövarna utan också på hur samhället ser på deras beteende.

Jag vill utrota honom ur mig

 
Kära du. Vissa dagar känner jag hur han sitter i min kropp, han sitter i mellangärdet på mig. Det skapar en allmän obehagskänsla, och ofta hjälper ingenting mot den. Den släpper när den släpper. Under tiden försöker jag ge mig tid att tänka på det jag har upplevt lite vidare, så att det inte bara ska kännas som att han när som helst kan kliva in i rummet.

Mitt under såna tillfällen får jag så härliga bilder för mig ibland. Jag skulle aldrig göra en människa fysiskt illa, om det inte gällde att försvara mig om någon använde våld mot mig.

En sån bild har följt med hela vägen. Det är att jag möter honom, knuffar omkull honom med alla krafter jag har. när han ligger på marken använder jag hela mitt väsens ilska och målmedvetenhet till att stampa på honom. Bit för bit, tills jag har stampat på hela hans kropp utom huvudet. Han ser häpen och hjälplös ut.

Igår när jag körde från ett jobbuppdrag fick jag en till sådan bild. Nämligen att han skulle komma gående vid vägen och att jag skulle gasa allt jag kunde och köra på honom. Tanken på det fick mig att le.

Det här är tankelekar man kan ägna sig åt när man känner sig maktlös, för de får en att känna sig mäktig och fri. Men i verkligheten ägnar jag mig inte åt hämnd. Inte i någon form eftersom det skulle bekräfta både för honom och mig hur viktig han fortfarande är, att han på vissa sätt, i form av känslan i magtrakten fortfarande har makt över mig. Det är hårt att erkänna det, men så är det. Om jag skulle ägna mig åt hämnd i verkligheten skulle han kunna hugga tag i mig och skrämma upp mig till nivåer jag aldrig mer vill uppleva. Därför håller jag mig borta.

Så, jag och känslan i magtrakten får finna oss i varandra en stund. Den kommer att släppa.

Kram till dig och HEJA!

Din syster

Goda minnen?

Har jag några goda minnen från min upplevelse? Det vet jag inte än. Men det tror jag inte.
Länge såg jag det som att det goda var en sak, det onda en annan. Idag ser jag det inte så längre. Nu ser jag mest att han har solkat ner alla mina minnen med honom.

Visst var vissa saker fina. Jag kan sakna hans fantastiska matlagning, jag kan sakna när han hämtade mig vid stationen efter en resa. Jag kan sakna när han bad mig att komma till honom så han fick krama mig. Men kära syster. Han kunde inte låta någonting vara riktigt fint. Det vore väl att tillskriva mig ett människovärde som han inte ville. Därför kan jag säga: jag har inga renodlade goda minnen med honom.

För även om han lagade god mat passade han alltid på att klanka ner på mig när jag skulle laga något. Jag har fortfarande dålig självkänsla i köket och känner stress inför att laga mat till andra. Han drog en snara runt mitt engagemang där och det har inte repat sig helt än, hur fel jag än vet att det var. Och vet ni hur illa det är att förstöra en annan människas entusiasm över något? Åt helvete med hans matlagning.

Och visst ställde han upp ibland och hämtade mig, men bara om jag uttryckligen bad om det. Visst gjorde han det, men inte utan att markera att det var jobbigt för honom. När han väntade i bilen fick jag oftast bara korthuggna svar från honom, det gick inte att ha ett samtal om mina upplevelser. På det sättet uppnådde han två saker. Det ena att han var så viktig och jag så oviktig att jag knappt var värd att bli hämtad. Den andra att det jag hade upplevt när jag var borta var så ointressant för honom att han inte ens försökte låtsas visa intresse. Så fy fan för hans hämtningar, jag tänker aldrig mer sätta mig i hans jävla bil.

Hans famn då? Visst var den varm, särskilt på morgonen då vi alltid låg och kramades en stund. Men allt för ofta stelnade han plötsligt i kramen, viftade bort mig och blev otålig om jag inte direkt flyttade på mig. Och när det var jag som bad om en kram fick jag den, men bara efter att han markerat att jag var jobbig. Han fick mig att känna att jag inte var värd hans kramar, att jag begärde för mycket och att det var han som skulle bestämma när det var okej att kramas och inte. Så kanske kramade han mig aldrig på riktigt. Aldrig hundra procent, även om jag gärna trodde det. Jag betackar mig för såna kramar. Då är jag hellre utan.

Varje påkostad semester, varje romantisk middag, det fanns alltid något där, ett straff före eller under tiden, något som först hotade och sedan bröt idyllen, och sen jag som kämpade extra hårt för att rätta in mig, vi var ju på semester, då ska ju allt var bra. Men han saboterade, även om han var nöjd många gånger skulle han alltid markera att mina behov inte betydde något för honom.

Så nej. Det finns inga goda minnen. Han kunde inte låta det vara så. Det finns fina möten, det finns rader av viktiga insikter. Jag talar från hjärtat nu, det enda positiva som kom ur relationen är alla mina fantastiska och användbara insikter i efterhand. Och det bästa är att de har han inte gett mig, de har jag själv kämpat mig fram till, och de har gjort mig till en starkare människa i längden. De har lagt en grund för en blivande okuvlighet. Och känner jag något för honom när jag känner innanför ilskan, så är det möjligen en ömkan. Det är tragiskt att man kan vara så ynklig.

Här är alltså jag. Var är du?

Om att våga visa sig själv

Jag tycker att ni ska läsa Mia Skäringers krönikesamling "Dyngkåt och hur helig som helst". Den handlar mycket om att vara kvinna och mamma och att ändå ha rätt att stå upp för sina behov, få forma sitt liv som man vill leva det. Det här citatet tycker jag är fint. Jag tänker att det betyder att vi ska vara oss själva, stå upp för det och ta risken att inte alla gillar det. För om vi inte gör det, då kvävs vi sakta, och om vi är så upptagna med att försöka behaga andra kan vi inte veta om de faktiskt älskar oss för den vi är innerst inne.

”Och ibland blir nakenfisen älskad och ibland lommar hon tillbaka avvisad med svansen mellan benen. Så är det för oss alla. Och jag tar hellre risken att visa mig som jag är än lever mitt liv i nån jävla insvettad hockeyutrustning.”

/Mia Skäringer.

Vad svarar man?

Man behöver inte säga mycket. När man möter någon som har varit där så förstår de. Det räcker med att berätta en liten detalj. Har ni märkt det? Då inser jag hur många som har varit där. I relationer med de där skeva personerna som inte kan bättra sig.

Igår kväll fick jag höra saker i utkanten som övertygade mig om att just de där andra personerna hade varit där. Vi pratade inte mycket om det. Men vi pratade om hur det känns att börja göra sina egna livsval och värderingar i stället för att följa efter andras. Hur skönt det känns. Vad fint tänker jag. Det känns ändå så inspirerande när man möter dem som har lagt det bakom sig. Som är helt fria. Oj vad starka de är systrar. Där ska vi alla stå en dag.

Jag var på en rolig fest igår, men då majoriteten därinne var småbarnsföräldrar försvannn många hem före kl tolv, jag hann inte prata med alla som jag hade velat prata med.

Men det var många fina engagerade samtal med rara personer. Det kändes riktigt bra :-). Och att få gå själv på fester, det är också så skönt för en som vet hur det är att aldrig kunna lita på sin respektive ens när människan är på ytan lugn och i samma rum. Det var alltid först mot slutet av festen jag verkligen andades ut. Nu gjorde jag det nästan direkt.

Kram och hoppas att ni får andas lugnt i dag. Får du det syster?

Sköna frukost

Långa frukostar på helgen efter en körig vecka är det bästa jag vet. Fina fina systrar. Idag har jag ätit frukost i två timmar. Smoothie på hallon och björnbär, rostbröd med ost, flera koppar te och så vattenmelon, min favoritfrukt. Samtidigt lyssnar jag på P1 som har så bra program på helgerna. Jag läser och lyssnar på musik och bloggar alltså och läser och äter lite till.

Sedan jag lämnade honom har de lugna stunderna blivit så många fler. Han hittade alltid på sätt att sänka mig när jag var på riktigt gott humör. När jag sa att vad härligt eller vad fint eller vad skönt om något mumlade han bara skeptiskt till svar. Jag skulle vara på bra humör, men inte för. Inte lycklig eller nöjd. Inte om han inte hade kommenterat först, då var det okej att jag var nöjd, då måste jag närmat vara det. Om jag skulle ha grymtat till svar skulle jag ha fått höra vilken tråkig gnällig person jag var. Ja, ni vet.

Just idag är jag i lättnadens läge. Alla dessa dystra minnen. De får mig att känna att jag är så glad att allt är över. Jag är fri och jag får njuta min frukost så länge jag vill. Inget annat än mina egna förväntningar styr denna dag och jag är ganska lätt att komma överens med :-)!. Stor kram syster och bror!

Som en slags semester

Blommig vid bomullsklänning, färgglada tulpaner, flipflops och ett litet glas limoncello.

Det låter som om Hejsyster skulle ha rest till sommaren.

Men det är känslan jag går runt med ikväll som inspirerar mig till alla de här detaljerna.

För i kväll firar jag i all stillhet känslan av att vara tillbaka. Av att verkligen verkligen vara tillbaka.

På min sida. Med mig på min sida klarar jag allt. Jag klarade mig ju till och med igenom åren med honom. Älskade systrar, få utmaningar i livet kan vara svårare att klara av om vi tänker på vad vi har fått gå igenom. På den andra sidan, när vi är igenom det här kommer livet att kännas så mycket lättare. I sinom tid.
  
Den här skivan är en fin omfamning. Perfekt ikväll.

Emmylou Harris – All I Intended to Be

Veckans utmaningar i land!

Ni vet kanske hur det är. Ni kanske har gjort som jag.
När jag var i min destruktiva relation satte jag mig till sist lite utanför mitt eget liv.
Jag kunde titta på allt som hände, men jag kände mig inte helt delaktig. Avtrubbad var ordet.

Det finns en fas i misshandlarförhållanden då man resignerar, man har tagit alla kamper, man orkar inte mer, man spelar med i stället, det kallas för att spela död, man gör det för att få vara i fred, för att få vara ifred ger man upp allt som är viktigt för en, det gör mindre ont då, för stunden. Men det lindrar inte det tomrum som växer inuti.

Den här fasen, frysningen av mig tog inte bara över mig i hur jag agerade i mitt förhållande. Den ledde också till att jag tryckte allt annat på paus, jag tog mig igenom i stället för att närvara, jag tog mig fram i stället för att komma framåt.

Det som har hänt sedan separationen är att jag bit för bit har blåst liv i alla de där delarna som har legat i koma så länge. En gång i tiden tog jag för mig mycket, talade utan problem inför massor av folk, gillade att känna pulshöjande utmaningar. Allt det försvann med honom. Jag gjorde en del. Men det mesta av mig var inte närvarande. Det var inte helhjärtat. Det var som att jag försökte skydda mig från livet. När jag började försöka anpassa mig efter honom började jag också ännu mer än tidigare försöka anpassa mig efter alla andra. Jag tappade riktningen och orkade inte leta upp den. Det att anpassa mig efter andra är ett beteende jag behöver komma loss ur. Som jag nästan har kommit loss ur. Jag gör mitt bästa för att kliva fram.

Den här veckan har jag gjort två saker som kändes supernerviga. En stor del av mig ville bara dra för skynket. Slumra igen, ostörd. - Men inte vaken.
Men jag tog mig igenom och jag gjorde det dessutom galant. Båda uppgifterna gick väldigt bra. Och nu är jag så trött så trött. Men så lycklig så lycklig och levande.

Jag klev fram. Det gick bra. Även om inte hela världen ser vilken bedrift det var så är det en enorm bedrift det vet jag.


Känner ni igen er i spelardöd-liknelsen? Förstår ni varför man till sist börjar göra så? Kram!

Livet gillar

Livet gillar det självklara

det som finns där, det positiva som omger oss.

Livet gillar inte klamra sig fast vid

inte  tvingas in i formas till något det inte är.

Livet gillar lätta känslor

och ledsnad som leder oss bort från det kvävande.

Livet gillar att existera, bra och dåligt

vara, pågå

aldrig mera le

fast vi gråter


Livet gillar låta livskänslan fara och flöda

men inte rusa händelser före

livet gillar öppet

för att då blir vägen rak

och det som driver oss driver oss rätt.


Livet gillar raka ord

säga det man menar

göra det man tycker

aldrig mera säga

det man tror att någon vill höra.


Utan låta orden, varje ord betyda något.

Låta människor bli viktiga.

Säga det banala

för att det är det som går att begripa

Det är inget fel med det.

Det blir oftast bra

kanske inte som man tänkt sig

men på ett annat sätt ändå bra.


Det gillar livet.

Ingen kan

No one can put you into a prison other than yourself.


Så står det på kvällens yogi-te lapp. Och jag tänker att det är sant. Att vi kanske inte valde att hamna där vi hamnade, men att vi kan välja att bryta oss loss. Vi har alltid ett val att inte acceptera att andra behandlar oss illa. Den valfriheten innebär inte att andra har rätt att behandla oss illa. Men den innebär att vi kan bemöta det genom att säga nej och gå vidare till något bättre. Till ett bättre liv.

Texten till låten i förra inlägget

Det Bästa Vaccinet :

 

Den här världen har gjort henne 

immun mot så mycket
Men det bästa vaccinet var du
Du om någon fick henne,
att bevisa att världens
underverk är långt fler än sju
Det är ett under att hon fortfarande kan
Le sitt serafiska leende ibland
Efter allt det du gjort
Det är ett under att hon fortfarande vill,
ge lite mer, ge lite till
Efter allt det du gjort

Du tror du kom undan, du tror du är frikänd
Men dra inga slutsatser så fort
Den kosmiska bokföringen registrerar
allt det du gjort och inte gjort
Hammaren ska falla någon gång
Väntan kan bli kort eller obeskrivligt lång
Men allt det du gjort
Har ställts upp i en tydlig ekvation
Och utdelning ges i relation till
Allt det du gjort

Hennes hjärta är intakt
Det har jag sett det har jag känt
Du slog ner henne i skorna
Hon var på botten men har vänt

För det är sant som dom säger
Om man överlever blir man bara starkare
Av all djävulskap som hänt

Du tror du kan fly
ifrån domen som stundar
Men då fattar du inte mycket alls
Orsak och verkan har länkats samman
Trots att du gnäller och ger hals
Det är ingenting hon kan rå för
Du skulle ha uppfört dig så som man bör
För allt det du gjort 

har samlats och summerats till ett tal
Där summan dikteras av dina val
Och allt det du gjort

Försynen har gjort så att springa det kan du
Men gömma dig kan du inte mer
Din tunga är giftig, ja rent diabolisk,
men se hur serafiskt hon ler
Jag såg henne nyss hon gick förbi
Du vill henne ont men det struntar hon i
För allt det du gjort har ställts upp
i en tydlig ekvation
Och utdelning ges i relation till
Allt det du gjort

Hennes hjärta är intakt
Det har jag sett då hon var här
Du slog ner henne till marken
Men hon låg inte kvar där
Det är sant som dom säger,
om man överlever blir man bara starkare
Så det är just det hon är

Den här världen den har gjort henne immun
mot så mycket
Men det bästa vaccinet var du.

Han faller en dag

Han kanske ser stor ut i dina ögon. Fortfarande stor och mäktig. Han kommer kanske att lyckas i några vändor till med sina manipulationer. Men i längden kommer en dag när han faller.

Du ska inte ge dig in i den kampen, det krokar bara fast dig i honom, du behöver inte ge dig in i några försök att fälla honom. Han kommer att fälla sig själv en dag.

I många år tar de här manipulativa personerna sig bra fram genom manipulationer. Men allt eftersom tiden går ökar sannolikheten att deras sjaskiga metoder stöter på motstånd. Att de genomskådas. Har han tagit sig fram genom fula metoder kommer fallet när det kommer att vara högt och hårt.

Han kommer att falla.

Till skillnad från de flesta människor blir han nämligen inte klokare med åren, han lär sig inte av sina misstag, han använder samma skeva bemötande om och om igen. Allt eftersom tiden går ökar sannolikheten att han trampar på en person för mycket. Med hans svartvita sätt att dela in människor kommer han att göra fatala felbedömningar, frågan är inte om utan när.

Så syster, vila i den vetskapen, att karma tar hand om det här. Den kosmiska balansen. Om du klarar att släppa, om du klarar att frigöra dig, då kommer obalansen som har varit mellan er att återställas på sikt. Och du kommer faktiskt kompenseras med att bli starkare än du har varit. Han kommer att nå taket så småningom. Han kommer att sluta som en sur och gnölig bitter gubbe som har misslyckats både med familjeliv, vänner och karriär. Till sist.

Lägg dig inte i den processen. Låt ödet ha sin gång för honom. Ta ditt liv i dina egna händer. Han kommer att straffas tids nog för allt det onda han har gjort mot dig. Du behöver inte göra något.

Det bästa vaccinet - Lisa Ekdahl - youtube

Det bästa vaccinet - Lisa Ekdahl - Spotify, obs bättre ljud!


OBS! Ta detta symboliskt och inte bokstavligt. Detta gäller förstås inte om ni ligger i tvist om era barn eller han har gjort sig skyldig till misshandel av det slag som det går att bevisa i domstol. Då ska ni så klart göra vad som krävs för att skydda er själva och era barn. Huvudpoängen med mitt inlägg är att om ni kan släppa hämndbegäret så har ni kommit ett steg vidare i er frigörelse från honom, då har ni accepterat att ni inte kan förändra honom. Då kommer han att uppta mindre och mindre av era tankar så att ni får utrymme att tänka på annat.

Att ta tag i rodret

Nu  ska vi sjösätta våra skepp. Börja på riktigt.

Att leva är att ta initiativ.

Att leva är att ta kontrollen över sitt eget liv.

Jag tror inte att vi alla har makt att uppnå precis vad som helst.

Men vi har makt att se till att försöka uppnå våra mål.

Fungerar inte en sak kommer en ny dröm eller lust att ta över så småningom.

Så försök och var inte rädd för att misslyckas.



Jag har alldeles för länge glidit fram den enkla vägen.

Sedan jag lämnade honom har jag börjat göra upp med det.

Saker som jag har pratat länge om att jag vill göra.

Varför inte ge det en chans?

Annars känns det bara som att vägarna smalnar hela tiden.

Det är inte sant. Det finns hur vida horisonter som helst.

Och min tillit till att jag kommer att ge min vilja en chans, får mig att känna att livet är stort och möjligt.


Jag kommer inte att kunna stöpa det i en form.

Jag kommer inte att kunna veta säkert hur saker ska bli.

De kanske blir helt annorlunda mot hur jag föreställer mig idag.

Men det gör inte så mycket så länge jag vet att från och med nu är det är jag som sitter vid rodret.

Jag driver inte runt, skuffad hit och dit av andra.

Jag går min egen väg även om den ibland känns snårig.

Snubblar jag tänker jag inte sätta mig och misströsta.

Jag tänker resa mig och gå vidare.

Till dig som är där

Några tankar till dig som är där hos honom.

Känns det som att du har svårt att andas?

Det är för att han stjäl din luft. Han hyperventilerar upp den bara för att du inte ska få något andrum.

Känns det som att det är tungt att gå framåt?

Det är för att du släpar honom efter dig i ett rep som stramar runt magen. Han ligger där lojt och förväntar sig att du ska bära hela hans vikt.

Känns det som att ångesten tar över och gör dig snurrig och rädd?

Det är för att han förbjuder dig att känna det du känner, säger att dina känslor är fel. När dina känslor är din tydligaste kompass, det som kan hjälpa dig att hitta rätt kurs när du är vilse.

Känns det som att du är ensam även med honom?

Det är för att han inte är där hos dig på det sätt som du behöver.

Känns det som att du inte klarar att stanna och inte klarar att gå?

Tänk då på vad det skulle innebära att kunna andas i fred, att slippa släpa på någon annans last, att lossa repet som trycker om magen, att få lyssna på dina egna känslor och att känna att de människor du delar ditt liv med finns där för dig på det sätt du behöver.

*
Ser du skillnaden? Ser du vilken boja runt foten han är? Ser du att om du går, det är först då du kan få dina grundläggande behov uppfyllda. Det som kan göra oss till hela, glada människor. Han påstår att dina behov inte betyder någonting. Men de betyder allt. Älskade älskade syster, dina behov betyder allt för dig i ditt liv!

Två stora utmaningar

Hej systrar!

Jag har lyckats planera in två stora utmaningar på en och samma vecka. Det känns som att all min vakna tid fokuseras runt det. Det känns lite stressigt. Men när jag stressar så tänker jag på fredagkväll. Och på helgen som väntar, och på allt trevligt som kommer därefter. Då blir jag lugn och kan fokusera.

Men om en stund smäller den första utmaningen.

Kram på er!

Nu då?

 

Jag fick den stora frågan: nu då?

Vad gör man när man äntligen har börjat öppna ögonen och ser det svart på vitt.

Den förskräckliga sanningen att han inte har älskat en som den man är. Att han kanske aldrig har älskat en. Inte på det sättet som vi menar med att älska, eftersom han bara är förmögen att utöva kontroll. Han vågar inte visa sig svag. Han bygger sin uppblåsta bild på en föreställning om att han är förmer än oss, vet bättre än oss. Trots att han har fått allt om bakfoten. En sådan person kan inte älska, inte ens sig själv.

Så. Nu då, när vi ser det. Hur ska vi kunna smälta insikten?

Det här är inget heltäckande svar eftersom jag fortfarande går en balansgång mellan att kunna svara och att söka svar själv på samma problematik. Så här tänker jag att vi ska göra nu:

1. Vi lovar oss själva att aldrig stänga ögonen för det här igen. Det var våra stängda ögon som gjorde att det kunde fortgå. Vi vet varför vi stängde dem då, vi försonas med att vi stängde dem då. Men vi lovar oss själva att aldrig stänga ögonen igen. Hur ont den nya insikten än gör.

2. När vi står upp för våra upplevelser, när vi ser dem för vad de är. Då skapar vi äntligen en efterlängtad grogrund för vad vi är. För som i Gabriellas sång "Jag har aldrig glömt vem jag var, jag har bara låtit det sova, kanske hade jag inget val, bara viljan att finnas kvar". Vi sov för att överleva. När vi har vaknat är vi omtumlade och vingliga och sköra. Men vi är vakna, för första gången sedan han lurade oss med guld och gröna skogar kan vi leva livet på riktigt. Som de vi är, inte som den han vill att vi ska vara. "Jag är inte den du vill att jag ska vara. Jag är den jag vill vara" blir vårt mantra.

3. Vi älskar ändå. Vi fokuserar på de människor vi älskar och de aktiviteter vi älskar att göra. Träffar människor som vi kan vara oss själva med. Struntar i att träffa människor som känns jobbiga att umgås med. Öppnar dörren för de allra finaste vännerna. Prioriterar bland människorna omkring. Tar över rodret över vårt stormdrabbade skepp. Vi väljer det som känns trösterikt och glädjerikt. På det sättet kommer vi bit för bit se att vi älskar oss själva också.

4. Vi gör något helt oseriöst. En flört som inte betyder något kanske? Går ut och dansar. Leker med ett barn. Ser att det inte alltid är på blodigt allvar. Ibland får det bara vara kul också.

5. Vi tillåter oss själva att känna i de doser som kroppen klarar. När tårarna lurar: Släpp fram dem tills du är färdiggråten för stunden. Min kloka vän brukar säga att ångest är många känslor på en gång. Sitt ner och soretera och tillåt alla känslor att komma fram.

6. Utmana dig när du orkar. När du har dina bra dagar, gör något lite extra. Ta för dig. Var stolt när du lyckas. Herregud, vi har sovit, men nu är det dags att inta livet. Att storma in i våra egna liv och ta över kontrollen på ett sätt vi aldrig har gjort förut.

7. Fundera över vad du drömmer om nu. Skriv en lång lång lista med drömmar om stort och smått du vill göra och vill uppnå. Känn ingen stress att uppnå dem. Efterhand kommer du att märka att du kan bocka av ett och annat. För vi går framåt. Även när det känns som att vi släpar oss fram. När vi kanske till och med släpar oss fram så rör vi oss mot våra mål om än låångsamt.

8. Och det yttersta målet: Var sann mot dig själv. Var lojal mot dig själv. Stå upp för dina behov. Då kommer resten att ordna sig. Hur kan vi inte förutse, men det är en del av charmen.