En av alla de saker som jag tycker är så underbara med min nya frihet är att jag får göra mina egna prioriteringar. Förut när jag kom hem sprang jag alltid runt som en galning för att städa och hinna börja med maten innan han kom hem. Om jag inte hade städat utan börjat med maten fick jag gliringar för att det var så stökigt. Om jag började städa och inte hunnit börja med maten fnös han över att Gud hade jag inte satt igång än.
Eftersom båda hade krävande jobb med mycket övertid var det ingen självklarhet egentligen att jag skulle göra det där. Många gånger när jag kom hem hade han satt igång med maten, det var oftast han som lagade mat stereon jag inte riktigt dög i hans ögon. Men när han valde att laga mat först behövde han inte städa undan också. Det var som att allt städande och plockande skulle skötas av mig, visst dammsög han och dammtorkade ibland men det var allt. Allt det där andra som tillhör ett hem, som jag gjorde, det erkände han aldrig som insatser. Jag snodde på hela kvällarna och plockade och fixade. Ändå sa han till våra vänner att jag nog hade tur som hade honom, alldeles För bra eftersom han gjorde Allt.
I min värld gjorde han lika mycket. Men i hans värld betydde bara hans insatser något. Och allt skulle göras, inte bara exakt på hans sätt utan också efter hans prioriteringsordning, annars var de ett slöseri med tid, meningslösa enligt honom.
Varje kväll jag kommer hem syster. Jag njuter av min rätt att prioritera. Städa när jag tycker att det behövs, diska när jag tycker att det behövs, blogga när jag vill, slappa när jag vill, laga trasiga kläder när jag vill, äta när jag vill, hänga disktrasan som jag vill. Och fortfarande är det som att jag är glatt häpen över att ingen klagar på mig. Allt jag gör gör jag rätt, därför att det är på mitt sätt, ett sätt jag inte tänker tvinga på någon annan. För alla måste vi få vara som vi är, bara vi inte skadar varandra.
Känner du igen dig?
Ja, jag känner verkligen igen mig i det du skriver. Precis som du beskriver det så springer jag runt i panik för att hinna plocka undan och börja med maten innan han kommer hem för att jag vill slippa kommentarer om att det är stökigt eller att han blir sur över att middagen inte är påbörjad. Nu har jag dock insett att det spelar ingen roll hur mycket jag hinner med för han är aldrig nöjd i alla fall och är han nöjd så skulle han aldrig erkänna det, jag får bara höra negativa saker, aldrig något positivt.
SvaraRaderaDet är ingen självklarhet att jag ska vara den som börjar med maten heller för jag jobbar dubbelt så mycket som honom och slutar alltid flera timmar senare. Men han ser alltid till att vara iväg på träning den tiden jag brukar komma hem.
Precis som du skriver så får jag alltid höra av min kille hur tacksam jag ska vara som har en kille som som gör så mycket hemma och han säger ofta att det är synd om honom som måste hjälpa till så mycket, inga andra killar han känner gör det bla bla.. Vi gör ungefär hälften var av veckostädning, matlagning och diskning, men han vägrar se andra saker som bara jag gör, t.ex. sköta ekonomin, trädgården, renovering. Sådana saker värderar han inte alls.
Det var skönt att skriva av sig lite nu :)
Hej Ulrika!
SvaraRaderaOj! Vad kusligt, du beskriver EXAKT mitt ex, varje ord stämmer. Även det där med att han påstod att ingen annan hade det så bra som jag, han brukade säga att han var för snäll mot mig. Ibland på ett hotfullt sätt när vi bråkade också "Jag har varit för snäll mot dig". Då menade han nog mer än bara städningen... Han menade nog att han borde ha varit ännu mer elak. Jag tycker att det verkligen uttrycker att han vet att han kan välja nivån på sina handlingar. I hans värld är han jättegod bara för att han inte är fullt så elak som han skulle kunna vara. Som att det är upp till honom att avgöra vad jag förtjänar och inte.
Samma grejer reagerar jag på: Ekonomin, balkongen, inredningen, alla praktiska grejer som att skruva ihop nya möbler, hjälpa honom med hans trilskand dator. Det skulle jag bara göra.
Tänk så många gånger jag tog upp att han bara klagade aldrig såg det som var bra. Han höll inne med det, allt det positiva, den snåla jäkeln.
Det är bra att du tänker att du inte kan göra honom nöjd, för det kan du inte, han är nämligen inte ute efter att klaga på det du gör eller inte gör. Han är ute efter att få dig att känna dig mindre värd. Hårt men sant. Orättvist som sjutton. Men tyvärr sant.
Stor kram!
Ja det är kusligt att det kan vara så lika. Precis som du så sköter jag också allt det praktiska som att skruva ihop möbler och det tekniska när t.ex. datorn krånglar eller att koppla in en ny digitalbox. Det lustiga är att han brukar säga att t.ex. tvätta är typisk "tjejgöra" och alltså ska jag göra det, men han tänker inte på att skruva ihop möbler och fixa en dator i så fall är typisk "killgöra", utan det ska jag också göra.
SvaraRaderaEgentligen är det tvärtom, det var du som var för snäll mot honom, HAN hade det för bra, inte du!
Kram!
Ja. Så sant! Han hade det alldeles för bra, precis som din respektive inte förtjänar allt det du ger. Han har inte gjort sig förtjänt av att ha dig.
SvaraRaderaDu förtjänar tvärtom så mycket bättre! Kram!
Oj!!! Det där med "tjejgöra" känner jag igen! Usch!!!! Jag kan berätta att ALLT var "tjejgöra" här hemma, tvätta, laga mat, ta hand om barnen, handla, städa, byta däck på bilen, ta bilen till verkstaden, lämna och hämta barnen på förskolan, handla barnkläder, ringa olika bolag ocm olika saker, ta hand om alla möjliga ärende!!!!! Oändligt! Han rörde inte ett finger utan han kom hem från jobbet och satt sig framför tv:n! Ändå, vad tror ni? Var han nöjd? :)
SvaraRadera