När min vän for illa

Ett nytt minne i kategorin svåra minnen.
Ett skämmesminne som jag ogärna berättar om.
Men jag berättade om det för den vän det berör nu i höstas.
Gud, när jag kände hur orden stockade sig, inte ville ut, hur jag knappt kunde se henne i ögonen när jag sa dem. Men hon förstod varför jag inte sa något tidigare, varför jag inte bröt med honom då. Hon förstod. Hon hade varit på en liknande plats.

Min vän levde alltså i en destruktiv relation. Den var illa på det sätt vi känner till, hon insåg det mer och mer och till sist bestämde hon sig för att gå. Jag tänker inte gå in på detaljerna. Han hade aldrig slagit henne och hon hade inte en tanke på att han skulle göra det.
Så ska hon prata med honom. Han blir vansinnig, säger till sist något i stil med att "om du tar ett steg närmare slår jag". Hon blir helt ställd, tror inte det om honom, så i försök att förklara tar hon väl på något vis ett steg framåt. Han slår henne.

När jag fick höra talas om det blev jag så chockad. Jag kunde heller inte tro det. Inte om honom, egentligen inte om någon som säger jag älskar dig. Jag var upprörd och omskakad och arg och berättade vad som hade hänt för min närmaste, alltså mitt ex.

"Ja men Gud, vad hade hon trott skulle hända då?" var hans reaktion och han himlade med ögonen.

Jag blev helt paff, försökte resonera med honom. Kanske märkte han att reaktionen var konstig, men en del av mig undrar om han sa det för att markera sin ståndpunkt: Att det finns lägen när det är rätt att slå sin partner om hon inte ger med sig. Att han skulle ha rätt att göra samma sak.

Och jag gjorde precis som min älskade väninna innan slaget. Tänkte att Gud, även om min sambo resonerar konstigt skulle han aldrig göra mig illa.

Och jag svalde hans kommentar. Berättade inte om den för en människa. Jag la den i skampåsen inom mig. Den gjorde det svårare för mig att se mig i spegeln.

Jag svalde hans onda ord för att jag inte ville tro att jag hade hört dem. Men jag hade hört dem. De hade bränt sig fast. Ohyggliga. Hur mycket jag än blundade.

Ohyggliga.

Känner ni igen er i skammen?