If you surround yourself with negative people, you'll never feel settled in or becoming equal. Det sjunger Jessie J och jag har fått flera skäl att tänka på det på sista tiden.
Två nära vänner har berättat om arbetsplatser där det negativa härskar, bromsar, tar över. Allt alla gör blir föremål för gnäll, det blir fel, det blir svårt.
Samtidigt när jag nu har en tids pendlartillvaro i väntan på min framtida bostad ser jag pendlargrimasen omkring mig. Den beror på att alla är trötta och sannolikt missnöjda över sin krångliga vardagsekvation. Men jag tänker samtidigt att om vi kunde bjuda på att se på varandra, le mot varandra, hjälpa till med en tung väska, göra plats för varandra. Om vi kollektivt började bete oss så istället, då skulle den här vardagen inte ens vara hälften så jobbig. Det är så.
Våra attityder löser inga grundproblem, de gör inte att vi får mat på bordet, eller automatiskt bra relationer, de ser inte till att vi får sova ordentligt och slippa bli sjuka. Men de lyfter oss lite varje dag om vi förmår att se och glädjas åt ljuspunkterna. En ljuskatt i ett fönsterglas, ett par som håller handen, ett moln med en fin form, en stunds eftertanke på en perrong med en fin låt i lurarna.
Men bäst av allt två främmande människor som ser varandra och ler. Kanske växlar några ord.
Att bli sedd och se och känna att man kan glädja varandra. Det är viktigt i varje relation, från ett flyktigt möte till den du har allra närmast dig. Det ger något, det ger växtkraft. Och livet lite mer värdefullt och hoppfullt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar