Hej Syster kan ha hittat hem

Jag brukade försöka föreställa mig platsen där det har läkt. Där jag är framme. Jag tänkte att jag skulle känna ett lugn i kroppen. En känsla av att jag äntligen vet vad jag själv vill. Syster, jag tror jag är där nu.

Jag skriver jag tror för att insikten får en massa sorg att skölja över mig. Den blir till ett avsked av allt det som har varit. Hela processen, alla tankemöster, all kamp. Allt. Jag behöver inte kämpa för att överleva längre. Nu jobbar jag hårt istället för att kunna leva som jag vill.

Jag minns att jag hade ett ögonblick där efter separationen. Jag insåg att jag var totalt vilsen. Jag visste inte vad jag ville med någonting. Jag kände att det inte fanns någonting jag hade lust med. Och jag ville heller inte bara lägga mig ner och vila. Jag visste inte vem jag var längre.

Jag tappade bort mig. Men frågan är om jag verkligen någonsin hade hittat mig. Även om jag var starkare innan honom än med honom så levde jag mitt liv och gjorde mina val nästan oavkortat efter andras åsikter. Idag har jag nästan helt lyckats kasta loss från det. Visst betyder andras åsikter något, visst stressar de mig, visst påverkar de mig. Men de avgör inte mina val längre. Och framförallt inte hur jag ser på mig själv och mitt liv.

Hej Syster har kommit fram till att det är dags att lämna det här samhället hon har levt i alla år med honom. Jag är tillbaka tillfälligt för att känna efter och det är ett bra beslut, att inte bara fly, jag är inte färdig här. Men jag börjar bli. Jag börjar lita mer och mer på mitt hjärta, min vilja, mina tankar, min längtan.

Och jag ger upp allt här, tryggheten här för en oviss fortsättning. Jag måste sannolikt byta yrke, sätta mig i skolbänken igen. Jag måste säga upp min lägenhet, sälja mina möbler, göra en storstädning i mitt liv och göra massa människor jag bryr mig om besvikna, och andra glada. Men jag gör det för mig. För att mitt hjärta har talat och hittat ett sammanhang åt mig i staden jag lämnade tillfälligt.

Och jag tror syster, att även om det är tidigt har jag hittat svaret på vart jag ska ta vägen och göra, inte för evigt, men de kommande åren. Och jag tror syster att den helande kärlek jag just nu upplever hjälper mig den sista biten, att läka.

Och jag gråter, av sorg över alla drömmar jag hade, av alla smärtsamma insikter, av alla felsteg jag tog, hur vilsen jag var. Och av lycka. Lycka över att jag tog mig ur det, att jag har stärkt mig själv, att jag har letat efter min sanning trots att det gör så ont. Att jag har tillåtit mig själv att formulera vad jag söker och inte nöja mig med mindre.

Älskade syster.

Jag tror jag kan säga att jag är hel igen. Att jag har hittat hem i mig själv.
Att jag tror igen.
Kan älska igen.
Och att jag är klokare, vackrare och bättre förberedd än någonsin tidigare.