På riktigt nu?

På riktigt nu?

Jag vill ge mig till dig utan spöken.

Jag tycker att vi förtjänar det.

Det fanns en gång jag kunde älska utan minnen av vassa kanter mot mina mjuka.

Det fanns en gång jag tog emot det goda, som något som var mitt, inte bara en gåva, få förunnad. Det fanns en gång jag verkligen utgick ifrån det.

Jag vill ge mig till dig utan spöken.

Men hans hårda ord bryter in mot dina mjuka och gör mig stum ibland.

Varför gör du det här? Egentligen?

Jag förklarar min kärlek till dig som om jag hade bråttom. Jag har ingen tid, jag har varit oälskad av en man för länge. Och jag vill veta nu, jag vill veta att jag kan lita på det jag känner. Du förstår jag har misstagit mig förut.

Det är deras svek som har tagit mig hit. Och min förmåga att slänga mig framför dem. Rusande tåg som har krossat mig. Jag överlevde, men jag minns hur det var att vara klämd mot rälsen, som om vi satt ihop.

Finns det goda? Bortom egoismen, någon som faktiskt vill mig väl? Jag har jobbat på min tro, du ska veta att jag har jobbat på min tro och när jag ser in i dina ögon ser jag ibland ett allvar, ett allvar av ett slag jag inte begriper. Jag har svårt att hålla blicken rak in i ditt allvar. Jag viker undan. Det kanske verkar som att jag slänger mig till dig. Men jag är hela tiden beredd att du ska lämna mig för att det är enklare så.

Jag vill älska som jag kunde göra en gång. Jag minns min första kärlek, det som var rätt. Jag ser dig och mig, ofta dig och mig i ljuset av just det. Kan det vara samma sak? Finns det ännu rum som inte skadats av cynismen? Finns det en plats där jag kan våga tro som då? Jag var så ung då, jag trodde att allt alltid var så där vackert. Och jag skrev texter om det som mina äldre skrivarvänner sågade. ”Det är inte realistiskt att ett samtal pågår så där som du beskriver. Ett samtal har många hörn att skära sig på. Och ingen vill nå fram”. Jag var så ung då, jag tyckte att det var orättvist. Jag visste inte vilken tur jag hade haft. För i den värld jag trodde på hade alla bara goda avsikter.

Men jag har krockat med så många onda avsikter sedan dess, så mycket dunkelt, så mycket egoism, så mycket hopplöshet, så lite försök att göra gott. Så mycket feghet. Mitt hjärta kände lugn i att föreställa sig en tillvaro av ensamhet. Det kanske var bäst så.

Och jag önskar att jag kunde älska dig utan det där. Det där som ekar. Som slår upp distans där närheten skulle kunna bjudas in. Jag önskar att jag skulle kunna älska dig utan att höra oron klinga i glasen, redo att hålla tal. ”Han kommer ändå att göra dig besviken, vad intalar du dig själv? Han hittar någon annan, han hittar någon som är enklare, gladare, en som inte bär på en roman av motgångar som hon skriver vidare på, en som står upp för sig själv, en som inte slänger sig framför honom redo att intyga hundra gånger att han inte behöver oroa sig att hon ska gå, hon är där, hon är där, ingen oro, ingen fara, bara lugn, det ordnar sig, till varje pris ska jag se till att det ordnar sig”. Som om paniken inte växer i bröstet när du har strukit mig över håret, jag ska åka, du inte svarar på ett sms.

Som om allt han gjorde fel inte kommer att skugga oss länge ännu, och jag inte vet om jag kan berätta det för dig. Och att det värsta av allt är att jag inte vet om jag orkar att bli besviken ännu en gång. Och att det är ett ansvar jag inte vet om det är okej av mig att lägga på dig. Det att inte göra mig besviken.

Snälla, kunde jag inte få älska dig utan hjärnspöken? Jag tycker att våra känslor förtjänar en bättre start. Någonting att gro i som inte innehåller kadaver. Jag vill komma till dig, med öppna armar. Jag vill ligga hos dig, i lugnet jag känner där. Och inte se skuggor ur det förgångna slicka väggarna. Låt oss få en chans att göra det. Jag vill försöka. Säg att kärleken ännu har en chans att börja från början. 

PS: Hej Syster har haft fullt upp med flytt och massa känslotumult. Därför har jag inte riktigt förmått att finnas här. KRAM.