Jag såg SVT:s serie när livet vänder igår, det tredje avsnittet. Där berättar musikern Johan Alander om hur det var att växa upp i ett hem där hans styvpappa misshandlade mamman. Det pågick i flera år och satte djupa spår hos både Johan och hans syster, båda började missbruka som unga. I en passage berättar han om hur rädd han var för all ilska som fanns inuti honom, att han var rädd för att bli som sin styvpappa. Det var en av de sakerna som grep mig mest, och jag tänkte också på mig själv, hur den osäkerhet som planterades i mig under relationen ibland kommer fram, och jag inte beter mig så bra som jag skulle vilja. Jag säger inte att jag blev han under relationen men att jag i vissa situationer beter mig lite likt på grund av rädsla. En rädsla som tack och lov minskar i takt med att jag vågar släppa människor nära igen. Men det har varit och är ingen blixtsnabb process för mig, detta sker stegvis, fortfarande.
Det andra som slog mig var hur de där stabila relationerna runtomkring, morföräldrarna, kunde vara nog för att hjälpa de två vilsna barnen på fötter igen. Trots att det är en mörk historia så osar den framförallt av kärlek. Och jag tror att det är genom att fokusera på det som är stabilt och värmer hjärtat som vi kommer framåt, närmare vårt mål.
Här är en länk till programmet, det finns tillgängligt i 30 dagar på svt play
Känner såväl igen rädslan. Att ha blivit som honom, att ha ersatt delar inuti mig med delar av honom och hans svärta. Tänk om de aldrig lämnar mig utan cementerats i mitt jag för gott.
SvaraRaderaJag kan fortfarande komma på mig själv med att då och då se världen med hans ögon, uppfatta personer med hans kritiska blick, för att i nästa stund kunna slå över till egen kanal och tillåta mjukare värden i världen.
Blir man någonsin fri?
Varma vårkramar T.
Ja, du ställer igen en fråga som jag också tänker på. Men jag tänker att bara det faktum att vi undrar och rannsakar oss, det ger oss i alla fall en god chans att inte bli som honom. :-)
SvaraRaderaHej Syster.
SvaraRaderaHar liknande historia att berätta som dig och läsarna av bloggen. Har nu lämnat och finner det helande att läsa dina och andras historier. Har börjat från början med läsningen.
I mitt förhållande ingick även otrohet, men det slätades över som det aldrig hänt. Och jag trodde honom. Däremot fick jag veta att jag varit otrogen. Detta då jag pratade mycket med en god vän på tel från en annan stad och jag kände mig så trött och nere. Misshandlaren var så överbevisande att tom jag trodde på hans lögner till slut. Vi älskade ju varandra! Detta var det jag fick höra vardagligen i nästan 2 år även om jag brutit med denna vän!
Jag flyttade till hans stad förra maj och samma dag jag flyttade började helvetet.Jag fick en utskällning över min otrohet och jag blev livrädd för honom. Jag fick inte ta på honom, vi delade inte säng på 6 månader. Sexvägran. Det var det värsta för mig. Samtidigt som han klagar han mitt utseende berättar hur fantastisk läcker och fantastisk hans ex och bästa vänninna är. Jag som aldrig varit svartsjuk förut börjar hata det stackars exet, som är oskyldig. Jag blir fylld med skam, svartsjuka, bitter, sur, ledsen, besviken, orkeslös och ffa jag tappar mitt värde, min inre styrka som definierar mig. Jag blir en annan människa...
Jag inser där och då att detta måste ta ett slut. I ytterligare 6 månader gör jag slut ett flertal gånger, men han övertalar mig efter några dagar. Han är livrädd för att vara ensam och jag så kär.
Förra veckan var jag på kurs 40 mil bort och hälsar på en barnsomsväninna. Vi sitter o har trevligt när vi kommer in på ämnet, så visar det sig att hennes bästa vänninna har en relation med min misshandlande kille sedan 8 månader tillbaka. Hon vet om mig. Jag ringer och pratar med henne. Herre min gud. Dom har även haft ihop det i början av våran relation i 5 månader. Det är även här en bra tjej, men där är otroheten ett faktum. Jag har haft ett magkänsla men inte vågat lita på den.
Jag skriver ett sms till misshandlaren: Kontakta mig aldrig mer. Och blockerar honom så han inte kan sms ell ringa mig. Jag vet om jag pratar med honom smälter jag. Två dagar senare får jag ett mail. Jag har inte varit otrogen eller ljugit för dig. Skönt att det är över. Ingen ursäkt!
Jag är borta i 3 månader hemifrån och det är skönt att få distans. Vi är även arbetskollegor, men han sa upp sig strax efter.
3 år av skit och lögner. Dessa misshandlare ändrar sig aldrig. Lögnerna bara ändras och den misshandlade blir bara tröttare och tröttare. Det finns inga ursäker för detta beteende. Jag hade aldrig betett mig så mot någon annan människa, klart som fasen att jag inte skall acceptera det då. Men han är ju så fiiiin när han är fin. De dåliga stunderna är inte sååå ofta, men därimellan då? Hur mår man då? Är lycka ett faktum eller är man rädd och orolig när nästa attack kommer.
Jag har precis kommit ur ett krig och behöver gå igenom samma rehab process som folk i krig varit i...Tack till alla systrar och bröder som delar med er. Det ger oss styrka på vägen att orka med processen!
Kärlek till er!
/K
Hej igen systrar.
SvaraRaderaI min läkningsprocess ingår att ta reda på fakta och få en förklaring till varför detta har hänt mig. Hittade you tube klipp från en kille som är narcissist själv och då han gick in i väggen för tredje gången letade han information om sin diagnos, och hittade ingen. resultatet är flera böcker om ämnet och även videoklipps. Engelskan är ganska svår, men otroligt lärorikt att ta del av. Sam Vaknin heter han.
Här kommer ett klipp: https://www.youtube.com/watch?v=qaVn5IPlUvo
God läsning!
Min egen läkeprocess går framåt. Sista två nätterna har jag sovit hela natten igenom utan att vakna. Första gången på säkert ett år. Jag märker att ångesten kommer mer sällan, och jag känner mig definitivt gladare. Folk på tunnelbanan eller om jag sitter på ett fik har tom börjat prata med mig. Jag har börjat stråla igen:)
Som andra har skrivit. Det är värd att lämna. Även om man lider en stund, så är det definitivt värt det!
Kram
/K
Tack för tankar och tips, jag har själv en känsla av att mitt ex skulle ligga högt på en skala över narcissistiska drag. Andra som hamnar i dessa problem kan ha en partner med diagnosen borderline, sen tänker jag personligen att alla kanske inte har en diagnos utan snarare väldigt dåliga relationsmönster sedan uppväxten, men nog är det en gåta alltid. Jag har dock lärt mig att man kan vara arg och förstå på samma gång, tidigare trodde jag det bara var det ena eller det andra. Styrkekramar!
SvaraRaderaHej!
SvaraRaderaJag vet just nu inte in eller ut. När jag hade lämnat mitt ex efter 5 år var det många som sa åt mig att gå och prata med någon. Och jag önskar nu att jag hade kommit mig för att göra det. För att känna någon slags kontroll över min situation.
Jag mår just nu så bra som jag inte gjort på länge och DET får mig att må skit. Jag kan inte förstå det. Jag lämnade honom för 8 månader sen. Har varit helt av med honom sedan 5 månader, undantagsvis något fyllesamtal från honom ibland. I 3 månader har jag träffat en ny kille. Det började med sex och jag planerade att hålla det så. Jag är inte känslomässigt redo att ge mig hän åt något mer än så hade jag klart för mig. Men väldigt snabbt blev det väldigt intensivt och vi träffas nu väldigt mycket. Jag har fastnat för honom. han är motsatsen till mitt ex. Han är så genuint god och snäll och jag har många gånger svårt att förstå att en kille kan vara såhär. Att någon faktiskt värderar mig högt och accepterar mig osv.
När jag är med honom mår jag så bra. Glad. Tycker om honom. Kär vet jag inte. Jag har svårt för att veta hur kärlek ska kännas och hur jag ska hantera det. Men jag mår bra i hela själen när jag är med honom. Men ibland när han/jag gått hem, eller när han somnat vid mig, och jag stannar till lite i mig själv och reflekterar över hur jag känner- blir jag bara panikslagen. Jag har börjat gråta flera gånger (i ensamhet) bara över hur bra jag mår.
Jag vill inte sluta träffa honom men är livrädd för vad som kommer hända om jag fortsätter. Jag kan inte se mig i ett förhållande. Men så som vi har det nu vet jag att vi snart kommer hamna i något sånt samtal, där saker som definieras. Jag vill bara stanna tiden. Han vet inte om detaljer om vad som hänt med mitt ex, han vet bara att något inte stod rätt till. Men även om jag skulle berätta mer så vet jag inte hur jag skulle få fram orden för att han ska förstå. Och hur mycket bör man säga och vad ska man låta höra till det förflutna?
Jag är så rädd för känslorna jag har. Jag vet inte hur jag ska hantera att må bra ihop med en man. Det låter ju så sjukt.. Ingen vän förstår riktigt.
Hej B! Jag tror att jag har känt en hel del av det du har känt. Jag har valt att ändå våga stanna kvar och släppa in den nye mannen i mitt liv, bit för bit. Men jag kan förstås inte veta vad som är rätt för dig, annat än att om det känns lugnt och varmt och skönt hos honom så låter det som en bra utgångspunkt. Att våga börja berätta har varit viktigt för mig, kanske du ska testa att berätta om ett av de beteenden som ditt ex hade och hur det har påverkat dig och så får du se vad den nye säger? Jag tänker också att det kan vara skönt för er båda attni vet grunden till att det kan behöva gå just lite varsamt framåt. Läs gärna hur jag kände där i början i detta inlägg:
SvaraRaderaäsch, nu har jag problem att länka från telefonen, men om du går in under tema svårigheter heter det översta inlägget "på riktigt nu?" och det är det jag menar. Kramar!
SvaraRaderaDet var ett väldigt fint skrivet inlägg <3 även kommentaren från tjejen som tydligt beskrev hur hon förklarat sin situation.
SvaraRaderaDina ord "lugnt varmt och skönt", det är exakt så det känns hos honom. Och tryggt. Det är inget jag är van vid. Men förmodligen är det precis det jag ska leta efter- vad jag inte är van vid.
Jag är van vid att nyförälskelse är stormande, snabb kärlek fylld av passion. Men se hur det gick. Nog för att jag med mitt ex kände alla de härliga känslorna. Men de varvades också alldeles för tidigt av osäkerhet, osämja och desperation.
Nu är det bara lugnt. Han är så enkel. Han kräver ingenting av mig. Och jag kan inte förstå, Jag är van vid någon som kräver alla detaljer av mitt liv, allt av mitt förflutna. Någon som vill få mig att skämmas över saker jag gjort innan vi ens träffats. Vi hade ett samtal och mitt ex kom på tal och jag tystnade och sa att det är svårt att gå in på utan att gå in för djupt. Han bara svarade "då går vi inte in på det då". Så enkelt och så självklart men ändå chockade det mig. Det chockar mig när jag haft en utekväll med vänner och jag nästa dag är beredd att berätta allt som hänt, stå till svars- men det enda han är intresserad av att veta är om jag har haft roligt.
Jag trivs bra i hans lugna trygga famn. Jag trivs bra med att bli omtyckt och omhändertagen. Men jag undrar och är rädd för om det är kontrasten till mitt ex jag tycker om. Det är första killen jag träffar sedan uppbrottet. Jag är rädd att det jag känner inte är äkta, och att det i själva verket bara känns så fantastiskt i jämförelse med mitt ex, att den nya egentligen inte är något utöver det vanliga.
Ja du, det är inte en lätt fråga. Men kanske ändå värt att fundera över vad du menar med passionerade känslor, är det det som uppstår i kontrasten i möte med en person som behandlar en omväxlande bra och dåligt? Vad är då passion/attraktion och vad är ångest och sökande efter ångestlättnad? Ibland tänker jag att ett problem i såna lägen är en sammanblandning av sånt. Så tillåt dig att utforska alternativet: lugnet, värmen, toleransen, tryggheten och den slags passion som kan växa i den grogrunden kanske? Kram
SvaraRadera