En ny dimension av svek

Jag vet att jag har kommit till många insikter.
Att han inte tillät mig att känna det jag kände i olika situationer, att han inte tillät mig att vara den jag var, att han inte gav mig en känsla av att vara älskad, att han fick mig att känna mig otrygg, värdelös.

Allt det har jag skrivit om. Men mitt inlägg igår kväll var ännu en ny insikt, hur många kan man få? Och jag undrar om inte det här både är sorgligast och det som fungerade som mest kvarhållande på samma gång: HAN TILLÄT MIG INTE ATT ÄLSKA HONOM.

Söndagsfilosofier

Hej Syster tänker inte så mycket på honom längre.
Hon är inte ens så arg.
Faktiskt har hon börjat närma sig punkten där hon känner att hans fattigdom är det enda sorgliga i det här. det och att den kommer att fortsätta att gå ut över andra och förpesta andras tillvaro så länge han inte ändrar sitt beteende.

---

Ändå kommer det stunder. Blixtar av insikter.
Som när jag idag läste om kärlek och ärlighet. Att kärleksfulla personer inte gärna kommenterar andra människors beteende och att de kan göra annorlunda. Det för att de vet att en sådan antydan säger att: Jag har rätt och du har fel och jag vet bättre än du hur du ska leva ditt liv. Kärleksfulla människor vill ogärna göra sådana påståenden mot människor de älskar. (Intressant med tanke på hur våra förövare var så snabba att fälla kommentarer om allt de tyckte vi gjorde fel  i stort och smått hela tiden, men inte alls tålde att höra om sina egna fel). MEN: det kommer ögonblick då kärleksfulla människor måste säga ifrån, när de inser att de faktiskt vet bättre, ser situationen klarare, när de av omtanke om den andra människans välmående bör säga till. Även om de vet att det kommer att bli jobbigt att säga ifrån. För faktum är att om vi tar upp sådana saker så är det normala att känna ett motstånd, känna att det är jobbigt och att därför tänka igenom, men att ändå göra det, trots att det för stunden blir jobbigare för oss, just för att vi bryr oss.

Det var resonemanget. Och jag funderade på alla gånger jag försökte sätta mig ned med honom. TROTS att jag visste att jag skulle få så mycket skit för att jag tog upp saker som bekymrade mig, som hans arbetsbörda eller hans relation till alkoholen. Det var inte roligt, det hade varit enklare för mig att låta bli. Alla dessa stålbad av smärta som mötte mig genom de där samtalen när han högg och högg frenetiskt med orden för att få mig att backa. Och jag stod på mig. För att jag visste att det inte var bra för honom det han gjorde. Precis som jag stod på mig genom grälen, långa långa samtal av den största smärtan jag hittills känt, för att jag ville att han skulle förstå mig, för att jag ville att vi skulle kunna mötas som människor. För att jag ville få ha en kärleksfull relation, för att jag inte kände att jag hade det, för att jag inte fick respekt, inte trygghet, inte känslan av att duga, aldrig känslan av att duga. Alla dessa gånger jag satte mig med honom för att tala allvar och bara fick lass med skit, det hårdaste orden jag hört, hot om våld. Och jag fortsatte, inte för att jag ville vinna, utan för att jag så förtvivlat ville kunna stanna kvar hos honom.

Syster. Ikväll grät jag en stund över det ofantligt oerhört sorgliga i att han aldrig kommer att förstå vilken enorm kärlek och vilket enormt mod och styrka som krävdes för att gå igenom det jag gick igenom i försöken att nå fram till honom. Han attackerade mig som en fiende. Han viftade allt han kunde. Han kommer aldrig att fatta att jag aldrig har kämpat så i mitt liv för att nå fram till en människa som jag kämpade med honom.

Det är så oändligt sorgligt. Och samtidigt väldigt vackert att jag gjorde allt jag gjorde. Men det jag har lärt mig är att jag i längden måste få utrymme att älska mig själv och värdera mig själv för att kunna se att jag förtjänar en kärleksfull relation. En människa som förstår att värdesätta min kärlek. En människa som vill bli älskad av mig.

---

PS. Hej syster lagar mat, massa massa god mat nu. Han sänkte ju mitt självförtroende i köket en gång. Men nu är det återupprättat. Jag njuter av att laga goda saker åt mig själv. Jag säger varje dag till mig själv, hjälp vad god mat jag lagar. Och jag menar det uppriktigt. VI ÅTERHÄMTAR OSS. VI VINNER.
DS.

Tänkvärt om smärta

Spiritually evolved individuals are extraordinarily loving, and with their extraordinary love comes extraordinary joy. They are also, by virtue of their discipline, mastery and love people of extraordinary competence, and in their competence they are called to serve the world, and in their love, they answer the call. Therefore, they are people of great power, even though they normally exercise their power in quiet or hidden ways. In this exercise of power, they suffer greatly, even dreadfully. For to exercise power is to make decisions, and the process of making decisions with total awareness is often infinitely more painful than making decisions with limited or blunted awareness which is the way most decisions are made and why they are ultimately proved wrong./ M. Scott Peck

Smärtande men nödvändiga gränser

Hej Syster har än en gång gått vilse i kärleksdjungeln. Eller vilse är fel ord. Hej Syster har öppnat sitt hjärta bara för att tvingas inse att mottagaren inte är redo just nu att ge vad hon behöver tillbaka. Ajajajajaj. Det gör ont att inse, samtidigt som jag är fruktansvärt stolt över mig själv. Jag drar en gräns, säger det här är mina behov, och innan de blir tillgodosedda blir det inget mer.

Så det så.

Men besviken får  jag vara ändå. Den här veckan tränar jag på att tillåta mig att känna att jag längtar efter kärlek, att jag sörjer att det inte kan bli något med den här personen eftersom han inte är redo. Att jag sörjer att han inte är redo. Att jag tvivlar på om han någonsin blir det.

Livet alltså. Ibland kräver det väldigt mycket av en under en och samma vecka. Så känns det just nu. Men det blir lättare att hantera om vi i stället för att trycka bort känslorna släpper fram dem. Så jag lyssnar på musik som får mig att lipa, och så försöker jag ta hand om mig själv genom att äta bra och tänka snälla tankar. Bara att acceptera att smärta hör till bilden, liksom alla bra känslor.

Det är okej att allt inte är bra. Jag lovar.

KRAM.

Kärlek, inte krav

”Varsågod, det här är kärlek, inte krav”. Säger Sara Elgeholms stornästa seriegubbe på min väggalmanacka. Och filosofen i mig börjar fundera. Alldeles för många relationer tycks köra fast i den där kravfåran förr eller senare. Vi bygger våra förhoppningar på att andra ska ge oss det vi vill ha, snarare än att stötta varandra i försöken att själva uppnå det vi drömmer om. När vi börjar begära att andra ska ta ansvaret för att göra våra liv kompletta kan vänners och anhörigas planer och drömmar kännas hotfulla. Om den ena parten förverkligar den där nya sidan hos sig själv kan det nämligen leda till att avståndet blir större en period. Vi kanske inte får det där vi är vana att få i form av den andras tid, ömhetsbetygelser eller lyssnande öra.

Av rädsla för att bli lämnad är det är lätt att lägga mycket energi på att saker inte ska förändras. Det bygger på missförståndet att samspelet i en relation alltid ska se ut som det har gjort. Att det enda sättet att intyga kärlek är att bevisa och bevisa, ”jag finns kvar, jag behöver dig”. Men det sättet att bygga relationer på vilar på en otrygghet i grunden. En otrygghet som leder till att parterna hämmar varandra.

 

Gränsdragningen är svårast under en livskris, då är lätt att klamra sig fast vid första bästa trygghet som tycks erbjudas av omgivningen. Men genom att göra det förlorar vi vår chans att hitta balansen, stå på egna ben. Vi lutar oss mot vår omgivning i stället för att ta ansvaret för att avgöra hur vi ska komma vidare. Så hur förhåller man sig till ett sådant beteende? En anhörig som har ägnat hela yrkeslivet åt att jobba med ungdomar som har hamnat snett av olika skäl ger rådet: ”Det viktigaste är att vara ett stöd utan att bli en krycka”.

Hon pratade om det klassiska scenariot då en person i kris söker en partner innan den har arbetat färdigt med sig själv. Det är nästan omöjligt att undvika att det förvandlas till en patient-krycka-relation. Hur ska man tillgodose båda personernas behov av stöd när jämvikten inte finns? Och om kryckan till sist inte orkar under tyngden, vad händer då? Då faller den som har lutat sig mot kryckan igen, utan att ha byggt upp den styrka var och en behöver för att hitta trygghet i sig själv och mod att ta egna vägar.

Min upplevelse är att det först är när man hittar trygghet i sig själv som man klarar att ge kärlek på ett kravlöst sätt. Genom att släppa prestationskravet gentemot varandra frigörs en massa energi till att stötta varandra och uppriktigt glädjas åt varandras framgångar. När relationerna frigörs från bevisbördor och dåligt samvete blir allting mer lustfyllt, lekande, fritt.

Så ta ansvaret för att du ska skaffa dig det du behöver för att må bra i livet. Det kan aldrig vara upp till någon annan att tillgodose det. Om inte ens du har rannsakat dig själv och vad du faktiskt vill, hur ska någon annans insatser för att hjälpa dig någonsin bli tillräckliga i dina ögon?

Kärlek förutsätter respekt

En grund för kärlek är att vi respekterar varandra och varandras behov.
Utan den respekten kan vi inte uppleva trygghet.
Utan tryggheten kan vi inte ge varandra kärlek, vi blir oroliga.
Utan att kunna ge varandra kärlek kan vi inte stötta varandra i livet.
Utan varandras stöd blir vi svagare i relationen.

Kärlek börjar med att säga att vi respekterar varandra för vad vi är.
Och att vi därmed respekterar varandras behov och stödjer varandra i varandras drömmar.

En kvalificerad gissning kära läsare, du är här för att du inte har blivit bemött med respekt.
Fundera en stund på vad det är att respektera en annan människa och vad respektfullt bemötande är enligt dig i en relation.

KRAM

Kvällslåt om att inse

You're not sorry - Taylor Swift

All this time I was wasting hoping you would come around
I've been giving out chances every time
And all you do is let me down
And it's taken me this long baby but I figured you out
And you're thinking we'll be fine again but not this time around

You don't have to call anymore
I won't pick up the phone
This is the last straw
Don't wanna hurt anymore
And you can tell me that you're sorry
But I don't believe you, baby
Like I did before
You're not sorry...no, no, no, no

You're looking so innocent
I might believe you if I didn't know
Could've loved you all my life
If you hadn't left me waiting in the cold
And you got your share of secrets
And I'm tired of being last to know
And now you're asking me to listen 'cause it's worked each time before

But you don't have to call anymore
I won't pick up the phone
This is the last straw
Don't want to hurt anymore
And you can tell me that you're sorry
But I don't believe you, baby
Like I did before
You're not sorry...no, no, no
You're not sorry...no, no, no

You had me crawling for you honey
And it never would've gone away no
You used to shine so bright but I watched all of it fade

So you don't have to call anymore
I won't pick up the phone
This is the last straw
There's nothing left to beg for
And you can tell me that you're sorry
But I don't believe you, baby
Like I did before
You're not sorry...no, no, no
You're not sorry...no, no, no
No, no, no, no
No, no, no, no
No, no, no, no.

Hej syster läser spännande bok

Fina vänner, Hej Syster är så inne i en spßnnande bok att hon inte vill göra något annat :-). Jag kan bara tipsa er om att beställa den på adlibris, den heter "The road less travelled". Så småningom lär ni höra mer om den. Just nu bara öppnar den mina ögon mer och mer för en massa värdefulla insikter.


Har du några bra lästips?


KRAM

Hej systers nyårslöfte

De kunde tvivla

Sätta parenteser runt mina ord

Säga nej och nja och vi får se

Och varför ska du det

Vad ska det vara bra för

Tänk på allt du måste göra

Tänk på tänk på tänk tänk tänk

Och om de lyssnade.

Faktiskt lyssnade kunde jag svara

Att jag har försökt

Jag har använt varje millimeter av mig för att göra som de sa.

Men det räckte inte till.

Det borde finnas mer av mig sa de då

Om jag bara tänkte till.

Men det var först när jag slutade tänka

Som jag hittade min känsla

Och om de hade kunnat begripa

Hade jag sagt till dem att det inte finns kraft

Där det inte finns känsla.

Och deras plikt.

Den är det mest värdelösa påfundet i världen.

Men jag säger inget.

För de tror att det är plikten som håller ihop.

När den egentligen gör att de aldrig kan leva på djupet

Uppleva på riktigt.

Utan bara prestera utan att verkligen existera.

Och jag har inget kvar att lyssna på.

INGET KVAR ATT LYSSNA PÅ.

Och det är inte mig det är fel på,

Det är ni som är avtrubbade

Och jag tänker aldrig mer försöka bli som er.

---

Kärlek in i det nya året!