16 mars 2012

Stora känslor

Hej Syster har blivit förälskad.
Trots att jag dras med en lätt förkylning i kroppen, trots att jag var jättetrött när jag skulle sova igår ville sömnen inte komma. Jag tänkte lite på hur det kändes när jag förälskade mig i mitt ex, de här känslorna är liks intensiva. Bara det att den här gången får jag inte uppleva det fullt ut, inte som jag gjorde då.

Då bara smälte jag mig själv och allt jag ville in i den nya känslan. Jag styrde om mina planer, mitt liv efter honom. Den här gången har jag varit försiktigare. Jag har redan tidigare tagit besluten om min närmaste framtid. Jag har så gott det går försökt lista ut vad han är för person. Jag har inte hittat något konstigt än. Men jag litar inte riktigt på mitt omdöme.

Har ni sett det där sex and the city- avsnittet där Carrie frågar sig: Are all men freaks?
Så känns det. Jag har träffat så många skumma, relationsrädda killar att jag väntar mig att den här killen kommer att bli svartsjuk i ett slag eller bara lägga benen på ryggen. Fast alla signaler hittills är att han är omtänksam och vill träffa mig.

Tidigare när jag har varit förälskad har jag känt mig oövervinnerlig, men nu är jag väldigt rädd. Samtidigt vet jag att jag inte kan låta rädslan vinna, då skulle jag aldrig våga gå in i en nära relation igen. Jag vill inte bli sån. Jag vill våga älska igen.

Men: Jag tänker inte tappa bort mig för en killes skull igen. Jag tänker lyssna på min rationella röst även på vägen genom förälskelsen. Jag tänker försöka tillåta mig njuta av allt det fina som finns mellan oss.

Jag hoppas att när jag nu tar steget, att han följer med mig. Och jag vet att jag inte kommer att nöja mig med mindre än att han följer med mig :-).

Men oj, vad hjärtat bultar.

14 mars 2012

Ett stort steg

Hej Syster har gjort något väldigt modigt.
Hon har sagt ja till att släppa in en god man i sitt liv.

Vi har känt varandra sedan i höstas och han har gjort små närmanden, visat intresse hela vägen. Inte i stora ord, utan genom en extra beröring här och där, en fråga om vi ska ta en fika. Jag har haft så mycket annat i huvudet att jag har avvisat det. Men den senaste månaden har jag tänkt igenom det. Jag gillar honom.

Så, jag funderade tio varv. 1.) Är det här en flyktväg? Svar: Nej, jag vill ha en varm och respektfull relation, det är ett av mina mål att hitta det och jag tror att han erbjuder det. 2.)Är det här ett sätt att klamra sig fast vid tryggheten, jag som snart ska åka bort? Svar: Nej, jag medger att timingen inte är den bästa, men jag hade oavsett honom bestämt mig för att den här staden jag bor i nu är rätt för mig och att jag vill tillbaka i höst. Jag kände bara inför avresan att jag inte visste om jag kunde leva med att inte ha försökt nå fram till honom med risken att han skulle hitta någon annan. Det kändes som att jag inte kunde försvara mina motiv inför mig själv. 3.) Är det här ett sätt att få bevisat för mig att jag duger? Svar: Nej. Jag vet att jag duger, jag vet mycket väl att jag är en fin och älskvärd person. Jag behöver ingen man som berättar det för mig. Men jag känner att jag vill hitta närhet, vill söka tillit, vill hitta någon att utvecklas ihop med. En framtida livskamrat? Kanske.

Klart är att oavsett romanser, flingar, alla historier jag har haft med män efter mitt ex är att det här är det första fallet då jag aktivt har analyserat och valt, inte bara blivit vald. Att det här är det första med verklig potential att bli det jag söker.

Därför är jag livrädd. Därför är jag jätteglad. Hej syster blottar sitt hjärta. Hon riskerar att bli nobbad, sårad. Men hon vet att hon aldrig mer kommer låta någon knäcka henne. Och hon vet att den möjliga belöningen är så mycket större.

Så söta syster. Håll tummarna för oss.

Puss!

8 mars 2012

En kvinnas möjligheter

Min resa

Någonstans tänker jag att det är bra att jag är där jag är nu. Att jag möter en massa saker hos mig själv, rannsakar en massa som jag inte skulle ha gjort annars.

Att det gör min förmåga att uppskatta och uttrycka kärlek så mycket större. Innan tog jag verkligen många relationer för givet. Jag kunde inte vara nöjd, jag skulle vidare och vidare. 

Jag föll samtidigt lätt för minsta smicker. Jag visste inte mitt eget värde eller vem jag sökte. Nu vet jag bättre vad jag söker på det relationella planet. Både i kärleksrelationer och vänskapsrelationer. Jag är på väg att göra upp med en hel del.

Jag börjar äntligen inse att jag är en vacker och intressant person, att jag gör ett bra jobb, att jag är en fin vän. Att jag kan vara allt det där.

Jag kan ta hand om mig, sakta ned, men vågar också anta utmaningar och ror i land dem på ett bra sätt. 

Samtidigt funderar jag över en kvinnas möjligheter. Kan jag göra karriär? Vill någon ha mig fast jag är kvinna? Kan jag hitta en man som respekterar mig fullt ut? Kommer jag att få erkänsla och uppskattning eller tas allt det goda jag gör och ger för givet? Vi får se.

Klart är att alldeles för många skeva hårda manliga värderingar styr. De är felaktiga på så många sätt. Men de styr. Trist trist. Det är där jag vill utmana. Hur vi tänker och värderar och prioriterar. Och där min resa har en stor betydelse. Min resning.

Jag tror det.

Och din syster.

5 mars 2012

Några tankar om ansvar

Att dra gränser för ansvar r en hjälp i förhållande till en manipulativ partner, eller har i alla fall varit för mig.

Så här tänker jag efter det jag har varit med om:

Han har ansvar för sitt beteende. Han har ansvar för att han behandlade mig illa. Att han inte lyssnade på mig eller gjorde några djupare ansträngningar att förstå mig. Att han satte sig i försvarsställning och vägrade att se att jag blev sårad av det han gjorde. Att han gjorde saker jag hade sagt att jag mådde dåligt av eller inte ville. Att han i sitt beteende signalerade att han inte respekterade mig för den jag var utan att jag måste bevisa mig värdig hans kärlek genom att ändra på mig. Att hans agerande fick mig att känna mig otillräcklig, att han sannolikt försökte ha mig kvar genom att kontrollera mig. Att han inte agerade med min utveckling för ögonen, att han inte såg sin roll. Att han inte tog ansvar för att jobba med sina dåliga sidor.

Omgivningen har ett ansvar för att he sett att saker var fel, men inte reagerat. För att ha skojat bort, trivialiserat, blundat för det som pågick och för att inte vilja ta ställning och därmed inte markerat att det som hände var fel. Därmed indirekt trivialiserat det som hände.

Men JAG HAR OCKSÅ ETT ANSVAR. Jag har ansvar för att jag stannade kvar så länge som jag gjorde. Att jag valde att resignera på vägen. Att jag i de olika situationerna valde att låta honom styra, att jag valde att anpassa mig, valde att hans åsikt om mig var viktigare än min egen åsikt om mig. Att jag valde att inte berätta hela sanningen för min omgivning. Att jag valde att inte be om hjälp. Jag har ansvar för att jag inte höll min egen hand, inte försvarade mina behov, mina uppfattningar, att jag blundade för det som pågick. Att jag tillät honom att definiera mig. När det egentligen bara är jag som vet vad som är bäst för mig. Jag har ansvar för att jag nekade mig själv det jag egentligen ville ha: ett tryggt och kärleksfullt förhållande, präglat av tillit och ett månande om varandras utveckling.

När jag gick inte bara signalerade jag till honom att hans beteende var fel. Jag tog ett beslut att ta ansvar för mitt liv och för att jag nu skulle ge mig ut på en vandring, ett sökande efter det jag själv ville ha. Det var ett beslut att inte tillåta honom att stoppa mig längre.

Jag tror att jag behövde den tid jag tog mig av flera olika skäl. Men för att se framåt, för att hitta ett sätt som är mer konstruktivt, för att kunna skydda mig själv mot liknande människor i framtiden är det nödvändigt för mig att erkänna: Jag hade både makt och ansvar, jag intalade mig själv att jag inte hade det, men jag hade det. Jag kunde ta beslutet att gå. Det var mitt ansvar att ta det beslutet. Och jag har fortsättningsvis både makten och ansvaret att fortsätta vägen mot mina mål. Jag kan inte skylla på det som har varit eller det han gjorde mot mig. Jag behöver inse att jag inte är något offer för omständigheterna, det är inte synd om mig längre. Min upplevelse gav mig både sorg och viktiga insikter. Jag har rätt att sörja, jag har ansvar att låta mig bearbeta allt och inte bara blunda. Jag har ansvar att vara ärlig mot mig själv.


Allt det här är jag skyldig mig själv. Att gå vidare. Att välja mig själv. Att välja att sätta mig i förarsätet, och inte bara åka med som passagerare.

3 mars 2012

Tidigt en lördagmorgon

Hej Syster vaknade redan klockan halv åtta. Hon försökte somna om. Hade varit ute och dansat till sent på natten. Men ljuset där utanför fönstret var för lockande. Hon gav med sig till sist. En timme senare satt hon tjockt påpälsad på sin balkong. Lät musik blanda sig med fågelsången och lapade sol.

Våren är på väg syster. Vet du. Så mycket i mitt liv är öppet just nu. Men för första gången någonsin klarar jag av att njuta av det. Det har tre förklaringar. 1.) När jag blir nervös andas jag djupt, känner efter, observerar mina tankar. Accepterar att livet är föränderligt. Jag mår inte bra av att klamra mig fast vid saker för trygghetens skull. Jag söker, just nu i livet söker jag och kanske kommer jag alltid söka, av nyfikenhet på livet. Det är fint. 2.) Jag jobbar hela tiden på att koppla bort tankar på vad omgivningen ska tycka om det jag gör. Jag närmar mig en punkt som kan kallas ett viktigt delmål i resan. För när jag lever här och nu är jag väldigt nöjd med mitt liv. När jag däremot börjar fundera på vad andra tycker om det, då bjuder jag in negativa tankar om mig själv. Jag har ett val att inte bjuda in de tankarna. 3.) Det finns någonting i mig, eller nära mig som hjälper mig nu när jag har valt rätt väg för mig, när jag är öppen för hjälpen. Fast jag inte vet vart jag ska känns stegen på vägen tydliga, som att jag har en riktning i allt jag gör, som att allt som händer har en mening. Och jag känner att det finns en kraft, som om vi öppnar oss för den, ger mig så många oväntade vackra saker varje dag. Och dessutom: Ju tryggare jag känner mig i att jag är på min egen sida, gör val för min egen skull, inte för andras, desto lugnare blir jag i tillvaron.

Hur är din helg syster? Gå ut en promenad i den sköna vårsolen tycker jag. Det hjälper. 

Kram!

2 mars 2012

Hurra för Hej syster!


Det är en väldigt speciell dag för mig idag.
Och för bloggen.
I dag är det exakt ett år sedan jag satte igång.
Hej Syster fyller alltså ett år!

Den 2 mars 2011.
Vem var jag då?

Fyra månader hade gått sedan jag lämnade honom. De hade varit stormiga. Växlande mellan sjungande frihet och krypande ångest. Gråtattacker, trötthet, yrsel. Jag hade hittat stöd hos vänner, inte alltid de personer jag först trodde. Flera av dem jag hade väntat mig skulle finnas försvann, den förlusten var lika stor som den av drömmen med honom. Men jag lärde mig att höja blicken. Jag började fokusera på de personer som bemötte mig bra. Jag började fundera över hur jag såg på vänskap, livet, relationer. Jag vände blicken mot mina likasinnade. Steg för steg släppte jag taget om de som inte delade min livssyn. Jag lät dem leva i utkanten av mitt liv istället för i mitten.

Det fanns fallgropar: tvivlet, längtan efter en snabb lösning att allt bara måste vara bra nu, försök att leva efter andras förväntningar, en fixering som dök upp ibland över vad andra tänkte om mig, närmast en besatthet av att framstå som bra inför andra.

Men jag reste mig hela tiden. Jag kände det faktiskt som att en kraft större än jag själv hjälpte mig framåt. Det var så mycket jag mötte på en gång. Min uppfostran, alla felaktiga förväntningar, alla val jag gjort för andras skull, alla val jag aldrig gjort för min egen. I skallen tumlade alla tankar och insikter runt som i en mixer.

Fortfarande kan jag känna att det går fort i skallen. Fortfarande kan jag känna tvivel. Ångest. Ensamhet. Rädsla. Men jag tvivlar inte längre att jag är på rätt väg. Och jag känner det fortfarande som att jag har benådats av en god kraft som följer mina steg. Jag känner större trygghet än jag någonsin har gjort, trots att livet aldrig tidigare varit så öppet. Jag är öppen. Jag tar emot. Jag har slutat klamra mig fast.

Kära syster. INGET ÄR SÅ VIKTIGT ATT DET ÄR VÄRT ATT MÅ DÅLIGT FÖR. Orden stod i en väggalmanacka under mina mest turbulenta månader. Och så är det.

Vad är då att må dåligt? Det är känslan av att krympa, att förlora sig själv, att förlora mening, att förlora energi. Det är inte jobbiga känslor i sig, för de känslorna kommer alltid att finnas och de lär oss viktiga saker om oss själva.

Själen ropar på oss när vi är på väg att tappa vår riktning. Den ropar och ropar allt högre. Tills vi lyssnar, eller går under själsligen. Så lyssna.

Hur kan nödropen yttra sig? Ofta i ångest, depression, svåra humörsvängningar, sådant som kallas psykisk ohälsa. Men jag tror att det som gör det ohälsosamt är våra försök att tränga undan, ignorera själens skrik. När vi istället söker hjälp, när vi vågar andas med vår ångest, när vi möter oss själva, då kan vi hitta tillbaka till vår huvudväg, då kan vi hitta den riktning vi mår bra av.

Syster. Hur det än känns nu. Han är ett stickspår på din väg. Han är inte meningen eller målet. Du kan behöva hjälp att ta dig från sidovägen till huvudvägen. Men den som gör vandringen dit, det är ytterst du själv. Ha tillförsikt, det kommer att finnas krafter som hjälper dig dit. För något i dig strävar efter att bli hel, strävar efter att växa som människa.

Strävar efter att söka svaren, likt Hej Syster drogs in i sin blogg och det nystande av allt trassel det innebar. Detta möte med alla svåra tankar i mig. Svåra minnen. Det har varit och är en läkeprocess.

Och jag jublar över det stora undret. Att jag när jag var på botten fick styrka att börja göra upp, inte bara med honom utan med allt annat som har fått mig att känna mig osäker, ensam, otillräcklig genom åren.

Jag fortsätter min vandring. Du fortsätter din. Vet att vi är många många som är på väg mot huvudvägen. Vet att godheten är störst. Och att kärleken vinner i slutändan.

Få de senaste inläggen till din mejl