30 december 2011

HEMLÄXA: En bön



Sätt på lite lugnande musik kära syster, tänd ett ljus. Andas till musiken, försök landa i dig själv. Andas lugnt och be en bön.

Du kan be den till dig själv, till din Gud, till en högre makt, till solen eller till morgondagen. Vad du än vill. Det här är Hej Systers bön just nu:

"Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra. Mod att förändra det jag kan och visdom att inse skillnaden".

Artikel: Acceptans som väg vidare

---
Har du någon bön du vill dela med dig av syster?

Rensar


Slutet av ett år. För mig innebär det alltid att rannsaka mig själv. Göra bokslut. Rensa. Det är skönt men uttröttande. Mitt förflutna är lika påtagligt som min framtid just nu. Men syster, det har hänt något i mig. Jag känner en sån tillförsikt. Jag tror jag börjar bli hel. Jag känner mig lugn med att inte veta hur framtiden ska se ut, exakt vad jag ska göra. Jag känner att det finns en massa spännande äventyr som väntar i denna ovisshet. Jag känner att jag inte behöver ha bråttom. Jag kan njuta av min väg.

Det här året blev ett resande år. Jag visste det redan när jag inledde det. Att jag skulle söka många vägar, möta många människor, att mycket skulle hända. Mycket. Och det blev så. När jag just hade lämnat honom var jag fast en tid i bitterhet, jag tänkte 3,5 år. All den tiden, bortkastad, ingen nytta var det med den, jag nådde ändå inte fram, det blev inte vad jag drömde om. Med tiden insåg jag bit för bit att det inte riktigt var så. Att min tunga resa innebar många möjligheter att lära mig saker om mig själv som jag aldrig skulle ha lärt mig annars, och om livet.

Fast jag trodde ändå att jag var skadad, att tilliten aldrig skulle kunna återhämta sig. Att jag aldrig skulle våga älska helhjärtat igen. Jag trodde allt det där. Jag anade inte då att jag innan året var slut skulle känna mig redo att älska igen. Älska på ett sätt jag aldrig gjort tidigare. Jag vet att jag har en vacker kärlek att ge och jag vet vad jag förtjänar i gengäld. Det har jag aldrig i mitt liv vetat innan. Så inte konstigt att jag gick vilse.

Syster, det här skulle kunna bli hur långt som helst. Men om du är i en stund av tvivel vill jag bara säga: Ha tålamod, bit för bit kommer du att återhämta dig, läka, om du tillåter dig att bearbeta saker, tillåter dig att ta för dig av det du vill ha, tillåter dig att sätta gränser gentemot andra.

Det här året har präglats av ett rasande tempo. Så snabbt har allt utvecklats i mig att det faktiskt inte känns som att ett år har gått. Snarare 3, 5 år. Den insikten kom till mig i mellandagarna. Själen kan växa så snabbt när vi väl ger den utrymme, det kan ge oss rikedomar som kompenserar för svårigheter.

Vi kan säga så här: Lagom till nyåret är jag och mitt förflutna inte kvitt, men jag har kompenserats för mitt lidande, just för att jag själv har försökt se svårigheterna som möjligheter att lära mig om mig själv.

Och när det känns som mörkast. Då gäller det att andas lugnt och gå vidare, framåt i det okända. Du kommer att märka att det är en fantastisk resa du har börjat. Och det är med glädje och lycka som jag säger att jag närmar mig ett nytt resande år. Tänk: Jag har nått så här långt år 2011. Vad ska det då inte bli av mig år 2012? Det är spännande syster.

KRAM.

24 december 2011

Några julmorgontankar



Bandet av svårigheter bakom mig. Bandet av svåra relationer.
Berättar om en värld, ett liv, mitt liv en gång, tre och ett halvt år av kamp mot något som inte gick.

Kamp i ett liv som inte var möjligt att leva för mig.
Jag behöver inte leva så längre.
Jag behöver inte leva så längre.
Det är inte så jag lever längre.

Det är inte en kamp varje dag att övertyga människor som inte förstår, att möta deras förväntningar som har väldigt lite med mina egna behov att göra längre.

Min karta gäller.
Även om jag ännu följer den på skakiga ben är den min
och jag vet inte om jag hade kommit hit utan allt.

Dalai Lama säger, tacka din fiende, utan din fiende skulle du aldrig få öva upp tålamod. Varje prövning är en möjlighet att lära sig något.

Jag har lärt mig så mycket, och den sorg som följer med insikterna.
Den är sann,
och den får finnas.

Den är en del av ett liv utan lögner.

Syster den enda blick vi ska klara av att möta när dagen är slut är vår egen. Den är viktigast av alla.

Älskar er. God jul.

28 november 2011

Som det är nu

Sedan jag tog slutgiltigt farväl av honom har det känts lugnare.
Som att de bekymmer som har dykt upp faktiskt verkligen har handlat om mig.
Det var som att jag äntligen bestämde mig för att bli huvudperson i mitt eget liv igen.

Jag är vilsen, jovisst.
Men vem är inte vilsen? Jag börjar tro att vilsenheten hör ihop med det här att vara människa.
Vi söker.
Jag är en sökare.
Och om jag slutar upp att jämföra mig med omgivningen kommer jag fram till att det är okej.

---

Hon sa det. Jag har tagit avstånd.
Jag har sagt nej.
Jag har gjort det nu.
Han vet att han aldrig kan knäcka mig.
Han kommer inte åt mig längre.

---

24 november 2011

Plötslig insikt

På tunnelbanan i morse kom dessa ord till mig:

"Vi kan aldrig äga varandra. Men vi kan ge varandra av det finaste vi har: verktygen vi använder för att komma framåt."

Det om något säger hur fel hans beteende är. Han försöker ju tvärtom äga oss och stjäla eller neka oss de verktyg vi behöver för att komma framåt.

23 november 2011

En första försonande tanke

I morse på vägen till nya jobbet i rusningstrafiken.
Plötsligt en första försonande tanke gentemot mitt ex.
Bara en mening: "Hoppas att du får läka och bli hel".

Inget mer, inget jag tänker ta ansvar över. Inget jag tror kommer att hända, han är så hård mot sin omgivning och sig själv och skulle antagligen aldrig våga erkänna att han behöver väldigt mycket hjälp och nå många insikter. Sannolikt händer det aldrig, sannolikt gör han likadant mot nästa partner och nästa.

Men för första gången i hela den här sorgliga historien kunde jag tillåta mig att känna att jag hoppas att han blir hel en dag.

Inte för att jag någonsin mer vill ha något mer med honom att göra. Utan för att en del av mig en gång kände så mycket kärlek, också såg fina saker.

Min dörr är för evigt stängd. Han får aldrig mer något av mig. Men det hindrar inte att min kärleksfulla hållning till omvärlden kan omfatta även honom.

När inte ens hämdkänslorna finns kvar syster,
är det då man är helt fri?

KRAM

21 november 2011

En ängels ord i ditt öra

Den fina väninna som jag bor med har en bunt kort med änglar på. På varje kort finns ett visdomsord som ska ge en styrka inför den kommande dagen. 

Vi drar varsitt över vår kopp kvällste vissa kvällar. Ibland har det satt igång intensiva samtal. Samtal av det slag att man känner att man verkligen lever. Vet ni vad jag menar? Såna där skratt och tårar,  uppgivenhet och motivation mixas så att man känner sig lite större i hjärtat efteråt.

Jag drog ett kort nyligen som bad mig att säga tre bra egenskaper som jag har. Om jag inte kom på något skulle jag be om hjälp av en vän.

Lätt tänkte jag. Men sen blev det tomt i skallen. Allt jag tänkte på lät tomt: ambitiös, noggrann, korrekt. Nej, det där är inte egenskaper som är renodlat positiva för mig tänkte jag. Syster, det blev så tydligt att jag sällan tänker bra tankar på det sättet om mig, trots att jag har som mantra att vara min egen bästa vän.

Min fina vän. Hon såg på mig rakt i ögonen och sa så fina saker. Att jag är så stark, att när man anförtror sig åt mig känner man att jag verkligen lyssnar, jag minns inte det sista men blev rörd.

På kortet fick jag även i läxa att varje morgon under en veckas tid skriva ner tre positiva egenskaper om mig själv. När jag känner självtvivel ska jag bara gå tillbaka dit och påminna mig.

Den första morgonen gick det så långsamt, jag kom inte på mycket som kändes ärligt. Men sen lossnade det. Varje morgon hittade jag fina bra ord som beskrev mig. Och varje dag kände jag en växande stolthet.

Jag är en hemskt fin person. Det är du också.
Så nu tycker jag att du ska göra min änglaläxa under en vecka från och med nu.

Okej? :-)

20 november 2011

Och hon dansar och dansar

Hej Syster lever i nuet.
Hon försakar er.

Hon gör det inte permanent,
hon gör det en tid nu.

För Hej Syster är upptagen med en sak.
Hon dansar.

Så många år har jag stått vid sidan av dansgolvet och tittat på alla duktiga danspar, aldrig trott att jag kunde följa med. Nu går jag olika kurser, har hittat en vänlig man som danspartner och dansar dansar dansar.

Vet ni, hon som alltid stelnade under dansen, kände sig klumpig, osäker, tafatt. Hon är på väg att försvinna, hon är på väg att bli en riktigt bra följare. Hon vågar blunda och känna in och ledas runt i dansen av olika män. Det som har hänt är detta: Genom att förbättra min förmåga att leva i nuet har jag också kunnat bli mindre självmedveten och mer inlevelsefull.

Så just nu försummar jag vänner och familj, träning, matlagning, på grund av dansen. Och jag får så mycket energi, jag känner mig så pigg. Så pigg som man bara blir när man ägnar sig åt saker som man verkligen verkligen tycker om. Tycker om på djupet syster, inte trivsel-tycker om.

Jag tycker om den här bloggen på djupet också.
Men var sak har sin tid.
Och just nu låter jag min kropp säga: ja, låt mig dansa, dansa, dansa, snurra, leva, känna.

Vilken utmaning längtar din kropp efter?
Låt inte rädslan hejda dig.
Det är dags att kliva fram nu syster.
Kliva fram på så många plan.
Testa.
Ge dig själv en chans att stråla.

11 november 2011

Vi som går vår egen väg

Längtar människan efter någon som går mot strömmen? Kan det hjälpa  dem med sin rädsla för att falla ur? Eller känner de sig hotade för att någon utmanar det som håller dem kvar i fållan?

Svaret har flera dimensioner. Den som vägrar foga sig kommer att verka skrämmande, konstig för en del. Men inspirerande och befriande för andra. Jag tror att det beror på hur nära kontakt vi har med vår längtan. Är längtan låst långt in gör det ont att bli påmind om den eftersom vi lever så fjärmade från det vi egentligen vill. Då är personer som följer sitt hjärta ett hot mot våra trygga barriärer. Är längtan å andra sidan nära till hands och drar i oss då och då blir mötet med en som vågar gå sin väg oavsett andra till det där avgörande som gör att vi börjar våga tänka själva.

Andra må ha inflytande över vad du gör och väljer. Men slutligen kan ingen annan än du själv känna vad du egentligen vill.

7 november 2011

Vad behöver jag för att fungera?

Tänker på skulden. Skulden man bär efter den psykiska misshandeln. Man vänjer sig vid att liksom ducka i alla relationer, att sätta sina behov åt sidan och göra allt man kan för att vara andra till lags.

Det är ett beteende som inte försvinner bara för att vi bryter med honom. I mitt fall fanns tendenserna redan före genom uppfostran. Han utnyttjade det och spädde på dem. Drog det så långt han kunde. Innan jag träffade honom var jag också inne på att skuldbelägga mig en hel del för att jag inte förmådde engagera mig Max i alla mina vänner. Jag såg mig som en känslomässigt avtrubbad person fast jag hade väldigt hög ambition att hålla kontakt med folk. Jag sa aldrig till mig själv att jag var bra, utom när jag med hela min själ överträffade mig själv. Både med andra och på jobbet.

Han blev förstås förödande. Han som aldrig gav mig det jag alltid jagade likt knark: andras ord på att jag dög, var värd något, var värd att vara vän med eller att älskas.

För han lät mig förstå det jag alltid hade känt innerst inne att jag inte dög, att jag inte var värd någonting, att jag inte förtjänade andras respekt. Och jag skämdes och kände en sån skuld över att jag inte räckte till.

När vi bryter med honom måste vi även bryta med våra beteenden. Vi behöver lära oss att se med milda ögon på oss själva. Inse att ingen är perfekt, att det är tillåtet att gråta och vara arg, att alla har saker i sina bagage, att den som erkänner det och jobbar med sig själv är den som är stark, inte den som förnekar det och bränner på.

Under min resa har jag verkligen tagit ett stort kliv mot att se till mina egna behov. Skulden är inte borta, men den krymper. Och jag känner mer och mer att jag duger, att jag till och med är fantastiskt fin, att jag har många insikter som andra saknar, att jag har någonting att tillföra genom mina erfarenheter. Att jag är kompetent, engagerad och ofta stark.

Ändå tar prestationshetsen över i perioder. Men när jag upptäcker det försöker jag växla ned. Jag har lärt mig den senaste tiden här att ett hem är väldigt viktigt. Liksom egen tid för mig själv. Inget av det har jag haft första månaden. Nu har jag äntligen flyttat in med min vän.

Vi har båda våra bagage. I höst har vi lovat oss själva att söka balans.

Då är det centralt att vi på allvar ställer oss frågan: Vad behöver jag för att fungera?

3 november 2011

Hej Syster väntar på internetuppkoppling

Kära vänner!

I fredags flyttade jag in i nya lägenheten.
Den känns fin, men det är också nu tröttheten kommer när jag får landa.
Jag kommer att berätta för er snart om allt det nya.

Men jag vill bara säga att jag har svårt att komma åt att skriva eftersom jag ännu inte har internet hemma. Vilken dag som helst får jag det nu, så nästa vecka hoppas jag att bloggen ska börja fungera mer normalt igen.

Under tiden vill jag bara säga att jag tänker mycket på er men knappt alls längre på honom.
Något har hänt i och med flytten. Det är som att jag på nytt äntligen har blivit huvudperson i mitt eget liv. Precis som det ska vara alltså.

KRAM!

25 oktober 2011

Misshandel eller ej?

Tvivlar du på vad du går igenom eller gick igenom? Ibland kan man nästan undra om man minns fel.
Här är ett bra lästip:

Kvinnosidan om psykisk misshandel

Leif GW Perssons mamma

Han sätter ord på det efter en hel lång bok. Precis mot slutet av självbiografin "Gustavs grabb" sätter han ord på den behandling hans mamma utsatte familjen för. Psykisk misshandel.

Själv har jag hunnit tänka det i ett tidigt skede av boken. Han sätter ord på det som i förbifarten även om det inte är någon förbifart med det förstås. Det är en insikt som det inte framgår när den kom.

Men han konstaterar: Psykisk misshandel biter ofta bättre än både knytnävar och livremmar och allra bäst biter den på den som är tillräckligt liten för att inte förstå.

Men hans pappa finns där, fungerande och hel och trygg och kärleksfull beskriver han. Och jag får svårt att få pusslet att gå ihop. Hur fungerande, hel och trygg kan man vara om man livet ut lever i en sådan relation? Mammans metoder gick sannolikt inte bara ut över barnen utan i högsta grad var det vassa missiler som hela tiden träffade pappan, gjorde honom svagare. Men det, att se pappan som offer i den här situationen, det tycks inte sonen författaren klara av att göra. Eller gör han det omedvetet? Kanske på ett sätt eftersom han förebrår sig själv för att inte ha haft mer kontakt med pappan, betalat tillbaka.

Jag kan inte låta bli att tänka så här utifrån min upplevelse: Var det så konstigt att det inte gick att ha kontakt med sin pappa så mycket som han hade velat när pappan aldrig gick, när han fanns kvar hos mamman? När han kanske till och med försökte medla, ta ett ansvar för relationen åt mamman som hon aldrig gjort mot sin son? Jag har några vänner som har vuxit upp med sådana föräldrar och jag vet att det enda sättet för dem att vara någorlunda stabila och fungerande är att få distans till förövarföräldern, då följer den som stannar kvar med i den handlingen, därför att den som varit utsatt behöver kapa sitt beroende.

Jag vet inte, men jag kan bara resonera. Är pappan den ädla hjälten i den här historien och därmed sviken av sin son? Eller svek han sin son när han stannade kvar, aldrig gick, tillät sig bli ett offer och aldrig tog avstånd från den kvinna som hade gjort sitt barn så illa?

Leif GW Persson skriver om hur han själv plågas av upplevelsen av att vara en frånvarande far. Samtidigt hyllar han sin egen far. Men hur närvarande var egentligen hans pappa? I boken beskrivs han ofta som tyst och trött. Och är all denna skuld rimlig? Utifrån det jag har upplevt tänker jag: om jag hade stannat och fått barn med mitt ex och sett hur han gjort barnen illa men aldrig lämnat, jag har svårt att tro att jag skulle känna att jag gjorde rätt mot barnen. Snarare tror jag att skulden skulle jaga mig. Och om skulden å andra sidan härjade barnen gentemot mig när de tog avstånd från sin pappa, då skulle det bara vara ännu en seger för honom i detta raffinerade manipulerande klimat där man alltid får känna att man inte duger som man är.

Ett exempel ur boken som illustrerar faderns svek mot sonen:
En av skuldbördorna i efterhand består i att inte ha kunnat möta ett av faderns sista önskemål att hålla sams med modern. Men var det verkligen en rimlig och mänsklig sak att önska av sin son? Var det inte att en en gång frånsäga henne ansvaret för allt det illasinnade hon gjort och begära av barnen att de skulle ta över det?

Så, en nyans av den där fadern, vid sidan av den att han älskade sonen som han var, är att fadern samtidigt inte gav sonen verktygen att värja sig mot moderns attacker som syftade till det motsatta, att kontrollera genom skuld, otillräcklighet och otrygghet. Så innan det sista skuldbrevet skrivs i det här vill jag säga att det är klart att man är mer vilsen i livet om man inte har haft en förebild som har markerat, sagt ifrån, sagt nej. Utan pappans nej till mamman var bandet till sonen dömt att bli svagare.

Även om det här inte är hela sanningen är det en dimension av den. Så tror jag.

21 oktober 2011

Hej Syster har inte försvunnit

Hon tänker på er Hej Syster.
I den nya staden där livet just nu går på maxfart betraktar hon alla människor. Tänker med värme att någon av dem jag möter kan vara en av oss. Det är det fina i anonymiteten, att empatin sträcker sig ut och omfattar en massa personer utan ansikten. Ni finns i mitt hjärta.

Och varje gång jag ser en människa som ser trött och uppgiven ut försöker jag tänka en värmande tanke.
Hoppas den personen får komma hem till en fin person. Hoppas att den personen kommer fram dit den vill komma. Hoppas det blåser in liv i hennes ögon innan dagen tar slut. Hoppas väskan inte känns för tung. Hoppas hon slipper springa för att hinna med bussen.

Små tankar av kärlek som får mig att känna att jag kan och får älska.
Och att det kan omfatta något mycket större än vi tänker på.

Du bor i mitt hjärta syster.

PS. Om en lite vecka får jag min bostad. Då kommer jag landa.

16 oktober 2011

Trivsamt med sällskap

Så skönt det är med sällskap systrarna mina.

Sitter ikväll i min brors nya lägenhet, jag har faktiskt tipsat honom om den från starten. Han pluggar och jag funderar lite över livet :-). Nu igen :-D!

Ledsen att det inte blir några bilder i bloggen. Det är för att jag bloggar mobilt nu i väntan på mitt hem, min lägenhet som jag får tillträde till om knappt två veckor.

Jag har levt kappsäcksliv under tiden. Det är förvirrande, men också skönt. Jag har sällskap och det känns tryggt i dessa tider. Som att det gör bonusarna med det här projektet tydligare. Att lämna platsen man har levt på i drygt fyra år, då är det skönt att ha vänner vid sin sida.

Jag vet inte vad jag kommer att komma fram till under den här tiden, men att satsa på vänrelationerna är viktigt för mig just nu.

Därför så fint att jag ska dela lägenheten med en vän. Jag längtar efter ett hem syster, men jag vet inte hur det behöver se ut. Jag vet bara att jag behöver det.

Hur mår du denna söndag?
Kram!

14 oktober 2011

Hon som vill bli älskad

Hon som vill bli älskad skriker efter en famn.

Långt därinne,

skriker hon ge mig din kärlek

jag gör vad som helst

vad som helst

bara du älskar mig NU


Hon som vill bli älskad.

Då och då överrumplar hon mig

vill slänga all min värdighet överbord

allt jag uppnått ALLT

bara hon får det hon vill ha och hon ska ha det GENAST

annars känns livet helt meningslöst.


De dagarna när hennes skrik överröstar allt

då är motgångar svåra att ta

då längtar jag hem

hon vill nämligen bara ha ett hem där allt är klart

hon som vill bli älskad vill inte ifrågasätta

hon bara ropar SE MIG SE MIG SE MIG.

Och jag vyssjar och vyssjar

men ingenting hjälper.


Jag har lärt mig att hon skriker sitt skrik

påskyndad av alla besvikelser

för att hon vill veta, för att hon inte klarar av att lita på att hennes längtan är möjlig

hon tänker svartvitt, hon tror att om det inte händer nu händer det aldrig.

Hon som vill bli älskad vill vara med alla som vill vara med henne.

Och sörjer när de lämnar, även om hon vet att de inte är rätt eller bra fö henne.


Jag vaggar och vyssjar. För mitt huvud vet att hon kommer till ro snart.

Och att det sedan blir helt obegripligt att tänka sig att de där tankarna fanns i mig.

Då när hon tystnar är jag så stark igen.

Och då vet jag att var sak har sin tid.

Och att jag vinner på att lyssna på varningssignalerna.

För kära du som vill bli älskad.

Du vet att du inte är beredd att betala vad som helst.

Så kasta dig inte framför någons fötter.

Stå upp och se efter om det finns värme i blicken.

Om det finns gensvar och förmåga att faktiskt ge det du söker.


Snälla du som vill bli älskad.

Skrik inte så förbannat.

Jag vet att vi delar en längtan.

Men med dig i mitt öra går jag vilse.

Med dig i mitt öra tappar jag bort vad som är viktigt för mig.


Du kan skrika.

Jag lyssnar inte.

Men din smärta rår jag inte på.

Den lyser igenom alla skal.

Tills du backar igen.

Och jag kan njuta av stunderna som ges mig.

12 oktober 2011

Tankar på annat

Hej Syster!

Mina dagar är väldigt fulla nu av många människor. De har väntat på att jag ska komma närmare igen i snart fem år nu, jag insåg det idag att det är därför jag känner mig stressad. En massa förväntningar från olika håll tänker jag mig och undrar om jag räcker till. Samtidigt som jag innerst inne vet att det är ett lyxproblem.

Det nya jobbet går bra, jag börjar komma in i det, än dröjer några veckor till innan jag får tillträde till min lägenhet, men det närmar sig. Det ska bli fint att få en egen vrå. Bor hos en en kompis och hennes sambo i veckan, det är väldigt mysigt. Fint att hinna rå om varandra och fint att kunna umgås och ta det lugnt på samma gång.

Jag vet inte om du vill veta så mycket om detta.

Men en sak kan jag säga: Jag känner att jag verkligen bygger upp en distans till mitt ex, miljöombyte när du väl har kommit på fötter igen rekommenderas. Det känns som att jag för första gången sedan separationen på allvar är redo att fokusera på mig själv. Och även om några killar visar sitt intresse känner jag mig inte intresserad av dem just nu.

Det är faktiskt väldigt fint. Jag är glad syster!

Hur mår du?

Kram.

9 oktober 2011

Ett jubileum

Hej syster möter sin egen blick idag. Som varje dag efter separationen. Men den blick jag möter idag är hennes, hon som satt för ett år sedan, ensam i en mjuk belysning på en tyst spaavdelning. Där i lugnet mötte hon sin egen blick i spegeln, sträckte på ryggen.

Hon hade åkt dit med honom efter en tids kaotiska gräl där hon tillfälligt hade lagt sig, men börjat inse att någonting var allvarligt fel med honom. Hon var sliten, slutkörd, ledsen, vilsen. Men där, där i spegeln mötte hon sin blick för första gången på många många år. Genom den mörka smärtan i ögonen stålade någonting såg hon. Det var en beslutsamhet.

När kom den? Antagligen hade den smugit sig in, bit för bit under alla tusen besvikelser åren med honom. Men hon hade förnekat den.

Här satt hon naken, ensam i ljuset som var svagt men ändå lyste upp henne. Det fanns ingenting att gömma sig bakom, det fanns inga ljud som distraherade, ingenting annat.

Och hon andades djupt och långsamt in och ut igen några gånger under yogamantrat sat na'am, jag är sann.

Och beslutsamheten i blicken gled med andetagen in och spreds i hela kroppen. Plötsligt kände hon en obändig styrka inom sig. Genom smärtan, alla besvikelser, all förnedring strålade styrkan fram och mynnade ut i ett enda uttryck: Nu är det nog!

Två kaotiska veckor senare lämnade jag honom.

Och sedan dess kära syster har jag inte vikt mig. Jag har utstått enormt mycket smärtsamma känslor, men jag har inte svikit mig själv. Jag har varit sann mot mig själv och när jag har vacklat har jag rest mig igen. Hela tiden med det ögonblicket i åtanke.

Och jag har vuxit på ett sätt jag aldrig vuxit förut.
Och det bästa är att det bara är början.
När man vågar vara sann mot sig själv och agera därefter då öppnar sig nya möjligheter.

Idag möter jag den blicken igen.
Bilden får ögonen att tåras.
För den är så smärtsamt vacker
och den gör mig så djupt lycklig och stolt
och sorgsen på samma gång.

7 oktober 2011

Stärkt

Den här nya styrkan som jag har byggt upp i mig, min utmaning just nu får mig att känna att den är stor. Jag visste att jag kände mig stark i min hemmiljö, nu känner jag mig närmast ännu starkare i den nya staden.

Jag har på något sätt bara bestämt mig för att jag duger, här är jag, ingen får bestämma över min kropp eller min syn på mig själv. Självklart vacklar jag, självklart är jag ambivalent, men i stort är det en enorm förändring som satte igång inför separationsprocessen och har pågått sedan dess. Jag tar förarsätet i mitt liv, utmanar Jantelagen, testar en ny navigationsmetod.

Jag har inte varit så mycket inne på min syn på könsrollerna, men jag är självklart feminist och har varit det sedan tonåren. Samtidigt är jag också individualist. Jag tror att vi både måste arbeta mot fördomarna, tillsammans som kvinnor upplysa oss om maktstrukturerna som håller oss nere och uppfostra våra söner och döttrar på ett annat sätt, våga oss på ett motstånd mot dem som vill hålla oss nere.

Min upplevelse i min relation har stärkt mig i den övertygelsen. Jag tror inte att det bara är mansrollen som förklarar de här männens beteende, det finns kvinnor som beter sig motsvarande i relationer. Men jag tror att mansrollen rymmer en mycket större tolerans för förtryckande metoder, att det anses vara mer naturligt för männen att bete sig så och att kvinnorollen å andra sidan förväntas ge mycket mer i en relation, och att det därför är svårare som kvinna att få stöd när man blir felbehandlad.

Jag ser två delar i vår framtida kamp. Den ena är att stärka oss själva och alla medsystrar så långt det bara är möjligt så att vi faktiskt i vardagen får verktyg mot olika förtryckarmekanismer. Samtidigt vet jag att strukturerna som omger oss ofta uppmuntrar beteenden där vissa människor, oftast män stjäl andras livsrum. Jag vet att det finns orättvisor vi inte klarar att fixa själva. Därför är det viktigt att våga se strukturerna, och våga säga det där är fel. Och att våga utmana bilden av både kvinnor och män, det är viktigt för våra liv, för våra möjligheter att leva värdiga liv, men inte bara våra. Vi har ett ansvar att använda våra insikter för att försöka åstadkomma en bättre värld för våra barn och andras barn. En kamp som både kvinnor och män vinner på i längden därför att den låter oss vara människor framför allt och inte tvingar in oss i hämmande roller.

Så ungefär tror jag.

Och tar helg.

Kram!

4 oktober 2011

Om positiv attityd

If you surround yourself with negative people, you'll never feel settled in or becoming equal. Det sjunger Jessie J och jag har fått flera skäl att tänka på det på sista tiden.

Två nära vänner har berättat om arbetsplatser där det negativa härskar, bromsar, tar över. Allt alla gör blir föremål för gnäll, det blir fel, det blir svårt.

Samtidigt när jag nu har en tids pendlartillvaro i väntan på min framtida bostad ser jag pendlargrimasen omkring mig. Den beror på att alla är trötta och sannolikt missnöjda över sin krångliga vardagsekvation. Men jag tänker samtidigt att om vi kunde bjuda på att se på varandra, le mot varandra, hjälpa till med en tung väska, göra plats för varandra. Om vi kollektivt började bete oss så istället, då skulle den här vardagen inte ens vara hälften så jobbig. Det är så.

Våra attityder löser inga grundproblem, de gör inte att vi får mat på bordet, eller automatiskt bra relationer, de ser inte till att vi får sova ordentligt och slippa bli sjuka. Men de lyfter oss lite varje dag om vi förmår att se och glädjas åt ljuspunkterna. En ljuskatt i ett fönsterglas, ett par som håller handen, ett moln med en fin form, en stunds eftertanke på en perrong med en fin låt i lurarna.

Men bäst av allt två främmande människor som ser varandra och ler. Kanske växlar några ord.

Att bli sedd och se och känna att man kan glädja varandra. Det är viktigt i varje relation, från ett flyktigt möte till den du har allra närmast dig. Det ger något, det ger växtkraft. Och livet lite mer värdefullt och hoppfullt.

2 oktober 2011

De första dagarna

Hej syster är inne på tredje dagen av äventyret.
I fredags packade jag och pappa in de saker jag behöver det närmaste halvåret i hans bil. Jag gick en sista runda i lägenheten och kände en stark vemodskänsla. Mitt hem. Jag lämnar det. Samtidigt var det skönt att inse syster att den där lägenheten jag kom till för snart ett år sedan, den där första på allvar helt egna. Den hade blivit hemma för mig. Mer hemma än lägenheten jag bodde med honom i. Den var aldrig riktigt hemma. Han tog för mycket plats och andrum där.

Så, när vi åkte i väg rann tårarna en stund. Och jag tänkte att jag fick gråta. För att varje känsla har sin stund. Och gråten var ett slags sista bokslut över min tid där, den delen av tillvaron som byggde på drömmen om honom. Och även om jag planerar att komma tillbaka blir det på helt andra grunder. Då har det med mig att göra och på inget sätt med oss, det som fick mig att stanna och rota mig en gång i tiden.

Ju längre bort bilen rullade, desto starkare kände jag att vemodet släppte. Jag var trött, men ändå lätt i kroppen. Jag tänkte äventyret väntar!

Först blev jag födelsedagsfirad av min familj, packade in mig i flickrummet där jag kommer att bo lite till och från under den här månaden innan jag får tillträde till nya lägenheten. Min syster är här, hon bor i en annan stad, det var så fint att ses.

Sen på lördagen åkte jag till en väninna på landsbygden med tre andra tjejer, där har vi ätit gott och pratat och kollat på film. Sitter nu på tåget på väg tillbaka.

Fullt ös! 

Mitt i allt flera insikter om saker jag kan göra nu som jag längtar efter. Men också känslan av att jag saknar min tillvaro där borta, det är en ny känsla och mitt i förvirringen känns den fin. Som att jag faktiskt äntligen inser att jag till sist byggde upp något helt eget där, mot alla odds, mot vad jag trodde, mot vad vännerna sa, så hade jag ett eget liv där till sist som var vackert också. Trots honom. Och det känns enormt bra att känna.

En betydande insikt för mig.

Imorgon börjar jag på nya jobbet!
Håll tummarna för mig.

29 september 2011

Trött. Lycklig.

Efter en kärleksfylld men arbetsam dag får hej syster sova.
Vad hon drömmer om nu?
Ingen aning. Men trött är hon.
Imorgon går lasset mot äventyret!


Kram och heja.

28 september 2011

Flyttkaos

Hej syster ska ju bort i sex månader, nu pågår flytt, pack och städracet. Därför är aktiviteten på bloggen lite lägre just nu, men rätt som det är blixtrar det till igen.

Kärlek till er. Nu ska jag faktiskt ta en powernap på en halvtimme. Kram.

26 september 2011

Halsbandet


I morse när jag klädde på mig kände jag väldigt starkt att jag ville ha på mig en röd mönstrad klänning till jeansen. Jag är trött nu eftersom mycket är på gång, många stora förändringar i mitt liv och mycket aktiviteter. Så jag ville lysa.

Men det såg bart ut tänkte jag och plockade tvekande upp ett smycke jag en gång använde ihop med den. Ett handgjort silversmycke med en natursten i. Jag hade det alltid på mig förut. Jag fick det av honom och det var en av få presenter som jag verkligen uppskattade. Jag älskade det halsbandet.

Sedan separationen har det blivit liggande. Precis som det andra jag fick av honom. Min kropp har känt att den bara inte vill vidröra de föremålen. Inte ens de saker jag gillade. Men i morse vägde jag halsbandet i handen och tänkte att det kanske var dags, att jag kanske var redo att bära det.

Syster, jag är inne på åttonde arbetsdagen i rad och snart ska jag flytta. Så jag var väldigt trött idag. Men jag kände mig också mer och mer beklämd och tyngd, trots att flera fina saker hände, jag fick väldigt bra respons från flera håll. Men under lunchen var jag helt disträ och till sist vara jag så låg att jag kände att jag bara ville lägga mig ner och ge upp. Så jag gick in på toaletten för att få vara ifred.

I samma stund, efter att ha stängt dörren visste jag vad som tyngde mig. HALSBANDET. Det satt där som en svart stor klump runt halsen och symboliserade på något sätt alla negativa upplevelser jag haft med honom. De hade satt sig i det! Jag kände med hela kroppen att det var så. Så jag öppnade låset och vägde smycket i handen. Skulle jag sälja det? Och riskera att någon oanande människa skulle få det och bära tyngden från det? Aldrig, den tanken var olidlig.

Så fick jag syn på den överfyllda papperskorgen. Massa knöggliga blöta pappershanddukar och snorpapper i den. Där hör det hemma tänkte jag. Kommer jag ångra mig? Nej, det är dit det ska. Så jag tog sikte på ena hörnet och släppte. Det gled snabbt ned i botten som att det visste självt att det var dit det skulle.

Det märkliga var att när jag steg ut från toaletten så var det som att hela kroppen blev lätt. Jag flöt fram. Jag kände glädje, hopp igen. Det kändes så uppenbart lätt. Det tunga hade försvunnit.

Kan negativa känslor och minnen sätta sig i saker?
Jag tror det syster.
Liksom positiva kan det.
Lyssna på vad din kropp berättar.
Det har en betydelse för dig och hur du mår.

25 september 2011

Sen du var här



Sen du var här har häggen slagit ut
Det blåser vindar från förra sommarn
Och jag tittar ut över parken för att se om jag kan se dig
Jag ser björkar som blommar nu
Med lite mera färg sen du var här

Sen du var här har tiden tickat fort
Jag är nog mera inspirerad nu jag längtar inte
Längre efter tågen som ska ta mig härifrån
Och allt som tråkade ut mig då
Känns lite mera värdefullt sen du var här

Låt tiden gå
Jag är samma nu som då
Samma mänska ungefär
Fast med lite mera lust
Sen du var här

Sen du var här har allting kommit gratis
Det är sant som nån har sagt att när man talar om trollen
Är det dags att hålla tyst, men jag blir alltid så förvånad
Hur allting bara händer, hur livet bara börjar
Jag gläder mig åt nya krafter nu sen du var här

Sen du var här har allting blivit större
Det är lättare att vakna, jag kan se mig själv
Gå runt och inte riktigt ha nånstans att ta vägen
Men jag följer hjärtat, samma hjärta
Men med mera glöd sen du var här

Låt tiden gå
Jag är samma nu som då
Samma mänska ungefär
Fast med lite mera lust
Sen du var här

Sen du var här har gatorna gått hem
Nu är bitarna på plats, nu kan jag se ifrån mitt fönster
Samma utsikt som förut fast kanske ändå lite längre
Lite högre lite värre allting känns tryggare
Och ändå mycket större, nu har häggen slagit ut.
Nu har våren tagit fart, lite starkare och mer sen du var här.

Låt tiden gå
Jag är samma nu som då
Samma mänska ungefär
Fast med lite mera lust
Sen du var här

/Lars Winnerbäck

23 september 2011

Mindes känslan

Jag gjorde en sak jag dragit mig för länge ikväll.
Gick hem till en familj som han och jag umgicks med förut på middag. Mitt i all röra var de några som jag faktiskt uppfattade som stabila. Och han var ett stöd för mig när jag valde att gå, en enkel kommentar, fast han var mitt exs barndomsvän sa han: jag har alltid tyckt att du är en fin tjej som han borde ha behandlat bättre.

De har bjudit in mig flera gånger. Men enda gången jag var dit var i december förra året. Jag känner art jag gillar dem, och deras fina barn. Ibland mår man så bra av att umgås med barn och jag känner inte så många. Men, som du anar syster finns ett stort men. Jag har jänta att jag inte orkar.

Ikväll bjöd de på middag. Det var fint och mysigt att det blev av. Efter middagen satt jag en stund med exets barndomsvän Han nämnde något att mitt ex skulle flytta till en lägenhet nära dem. Han sa något om hans alkoholvanor som fortfarande är extrema.

Och jag sa bara att vi inte har någon kontakt och han frågade vad som hände. Jag visste inte vad jag skulle säga. Men jag sa ungefär att han inte respekterade mig och att han försökte göra mig till någon jag inte var. Mitt i allt började tårarna rinna, jag blev generad. Det var ändå fint att få något litet sagt.

Jag blev så trött, slappnade av där. De är fina och pysslar om mig.
Men när jag skulle cykla hem över ett fält och såg upp mot stjärnhimlen blev jag så illa till mods. Jag stannade cykeln.

Mitt i höstnatten mindes jag så väl obehaget, samma känsla gled in som den jag alltid gick runt med med honom. Nästan alltid. Och det fanns en rädsla, vaksamhet där i obehagskänslan. Jag mindes hur det var att vara med honom. Ständigt på helspänn. Jag satt många kvällar med dem och honom. Det var det som framkallade det.

Jag sa till mig själv. "Det är över nu". Hur många gånger sa jag det? Tårarna rann. Jag grät och grät och det är över nu. Jag ledde cykeln på grusvägen genom höstnatten, bölade och gick sakta. Tills jag kom till ett upplyst kvarter. Började cykla insåg att jag skulle till min fristad. Insåg att jag kanske inte kan umgås med dem. Men allra mest. Vad jävla bra att det är slut. Fy sjutton. Tanken på honom gör mig helt kall, fortfarande.

Kram. Nu är jag hemma, lyssnar på fin musik, dricker te och ska snart gå och lägga mig.

När jag går ner

En låt som beskriver bra hur det känns att vara i en relation präglad av psykisk misshandel.


Tack för det Norlie & KKV
När jag går ner

Detta eviga att känna att man inte räcker till inte duger.
Men du duger och den som får dig att känna sig otillräcklig, den trycker de facto ner dig. Låt ingen annan avgöra om du duger eller inte. Du duger. Du prioriterar. Du får följa din vilja. Var sann mot den, det är det viktiga.

22 september 2011

Det dyker upp



Jag läser gamla dagböcker. Ska egentligen packa inför flytten men fastnar. Det har väl sin poäng att fastna.

Stackars söta hjälp vad han hade mig fångad. Jag inser att det där första året som jag minns som bra inte alls var det. Jag har skrivit hur mycket som helst om hur jobbigt det kändes.

Den här texten skrev jag när vi bara hade varit tillsammans i fyra månader. Klarsynt ögonblick. Det fanns många sådana, men eftersom jag inte vågade lita på mitt eget omdöme så föll allt. Så söta rara söta. Lita på era egna omdömen. NI VET BÄST VAD NI MÅR BRA AV OCH BEHÖVER.

"1/9- 2007.
Lördag natt, (tankar jag skäms över)

Ibland tänker jag att det bara var ödets felnyck, att jag rubbade balansen, att det inte var tänkt att jag skulle hamna här. Landa med dig. Jag ser att du och hon har så mycket gemensamt och ibland är jag orolig att jag ska förlora dig bara du upptäcker det. Som att du och jag byggt på ett stort missförstånd och att du snart ska syna mig. Trots att du visat på så många sätt att du älskar mig.

Jag vet helt enkelt inte om du skulle älska mig om jag kroknade, blev svag. Gav efter för tröttheten. Jag kan inte riktigt lita på dig sen den där dagen du talade allvar. När som helst väntar jag mig det oresonliga draget. Allt det skrämmer mig. Genom mina starka känslor så har du en sån oerhörd makt över mig. Samtidigt blir jag så förbannad. För vem är det inte som har den där översittarattityden om inte du?

/.../ Inte hade jag fattat att älska skulle medföra en rädsla inför att inte duga. Men ibland känner jag mig så liten. Ibland känner jag att kostymen du gett mig har allt för stora tomrum. Att jag är ynklig. Att den står som ett skal omkring mig och att jag bara fyller den när jag står i givakt."

Fyyyyyy. Så tidigt var det jag resonerade så. Ändå skulle det dröja TRE år innan jag gick, drygt, från den stunden. Men bara några veckor före hade jag skrivit lyriskt om att hitta min livskamrat. Ni förstår. Ni vet. Hur man ville ville tro på det han sa.

Jag kan knappt förstå att hon är jag.
Vad jag har blivit stark sedan dess.
Och ändå inte.
Kärleken blottar oss, gör oss sårbara.
Men den ger oss också möjligheter att växa så det knakar.

Sycamore down



Soul map on the wall might've

Listened to the children sing

Sycamore down and the

Ground was glistening



But you were never good

You were never good



What might you say if

You could tell me anything

Love saves the day

Love will say everything



Just one thing at a time

One thing at a time

Now my love



I'm just a cloud

I'm not proud of how I've

Been dealing with this



No one's allowed

Into my world

To see how I'm feeling



And if this isn't love

What is love

If this isn't love?



'Cause soul map on the wall might've

Listened to the children sing

Sycamore down and the

Ground was glistening



But you were never good

You were never good

At anything at all


/Jaymay

21 september 2011

En varm ballong

Hej syster går omkring med en stor varm ballong i bröstet.
Jag är stolt.
Jag är förbenat stolt över det jag har uppnått sedan jag gick.
Och jag är stolt över er, alla viktiga viktiga frön som är sådda i er.
Ni vattnar dem, de gror, växer sig starkare och starkare
till ni har en övertygelse stor som skapelseträdet.

Då kan ni titta på det stora mäktiga trädet och klättra upp där.
Där är utsikten så bra, där blir det plötsligt så tydligt vad ni behöver göra, var och en av er.

För innerst inne. Ärligt talat syster
så vet du vad du behöver göra.

Och du är fasiken så smart.
Och en dag kommer du att känna som jag
denna varma ballongen inuti som gör steg som en gång kändes omöjliga
lätta och roliga.

Ur mitt brev 6



"Och därmed är jag framme.
Handen krampar om pennan.
Jag är där.
Det här är vad jag behövde säga.

Hej då

vi möts aldrig mer."

Ur mitt brev 5



"Så. Gå ut ur mitt liv.
Jag har älskat dig. Men du var inte den jag trodde. Jag stänger kanalen. Säger STOPP!

Min kropp är min.
Min vilja är min.
Min längtan är min.
Min kärlek är min.
Min framtid är min.
Mötet med dig fick mig att inse det, och inse till slut att DU HAR INGENTING MED MIG ATT GÖRA.

Så lycka till på din själavandring. Hoppas du hittar ljuset. Men jag kan inte ge dig något. För du har aldrig uppskattat det jag gav och du har aldrig gett mig något annat än de insikter jag har nu om vem jag är, vad jag vill och jag behöver.

Och jag säger ett nej som mötet med dig formulerade.
NEJ till alla som förringar mina behov.
NEJ till alla som använder mig som snuttefilt eller egoboost.
NEJ. NEJ. NEJ!

Därmed finns det ett nytt JA som jag nu ska fokusera på. Det är genom att säga nej till dig, till mörkret som detta nya JA alls är möjligt. Den insikten är ovärderlig för mig i mitt framtida liv. Den är vägen till min lycka. det är min nya attityd som gör att det är möjligt att bryta dåliga mönster. Jag kan bryta mönstren. Jag kan se framåt. Jag kan försvara mig själv nu mot såna som du.

Jag kan säga aldrig aldrig mer.
Och jag får välja vad jag förväntar mig av andra.
Jag får strunta i vad andra tycker om mig.
Jag får känna att det som är rätt för mig är platser jag kan andas fritt på.

Jag får säga STOPP!"

20 september 2011

Ur mitt brev 4



"Jag känner att min längtan har snurrat in på din kanal. Det var den som höll mig kvar så länge.
SE MIG, LYSSNA PÅ MIG, FÖRSTÅ MIG, ÄLSKA MIG, HÅLL OM MIG ropar den.
Och det är samma kanal som jag kopplade på med honom. För att han påminde mig om dig och för att jag var van vid att slå på den gentemot en sån som dig.

Men nu tänker jag:
Det spelar ingen roll hur du ser på mig.
Det spelar ingen roll hur du uppfattar mig.
Det spelar ingen roll hur du tror att jag är för du kan ändå inte omfamna det som det är.
DET ÄR EMOT DITT VÄSEN att älska någon som den är.

Så hej då. Jag tar min längtan till mig. Den är min. Den ska vändas åt ett annat håll. Den ska vändas mot ljusa glada ögon. Den ska vändas mot öppna famnar. Den ska öppnas mot tillitsfulla blickar. Den ska öppnas mot hela andetag. Den ska öppnas mot möjligheter.

INGEN ska få tala om för mig vem jag är. Jag är min egen."

Ur mitt brev 3



"Jag vill inte mer kasta min vackra fantastiska kärlek till någon som inte värdesätter den. Därför är det nej till dig. Nej till honom och nej till alla män som är som er. Nej till er svarta kärlek.

Jag fick ändå ut en hel del av den.
Jag lärde mig att säga nej till dig. Jag lärde mig att säga ja till mig.
Jag lärde mig att börja lyssna på vad jag vill.
Och jag lärde mig att börja prioritera mellan de närmaste så att jag får guldklimparna närmast.
Och det är den vägen jag tänker fortsätta.

Jag tänker vara hos dem som tar till sig mig helhjärtat. De som har den förmågan.
Du saknar den.

Jag gick för snart ett år sedan. Men det är nu jag klipper det sista bandet."

19 september 2011

Ur brevet 2



"Jag blev så kär i dig att jag blev helt yr. Jag öppnade mitt hjärta, hela mitt väsen för dig, och vad gjorde du? Du såg din chans att utnyttja det. Och egentligen såg jag tidigt varningstecknen. Men jag lät dig övertala mig.
Jag mötte en kille i somras som hade samma dragningskraft på mig, samma sätt, samma slags ignorans av mina behov, samma självcentrering. Jag drogs mot honom med en enorm kraft ska du veta. Samtidigt mindes jag våra första magiska kvällar. Hur känslan i mig fick mig att blunda för alla varningstecken. Lägga mig platt. Och det fick mig att inse att jag behöver säga hej då till dig. Klippa banden. Det är fortfarande dig det handlar om av gammal vana.

För EGENTLIGEN. Jag har gjort en enorm resa de senaste åren. En resa som först gjorde mig så svag jag kan bli. Så svag att jag inte orkade resa mig upp, stå upp för mig. Jag försökte sätta mig ibland men blev liggande. När jag ÄNTLIGEN sa stopp var det med känslan att nu är det nog.

Jag nöjer mig inte med lite respekt.
Jag vill vara respekterad.
Jag nöjer mig inte med lite kärlek.
Jag vill vara älskad."

WOW!

 NI HJÄLPER MIG ATT VÅGA TRO.


Ni är modiga systrar.
Och när jag blickar mot ljuset.
Då finns ni i ljuset.
Ni är en del av det.
Och jag tackar tackar tackar alla er som delar med sig av sina upplevelser.

För det är något verkligt svårt vi har upplevt var och en. Men vi är så oerhört vackra och starka i vår vilja att bryta med det. Bryta med mönstren vi har utvecklat. Hitta ett nytt sätt, en ny väg.

Älskade systrar. Det är den viljan till utveckling. Till evolution som hjälper mig att tro. Som hjälper mig att tro på människan. 

DU ÄR STARK OCH DITT LIV ÄR NU. SÅ DU HAR ALL RÄTT ATT VARJE ANDETAG DU ANDAS ÄR ETT HELT ANDETAG.

Ur mitt brev 1



"Det jag längtade efter. Det jag alltid har sökt är ett möte mellan två själar. Två själar som kan lyfta varandra. Men du tog. Du tog och tog och TOG. Drog ur mig allt jag orkade och det var närmast outsinligt eftersom det var min goda, ljusa kärlek och den är stor. Men du gjorde det inte på ett ärligt sätt. Du gav inte förbehållslöst tillbaka. Du gav bara när det passade dig och brydde dig inte om vad jag behövde. Du förlöjligade och förminskade och ignorerade mina behov och jag lät det ske. För att JAG VILLE TRO.

Men genom att jag lät det ske sa jag sakta men säkert hejdå till allt som var viktigt för mig i en relation. I min relation till dig.

Jag sa hej då till sexuell njutning.
Jag sa hej då till min självkänsla.
Jag sa hej då till att ha nära relationer till andra viktiga människor.
Jag sa hej då till min egna stil och mitt egna sätt.
Jag sa hej då till att känna mig trygg och älskad.

Och jag trodde för fan att du ville mig väl. Men allt du brydde dig om var dig själv!
Du påstod att du visste vad som var bäst för mig. Men sanningen är att du sket i vad som var bäst för mig.
Du tänkte bara på vad som var bäst för dig.

Du fick mig aldrig att känna mig
VACKER
Du fick mig aldrig att känna mig
TILLRÄCKLIG
Du fick mig aldrig att känna mig
VÄLKOMMEN
Du fick mig aldrig att känna mig
ÖNSKAD
Du fick mig aldrig att känna mig
UPPSKATTAD
för den jag är.

Och jag har gråtit så mycket varit så arg, bearbetat det på tusen sätt. Trillat tillbaka till det tvivel du satte i mig.
Du NJÖT av att få mig att vackla. Det fick dig att känna dig stark."

18 september 2011

Varför ska jag behöva vara främmande?

And for all the hestitation you've been feelin' inside,
well, I've been feelin' it too,
though you may be a stranger to paradise,
why should I be a stranger with you?

HEMLÄXA: Säg hej då



Syster.

Hur kapar man då banden, hur säger man hej då? För min räcker det inte att meditera mig fram insåg jag. Så jag vände mig till en mer handfast vän. Hon sa att hon hade fått rådet av en terapeut att skriva ett hej då-brev. Ett brev som inte är ämnat för honom. Du kan bränna det eller gräva ner det. Tanken är att det ska markera ett avslut.

Det här tror jag är extra viktigt när man har varit i en relation där ett av grundproblemen är att han aldrig har visat förståelse. Man har förklarat och förklarat och förklarat och det är sååå svårt att tänka sig att han aldrig kommer att förstå. Men genom att skriva det här brevet tar man makt över situationen.


Så: Sätt dig på en ostörd plats där du kan tänka ifred. Ge dig obegränsat med tid. Bestäm själv hur du vill ta avsked. Vill du sitta utomhus eller inne? Vill du ha symbolisk musik till eller tystnad? Ska det vara tända ljus? Hur som helst ska du känna att du har en plats som är din egen. Ta penna och massa papper, det är viktigt att orden bara ska finnas där på pappret. Det är du och pappret. Du och ditt hejdå. Skriv. Skriv allt du vill säga. från starten. Allt du i stunden vill säga. Skriv vad du tycker om det han gjorde, att du säger nej till det. Skriv också vad det har gett dig i form av nya insikter. Skriv skriv skriv. Tills du känner att du har skrivit allt det du behöver för ett avslut.

Tacka sedan nej till mer av det. Mer av honom, mer av destruktiva känslor. Tacka istället ja till det ljusa. Beskriv vad du säger nej till och vad du tackar ja till.

Ta sedan hej då. På allvar hej då.

---

Det här var dina sista ord till honom. Läs brevet högt för dig själv. Ta dig tid. Jag valde att avsluta med att spela en symbolisk självboost-låt och tända ett ljus jag har fått av min syster.

JA till ljuset.
NEJ till mörkret syster.


Innan jag förstör brevet ska jag skriva några ner några av insikterna som jag tror kan vara till hjälp för er. Sen ska jag gå till en strand. Elda upp ark för ark. Sen är det över.
Sen kan det börja.

---

Jag tror på dig och din förmåga.

Klippa bandet, stänga kanalen


Systrar.

Ni ser att jag vacklade lite. Jag insåg det själv när jag kände hur ängslig den här mannen gjorde mig. Jag vill säga till er och mig att det är okej att vackla. Vi kommer att vackla. jag tror att vi lär oss genom att söka våra inre konflikter, men vi behöver göra det på ett sätt som värnar om oss själva. Det är okej bara vi inte sviker våra känslor och instinkter. Jag rannsakade min ängslan och kom till sist motvilligt fram till att det var samma destruktiva dragning som slagit till igen. Så jag bestämde mig igår när jag vaknade igår för att jag måste hitta ett sätt att tackla mörkermännen. Det ledde till ett samtal igår kväll om hur destruktiva relationer kan sätta sina spår med två superkloka tjejer som hjälpte mig väldigt långt.

Den ena hade ett resonemang som kanske lät lite flummigt, men att man har en kanal som har öppnats för den här typen av känslor. Att den under relationen fyllde något slags behov även om det ledde till något destruktivt. Och att man måste bli medveten om den kanalen efteråt, annars kan man dras med igen.

Inom schamanismen finns det tydligen en ceremoni för att klippa av sådana destruktiva trådar. Det går kort och gott ut på att ta reda på hur tankegången och känslomönstret ser ut, konstatera att man har haft behov av det, vad upplevelsen har gett en men att det inte ger en något mer. Och sedan mentalt klippa av tråden typ säga: här är jag och min sfär är min, det är bra nu.

Jag känner att de har rätt, och vet att det är bra att det inte blir något mer. För jag känner igen kanalen och känslorna från mitt ex och den här nya mannen. En stark stark dragning, men med en rädsla och ett mörker i botten.


Jag pratade också med en annan vän som i början efter separationen gled iväg från mig eftersom hon trodde på hans förklaring, att jag gick för att vi var för olika. Hon hade sedan sett flera märkliga saker i hennes beteende sa hon. Så äntligen kunde jag kort förklara det han gjorde. Och hon trodde mig. Det betydde mycket för mig. Hon sa också en egoboostande sak: Att hon under åren fått hur många frågor som helst om jag var singel. Att många har haft goda ögon till mig. Två pusselbitar som återigen sätter sig i mitt nya pussel. Som höjer min känsla av egenvärde. Som får mig att lita på det.



Orden sjönk in i mig över natten. Och idag har jag en renande ceremoni. Jag säger hej då en gång för alla. Jag tänker återkomma och berätta hur jag gör det. Det är väldigt häftigt och jag rekommenderar att ni gör det samma.


KÄRLEK. Alltid. Till er!

16 september 2011

Tänker på dessa ord nu.

Sing like no one's listening, love like you've never been hurt, dance like nobody's watching, and live like its heaven on earth.

Han kastade gosedjuret till hunden



Systrar,

jag har träffat min sommarromans. På ett annat sätt än gå hem från krogen tillsammans-sättet. Jag bestämde mig för att om han menar något mer som han på något vis påstår skulle han även kunna träffa mig, en vanlig kväll nykter.

Så, han kom hem till mig och nu skulle jag vilja höra era synpunkter. Att ni spetsar era öron ordentligt. Först var han på väg att inte svara på inbjudan, när jag till sist var på väg att bli arg och tro att han inte skulle dyka upp, då får jag ett mess att han blev så sjukt nervös. Ungefär den enda förklaring som kunde få mig att smälta i det läget.

Han kom hem till mig till sist och vi var väl båda nervösa. Så han tog med sin lilla hund, det var smart eftersom det tog udden av nervositeten och fick båda att känna sig mer bekväma.

Det var fint, jag har väl egentligen inget större att anmärka på, annat än att jag är reserverad och hemskt försiktig och att jag har anledning att vara det. Men en grej han gjorde var hemskt konstig. Han frågade mig om jag hade en nalle som hunden kunde leka med eftersom den lätt blev otålig och jag sa nej.

Jag visserligen har ett mjukisdjur som jag sydde som barn till min farmor när hon var sjuk. Men jag ville inte att hunden skulle leka med det eftersom det på något vis har ett stort affektionsvärde för mig. Mitt ex kunde aldrig acceptera att jag ville ha det framme när vi bodde ihop, tyckte att det var fult. Han gömde undan det, jag plockade fram det, så fortsatte det länge tills jag gav upp. Så jag har på något vis låtit det bli en symbol. Att nästa kille ska behandla just det gosedjuret bra. Jag har haft en kille på besök hos mig som älskade det och jag tog det som ett bra tecken.

Men den här killens hund blev otålig efterhand som vi två blev mer upptagna av varandra. Och när vi sedan var i sovrummet tog han gosedjuret och kastade det till hunden för att få den att tänka på annat. Jag blev häpen.

Det enda som hände var att hunden lekte med det, det gick inte sönder. Men var det inte lite konstigt att han gjorde så? Han visste ju inte vad det betydde för mig, men han brydde sig inte om att fråga. En förklaring är att han gillar hunden så mycket att den gör honom hemmablind, men jag tyckte att det var brist på respekt mot mina föremål.

Vet ni, jag ska lita på min instinkt. Jag ska inte glömma bort att han kastade gosedjuret till hunden. Jag kanske inte dumpar honom för det, men det talar faktiskt inte för honom eller för att han skulle respektera mig. Så jag har ögonen extra öppna.

Kram syster!

14 september 2011

En låt om att inte våga

Newkids Jag gråter bara i regnet talar väldigt starkt till mig just nu. Den handlar om att inte våga sänka garden igen, inte helt våga släppa in någon. Hej syster känner väl inte att jag kommer så långt på den punkten, när det handlar om tillit till män.

Jag kan känna saker, ja. Känna. Men ändå vilja hålla på avstånd. Så fort det blir lite intensivare eller mer seriöst vill jag backa. Jag vet att jag behöver självbevarelsedriften i förhållande till männen, den är jätteviktig. Men att våga lita på en man. Jag vet att jag absolut inte är i närheten av att förmå det.

En möjlig fälla just nu är att jag lockas mest av män som också har ett tungt bagage. Som att det bara är med en som är lite trasig som jag kan se och acceptera det som fortfarande är trasigt i mig. Men samtidigt... Veta att det finns så mycket nyckfullt och osäkert i en sådan relation. Återigen lägga på haspen. Ta till säkerhetsspärren.

Funderar mycket. Funderar.
Syster. Inte lätt. Men så mycket bättre, hela tiden så mycket bättre än tillvaron med honom. Det vet jag.

Heja!


Denna morgon vill jag börja med att ge lite extra pepp åt vår syster som firar nollkontakt i tre veckor. Det är starkt! I magen finns mycket styrka att hämta trots allt. Och bit för bit växer du när hans utrymme i ditt liv krymper. Vägen framför dig, var din egen bästa vän på den, tala mjukt och kärleksfullt till dig själv. Och stå på dig.

Du har rätt till ett liv fyllt av värdighet, respekt och att bli älskad för den du är. Inte mindre än det.

Heja!

12 september 2011

Värt att tänka på om det viktiga

Staffan Hellstrand



Det här är en sång, en blomma
Det här är en hälsning till dom fromma.
Dom som inte jagar guldet och äran
Dom som ser lyckan i det dom har nära
Dom som kan leva en dag i sänder
Utan oljade tungor och blodiga händer
Dom som inte alltid letar efter spänningen i natten
Dom som kan leva på bara luft och vatten
Det här är en fanfar för dom som verkligen har nånting kvar

Det här är en sång, en blomma
Till dom som inte är så tomma.
Dom som aldrig patrullerar gamla stan
Eller snortar i sig drömmar runt Karlaplan.
Dom som inte alltid sneglar över dom som har mera.
Dom som sätter barn till världen och får dom att fungera.
Dom som inte vill vara en av ringarna på vattnet
Som kan leva under ytan och tycka det är vackert.
Det här är en fanfar för dom som verkligen har nånting kvar.

Det här är en sång, en blomma.
Det här är en hälsning till dom fromma.
Dom som kan bygga och bygga och bygga
Och resa sig med solen och känna sig trygga.
Som inte schackrar och dealar i en blåfrusen ström.
Där varje handslag är ett vapen och varje andetag en lögn.
Som inte vill vara en av ringarna på vattnet.
Som kan leva under ytan och tycka det är vackert.
Det här är en fanfar för dom som verkligen har nånting kvar.

Mörkermorgon

 Tänker på dikten med orden: "Var inte rädd för mörkret ty ljuset vilar där. Var inte rädd för mörkret som ljusets hjärta bär.”

Syster. Det var alldeles grått och halvmörkt när jag vaknade.
Jag påmindes hur det är att leva under det mörka halvåret.
Bitvis riktigt tungt.
Men ingenting kan kännas tungt mot hur det var att släpa sig upp och ta sig på jobb i vintras. Monstervintern då jag var mitt i processen efter separationen. Den var svår.

Svår för att den tog så mycket energi. För att tankar och känslor flödade och kastade.

Svår för att det var så mycket praktiskt att fixa samtidigt som jag skulle försöka sköta jobb och nån slags minimihälsa.

Svår för att flera vänner här som jag haft så nära bara försvann. Poff! Jag hade aldrig trott det jag blev helt häpen och ville egentligen bara flytta bort.

Svår för att jag träffade på honom. För att vi skulle lösa vissa gemensamma frågor. För att jag började få anonyma mejl som var obehagliga.

Svår för att det var mörkt på morgonen och iskylan slog till redan i november. Och jag köpte en skruttbil som krånglade. Och jag knappt klarade att gå upp. Och jag missade bussen gång på gång och fick gå hala promenader på långa mörka, kalla gångvägar som ingen hade sandat.

Men syster. Ändå fin. Mitt i kaoset ändå fin. Jag kommer att minnas det som en levande period. Då allt ställdes på sin spets och jag inte orkade annat än att se sanning, begära sanning, av mig själv och min omgivning.

Och andra klev fram. Och hur en stor varm famn slöts runt mig. Och hur jag mitt i kaoset började styra upp planer, började göra roliga projekt. Började se på mig med blida ögon. Tränade och tränade och tränade på att sätta gränser mot andra. Lärde mig, växte. Släpade mig upp varje morgon för att jag kände det. Genom att göra det, och allt det andra jag gjorde tog jag mig bit för bit mot mitt mål.

Ärlighet mot dig själv är nyckeln syster. Så ge dig själv chansen att försöka vara det, att försöka hitta rätt. Varje dag.

Även när molnen och mörkret kryper in på morgonhimlen.

11 september 2011

Längtan



Hej Syster firar sex månader med bloggen dessa dagar.
Det har varit och är en otrolig resa det här projektet.
Hur hinner jag med kan man fråga sig?
Visst har det varit perioder jag inte har hunnit med så mycket. Men ganska korta perioder egentligen.
Ofta uppdaterar jag ändå bloggen med två inlägg om dagen.
Det finns alltså väldigt mycket att läsa här under månaderna som har gått.

Ibland vet jag knappt vilka resonemang jag redan har tagit upp.
Och säkert blir det upprepning ibland.
Men vissa saker måste man bara höra om och om igen.
Som att du har rätt och din partner har fel.
Som att du förtjänar att bli bemött med respekt.
Som att det inte räcker att förstå, för förståelse löser inte grundproblemet, det bara förklarar det, men om det inte leder till förändring är det inte mycket värt.
Som att det inte är synd om honom.
Som att du absolut inte är galen.
Som att han inte har rätt att döma dig för det som gör dig till dig.
Som att han inte har rätt att avgöra vilka människor du ska omge dig med.
Eller vilka aktiviteter du gör på fritiden.
Som att han inte får säga kränkande saker, inte får ignorera dig, inte får försöka uppfostra dig, inte får kommendera dig, inte får himla med ögonen när du engagerar dig, inte får hota dig inte får göra dig illa kära kära du.
Som att även om du har lärt dig att hantera det är det precis lika mycket fel för det.
Som att du behöver våga se dig själv i ögonen och hitta det där ordet Stopp, låta det komma från magen. För din kropp är din egen. Dina tankar är dina egna. Dina känslor är dina och de har du all rätt att känna.
Som att du är inte ensam. Vi är många syster.
Och jag är med dig på det sätt jag förmår. Här på bloggen. Ofta i tanken.

Och att vi kan hitta en väg. Den börjar med att söka upp tryggheten i oss själva, självtilliten.

Och att det faktum att vi en gång har älskat så stort talar för att det finns en kärlek. Det finns en godhet. Det finns i dig.

Och att du ska lyssna på din längtan vackra syster. Den är inget överdrivet, den är inga galenskaper. Din längtan är din inre röst. Om du lyssnar på den berättar den det viktigaste du behöver tänka på just nu: Vad du har för behov. Vad du behöver.

Det är allvarliga saker. Våra behov. Och ingen annan kommer att försvara dem om inte vi själva gör det.

Tack för allt ni har gett mig under det första halvåret. Min längtan efter att kommunicera detta med folk som förstår drev mig hit. Och jag har blivit en så mycket rikare människa på vägen.

Hoppas ni känner er lite starkare också.
Kram!

9 september 2011

En tanke

Är det så att man måste känna värdighet för att kunna säga nej till en person som behandlar en illa?
Att vi som trillar dit kanske inte känner en värdighet från början,
och att han anar det, tar det som ett klartecken?

Det är så hemskt att tänka, för det han gör är ju att attackera värdigheten.
Men en dag, mitt i allt en dag när man kravlar runt i hans skugga.
Till sist händer någonting som man känner är mot ens värdighet. Mot ens lilla värdighet man har kvar.
Och det är då man säger STOPP.

Det finns en kraft som är enorm i detta stopp. Det är självrespektens röst som talar.
Och genom att säga stopp säger man. Nej, du har sårat mig. Men du får inte såra mig mer.

Istället för att blicka bakåt och fastna i det förflutna börjar man äntligen bli redo att gå vidare.

Kontaktad



Jag har blivit kontaktad av killen jag träffade i våras.
Han som la ner för att vi bodde på distans och han träffade någon i hemstaden. Nu när jag ska flytta närmare visar han intresse igen och det visar mig hur vilsen jag är.

Med alla killar som vill mer känner jag så. Jag vill inte släppa in, för tänk om de liksom mitt ex utnyttjar förtroendet, om de inte kan acceptera mig som jag är. Jag blir misstänksam om de visar för mycket intresse och misstänksam om de visar för lite intresse. Så det slutar med att jag helst vill hålla avstånd.

Men den här killen. Han har inte gått en rak väg med mig men han har varit ärlig. Han har varit ambivalent, men det har jag också. Frågan är om det nu kan bli annorlunda. Jag ställde honom den frågan. Och han svarade: Det är svårt att sia om. Men jag tycker om dig och det är något speciellt med dig.

Inte mer, inget guld och gröna skogar. Bara det. Och jag vet inte vad. En del bryr sig om honom, så är det. Men en annan del av mig vet inte om jag vågar släppa in någon. Och jag är rädd att jag inte ska kunna behandla honom bra på grund av min taggighet.

Syster. Knepigt ibland att veta.
Men kanske jag bara ska träffa honom och se.
Vara försiktig, men se.
Man kan ju tyvärr inte veta på förhand.
Eller tänka sig fram till såna här saker.

Passande sång på Spotify.

8 september 2011

Minnen



Systrar.
När det börjar bli dags att lämna den här platsen för ett tag tänker jag på henne.
Den jag blev under åren med honom. Hon hade så stora stora drömmar och förhoppningar när hon mötte honom. Men den duktiga flickan i henne och den naiva romantikern glömde självbevarelsedriften, glömde de egna behoven missade vad respekt var insåg inte att hon förtjänade att älskas som den hon var.

Så hon sprang in i sitt livs återvändsgränd. Vad mörkt det var där. Ibland när jag ser bilder på mig från den tiden eller läser saker jag har skrivit tänker jag att det inte är hela jag, att det där var ett slags skuggjag som tog över. Som mådde jävligt dåligt på grund av honom. Som lät honom köra över sig för att hon trodde så mycket att han älskade att han hade rätt att hon hade en massa problem som hon hade tur att han accepterade att hon inte var värdefull, att hon måste slita och verka glad för att förtjäna folks tid. Att hon måste acceptera allt bara för att förtjäna andras vänlighet. Att hon, att det var tänkt att tillvaron skulle vara att släpa sig fram. Att den exploderande kärlekslängtan hon kände var sjuk. Att hon förtjänade att bli behandlad hursomhelst. Att det var okej att all sex var på hans villkor, att det var okej att han skulle styra hur hon klädde sig, kritisera vad hon tyckte, klanka ner på hennes vänner, misstänkliggöra människor omkring...

Det där minns jag nu. Jag minns hur det var att vara vilse i sig själv. Att ljuga inför sig själv. Allt minns jag.

Och jag sörjer att det blev så.

Sörjer.

Jag vet att jag uträttade mycket, upplevde fina saker på vägen, lärde känna bra folk, att mina insikter från detta är ovärderliga. Men puh. Fy sjutton vad jag kämpade åt fel håll. Jag vågade inte välja en ny väg.

Vågade inte ge mig en chans.

Lämnade mitt jag svävande i luften.
Kapade av allt.


Vet ni, jag har gått igenom och raderat massa gamla facebookstatusar nu, gått två år tillbaka, ett hästjobb. Men jag ville inte undra varje dag vilken överraskning som skulle dyka upp bland gamla facebookstatusar. Mitt i allt berättade jag om en mardröm jag hade haft. En kvinna gick runt i sitt hus. Golvet var fläckat med blod. Hon visste att hennes man brukade styckmörda folk med yxa och lägga kropparna under köksgolvet. Men hon klev runt på köksgolvet, vred sina händer i takt med ångestklumpens krumbukter i magen. Och intalade sig: Ingen fara, allt är bra, allt är bra, det här ska vi nog kunna fixa.

Den drömmen drömde jag just innan separationen. Hur talande var den inte.
Jag såg det där och då. Mitt undermedvetna larmade om allt som var fel som jag blundade för. Och jag såg kanske för första gången hur vilseledd hon var skuggjaget.

Vilseledd av honom, men också för att jag ville förneka det. Jag ville tro på lögnen så länge.
Nu rinner några tårar. Bagaget vi har med oss är tungt systrar, men tänk ändå att lättnaden växer med tiden.


Det är över nu. Vi får vila. Vi får andas. Vi får bejaka oss själva. Och drömma.

Vad drömmer du om vackra vän?

Blir...



Blir förvirrad blir säker. Blir förväntansfull vill gömma mig. Agerar på känsla och ångrar mig. Känner mycket känner lite känner inget. Känner. Har järnkoll och vet ingenting. Känner mig fri och längtar. Vill åka bort vill stanna kvar. Vill förstå någonting. Förstå. Någonting. Tro. Tro på. Någonting. Är cynisk och förälskar mig ändå.

7 september 2011

Min egen svampmacka

Ikväll åt jag en macka med svamp på som jag fick av en kollega.
Påminde mig om hur han aldrig lät mig göra svampmacka på mitt eget sätt.
I många fall var han mer slipad i köket.
Men hans svampstuvning skulle alltid innehålla chilisås och en massa krydda.
Så mycket krydda att svampsmaken nästan försvann.
Jag vill ha det enkelt. Kantareller stekta med lök, svartpeppar och salt, smörstekta förstås och en skvätt grädde, lite parmesan. Mums, så gillar jag det!

Han bara fnös åt det, hånade det. Under åren med honom åt jag många svampmackor. Men ingen i närheten så god som den jag åt ikväll. Som jag lagade på mitt eget sätt.

Detaljer kan tyckas. Men respektlösheten han visade omfattade allt. Jag ser det mer och mer. Fortfarande ser jag nya saker.

Systrar, den här tiden för ett år sedan hade jag börjat fundera på att lämna honom. Därför snurrar många såna känslor, många minnen. Har ni sett den där funktionen på Facebook, den som plockar upp ett år gamla och två år gamla statusar? Jag avskyr den. Varje dag plockar den upp en livslögn från den tiden. Så ikväll tog jag mod till mig och gick tillbaka drygt ett år, rensade bort det jobbiga så jag ska slippa dessa dagliga påhälsningar.

En behöll jag. Den sa: Jag har äntligen börjat lyssna på min magkänsla igen. Den hade rätt hela hela tiden. Den skrevs två veckor före jag gick.

Jag är stolt över allt jag uppnått sedan dess. Men det är absolut en minnenas tid dessa dagar syster.
Jag skulle ha velat gå tillbaka, ge mig en stor kram och säga jag vet en massa saker du kommer att uppnå inom bara ett år söta.

Men någonstans innerst inne visste jag nog det hela tiden. Att livet kunde vara så mycket mer än det var med honom. Även om jag blundade för det.

Kärlek.

Tänkvärda ord

 

"När en dörr till lycka stängs öppnas en annan, men ofta tittar vi så länge på den stängda dörren att vi inte ser den som har öppnats för oss" /Helen Keller

6 september 2011

Ha tilltro



Fina läsare.

Jag önskar dig att du tror på ditt eget värde så att du kan agera efter ditt eget huvud.

Så länge du har självtillit kan du komma dit du vill.

5 september 2011

Trött syster

I helgen och idag har jag besökt den nya staden. Lägenheten jag ska bo i ett halvår och nya jobbet.

Jag var nervös innan, kände att jag nästan ångrade mig. Men så kom jag till lägenheten tillsammans med vännen jag ska bo med. Och vi kände båda, wow. Ett hem. Vårt hem.

Och så besökte jag alltså jobbet och kände hur jag trivdes, tog en naturlig plats, att chefen var trevlig. Det verkar bra.

Slutligen. Omfamnad av flera vänner i den staden. Oj så bra det kändes kan jag säga.
Nu är jag trött och lycklig och tillbaka hos er systrar.

Det drar ihop sig mot flytt, mindre än ett år efter jag lämnade honom. Och idag lunchade jag med en man med varma ögon. Jag vet inte vad eller om det är något. Men man växer av att möta varma människor. I vilken egenskap det än är. Stor kram.

3 september 2011

Förändringen

Meningen med livet är att utvecklas.
Orden var mina egna, redan som 19-åring.
Och jag tänker att det var en klok attityd som jag hade redan då.
Jag vet inte om utveckling är meningen med det hela, men det ger mening åt allt som händer. Om man försöker att lära sig av motgångarna och misstagen, försöker att ändra på destruktiva beteenden, då blir man rikare och då blir saker som händer en mindre läskiga, mer hoppfulla och mer meningsfulla.

Alltså: motgångar rymmer också möjligheter, möjligheter att utvecklas. Om vi lär oss att bearbeta, acceptera och gå vidare. Då kan vi under processen bli starkare och starkare och komma närmare en insikt om hur vi vill leva, hur vi vill bli behandlade, hur vi vill behandla andra. Vad som är rätt för oss.

2 september 2011

Ord att hålla sig i när det går fort



Vackra systrar.

Mitt liv har snurrat helt galet fort den senaste veckan. Det har bara hänt så mycket och jag har på något vis slukats upp av det helt. Glömt bort lite att njuta och ha kul, stressat upp mig.

Det börjar närma sig flytt nämligen. Jag kommer att vara borta fem månader. Hyra ut lägenheten i sex månader och tar tjänstledigt under perioden. Den sista månaden har jag tänkt mig att resa eller ägna åt ett projekt som jag och en fin vän har satt igång. Det känns häftigt att ha en hel månad öppen på slutet och jag är glad att min chef gick med på det. Men... ja, det har hänt MASSOR på kort tid. Därför har jag varit lite frånvarande.


Hur går det för er på era spännande parallellresor där ute?

Några tankar från veckan som jag vill förmedla till er:

- Ingen annan kan säga åt mig vad som är en vän för mig. Jag får välja de människor som jag tycker håller måttet och låta dem andra glida undan.

- Jag kan känna kärlekskänslor och njuta av dem, de får vara mina. Men jag kan se tiden an och behöver inte agera på dem om situationen är fel. Eller omständigheterna.

- Jag har hela sommaren fascinerats av att det plötsligt tycks finnas en mening med allt som händer. Som att någon däruppe belönar mig för att jag har slagit in på rätt väg. Den här veckan insåg jag att det beror på en sak: Att jag har ändrat livsinställning. Att om jag söker meningen med det som sker då kommer jag att hitta den. Det är jag som skapar meningsfullheten. Tillsammans med alla fina människor som ger mig möjligheter att ta chanser.

- Det är de som lever i den oroliga världen som har en massa åsikter om mig det är synd om. Inte om mig. Jag lever ett fritt liv efter eget huvud, mer och mer dit och vill inte fastna i deras nät som de kastar efter mig för att slippas påminna om rörligheten.

- När allt rullar på som vanligt längtar jag efter förändring, men när förändringen kommer vill jag att allt ska bli som vanligt.

- En vän behöver inte alltid vara så lik. Med en vän som tänker olika kan båda inspirera varandra och bidra till att man frigör sig från tyngande tankebagage.

- Glöm inte bort att ha roligt!

30 augusti 2011

Mera musik till er!

Återigen:
Musiken har varit så viktig för mig på den här resan.
Jag vet att ni är några som känner likadant.
Därför delar jag med mig av listor med passande teman för oss lite då och då.
Jag har lagt till ett album som berör den här typen av relation med "Oh Laura". Men vad viktigare är att jag nu kraftigt utökat självkänsla-listan och arg-listan. Så om ni inte prenumererar gå in och plocka ner listorna igen via länken Spotifylistor. Uppdaterar även listorna med spår nu ikväll. Jag har inte tagit bort någon låt utan byggt vidare.
Hoppas ni hittar något ni gillar.
Puss puss och fritt att klippa och klistra ur dess listor förstås!


29 augusti 2011

God morgon

 
Vi börjar veckan med en fin låttext. Följ ditt hjärta. Ta din längtan på största allvar. Den berättar för dig vad du drömmer om, men också vad du behöver för att må bra.

"Home is where your heart is"
The sounds

There was a place in my hometown where I use to wander
Above the trees I saw a big black cloud of thunder
Summer rain in my face like snowflakes falling from space
It was so beautiful, and then I passed the mountains
I went coast to coast, and from star to star
That's how you learn, just who you are

Home is where your heart is
Find where you belong, start to take control, show a little soul
Then you feel who you are

There was a time I couldn't see myself growing older
But then I went for a walk when I came back I was so much taller
Maybe try to find something that I could be part of
But I decided to leave, and then I crossed the river
I went coast to coast, and from star to star
But that's how you learn, who you really are

But I leave you with a kiss, there's so much more than this
When you know who you are

Oh, what you know, stop to think
Start to feel, and then you'll heal
You got to rise to the occasion, you got to read between the lines
Then maybe you'll find, who you are inside
When I look into your eyes, I feel what you feel
Come take my hand, let's go for a swim

28 augusti 2011

Yogan

Då och då tänker jag på stressnivån i min kropp när jag var med honom.
Jag gick ständigt omkring och kände att jag inte dög att jag måste göra bättre ifrån mig, att jag inte var värd uppskattning eller omtanke. Jag var dålig på att ta emot beröm. Jag var ofta någon annanstans i tankarna. Många gånger hade jag just ångest över vad han skulle göra eller inte göra.

Om jag var bortrest undrade jag alltid om det var okej att höra av mig eller om han tyckte att jag klängde. Jag undrade om han svinare runt på krogen (vilket han gjorde..) om han skulle göra något dumt. Jag undrade om han skulle hämta mig när jag kom hem, eller om han tyckte att jag var jobbig, jag undrade om han skulle krama mig då, om han skulle lyssna på vad jag hade upplevt, om han skulle vara varm eller kall. Oftast var ju svaret att han tyckte att jag hörde av mig för mycket, att han hämtade mig motvilligt, att hans kram var kort och otålig, att han inte lyssnade på mina berättelser. Att han var kort och kall i tonen. Så det var ingen obefogad oro från mig.

Så där gick dagarna jag stressade alltid hemma för att ställa i ordning saker, men alltid var det något jag hade glömt eller gjort fel enligt honom. Jag vågade inte klä mig hursomhelst ifall han skulle bli missnöjd, jag kunde inte gråta ut hos honom, jag skulle alltid vara glad... Jag kunde inte ta upp det med honom eftersom det då alltid var mig det var fel på, sjuk i huvudet... ja allt.

Ni vet ju systrar. jag behöver nog inte beskriva alla delar av stressen. Men den stress jag upplevde var ENORM.

Så jag började med yoga. Jag trodde det var mitt jobb som var problemet, ja, ännu en lögn inför mig själv, men jag trodde ju att bara jag blev mindre stressad skulle relationen bli bättre.

Syster, jag gick nästan 2 år på yoga, men ytterst sällan kände jag mig förmögen att jobba på närvaron, min hjärna åkte hela tiden iväg till honom och min nervositet runt honom. Som jag försökte. Men jag kom aldrig dit.

Så... vad blev min slutsats? Att jag måste ändra mitt liv? Nej. Att yoga inte var min grej. Jag slutade med den.

Nu vet jag att den extrema stressen då var det som blockerade mig. Sedan jag lämnade har närvaron i stunden blivit alltmer påtaglig. Det är ett lugn i grunden som är där på ett annat sätt. En tilltro till min förmåga, en möjlighet att njuta i möten med andra eftersom jag mer och mer stänger av de självkritiska tankarna. Att öva upp sig att vara i nuet är viktigt för oss nu, det ger oss nyckeln till att hitta vad vi gillar och vill.

Ditt hem är var ditt hjärta är. Sök kontakt med dina känslor.

Nu ska HejSyster göra ett yogapass på balkongen i sensommarsolen ;-). Men först lite te.

23 augusti 2011

En dag

En dag är du så stor att det kommer att kännas så här:

Klicka här vettja!

;-).

(PS, det blev fel när jag försökte posta med min surfplatta men nu ska länken funka)

Peppande ord om styrka

 
Jag och några vänner diskuterade för en tid sedan vad styrka egentligen är. Alla har vi gått igenom svåra upplevelser där en annan människa fått makt över oss och kontrollerat oss på olika sätt. Den ena berättelsen värre än den andra, eller, bara hemsk på varsitt sätt.

Vi kom fram till att vi alla såg varandra som starka personer. En av tjejerna blev fundersam över det, kan man vara stark och svag på samma gång?

Det fick mig att sätta min definition av styrka på pränt. De andra var snabba med att skriva under.

”Styrka är att våga erkänna att man är svag, att möta svagheten och jobba på den. Styrka är att våga tro fast man har upplevt svåra saker. Styrka är att kunna se kärleken i små gester som andra tar för givna. Styrka är att stå upp för sig själv samtidigt som man engagerar sig i andra. :-). Styrka är att falla och falla igen. Men att resa sig igen och igen och fortsätta framåt.” /HejSyster

Få de senaste inläggen till din mejl