Minnen

Systrar.
När det börjar bli dags att lämna den här platsen för ett tag tänker jag på henne.
Den jag blev under åren med honom. Hon hade så stora stora drömmar och förhoppningar när hon mötte honom. Men den duktiga flickan i henne och den naiva romantikern glömde självbevarelsedriften, glömde de egna behoven missade vad respekt var insåg inte att hon förtjänade att älskas som den hon var.

Så hon sprang in i sitt livs återvändsgränd. Vad mörkt det var där. Ibland när jag ser bilder på mig från den tiden eller läser saker jag har skrivit tänker jag att det inte är hela jag, att det där var ett slags skuggjag som tog över. Som mådde jävligt dåligt på grund av honom. Som lät honom köra över sig för att hon trodde så mycket att han älskade att han hade rätt att hon hade en massa problem som hon hade tur att han accepterade att hon inte var värdefull, att hon måste slita och verka glad för att förtjäna folks tid. Att hon måste acceptera allt bara för att förtjäna andras vänlighet. Att hon, att det var tänkt att tillvaron skulle vara att släpa sig fram. Att den exploderande kärlekslängtan hon kände var sjuk. Att hon förtjänade att bli behandlad hursomhelst. Att det var okej att all sex var på hans villkor, att det var okej att han skulle styra hur hon klädde sig, kritisera vad hon tyckte, klanka ner på hennes vänner, misstänkliggöra människor omkring...

Det där minns jag nu. Jag minns hur det var att vara vilse i sig själv. Att ljuga inför sig själv. Allt minns jag.

Och jag sörjer att det blev så.

Sörjer.

Jag vet att jag uträttade mycket, upplevde fina saker på vägen, lärde känna bra folk, att mina insikter från detta är ovärderliga. Men puh. Fy sjutton vad jag kämpade åt fel håll. Jag vågade inte välja en ny väg.

Vågade inte ge mig en chans.

Lämnade mitt jag svävande i luften.
Kapade av allt.


Vet ni, jag har gått igenom och raderat massa gamla facebookstatusar nu, gått två år tillbaka, ett hästjobb. Men jag ville inte undra varje dag vilken överraskning som skulle dyka upp bland gamla facebookstatusar. Mitt i allt berättade jag om en mardröm jag hade haft. En kvinna gick runt i sitt hus. Golvet var fläckat med blod. Hon visste att hennes man brukade styckmörda folk med yxa och lägga kropparna under köksgolvet. Men hon klev runt på köksgolvet, vred sina händer i takt med ångestklumpens krumbukter i magen. Och intalade sig: Ingen fara, allt är bra, allt är bra, det här ska vi nog kunna fixa.

Den drömmen drömde jag just innan separationen. Hur talande var den inte.
Jag såg det där och då. Mitt undermedvetna larmade om allt som var fel som jag blundade för. Och jag såg kanske för första gången hur vilseledd hon var skuggjaget.

Vilseledd av honom, men också för att jag ville förneka det. Jag ville tro på lögnen så länge.
Nu rinner några tårar. Bagaget vi har med oss är tungt systrar, men tänk ändå att lättnaden växer med tiden.


Det är över nu. Vi får vila. Vi får andas. Vi får bejaka oss själva. Och drömma.

Vad drömmer du om vackra vän?