10 april 2014

Om rädslan att bli som sin förövare, och om kärlekens kraft

Jag såg SVT:s serie när livet vänder igår, det tredje avsnittet. Där berättar musikern Johan Alander om hur det var att växa upp i ett hem där hans styvpappa misshandlade mamman. Det pågick i flera år och satte djupa spår hos både Johan och hans syster, båda började missbruka som unga. I en passage berättar han om hur rädd han var för all ilska som fanns inuti honom, att han var rädd för att bli som sin styvpappa. Det var en av de sakerna som grep mig mest, och jag tänkte också på mig själv, hur den osäkerhet som planterades i mig under relationen ibland kommer fram, och jag inte beter mig så bra som jag skulle vilja. Jag säger inte att jag blev han under relationen men att jag i vissa situationer beter mig lite likt på grund av rädsla. En rädsla som tack och lov minskar i takt med att jag vågar släppa människor nära igen. Men det har varit och är ingen blixtsnabb process för mig, detta sker stegvis, fortfarande.

Det andra som slog mig var hur de där stabila relationerna runtomkring, morföräldrarna, kunde vara nog för att hjälpa de två vilsna barnen på fötter igen. Trots att det är en mörk historia så osar den framförallt av kärlek. Och jag tror att det är genom att fokusera på det som är stabilt och värmer hjärtat som vi kommer framåt, närmare vårt mål.

Här är en länk till programmet, det finns tillgängligt i 30 dagar på svt play

3 april 2014

Lästips: Fjärilseffekten



Vad händer om man stannar kvar väldigt länge?

Om man har barn ihop och barnen växer upp i en destruktiv relation?

Vad har man överhuvudtaget för ansvar att delta i sitt liv och stå upp för sina egna gränser?

Kan självuppoffring bli till svek gentemot andra snarare än en tjänst?

Det är frågor som centralberättelsen cirkulerar kring i Karin Alvtegens Fjärilseffekten som jag just har läst ut. I centrum är en familj där det berättas om en kedja av destruktiva relationer och vad de kan leda till. Det handlar om förövarens skada, men även om de tysta människornas skuld. Så även den egna skulden.

Det låter kanske brutalt det jag skriver. Men samtidigt tror jag att ett led i processen när man ska ta sig ur en sådan relation och in i livet igen är just att man behöver erkänna sin del av ansvaret. Ingen annan än du själv kan formulera och dra dina egna gränser. Det innebär inte att andra för den sakens skull har rätt till kränkningar, det har de absolut inte. Men vi behöver efter att vi har satt oss i skydd verkligen fundera över detta: Hur ska jag kunna hantera liknande situationer i framtiden? Hur ska jag se till att inte hamna här igen, bara med en annan person? Ett svar är att lära sig att försvara sina egna behov i förhållande till andra. När man är ovan vid sådant kan vägen först bli ganska klumpigt vandrad. Det är okej. En som är ovan att säga ifrån kan till exempel bli väldigt arg när hen börjar göra det. Omvänt kan omgivningen bli ställd av att man säger ifrån, trots att man alltid tidigare har fogat sig.

Anpassning är en del av människans natur. Men vi om vi ägnar oss åt gränslös anpassning kommer vi inte att veta vilka vi själva är längre. Och hur ska då omgivningen kunna lära känna oss? Om vi alltid flackt lägger oss för att undvika konflikter eller ogillande. Och hur ska vi kunna få styr på vad vi vill och njuter av om vi alltid sätter andras behov i främsta rummet?

Detta är tankar som har funnits i mitt huvud länge och som väcks till liv igen under läsningen av boken. Så mycket skada vi kan göra gentemot oss själva och andra genom att inte agera.

Jag vill bara tillägga att som den psykiska nedbrytningsprocessen ser ut i en sådan här relation är det inte konstigt att man hamnar på den platsen. Små små uppoffringar som ökar i antal och sedan blir större ju mer insyltad man är i den andra. Min huvudpoäng är att vi inte bara behöver bryta relationen, vi behöver också bryta det mönster som vi kanske hade innan eller annars utvecklade under nedbrytningen. Vi behöver lära om. Vi behöver börja ta plats i våra liv igen syster.

Så vi kan leva och växa.

---
Det var mina fria tankar.

Här kan ni läsa om själva boken

Få de senaste inläggen till din mejl