Mörkermorgon

 Tänker på dikten med orden: "Var inte rädd för mörkret ty ljuset vilar där. Var inte rädd för mörkret som ljusets hjärta bär.”

Syster. Det var alldeles grått och halvmörkt när jag vaknade.
Jag påmindes hur det är att leva under det mörka halvåret.
Bitvis riktigt tungt.
Men ingenting kan kännas tungt mot hur det var att släpa sig upp och ta sig på jobb i vintras. Monstervintern då jag var mitt i processen efter separationen. Den var svår.

Svår för att den tog så mycket energi. För att tankar och känslor flödade och kastade.

Svår för att det var så mycket praktiskt att fixa samtidigt som jag skulle försöka sköta jobb och nån slags minimihälsa.

Svår för att flera vänner här som jag haft så nära bara försvann. Poff! Jag hade aldrig trott det jag blev helt häpen och ville egentligen bara flytta bort.

Svår för att jag träffade på honom. För att vi skulle lösa vissa gemensamma frågor. För att jag började få anonyma mejl som var obehagliga.

Svår för att det var mörkt på morgonen och iskylan slog till redan i november. Och jag köpte en skruttbil som krånglade. Och jag knappt klarade att gå upp. Och jag missade bussen gång på gång och fick gå hala promenader på långa mörka, kalla gångvägar som ingen hade sandat.

Men syster. Ändå fin. Mitt i kaoset ändå fin. Jag kommer att minnas det som en levande period. Då allt ställdes på sin spets och jag inte orkade annat än att se sanning, begära sanning, av mig själv och min omgivning.

Och andra klev fram. Och hur en stor varm famn slöts runt mig. Och hur jag mitt i kaoset började styra upp planer, började göra roliga projekt. Började se på mig med blida ögon. Tränade och tränade och tränade på att sätta gränser mot andra. Lärde mig, växte. Släpade mig upp varje morgon för att jag kände det. Genom att göra det, och allt det andra jag gjorde tog jag mig bit för bit mot mitt mål.

Ärlighet mot dig själv är nyckeln syster. Så ge dig själv chansen att försöka vara det, att försöka hitta rätt. Varje dag.

Även när molnen och mörkret kryper in på morgonhimlen.