Hej syster möter sin egen blick idag. Som varje dag efter separationen. Men den blick jag möter idag är hennes, hon som satt för ett år sedan, ensam i en mjuk belysning på en tyst spaavdelning. Där i lugnet mötte hon sin egen blick i spegeln, sträckte på ryggen.
Hon hade åkt dit med honom efter en tids kaotiska gräl där hon tillfälligt hade lagt sig, men börjat inse att någonting var allvarligt fel med honom. Hon var sliten, slutkörd, ledsen, vilsen. Men där, där i spegeln mötte hon sin blick för första gången på många många år. Genom den mörka smärtan i ögonen stålade någonting såg hon. Det var en beslutsamhet.
När kom den? Antagligen hade den smugit sig in, bit för bit under alla tusen besvikelser åren med honom. Men hon hade förnekat den.
Här satt hon naken, ensam i ljuset som var svagt men ändå lyste upp henne. Det fanns ingenting att gömma sig bakom, det fanns inga ljud som distraherade, ingenting annat.
Och hon andades djupt och långsamt in och ut igen några gånger under yogamantrat sat na'am, jag är sann.
Och beslutsamheten i blicken gled med andetagen in och spreds i hela kroppen. Plötsligt kände hon en obändig styrka inom sig. Genom smärtan, alla besvikelser, all förnedring strålade styrkan fram och mynnade ut i ett enda uttryck: Nu är det nog!
Två kaotiska veckor senare lämnade jag honom.
Och sedan dess kära syster har jag inte vikt mig. Jag har utstått enormt mycket smärtsamma känslor, men jag har inte svikit mig själv. Jag har varit sann mot mig själv och när jag har vacklat har jag rest mig igen. Hela tiden med det ögonblicket i åtanke.
Och jag har vuxit på ett sätt jag aldrig vuxit förut.
Och det bästa är att det bara är början.
När man vågar vara sann mot sig själv och agera därefter då öppnar sig nya möjligheter.
Idag möter jag den blicken igen.
Bilden får ögonen att tåras.
För den är så smärtsamt vacker
och den gör mig så djupt lycklig och stolt
och sorgsen på samma gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar