Moon river

Ibland, vissa kvällar, rinner den in i mig. Sorgen över att det kan bli så fel. Att livet tog en så galen vändning med honom. Numera är det en stilla stilla fors som passerar, jag går inte in i minnena. Jag mest konstaterar för mig själv att det var då och att det är över. Och så låter jag melankolin finnas där en stund. Jag sätter mig så inget kan störa och jag sörjer att det finns sådana människor som han. Jag sörjer att han blev sådan. Jag sörjer rädslan han planterade i mig och att jag fortfarande får jobba med tilliten, att våga släppa folk nära mig, de kan ju såra mig.

Jag är modig syster. Jag går in i relationer med människor. Jag stannar kvar även när det susar om öronen. Jag stannar kvar och jag håller ut mitt hjärta. Det är ett förskrämt hjärta, men det slår fortfarande, hett och ivrigt. Och det är inte ett halvkvävt hjärta som då en gång, även om det en sån här kväll känns tydligt, minnet.

Sådana gånger dämpar jag belysningen och så lyssnar jag på en ljuv sång som berör hjärtats rötter. Låter den smeka mitt sinne och tänker på att det är bättre nu. Det är så mycket bättre nu, livet utan honom. Livet som mig själv. Med mina smärtor och mina glädjeämnen, precis som de är.