Saker jag gör nu sen han försvann

- Lyssnar på musik. I princip hela tiden.
- Sjunger för mig själv.
- Har det småstökigt utan att plågas.
- Dansar hemma.
- Dansar ute.
- Bakar.
- Äter gröt till middag någon kväll utan att skämmas.
- Har bättre kontakt med min familj.
- Går på fest och har roligt.
- Slipper mycket ångest.
- Tänder levande ljus.
- Ligger och läser innan jag ska sova.
- Har bättre koll på mina vänner.
- Följer mitt hjärta.
- Tar aktiva val.
- Vågar skratta högt och gråta.
- Kan sätta gränser.
- Har mindre krav på mig själv.
- Lyssnar på min musik.
- Ser mig i spegeln och tycker oftast att jag är fin.
- Väljer vilka kläder jag vill, leker med stilar.
- Ler oftare.
- Lyssnar bättre.
- Är mer tacksam för smått och stort.
- Tror på människan igen.
- Vågar göra mina egna prioriteringar- er- Vet att det finns mycket bättre män.
- Är mer närvarande.
- Värdesätter mig själv mer.
- Skrattar mer.
- Känner mer kärlek till personerna nära mig.
- Ber om hjälp.
- Men klarar också mycket mer på egen hand.
- Dansar obehindrat, hängivet, ofta.
- Bryr mig mindre om andras åsikter.
- Känner energi och motivation.

- Känner att det finns många möjligheter.
- Har roligt när jag lagar mat.
- Äter en bit choklad och njuter.
- Säger ifrån när andra trampar på mig.
- Tränar.
- Skriver.
- Sover bättre.

Systrar. Det finns fler saker jag vill uppnå. Men när man gör den här sortens lista inser man hur mycket man redan har hämtat ikapp. Snabbt kommer din lista att fyllas på efter uppbrottet. När den tar slut? Det är upp till dig.

Vad önskar du av livet som han hindrar dig ifrån att få?

Att nosa på förlåtelse

Tiden går. Han betyder nästan ingenting nu. I min nya relation finns en fantastisk läkekraft. Jag kan vara mig själv helt och fullt. Jag får visa mig svag, gråta. Och bara vetskapen att det är okej gör att jag allt mindre känner behov av det. Jag känner mig älskad. Jag känner mig uppskattad. Och när jag är hos honom känner jag mig alltid trygg.

Borta är oron. Ångesten jag kände med mitt ex. Jag vågar släppa fram alla känslor och därmed är lusten tillbaka med en kraft jag sällan upplevt. Vilken fantastisk älskare och vän jag har funnit.

Jag kan bara säga syster. Allt det där du drömmer om. Det finns. Det finns någon som kommer att glädjas åt din utveckling, inte se den som ett hot. Någon som visar dig respekt. Och som låter dig vara som du är. Det finns om du säger till dig själv att du förtjänar det.

I början spökade mitt ex. Numera tänker jag allt mindre på honom och hur illa han gjorde mig. Jag fokuserar mer på mig själv, vad jag kan förändra hos mig själv för att må bättre och få bättre relationer på alla plan. En nyckel är att fokusera på de människor det känns tryggt med, som det går lätt med. Där finns basen att utvecklas.

Och allt mer känner jag. Det är jag som är rik. Det är jag som har valt livet. Det är han som är svag. Och han som har sagt nej till det, nej till närhet till andra människor.

Vilket leder till att jag stod vid mitt köksfönster i natt och blickade ut över den ljusa himlen. Jag nosade på orden "Jag förlåter dig". Mer och mer känner jag nämligen att min upplevelse har gjort mig till en starkare person så här i efterhand, en person som tar ansvar för min egen utveckling, att dra mina gränser, våga säga vad jag tycker, inte vara så rädd för att inte bli omtyckt. Gå min egen väg.

Ingen kan lära dig tålamod och tolerans så mycket som din fiende, säger Dalai Lama. Jag vet att det fanns en tid då jag var så sårad och kränkt att jag aldrig kunde föreställa mig förlåtelse, han hade ju inte kommit till insikt, han hade ju inte bett om den. Försoning har däremot länge funnits på mina läppar, att acceptera det som var och att jag inte kan ändra på det som var, eller få honom att förstå. Att gå vidare.

Varför känner jag nu att jag kanske kan säga att jag har förlåtit honom? För att jag kom vidare, jag repade mig, jag kunde, jag tog tag i situationen och skapade mig ett bättre liv. När jag säger att han är förlåten säger jag du gjorde fel, men jag klarade mig. Jag tar min del av ansvaret samtidigt som jag också kan se att det i själva verket är jag som är den starka och han som är den svaga. För så är det. Även om han gör fel.

Jag har inte uttalat meningen fullt ut. Men jag tror att en dag ganska snart gör jag det. Inte till honom men inför mig själv. Och den dagen kära syster är min långa läkeprocess över. Då är jag en verkligt stor människa. Så tror jag.

Hårfärgen

Saker träder fram nu, nu när jag har släppt in en man i mitt innersta rum. Gammal sorg väller upp, nya insikter. Jag har drabbats av förkylningssymptom nu, en vän säger att det är klassiskt när kroppen försöker rensa ut det gamla.

När jag lämnade exet färgade jag mitt hår. Det var en tydlig markering för mig. Dels för att jag hade funderat på att göra det när jag var tillsammans med honom men att han alltid rynkat på näsan åt planerna, det blev en protest mot det. Och dels för att jag var så ledsen och allt var så jobbigt tidvis att jag behövde en påminnelse varje gång jag såg i spegeln att nu hade jag vänt utvecklingen, nu hade jag varit stark.

Det senaste halvåret har jag återkommande drömt att jag har vaknat och att hårfärgen har runnit av, att det är mitt blonda jag där och att alla ser det, att jag är maktlös, att jag ingenting kan göra. I början tolkade jag det som att jag bara var orolig att färgen skulle släppa, jag hade nämligen stora problem med att få den att fästa i mitt hår.

Min nya fina kille var på besök över helgen och jag drömde drömmen igen. Jag bestämde mig för att berätta, för den fick mig att känna mig så illa till mods. Då, när jag berättade, gick det upp för mig. Drömmen visar två saker, det ena är min oro över att inte bli accepterad för den jag är, innerst inne. Skulle han kunna gilla mig i min egentliga hårfärg, han som bara har sett mig i den nya färgen? Det andra... puh. Den andra saken drömmen visade mig var att jag insåg att jag genom att färga mitt blonda hår tog på mig en del av skulden. Jag ville inte se henne mer, hon den där blonda han föll för, hon blev en symbol för att vika sig, allt det mitt nya jag inte var längre. Men nu... nu när jag inte skuldbelägger mig själv längre är det en ny situation. Jag vill ta den blonda till mitt hjärta. Vi är en, vi är den samma, hon och jag. Samtidigt som jag berättade det här började mina tårar rinna, och han tog mig i sin famn. Jag fick gråta där. Och mitt i allt såg han på mig med en blick full av medkänsla, la sina händer mot mina kinder och sa med eftertryck "Tack för att du delar med dig av det här".

Och hans händer. Mina tårar som rann. Och en känsla av att där, just där och då, började jag läka på allvar.

Hej Syster kan ha hittat hem

Jag brukade försöka föreställa mig platsen där det har läkt. Där jag är framme. Jag tänkte att jag skulle känna ett lugn i kroppen. En känsla av att jag äntligen vet vad jag själv vill. Syster, jag tror jag är där nu.

Jag skriver jag tror för att insikten får en massa sorg att skölja över mig. Den blir till ett avsked av allt det som har varit. Hela processen, alla tankemöster, all kamp. Allt. Jag behöver inte kämpa för att överleva längre. Nu jobbar jag hårt istället för att kunna leva som jag vill.

Jag minns att jag hade ett ögonblick där efter separationen. Jag insåg att jag var totalt vilsen. Jag visste inte vad jag ville med någonting. Jag kände att det inte fanns någonting jag hade lust med. Och jag ville heller inte bara lägga mig ner och vila. Jag visste inte vem jag var längre.

Jag tappade bort mig. Men frågan är om jag verkligen någonsin hade hittat mig. Även om jag var starkare innan honom än med honom så levde jag mitt liv och gjorde mina val nästan oavkortat efter andras åsikter. Idag har jag nästan helt lyckats kasta loss från det. Visst betyder andras åsikter något, visst stressar de mig, visst påverkar de mig. Men de avgör inte mina val längre. Och framförallt inte hur jag ser på mig själv och mitt liv.

Hej Syster har kommit fram till att det är dags att lämna det här samhället hon har levt i alla år med honom. Jag är tillbaka tillfälligt för att känna efter och det är ett bra beslut, att inte bara fly, jag är inte färdig här. Men jag börjar bli. Jag börjar lita mer och mer på mitt hjärta, min vilja, mina tankar, min längtan.

Och jag ger upp allt här, tryggheten här för en oviss fortsättning. Jag måste sannolikt byta yrke, sätta mig i skolbänken igen. Jag måste säga upp min lägenhet, sälja mina möbler, göra en storstädning i mitt liv och göra massa människor jag bryr mig om besvikna, och andra glada. Men jag gör det för mig. För att mitt hjärta har talat och hittat ett sammanhang åt mig i staden jag lämnade tillfälligt.

Och jag tror syster, att även om det är tidigt har jag hittat svaret på vart jag ska ta vägen och göra, inte för evigt, men de kommande åren. Och jag tror syster att den helande kärlek jag just nu upplever hjälper mig den sista biten, att läka.

Och jag gråter, av sorg över alla drömmar jag hade, av alla smärtsamma insikter, av alla felsteg jag tog, hur vilsen jag var. Och av lycka. Lycka över att jag tog mig ur det, att jag har stärkt mig själv, att jag har letat efter min sanning trots att det gör så ont. Att jag har tillåtit mig själv att formulera vad jag söker och inte nöja mig med mindre.

Älskade syster.

Jag tror jag kan säga att jag är hel igen. Att jag har hittat hem i mig själv.
Att jag tror igen.
Kan älska igen.
Och att jag är klokare, vackrare och bättre förberedd än någonsin tidigare.

En bild av mitt parallell-liv

 Nästan en religiös insikt.

Hej Syster är tillbaka i staden där allting hände.

Jag  har vetat hela tiden att jag skulle hit en period igen. Det har varit intensivt sen jag kom hit, många tankar, känslor, mycket att fixa. Mycket motstridigt i mig och bitvis har jag känt mig väldigt trött och ledsen. Jag har tänkt att det beror på att jag har för mycket, för det har jag just nu. Men i morse nästan grät jag av lättnad när jag förstod vad det var. Jag längtar hem. Hem som i staden jag just lämnade. Vännerna där, att vara närmare familjen. Min nyförälskelse. Min fritid där. Jag grät av längtan, men också av lättnad. Jag har inte vetat hur det skulle kännas att komma tillbaka hit, jag har inte vetat om det skulle förändra min syn på den andra staden.
Jag står inför ett viktigt vägval och i morse berättade min längtan vart jag skulle. Jag ska inte vara här, jag måste ta mig dit. Och jag ska ta mig dit igen i höst. För det finns så mycket som känns mer rätt där. Och även om jag inte vet hur den tillvaron kommer att bli är det det jag måste gå på. Jag måste följa mitt hjärta genom ovissheten.

Nu vet min kropp det. Och min hjärna.

Som om den bekräftelsen inte var nog hade jag ett märkligt möte idag.
Idag klev jag nästan på en mössa på min promenad. Jag plockade upp den och såg att en tjej kom springande mot mig, det var hennes. Jag gav den till henne och i samma stund insåg jag att det var flickvännen till en av mitt ex kompisar, den kompisen hade lika dåligt sätt mot sin tjej som mitt ex hade mot mig, bara ännu mindre dolt, vi såg det alla. Hon är fin och hon förtjänar att bli behandlad så mycket bättre. Jag har inte träffat henne sedan
jag lämnade mitt ex, men jag har tänkt en hel del på henne, särskilt i början. Nu stod hon framför mig. Lite längre bort stod en barnvagn.

Vi följdes åt en bit på vägen och berättade lite om vad vi gjorde nu. Hennes lilla dotter såg på mig med stora blå ögon. Själv såg hon ledsen ut, sliten, berättade om sitt liv utan större entusiasm. Och när vi sen skildes åt insåg jag att livet hade ställt mig inför bilden av mig själv. Hur det hade kunnat vara. Hur jag hade kunnat ta ett beslut som borde ha gjort mig lycklig, nämligen att skaffa barn, men i slutändan förvärrade min olycka, låste mig vid en situation som fick mig att må dåligt.

Jag såg i henne den jag hade kunnat bli. Och av hela mitt hjärta tackade jag mig själv, alla människor och alla goda krafter för att det inte var jag som gick där med barnvagnen.

Och jag hoppas hon hittar sin väg en dag. För de där ögonen saknar ett ljus, på samma sätt som mina en gång var släckta.