Hej syster! Du verkar må jättebra? Det glädjer mig. Lyssnar på din musik o den är ursäkta uttrycket: skitbra för mig. Så passande. Tack syster! Du inspirerar mig, ger mig hopp! Hoppas du fortsätter med denna blogg för du ger mig styrka att gå vidare, styrka att ta tag i och läsa alla "må bra böcker" jag köpt men inte läst. Varför läser jag dom inte? Jag ser ju på dig hur luftigt och lätt du verkar se på livet. Så vill jag också ha det. Ok, jag vet att inget är gratis och att det inte hjälper med att bara läsa böcker för o må bra, men du inspirerar mig och säkert måånga fler än mig. Det du gör med denna blogg är jätteviktigt och såå bra! Tack! Älskade medmänniska!
Åh finaste finaste! Vilken härlig sak att vakna till så här på söndagen. Det betyder oerhört mycket för mig om detta kan vara till stöd för någon annan. Våra gemensamma nätverk kan på något vis bidra till att göra något konstruktivt av det ohyggliga vi har upplevt. Jag är jätteglad om du känner att du hittar tankar som stärker dig här hos mig.
Ja, tänk, mindre än ett år efter den psykiska misshandeln mår jag jättebra. När jag skulle separera lyssnade jag mycket på den låten Mean. Jag tänkte att det skulle bli så en dag, och redan nu är jag faktiskt där.
Men mitt jättebramående är inte som man kanske föreställer sig bilden av det. Det är inte bara leenden, det är inte alltid rätt, jag är inte alltid tvärsäker, jag undrar ibland om jag duger eller inte. Mitt jättebramående beror på att jag är ärlig mot mig själv, vad jag vill, att jag peppar mig att ta chanser som kan kännas läskiga. Att jag tillåter mig många flamsiga skrattiga samtal och varvar dem med allvarliga allvarliga samtal. Att jag tillåter skrattet ha en klangbotten i sorgen, att jag låter mina känslor existera. Jag vill bara säga det som en liten påminnelse inför att du läser självhjälpsböckerna. Det finns fina och kloka och bra tankar att plocka där. Bra övningar, kör på, jättebra att du är inspirerad! Men en del av dem kan jag tycka bygger lite mycket på att tränga undan det jobbiga.
Visst är det jättebra att fokusera på annat också under en sorgeprocess, vi behöver få gråta ena stunden och skratta andra. Som min vän brukar säga sorgen är randig. En dag tar den över, en annan är den knappt där. Det är ett naturligt försvar för kroppen att balansera åt oss. Så, läs gärna självhjälpsböckerna, men fastna inte i bilden av att du måste må jättebra genast. Låt dig själv gråta.
Jag gråter fortfarande. Jag har dagar som är fulla av skratt och spännande samtal, jag är mer närvarande i nuet, jag njuter av min tillvaro. Likväl kommer kvällar då det han gjorde bubblar upp, eller sorgen över tiden som försvann, den jag blev. Då tar jag en kväll hemma, tar en varm dusch, lyssnar på sorglig musik, klär mig i mjuka gosiga kläder, tar fram en hög näsdukar och gråter.
För det är en sak som är tydlig för mig. Med honom var alla negativa känslor förbjudna. I vår nya frihet behöver vi inse igen att de är tillåtna. En del av oss, en del av livet. Om vi låter oss vara ledsna eller arga kommer vi att märka efter hand att känslorna rinner av oss mer och mer, de kommer mer sällan. Och vi kan känna ett större lugn. Ångest är inget annat än undertryckta känslor.
En sak jag verkligen rekommenderar är förresten mindfulness eller yoga. Nu blev jag inspirerad att skriva ett inlägg om det. Se så ni inspirerar mig. Tacksamheten är ömsesidig. /syster
Hej syster! Du verkar må jättebra? Det glädjer mig. Lyssnar på din musik o den är ursäkta uttrycket: skitbra för mig. Så passande. Tack syster! Du inspirerar mig, ger mig hopp! Hoppas du fortsätter med denna blogg för du ger mig styrka att gå vidare, styrka att ta tag i och läsa alla "må bra böcker" jag köpt men inte läst. Varför läser jag dom inte? Jag ser ju på dig hur luftigt och lätt du verkar se på livet. Så vill jag också ha det. Ok, jag vet att inget är gratis och att det inte hjälper med att bara läsa böcker för o må bra, men du inspirerar mig och säkert måånga fler än mig. Det du gör med denna blogg är jätteviktigt och såå bra! Tack! Älskade medmänniska!
SvaraRaderaÅh finaste finaste! Vilken härlig sak att vakna till så här på söndagen. Det betyder oerhört mycket för mig om detta kan vara till stöd för någon annan. Våra gemensamma nätverk kan på något vis bidra till att göra något konstruktivt av det ohyggliga vi har upplevt. Jag är jätteglad om du känner att du hittar tankar som stärker dig här hos mig.
SvaraRaderaJa, tänk, mindre än ett år efter den psykiska misshandeln mår jag jättebra. När jag skulle separera lyssnade jag mycket på den låten Mean. Jag tänkte att det skulle bli så en dag, och redan nu är jag faktiskt där.
Men mitt jättebramående är inte som man kanske föreställer sig bilden av det. Det är inte bara leenden, det är inte alltid rätt, jag är inte alltid tvärsäker, jag undrar ibland om jag duger eller inte. Mitt jättebramående beror på att jag är ärlig mot mig själv, vad jag vill, att jag peppar mig att ta chanser som kan kännas läskiga. Att jag tillåter mig många flamsiga skrattiga samtal och varvar dem med allvarliga allvarliga samtal. Att jag tillåter skrattet ha en klangbotten i sorgen, att jag låter mina känslor existera. Jag vill bara säga det som en liten påminnelse inför att du läser självhjälpsböckerna. Det finns fina och kloka och bra tankar att plocka där. Bra övningar, kör på, jättebra att du är inspirerad! Men en del av dem kan jag tycka bygger lite mycket på att tränga undan det jobbiga.
Visst är det jättebra att fokusera på annat också under en sorgeprocess, vi behöver få gråta ena stunden och skratta andra. Som min vän brukar säga sorgen är randig. En dag tar den över, en annan är den knappt där. Det är ett naturligt försvar för kroppen att balansera åt oss. Så, läs gärna självhjälpsböckerna, men fastna inte i bilden av att du måste må jättebra genast. Låt dig själv gråta.
Jag gråter fortfarande. Jag har dagar som är fulla av skratt och spännande samtal, jag är mer närvarande i nuet, jag njuter av min tillvaro. Likväl kommer kvällar då det han gjorde bubblar upp, eller sorgen över tiden som försvann, den jag blev. Då tar jag en kväll hemma, tar en varm dusch, lyssnar på sorglig musik, klär mig i mjuka gosiga kläder, tar fram en hög näsdukar och gråter.
För det är en sak som är tydlig för mig. Med honom var alla negativa känslor förbjudna. I vår nya frihet behöver vi inse igen att de är tillåtna. En del av oss, en del av livet. Om vi låter oss vara ledsna eller arga kommer vi att märka efter hand att känslorna rinner av oss mer och mer, de kommer mer sällan. Och vi kan känna ett större lugn. Ångest är inget annat än undertryckta känslor.
En sak jag verkligen rekommenderar är förresten mindfulness eller yoga. Nu blev jag inspirerad att skriva ett inlägg om det. Se så ni inspirerar mig. Tacksamheten är ömsesidig.
/syster