När jag hade mina argaste perioder behövde jag få önska honom allting illa. De är en naturlig del i det trots vi behöver bygga upp mot den auktoritet han ändå har varit i våra liv. Jag har aldrig varit inne på hämnd i praktiken, men ibland haft roligt åt att föreställa mig att saker går illa för honom.
Nu ÄR han i blåsväder. Inget jag tror att han inte tar sig ur. Men han har gjort vissa fel och det finns några av samma skrot och korn som är efter honom. De nagelfar honom och han lyckas inte bemöta det, han gör övertramp.
Och jag. Ler jag? Njuter jag? Nej. Jag mår bara illa. Tänker att för vissa finns inget slut på nedrigheten. Vad blir bättre att han tampas med gelikar? Ingenting. Jag vet att det är ömsesidigt detta spel nu. Att han med sina reaktioner förstärker deras och tvärtom.
Alla mina tankar om att han förtjänar att avslöjas. När det kommer till kritan känner jag inte så. Jag bara önskar vackra systrar att vi en dag får se en ände på denna illvilja som fräter sönder så mycket. Oavsett om det är hans eller andras.
Så jag sitter här, observerar och tiger och mår illa. Och är samtidigt så glad att jag inte är uppe i det, att jag inte är inblandad. Att det faktiskt inte längre påverkar mig mer än denna flyktiga känsla.
När det kommer till hans livshistoria och personlighet är den tragisk, det kan jag ge i sammanhang när vi diskuterar tycka synd om. Men det är ingen ursäkt för att försöka trycka ner andra. Och det ändrar inte vem han faktiskt är och vad han gör. Det är ändå oförlåtligt det han har gjort emot dig. Och det som gör det hela ännu värre är att han inte är dum. Han VET att han gör fel, han skulle aldrig erkänna det men han vet det. Och han är så skadad att han kommer att göra om det så fort han får chansen. Han hugger den hand som hjälper. Han kallar oss svaga när vi försöker finnas där. Han tar allt vi ger för givet, men är ändå aldrig nöjd, han kräver alltid mer. Samtidigt som han inte ger tillbaka. Så när han faller är det inte någon annans fel än hans eget. Han kommer däremot göra allt han kan för att få det till att andra har orsakat det. Det är så bekvämt, för då behöver han ju inte se på sin egen roll. Precis som han aldrig har varit beredd att ändra på något på riktigt för din skull. Det är DET som är kärnan. Det finns ingen dålig uppväxt i världen som rättfärdigar att han inte visar sin livskamrat respekt.
Hej Syster!
SvaraRaderaJag är fortfarande fast i hämndkänslor.
Jag vill att det ska gå åt pipan för honom.
Skadeglädje!
Jag längtar till den dagen då jag inte bryr mig längre, den dagen när jag känner likgiltighet för honom.
Kram
Jag vet idag att den dagen kommer att komma även om det är tungt till och från, men det tunga kommer idag med mycket längre mellanrum :)
Det går åt rätt håll i så fall, du kommer att komma dit!
SvaraRaderaOch jag tror att vi behöver känna hämndkänslor, det är ju en bra kraft när vi ska bygga upp oss själva eftersom det betyder att vi erkänner att han har behandlat oss illa och att vi förtjänar bättre.
Sen i längden, ja, hämndbegär tar en hel del onödig energi och ger honom mycket plats i våra huvuden. Därför är det som du säger rätt att längta efter likgiltighet en dag.
Likgiltigheten, ibland känner jag den, då är frihetskänslan enorm och jag känner mig så lugn. Och precis som det tunga kommer mer sällan kommer lättnaden och glädjen allt oftare och renare.
Det är skönt ibland att tänka så. Och fatta vilka framsteg vi alla gör i denna process!
Vilken kraft, även om det också är svårt så blir jag så lycklig av att känna denna kraft.
Kram!