Med anledning av FRIGIVNA FÅNGAR: Jag läste Så Dumt av Mia Törnblom, tror jag hon heter, och jag förstod en massa om mig själv efter att jag hade läst den. Jag menar, hon hade ju heroin och amfetamin-problem, men jag är också FAST i någonting. Inte knark, men en relation. Och såsom hon har jag aldrig fått till självkänslan...
Så fort jag får tillfälle ska jag läsa hennes böcker om självkänsla!
Jag flyr in i mat när jag inte klarar av mitt liv med min man. Mia flydde in i knarket.
Jag undrar så om jag bara kommer att kunna sluta "tröstäta" när jag har lämnat honom; jag behöver ju inte "trösta" mig längre!!! Eller har år av överätande blivit en vana som min kropp inte kommer kunna stoppa???
Jag har läst hennes första bok om självkänsla och kan verkligen rekommendera den, den ger bra första insikter om det.
När det kommer till din fundering kan ju ingen av oss veta hur det blir med det. Jag tänker att i början när du bryter upp, då kan det hända att du behöver få fortsätta tröstäta. Det kanske inte är det första du behöver ta tag i, det är en bedrift nog bara att ta sig loss. Ge det tid föreslår jag. Landa i din nya situation, ordna med det praktiska, hantera din separationsprocess och de känslor som kommer, gå och prata med någon. Gör allt det och fundera inte så mycket på dina vanor och din livsstil. Det kommer sen och det kan du ändra på lite i taget när du har landat och känner dig tryggare.
Som det har blivit för mig har min självkänsla bara vuxit och vuxit sedan det tog slut. I början var det så mycket som jag tänkte att jag aldrig skulle klara. Bit för bit i takt med att jag byggde upp mig själv har jag kommit till nya punkter. Man vet inte alltid varför, men plötsligt känns något lätt som tidigare kändes svårt.
Jag är säker på att det kommer att bli så också för dig. Därför tror jag inte du behöver oroa dig så mycket nu, du kan inte veta nu hur det ska kännas sen. Så försöker jag ofta tänka. Jag äter fortfarande onyttigt eller för lite och rör mig för lite. Men jag äter bättre än i början och rör mig mer än i början. För mig har de sakerna alltid hängt ihop med om jag är i balans i övrigt. Jag tycker inte att det är konstigt.
Min tro syster, är att du kommer att klara det där bra. När det är dags att ta tag i det. Till dess, försök att vara snäll mot dig, döm inte ut dig. Det är inget konstigt att söka tröst där du är.
Hej!
SvaraRaderaMed anledning av FRIGIVNA FÅNGAR:
Jag läste Så Dumt av Mia Törnblom, tror jag hon heter, och jag förstod en massa om mig själv efter att jag hade läst den. Jag menar, hon hade ju heroin och amfetamin-problem, men jag är också FAST i någonting. Inte knark, men en relation. Och såsom hon har jag aldrig fått till självkänslan...
Så fort jag får tillfälle ska jag läsa hennes böcker om självkänsla!
Jag flyr in i mat när jag inte klarar av mitt liv med min man. Mia flydde in i knarket.
Jag undrar så om jag bara kommer att kunna sluta "tröstäta" när jag har lämnat honom; jag behöver ju inte "trösta" mig längre!!!
Eller har år av överätande blivit en vana som min kropp inte kommer kunna stoppa???
Jag kan faktiskt inte svara på det ännu...
Lev fint
Kramar
Hej fina!
SvaraRaderaJag har läst hennes första bok om självkänsla och kan verkligen rekommendera den, den ger bra första insikter om det.
När det kommer till din fundering kan ju ingen av oss veta hur det blir med det. Jag tänker att i början när du bryter upp, då kan det hända att du behöver få fortsätta tröstäta. Det kanske inte är det första du behöver ta tag i, det är en bedrift nog bara att ta sig loss. Ge det tid föreslår jag. Landa i din nya situation, ordna med det praktiska, hantera din separationsprocess och de känslor som kommer, gå och prata med någon. Gör allt det och fundera inte så mycket på dina vanor och din livsstil. Det kommer sen och det kan du ändra på lite i taget när du har landat och känner dig tryggare.
Som det har blivit för mig har min självkänsla bara vuxit och vuxit sedan det tog slut. I början var det så mycket som jag tänkte att jag aldrig skulle klara. Bit för bit i takt med att jag byggde upp mig själv har jag kommit till nya punkter. Man vet inte alltid varför, men plötsligt känns något lätt som tidigare kändes svårt.
Jag är säker på att det kommer att bli så också för dig. Därför tror jag inte du behöver oroa dig så mycket nu, du kan inte veta nu hur det ska kännas sen. Så försöker jag ofta tänka. Jag äter fortfarande onyttigt eller för lite och rör mig för lite. Men jag äter bättre än i början och rör mig mer än i början. För mig har de sakerna alltid hängt ihop med om jag är i balans i övrigt. Jag tycker inte att det är konstigt.
Min tro syster, är att du kommer att klara det där bra. När det är dags att ta tag i det. Till dess, försök att vara snäll mot dig, döm inte ut dig. Det är inget konstigt att söka tröst där du är.
Stor kram och tänker på dig!