Tillåtelse

Jag insåg det.
Jag tillät mig inte att sörja hans bortgång.
Han hade ju fru och barn och bästa vänner och barndomsvänner och hela högen som kände honom bättre.

Jag trivialiserade mig och min reaktion.
Lät den inte existera.
Ett trivialiserande som drevs på av mitt ex.
När jag grät sa han otåligt "Ja, men ALLA saknar honom".
Som att det gjorde att jag inte hade rätt att vara ledsen.
Det fanns andra som hade mer rätt att vara ledsna.

Nu tänker jag inte mäta så längre.
Självklart var det en hårdare förlust för många, men det hindrar inte att det var en förlust. Det hindrar inte att jag saknar honom och den roll han hade i mitt liv innan han gick bort.
Betyder en människa något för mig så betyder den något.
Då spelar det ingen roll om jag har känt personen i tre år eller hela livet.

Nu har jag tillåtit mig själv att känna min egen sorg.
Det innebär att jag ger både honom och mig själv den erkänsla vi förtjänar i den här situationen. I den relation vi hade.
För även om det fanns starkare band åt olika håll förändrar det inte vad vi hade.

Och när man är ledbruten och tårfylld. Då är små saker sköna. En kopp kaffe till fin musik. En promenad i kroppens egen takt. En tystnad tillsammans med någon som betyder något. Små saker att hålla sig fast vid.