Slutet av ett år. För mig innebär det alltid att rannsaka mig själv. Göra bokslut. Rensa. Det är skönt men uttröttande. Mitt förflutna är lika påtagligt som min framtid just nu. Men syster, det har hänt något i mig. Jag känner en sån tillförsikt. Jag tror jag börjar bli hel. Jag känner mig lugn med att inte veta hur framtiden ska se ut, exakt vad jag ska göra. Jag känner att det finns en massa spännande äventyr som väntar i denna ovisshet. Jag känner att jag inte behöver ha bråttom. Jag kan njuta av min väg.
Det här året blev ett resande år. Jag visste det redan när jag inledde det. Att jag skulle söka många vägar, möta många människor, att mycket skulle hända. Mycket. Och det blev så. När jag just hade lämnat honom var jag fast en tid i bitterhet, jag tänkte 3,5 år. All den tiden, bortkastad, ingen nytta var det med den, jag nådde ändå inte fram, det blev inte vad jag drömde om. Med tiden insåg jag bit för bit att det inte riktigt var så. Att min tunga resa innebar många möjligheter att lära mig saker om mig själv som jag aldrig skulle ha lärt mig annars, och om livet.
Fast jag trodde ändå att jag var skadad, att tilliten aldrig skulle kunna återhämta sig. Att jag aldrig skulle våga älska helhjärtat igen. Jag trodde allt det där. Jag anade inte då att jag innan året var slut skulle känna mig redo att älska igen. Älska på ett sätt jag aldrig gjort tidigare. Jag vet att jag har en vacker kärlek att ge och jag vet vad jag förtjänar i gengäld. Det har jag aldrig i mitt liv vetat innan. Så inte konstigt att jag gick vilse.
Syster, det här skulle kunna bli hur långt som helst. Men om du är i en stund av tvivel vill jag bara säga: Ha tålamod, bit för bit kommer du att återhämta dig, läka, om du tillåter dig att bearbeta saker, tillåter dig att ta för dig av det du vill ha, tillåter dig att sätta gränser gentemot andra.
Det här året har präglats av ett rasande tempo. Så snabbt har allt utvecklats i mig att det faktiskt inte känns som att ett år har gått. Snarare 3, 5 år. Den insikten kom till mig i mellandagarna. Själen kan växa så snabbt när vi väl ger den utrymme, det kan ge oss rikedomar som kompenserar för svårigheter.
Vi kan säga så här: Lagom till nyåret är jag och mitt förflutna inte kvitt, men jag har kompenserats för mitt lidande, just för att jag själv har försökt se svårigheterna som möjligheter att lära mig om mig själv.
Och när det känns som mörkast. Då gäller det att andas lugnt och gå vidare, framåt i det okända. Du kommer att märka att det är en fantastisk resa du har börjat. Och det är med glädje och lycka som jag säger att jag närmar mig ett nytt resande år. Tänk: Jag har nått så här långt år 2011. Vad ska det då inte bli av mig år 2012? Det är spännande syster.
KRAM.
