På riktigt nu?

På riktigt nu?

Jag vill ge mig till dig utan spöken.

Jag tycker att vi förtjänar det.

Det fanns en gång jag kunde älska utan minnen av vassa kanter mot mina mjuka.

Det fanns en gång jag tog emot det goda, som något som var mitt, inte bara en gåva, få förunnad. Det fanns en gång jag verkligen utgick ifrån det.

Jag vill ge mig till dig utan spöken.

Men hans hårda ord bryter in mot dina mjuka och gör mig stum ibland.

Varför gör du det här? Egentligen?

Jag förklarar min kärlek till dig som om jag hade bråttom. Jag har ingen tid, jag har varit oälskad av en man för länge. Och jag vill veta nu, jag vill veta att jag kan lita på det jag känner. Du förstår jag har misstagit mig förut.

Det är deras svek som har tagit mig hit. Och min förmåga att slänga mig framför dem. Rusande tåg som har krossat mig. Jag överlevde, men jag minns hur det var att vara klämd mot rälsen, som om vi satt ihop.

Finns det goda? Bortom egoismen, någon som faktiskt vill mig väl? Jag har jobbat på min tro, du ska veta att jag har jobbat på min tro och när jag ser in i dina ögon ser jag ibland ett allvar, ett allvar av ett slag jag inte begriper. Jag har svårt att hålla blicken rak in i ditt allvar. Jag viker undan. Det kanske verkar som att jag slänger mig till dig. Men jag är hela tiden beredd att du ska lämna mig för att det är enklare så.

Jag vill älska som jag kunde göra en gång. Jag minns min första kärlek, det som var rätt. Jag ser dig och mig, ofta dig och mig i ljuset av just det. Kan det vara samma sak? Finns det ännu rum som inte skadats av cynismen? Finns det en plats där jag kan våga tro som då? Jag var så ung då, jag trodde att allt alltid var så där vackert. Och jag skrev texter om det som mina äldre skrivarvänner sågade. ”Det är inte realistiskt att ett samtal pågår så där som du beskriver. Ett samtal har många hörn att skära sig på. Och ingen vill nå fram”. Jag var så ung då, jag tyckte att det var orättvist. Jag visste inte vilken tur jag hade haft. För i den värld jag trodde på hade alla bara goda avsikter.

Men jag har krockat med så många onda avsikter sedan dess, så mycket dunkelt, så mycket egoism, så mycket hopplöshet, så lite försök att göra gott. Så mycket feghet. Mitt hjärta kände lugn i att föreställa sig en tillvaro av ensamhet. Det kanske var bäst så.

Och jag önskar att jag kunde älska dig utan det där. Det där som ekar. Som slår upp distans där närheten skulle kunna bjudas in. Jag önskar att jag skulle kunna älska dig utan att höra oron klinga i glasen, redo att hålla tal. ”Han kommer ändå att göra dig besviken, vad intalar du dig själv? Han hittar någon annan, han hittar någon som är enklare, gladare, en som inte bär på en roman av motgångar som hon skriver vidare på, en som står upp för sig själv, en som inte slänger sig framför honom redo att intyga hundra gånger att han inte behöver oroa sig att hon ska gå, hon är där, hon är där, ingen oro, ingen fara, bara lugn, det ordnar sig, till varje pris ska jag se till att det ordnar sig”. Som om paniken inte växer i bröstet när du har strukit mig över håret, jag ska åka, du inte svarar på ett sms.

Som om allt han gjorde fel inte kommer att skugga oss länge ännu, och jag inte vet om jag kan berätta det för dig. Och att det värsta av allt är att jag inte vet om jag orkar att bli besviken ännu en gång. Och att det är ett ansvar jag inte vet om det är okej av mig att lägga på dig. Det att inte göra mig besviken.

Snälla, kunde jag inte få älska dig utan hjärnspöken? Jag tycker att våra känslor förtjänar en bättre start. Någonting att gro i som inte innehåller kadaver. Jag vill komma till dig, med öppna armar. Jag vill ligga hos dig, i lugnet jag känner där. Och inte se skuggor ur det förgångna slicka väggarna. Låt oss få en chans att göra det. Jag vill försöka. Säg att kärleken ännu har en chans att börja från början. 

PS: Hej Syster har haft fullt upp med flytt och massa känslotumult. Därför har jag inte riktigt förmått att finnas här. KRAM.

Nyheter

Hej Syster är trött. Efter influensantrött.
Dagen har ändå varit helt okej. Har kommit på några saker som gör att framtiden känns lättare.

Men jag fick ett besked ikväll som jag väl egentligen redan kände på mig. Sedan länge. Mitt ex har träffat en ny. Jag är egentligen överraskad att det dröjde så länge. Jag var helt säker på att han skulle träffa någon ny inom en månad efter att det tagit slut mellan oss. Det hade känts så typiskt honom.

Min känsla är en obehagskänsla. Den grundar sig i två saker: 1. Hon kommer att se mig som en fiende. Jag vill inte ha fler fiender i det där lilla samhället, men det kommer att bli så, folk kommer att observera hur jag reagerar när jag är där. Ja, jag ska dit igen några månader.

2. Jag mår illa när jag tänker på att han ska behandla någon på samma sätt igen. Jag mår illa och tycker inte att han förtjänar någons kärlek. Jag hoppas att hon är av samma skrot och korn som han själv, det är enda sättet hon inte kommer fara illa på.

En sak är väldigt klar: Jag är inte avundsjuk. Han har inte en enda av de egenskaper som jag idag ser som viktigast hos en partner. Han visar inte respekt, inte omtanke, tar inte hänsyn, kan inte lyssna, bryr sig inte om sin respektives behov, är en usel älskare, går hur långt som helst för att få sin vilja igenom. Men jag önskar ingen annan att få uppleva det. Det känns så... meningslöst.

Ja,ja. Det är bortom min kontroll, det enda jag kan göra är att ha is i magen, hålla mig utanför det, vägra att kommentera det. Hålla huvudet högt och behandla henne, vem det än är, med respekt om vi skulle mötas.

Jag hoppas att han kan ha förändrats, börjat gå i terapi, rannsakat sitt beteende, jag tror ju inte att han har det. Men jag hoppas. För dig, vem du än är, olycksaliga syster som har valt hans famn. Hans av alla famnar du kunde välja. För din skull hoppas jag det, annars fina fina, hoppas jag du går innan han lyckas knäcka dig. Hoppas jag att du tar hand om dig och att hans omvärld ser på allt med klarare ögon, än de såg på mig.

Klippa bandet, stänga kanalen

Systrar.

Ni ser att jag vacklade lite. Jag insåg det själv när jag kände hur ängslig den här mannen gjorde mig. Jag vill säga till er och mig att det är okej att vackla. Vi kommer att vackla. jag tror att vi lär oss genom att söka våra inre konflikter, men vi behöver göra det på ett sätt som värnar om oss själva. Det är okej bara vi inte sviker våra känslor och instinkter. Jag rannsakade min ängslan och kom till sist motvilligt fram till att det var samma destruktiva dragning som slagit till igen. Så jag bestämde mig igår när jag vaknade igår för att jag måste hitta ett sätt att tackla mörkermännen. Det ledde till ett samtal igår kväll om hur destruktiva relationer kan sätta sina spår med två superkloka tjejer som hjälpte mig väldigt långt.

Den ena hade ett resonemang som kanske lät lite flummigt, men att man har en kanal som har öppnats för den här typen av känslor. Att den under relationen fyllde något slags behov även om det ledde till något destruktivt. Och att man måste bli medveten om den kanalen efteråt, annars kan man dras med igen.

Inom schamanismen finns det tydligen en ceremoni för att klippa av sådana destruktiva trådar. Det går kort och gott ut på att ta reda på hur tankegången och känslomönstret ser ut, konstatera att man har haft behov av det, vad upplevelsen har gett en men att det inte ger en något mer. Och sedan mentalt klippa av tråden typ säga: här är jag och min sfär är min, det är bra nu.

Jag känner att de har rätt, och vet att det är bra att det inte blir något mer. För jag känner igen kanalen och känslorna från mitt ex och den här nya mannen. En stark stark dragning, men med en rädsla och ett mörker i botten.


Jag pratade också med en annan vän som i början efter separationen gled iväg från mig eftersom hon trodde på hans förklaring, att jag gick för att vi var för olika. Hon hade sedan sett flera märkliga saker i hennes beteende sa hon. Så äntligen kunde jag kort förklara det han gjorde. Och hon trodde mig. Det betydde mycket för mig. Hon sa också en egoboostande sak: Att hon under åren fått hur många frågor som helst om jag var singel. Att många har haft goda ögon till mig. Två pusselbitar som återigen sätter sig i mitt nya pussel. Som höjer min känsla av egenvärde. Som får mig att lita på det.



Orden sjönk in i mig över natten. Och idag har jag en renande ceremoni. Jag säger hej då en gång för alla. Jag tänker återkomma och berätta hur jag gör det. Det är väldigt häftigt och jag rekommenderar att ni gör det samma.


KÄRLEK. Alltid. Till er!

En låt om att inte våga

Newkids Jag gråter bara i regnet talar väldigt starkt till mig just nu. Den handlar om att inte våga sänka garden igen, inte helt våga släppa in någon. Hej syster känner väl inte att jag kommer så långt på den punkten, när det handlar om tillit till män.

Jag kan känna saker, ja. Känna. Men ändå vilja hålla på avstånd. Så fort det blir lite intensivare eller mer seriöst vill jag backa. Jag vet att jag behöver självbevarelsedriften i förhållande till männen, den är jätteviktig. Men att våga lita på en man. Jag vet att jag absolut inte är i närheten av att förmå det.

En möjlig fälla just nu är att jag lockas mest av män som också har ett tungt bagage. Som att det bara är med en som är lite trasig som jag kan se och acceptera det som fortfarande är trasigt i mig. Men samtidigt... Veta att det finns så mycket nyckfullt och osäkert i en sådan relation. Återigen lägga på haspen. Ta till säkerhetsspärren.

Funderar mycket. Funderar.
Syster. Inte lätt. Men så mycket bättre, hela tiden så mycket bättre än tillvaron med honom. Det vet jag.

Kontaktad

Jag har blivit kontaktad av killen jag träffade i våras.
Han som la ner för att vi bodde på distans och han träffade någon i hemstaden. Nu när jag ska flytta närmare visar han intresse igen och det visar mig hur vilsen jag är.

Med alla killar som vill mer känner jag så. Jag vill inte släppa in, för tänk om de liksom mitt ex utnyttjar förtroendet, om de inte kan acceptera mig som jag är. Jag blir misstänksam om de visar för mycket intresse och misstänksam om de visar för lite intresse. Så det slutar med att jag helst vill hålla avstånd.

Men den här killen. Han har inte gått en rak väg med mig men han har varit ärlig. Han har varit ambivalent, men det har jag också. Frågan är om det nu kan bli annorlunda. Jag ställde honom den frågan. Och han svarade: Det är svårt att sia om. Men jag tycker om dig och det är något speciellt med dig.

Inte mer, inget guld och gröna skogar. Bara det. Och jag vet inte vad. En del bryr sig om honom, så är det. Men en annan del av mig vet inte om jag vågar släppa in någon. Och jag är rädd att jag inte ska kunna behandla honom bra på grund av min taggighet.

Syster. Knepigt ibland att veta.
Men kanske jag bara ska träffa honom och se.
Vara försiktig, men se.
Man kan ju tyvärr inte veta på förhand.
Eller tänka sig fram till såna här saker.

Passande sång på Spotify.

Jag och mörkermännen

Vad är det med mig syster undrar jag ibland?
Varför ömmar mitt hjärta för män med mörk aura?
Jag ser hur oron spänner deras pannor och vill göra dem lugna.
Vill säga, såja, ingen fara, livet är enkelt.

Ja, livet är enkelt utan dem, men inte med dem, ändå vill jag släppa in dem.
Som nu då, den där mannen jag berättade om.
Har just fått höra att han har både spelproblem och alkoholproblem.
Vilken jäkla tur att jag fick veta det, för jag drogs till honom.
Nu kommer jag inte att agera mer.
Men en del i mig ville.

Ändå har jag faktiskt kommit lite längre. När han vände sig till mig för stöd i processen sa jag ifrån, att det inte var min sak, att jag inte ville engagera mig för mycket i någon som vill vara med en annan, och så är det ju. Den delen var sann och jag satte mina behov först.
Men en annan del av mig hade ju den där känslan, jag bryr mig och ännu en annan det där intresset som kändes tydligt och klart. ?

VARFÖR lockas jag av detta?

Okej, jag ser ingen illvilja i honom. Men hans aura är mörk. Jag brukar inte se människors aura, men hans är kolsvart. Och en del i mig ville just hjälpa...

Puh. Jag är så glad att jag fick den här informationen för nu behöver jag rannsaka mig igen. Kanske tillsammans med min terapeut. För jag vill ju inte hamna i någon jäkla vårdarroll.

En sak som jag är stolt över syster. Det var att en anledning till att jag sa stopp var att jag ville ha en man som uppskattar mig för MIG inte en som vill använda mig på egna sätt.

Men fy.

Jag antar att det värsta är att man inte kan gardera sig i mötet med andra. Man kan bara hålla hårt i sina gränser och sina intressen och stå på sig på vägen. De kommer nya törnar, men förhoppningsvis vaknar man tidigare och tidigare. Det är nog väldigt bra att jag inte är i någon ny relation än. Jag är inte färdig med mina gränser och försvarsmetoden av dem.

Kram!

Ursäkta virr, men det här var förvirrande.

Skräms du av det som väntar?

Jag tänker spinna vidare på vårt förhållningssätt till förändring.
Inför ett uppbrott är ju det en avgörande aspekt för vilket beslut vi till sist tar.

Jag skrev tidigare om min härligt rusiga glada känsla inför höstens stora uppbrott och att det är något nytt för mig att känna så eftersom: En person som tvivlar på sin förmåga fruktar förändring, all form av förändring, även positiv sådan. Och sådan var jag tidigare.

Men denna fruktan för förändring behöver inte vara konserverande. Jag har i livet många gånger tagit på mig saker som jag har varit livrädd inför, där jag bitvis har varit övertygad om att jag inte ska klara det, att allt ska gå fel, att jag ska rasa ihop. Fruktan för förändring kanske försenade mina beslut, ibland med många år. Men någonstans har självbevarelsedriften ändå gjort att jag har tagit dem. Resultat? Från fruktan till en sjungande stolthet som får en att växa flera meter.

Men det vi ska vara medvetna om är att vi har denna rädsla efter allt tvivel han har sått i oss. Vi har en låg tilltro till vår egen förmåga, tror att vi ska göra fel. Därför finns en risk att vi säger nej till en massa avgörande positiva förändringar eftersom de automatiskt känns hotfulla. Vi omvandlar möjligheter till hot och fortsätter att gömma oss.

Uppbrottet kommer aldrig att kännas enkelt. Hela hans beteende syftar ju till att hålla kvar dig och kontrollera dig till varje pris. Därför måste vi försöka se på den stora stora vågen, dyka in i den och kämpa oss igenom. Det steget kommer att kännas skrämmande. Men jag lovar. I takt med att du frigör dig blir du starkare och du kommer att märka att du klarar saker som du aldrig hade trott innan att du skulle klara. Du kommer att hitta en stor glädje i att få göra saker på ditt sätt. Du kommer att trilla tillbaka, men lära dig något av varje fall. Det skrämmande stora, det är din enda verkliga chans syster till ett värdigt liv.

Och du kommer att märka att du har en tigers styrka. Det kommer att vara värt det och du kommer att klara det.

SE MÖJLIGHETERNA INTE HINDREN.

Ryckas med

En person i min närhet är i samma typ av relation som vi har upplevt syster. När han ringer till henne hör man hur hennes röst stelnar, hur hon blir på sin vakt.

De har varit gifta många många år och har ett skäl till att hålla ihop som jag inte vill gå in på eftersom det är utlämnande.

Hon osar av hans bitterhet och det gör mig illa till mods. Jag minns hur mitt ex:s svartvita livssyn kröp in i mig, hur jag axlade hans konflikter mer och mindre ofrivilligt. För även om jag många gånger tyckte att han överreagerade kände jag nästan in i det sista att jag ju behövde stå på min partners sida. Jag balanserade mellan honom och vänner och bekanta. Han hamnade i konflikt med sina chefer (som då var våra gemensamma vilket slog även mot mig), med några gemensamma vänner och bekanta vilket ledde till att vi inte kunde umgås, senare med mina nya chefer på min nya arbetsplats där han bakade in en kollega till mig i samma sväng. Jag försökte att inte lägga mig i men höll på att slitas itu inuti. För hur sjutton kan man vara neutral i en konflikt som involverar ens partner? Det är en hård hård känslostorm att stå emot.

Jag klarade att balansera utan övertramp. Utan att såra någon personligen för mycket, utan att uttryckligen agera ut hans bitterhet mot någon. Men om jag hade stannat längre med honom vet jag att det där övertrampet, den där dagen jag rabblade HANS ord mot någon oundvikligen skulle ha kommit.

Det påminns jag om varje dag när jag ser henne. Och även om hennes bitterhet många gånger går ut över människor jag bryr mig om kan jag inte bli arg på henne. Jag bara önskar av hela mitt hjärta att hon skulle komma loss.

När vi separerar börjar vi processen att bli oss själva igen. Han ska bort. I det ingår att se på alla de personer han föraktade, se om det går att nyansera bilden. Se om det tvärtom kan vara personer som är riktigt vettiga och att problemet bara var att han kände sig hotad av dem.

Vi behöver göra upp med vår människosyn efter att ha påprackats så mycket människoförakt av en person vi en gång i tiden höll högt.


Känner du igen dig? Du har inget att skämmmas för. Men du kan bryta.

Berg- och dalbanan

 
Vi rör oss i den här processen, har ni tänkt på att det kränger häftigt ibland?

Mellan hopp och förtvivlan, mellan eufori och misströstan, mellan tro och misstro?

Jag tror att vi bit för bit arbetar så att krängningarna minskar. Att vi bit för bit lagar oss själva igen. Han har attackerat oss på så många fronter i stort och smått omvartannat under en så lång tid. Därför kommer våra framsteg att vara likadana: Både stora, stora och så minimala att vi knappt kan se dem.

I detta virrvarr hamnar jag ibland att klandra mig att det inte går snabbare. Men jag vet om jag tänker efter att det egentligen går i raketfart, bara det att det är återhämtningssträckan som är lång.

Alla problem som uppenbarat sig efter det här beror nämligen inte renodlat på honom. En sak som jag verkligen behövde inse och som har ställt till det för mig innan också är denna längtan att vara alla till lags. Nu är det viktigaste, jag försöker se det så, att lära mig att vara mig själv till lags. Och om det finns personer där jag inte kan göra både dem och mig själv nöjda så är det mig själv jag ska välja.

Hänger ni med?

Välj dig själv syster.
Håll dig själv i handen.
Du har mycket att vara stolt över.
När du är framme ännu mer.

Där det gör som mest ont

 
Jag är visst nere och rotar i det mörkaste mörkret just nu.
Där det gör som mest ont.
Där det är som obegripligast,
både vad han sa och att jag svalde det. Stannade kvar.

Men du ska veta syster att för dens skull är jag inte på botten.
Jag är så stark att jag orkar se det värsta.
Inte utan tårar, inte utan ilska.
Men först nu orkar jag se det.
Så varning för smärtan som kommer kanske jag kan säga.
Minnet i det förra inlägget har jag aldrig fixat att berätta för någon. Så äcklad blir jag. Och jag inser att det inte är lätt att läsa om heller.

Men jag tror att det är viktigt att sätta ord även på äcklet och skammen. Det är när det kommer upp till ytan som vi flyttar det en bit utanför oss. Som vi kan se att vi inte gjorde något fel. Att skulden var hans.

Och där i mörkret, i det äckligaste, obegripligaste, där ryms det starkaste övertygelsen om att vi måste lämna honom bakom oss.

Den här veckan är egentligen hektisk. Men det är visst nu det kommer fram. Och jag har lärt mig under den här resan att kroppen berättar när den är beredd att bearbeta. Så det kommer nu. Det som fortfarande förlamar mig i tanke och handling ibland.

När den här perioden är över hoppas jag att delar av det han rev sönder då ska ha läkt.

Styrkekram till dig syster, och till mig.

Hej Syster är arg igen!

Fina ni!

Usch vad jag är arg!
Jag har tidigare berättat om en av mitt ex och mina gemensamma vänner som jag blev väldigt besviken på en gång. Hon ville inte höra på min berättelse eftersom hon inte ville ta ställning mellan oss. Jag upplevde det som att hon inte kunde vara min vän då och blev förkrossad.

Därefter har vi sakta närmat oss varandra igen. Hon har lyssnat på en del. Vi har en slags kontakt, trevande, men det har gått framåt.
Hon vet att jag inte vill ha någonting att göra med honom mer i mitt liv, och jag trodde att hon respekterade det.

I dag var jag på ett strålande lyckligt humör. Kände att allt kommer att ordna sig. Jag började tänka på härliga sommaren. Hon hade nyligen bjudit in mig och flera gemensamma vänner till en midsommarfest, jag tänkte att det skulle vara fint att gå.

I dag hade jag bestämt mig för att gå, eftersom hon inte nämnt honom trodde jag att han inte var bjuden. Men jag frågade för säkerhets skull. Det isade sig i hela min kropp när jag läste svaret att HAN VAR BJUDEN, men han hade tackat nej, så antagligen kommer han inte, men om han ändrar sig ska hon så klart meddela mig.

Två sparkar i magen. 1: Hon bjöd båda utan att förvarna. Jag hade kunnat hamna på den festen i ett mardrömsscenario. Att HAN var där också. Jag mår illa.
2: Hon satte hans rätt att ändra sig framför min oro över att träffa honom. Hon väljer hans behov framför mina.


Först svarade jag och sa att enda chansen att jag kan komma är att hon lovar att säga att han har förbrukat sin chans att komma när han tackade nej om han ändrar sig.

Nu tänker jag att fan. Nej, det här går ju inte. Hon kan inte vara min vän när hon gör så här. Jag får hitta på något annat till midsommar.

Fy vad jag är besviken.

Att göra något bra av något negativt

Det fanns tider när jag ogillade att alla hela tiden skulle prata om hur starka de blev av motgångar. Jag tyckte att det kändes som en del av en nytttomaximeringsfilosofi, att det måste få finnas saker som helt enkelt är jobbiga, som vi inte blir starkare av, som bara är.

Efter min upplevelse inser jag att man inte kan säga att det är varken eller. Vi behöver få sörja, känna tröstlöshet, be om hjälp för att orka oss genom tillvaron, det är viktigt. Vi behöver att någon verkligen lyssnar, inte bara säger att det blir bättre sen.

Men när vi känner att vår upplevelse får den plats den behöver och det utrymme att läka som den behöver. Då är det som en enda stor tröstande kram att tänka på att det också kommer något gott ur det hela.

Jag tänker att jag genom min upplevelse verkligen har fått konfronteras med mitt självförintande beteende. Fått känna hur det går när man sätter en annan människas behov först, när man försöker bevisa sig duktig inför andra istället för att lyssna på sitt hjärta. Det är klart att mycket hos mig bröts ned. Men nu när jag har den insikten i bagaget har jag möjlighet att bygga upp mig, bygga upp mig på ett sätt så att jag aldrig hamnar där igen.

Ibland tänker jag att det är det alla destruktiva beteenden handlar om. Vi behöver ana hur det ser ut på botten innan vi verkligen begriper att de är destruktiva, innan vi får en verklig motivation att ändra på dem.

Men om vi inte ändrar på dem, då fastnar vi på botten, och det händer många.

Det jag vill bidra till på mitt lilla hörn syster är att du ska se att det är botten, det han gör mot dig, det du har råkat ut för. Jag vill att du ska känna att du har rätt i dina känslor, din hopplöshet din sorg. Att allt det där är tillåtet att känna. Jag tänker aldrig säga ryck upp dig. Var sak har sin tid.

Men jag tänker visa, att om du står upp för dig själv. Då kommer du ana ljuset ovanför vattenytan. Du kommer att börja glida uppåt, släppa de slingrande svarta växterna på botten. Och när du är ovanför ytan. Där är luften klar, du kan andas, du kan hämta styrka.

Du kan börja simma mot land.

Och väl i land får du vila.

När du har vilat färdigt.

När du känner dig trygg.

Där och då kommer du att känna att det inte var livet med honom som gjorde dig stark.

Utan din förmåga att komma fram till ett beslut

att du var värd att leva det liv du vill leva.

Inte slänga sig in

Att inte slänga mig in.
Vill tvinga mig att inte slänga mig in.
Samtidigt längtar hon som aldrig fick älska och bli älskad ordentligt
efter att få slänga sig in i det löfte jag ser i dina ögon.

*

Syster. Jag behöver tänka till. Du behöver tänka till. Vari sitter vårt värde? Det får inte sitta i andras ögon på oss. Vi får inte låta oss ledas bort av andras vackra ord bara för att det är skönt att någon äntligen ser oss. Först måste vi lära oss att själva se oss. Att vårt värde inte sitter i hur en man ser på oss. Vi behöver gå till våra egna behov: Vad vill vi, vad behöver vi. Visst behöver vi kärlek, men vi kanske ska låta det behovet ligga där i lugn och ro, inte låta det styra oss. För när vi slänger oss framför någons fötter är tyvärr risken att den som svarar positivt på det är en som ser chansen att trampa på oss. 


Det är inte den klassiska bilden av romantik att gå lugnt och sansat fram, men det är självbevarelsedrift. Det är vad vi behöver nu.
Känner du igen dig?
Kram!

En ny man

Det finns några nya män som står och knackar på dörren till mitt liv (Nej, de är verkligen inte hockeyspelare, men jag kom inte på något bättre sätt att illustrera det på).

Och systrar, när det kommer till detta är Hej syster svarslös.

De är fina, verkar tålmodiga med min röra. De verkar se någonting i mig, det vackra jag vet finns där.

Men systrar. Jag tror inte att jag är redo, jag vill inte gå in i någonting innan jag verkligen har hittat trygghet i mig hela vägen igen. Jag vill bara hitta en balans. Jag vill vara stark och självständig och köra mitt race.

Samtidigt, när jag får varma blickar, en lätt beröring. En vink om en kärlek som är ömsesidig. Då far drömmaren i mig iväg snabbt som attans.

Vad gör man systrar? När man är skör och stark på samma gång? När jag har kommit på svaret är ni de första som får veta!

Kram!

Varför sa jag inget?

Eftersom jag vet att fler funderar över det här vill jag säga att jag ibland ställer mig frågan: varför började jag först i slutskedet berätta mer ärligt om hur jag hade det? I mitt fall har det flera förklaringar. Ett var att jag skämdes. Någonstans visste jag att det inte stod rätt till men jag kunde bara inte se mig som utsatt, jag kunde inte erkänna att han hade övertaget. Jag skämdes eftersom jag i början basunerat ut att det här var mitt livs kärlek, så var han sån här... I efterhand inser jag att den där skammen hängde ihop med det han fick mig att tro: Att jag hade en del av ansvaret.

En annan förklaring är att jag alltid har varit självständig och inte velat be om hjälp. Till och med tandläkaren drar jag ut på. Jag har levt i vanföreställningen att jag måste klara allt på egen hand. Alltså skulle jag också klara av att få ordning på min egen relation.

Jag vet att för vissa försökte jag berätta. Men den väninna som jag vände mig mest till bortförklarade alltid, förringade och skojade. Hon klarade inte att höra och orkade inte se. 

Vad såg omgivningen? Det värsta är att flera av dem såg saker som var fel. Men eftersom jag teg så förstod de inte vidden av det. Andra var förbannade på honom, men vågade inte lägga sig i. Och sanningen är att jag inte vet om jag skulle ha lyssnat på dem. Jag kanske bara skulle ha knuffat dem ifrån mig. Och någonstans finns det en kärna här. Jag var antagligen inte redo att möta deras reaktioner. Innerst inne visste jag att det var fel, om jag berättade om det skulle det bli uppenbart att det var så, de skulle uppmana mig att gå, men jag var inte redo att lämna.

Vad hände när jag inte sa något? Jag bildade en distans mellan mig och de människorna jag brydde mig mest om. Eftersom ingen av dem såg hur jag hade det kände jag mig avtrubbad och ensam på ett sätt jag inte kunde begripa eftersom jag hade människor omkring mig hela tiden.

Det jag närapå har lärt mig nu är att inte låta skammen sätta munkavle. I framtiden kommer jag att kommunicera om mina rädslor och min oro. När jag äntligen vågade berätta så släppte jag andra nära igen. Alla som reagerade sunt stärkte mig. Några reagerade fel. De släppte jag. Båda utvecklingarna var det enda rätta i det långa loppet.

Hur har ni gjort? Har ni pratat med andra? Hur tog de det i så fall?

Att bli älskad

Så klart längtar jag efter det.

Att bli älskad fullt ut. Precis för den jag är. En helande kärlek där den andra behandlar mig bra.
Jag vet att han inte kan ge mig det. Jag tror att någon annan kommer att kunna göra det. Men det ska vara en helt annorlunda typ, en känslosam person. En omtänksam.

Återigen: Vi vet att han inte kan ge vad vi behöver. Det är ändå helt naturligt att längta så att det kan kännas desperat. Tänk vad svältfödda vi är på ömhet efter det vi har gått igenom.

Låt den känslan existera. Respektera din längtan. Respektera dina behov. Din dröm. Men försök att inte rusa efter den. Se att den är där. Och tids nog hittar du dit du vill. Men försök att ta det lugnt på vägen. Och inse också att du behöver älska dig själv. Du behöver se på dig själv och känna att hjälp vad jag är fin. För det är du, jag lovar. Fin i allt det sköra.

Tids nog kommer du att nå dit du vill nå. Var snäll mot dig på vägen. Döm inte ut dig om du snubblar, vacklar eller misslyckas. Allt är naturligt, allt är normalt. Och livet bjuder oss på så många chanser.

Det är inte alltid lätt, men försök att satsa på andra relationer, vänner, familj, de som finns där och som fungerar. Det är inte bara genom en partner vi kan bli hela. Det är genom att bli sedd av någon. Och älskad trots allt, eller snarare för allt.

Jag fortsätter på Lisa Ekdahl-temat och ger er den här sången. Den handlar inte om honom. Nej fy. Den handlar om den kommande helande kärleken. Kanske från en ny relation eller en vän. Från någon som du får vara hela du med. Du får vara ledsen, arg, sur, glad, upprymd. Allt får existera. Från någon du slappnar av med. Som får dig att sänka garden. Jag tänker att det är så det ska kännas med alla dem som vi har närmast.

Lisa Ekdahl – Vraket

Vad är det svåraste?

Jag tror att det som har varit svårast för mig var att inse att jag inte kan göra mer, att jag aldrig kommer att kunna nå fram. Att han antagligen aldrig kommer att få hjälp att förändra sig, eftersom han inte vill förändra sig.

Jag har alltid sett mig själv som en engagerad och empatisk person som inte ger upp om folk. Det är tufft att inse då att det enda rätta är att helt klippa av. För om jag sträcker ut handen det minsta lilla är han där och hugger igen. Han vill inte ha min hjälp, därför ska jag inte längre känna ett ansvar att hjälpa honom. Jag är fri från ansvar. Fatta vad skönt det var när jag insåg det!

En naturlig del i processen är att det finns tvivel. Han har ju faktiskt satt allt ur spel. Fått dig att tro att det du har tyckt, tänkt och känt varit fel. Du kommer att trilla tillbaka dit.


Men när det sker. Leta i ditt huvud: visst känner du väl igen vad som är hans röst och vilken som är din?
När du gör det kommer du innerst att veta att det är du som har rätt.


Viktigast av allt. Du är inte galen. Skäms inte. Det är han som borde skämmas.

*

Vad tvivlar du på?

Vad får dig att tveka?