Ett stort steg

Hej Syster har gjort något väldigt modigt.
Hon har sagt ja till att släppa in en god man i sitt liv.

Vi har känt varandra sedan i höstas och han har gjort små närmanden, visat intresse hela vägen. Inte i stora ord, utan genom en extra beröring här och där, en fråga om vi ska ta en fika. Jag har haft så mycket annat i huvudet att jag har avvisat det. Men den senaste månaden har jag tänkt igenom det. Jag gillar honom.

Så, jag funderade tio varv. 1.) Är det här en flyktväg? Svar: Nej, jag vill ha en varm och respektfull relation, det är ett av mina mål att hitta det och jag tror att han erbjuder det. 2.)Är det här ett sätt att klamra sig fast vid tryggheten, jag som snart ska åka bort? Svar: Nej, jag medger att timingen inte är den bästa, men jag hade oavsett honom bestämt mig för att den här staden jag bor i nu är rätt för mig och att jag vill tillbaka i höst. Jag kände bara inför avresan att jag inte visste om jag kunde leva med att inte ha försökt nå fram till honom med risken att han skulle hitta någon annan. Det kändes som att jag inte kunde försvara mina motiv inför mig själv. 3.) Är det här ett sätt att få bevisat för mig att jag duger? Svar: Nej. Jag vet att jag duger, jag vet mycket väl att jag är en fin och älskvärd person. Jag behöver ingen man som berättar det för mig. Men jag känner att jag vill hitta närhet, vill söka tillit, vill hitta någon att utvecklas ihop med. En framtida livskamrat? Kanske.

Klart är att oavsett romanser, flingar, alla historier jag har haft med män efter mitt ex är att det här är det första fallet då jag aktivt har analyserat och valt, inte bara blivit vald. Att det här är det första med verklig potential att bli det jag söker.

Därför är jag livrädd. Därför är jag jätteglad. Hej syster blottar sitt hjärta. Hon riskerar att bli nobbad, sårad. Men hon vet att hon aldrig mer kommer låta någon knäcka henne. Och hon vet att den möjliga belöningen är så mycket större.

Så söta syster. Håll tummarna för oss.

Puss!

Några tankar om ansvar

Att dra gränser för ansvar r en hjälp i förhållande till en manipulativ partner, eller har i alla fall varit för mig.

Så här tänker jag efter det jag har varit med om:

Han har ansvar för sitt beteende. Han har ansvar för att han behandlade mig illa. Att han inte lyssnade på mig eller gjorde några djupare ansträngningar att förstå mig. Att han satte sig i försvarsställning och vägrade att se att jag blev sårad av det han gjorde. Att han gjorde saker jag hade sagt att jag mådde dåligt av eller inte ville. Att han i sitt beteende signalerade att han inte respekterade mig för den jag var utan att jag måste bevisa mig värdig hans kärlek genom att ändra på mig. Att hans agerande fick mig att känna mig otillräcklig, att han sannolikt försökte ha mig kvar genom att kontrollera mig. Att han inte agerade med min utveckling för ögonen, att han inte såg sin roll. Att han inte tog ansvar för att jobba med sina dåliga sidor.

Omgivningen har ett ansvar för att he sett att saker var fel, men inte reagerat. För att ha skojat bort, trivialiserat, blundat för det som pågick och för att inte vilja ta ställning och därmed inte markerat att det som hände var fel. Därmed indirekt trivialiserat det som hände.

Men JAG HAR OCKSÅ ETT ANSVAR. Jag har ansvar för att jag stannade kvar så länge som jag gjorde. Att jag valde att resignera på vägen. Att jag i de olika situationerna valde att låta honom styra, att jag valde att anpassa mig, valde att hans åsikt om mig var viktigare än min egen åsikt om mig. Att jag valde att inte berätta hela sanningen för min omgivning. Att jag valde att inte be om hjälp. Jag har ansvar för att jag inte höll min egen hand, inte försvarade mina behov, mina uppfattningar, att jag blundade för det som pågick. Att jag tillät honom att definiera mig. När det egentligen bara är jag som vet vad som är bäst för mig. Jag har ansvar för att jag nekade mig själv det jag egentligen ville ha: ett tryggt och kärleksfullt förhållande, präglat av tillit och ett månande om varandras utveckling.

När jag gick inte bara signalerade jag till honom att hans beteende var fel. Jag tog ett beslut att ta ansvar för mitt liv och för att jag nu skulle ge mig ut på en vandring, ett sökande efter det jag själv ville ha. Det var ett beslut att inte tillåta honom att stoppa mig längre.

Jag tror att jag behövde den tid jag tog mig av flera olika skäl. Men för att se framåt, för att hitta ett sätt som är mer konstruktivt, för att kunna skydda mig själv mot liknande människor i framtiden är det nödvändigt för mig att erkänna: Jag hade både makt och ansvar, jag intalade mig själv att jag inte hade det, men jag hade det. Jag kunde ta beslutet att gå. Det var mitt ansvar att ta det beslutet. Och jag har fortsättningsvis både makten och ansvaret att fortsätta vägen mot mina mål. Jag kan inte skylla på det som har varit eller det han gjorde mot mig. Jag behöver inse att jag inte är något offer för omständigheterna, det är inte synd om mig längre. Min upplevelse gav mig både sorg och viktiga insikter. Jag har rätt att sörja, jag har ansvar att låta mig bearbeta allt och inte bara blunda. Jag har ansvar att vara ärlig mot mig själv.


Allt det här är jag skyldig mig själv. Att gå vidare. Att välja mig själv. Att välja att sätta mig i förarsätet, och inte bara åka med som passagerare.

Kärlek, inte krav

”Varsågod, det här är kärlek, inte krav”. Säger Sara Elgeholms stornästa seriegubbe på min väggalmanacka. Och filosofen i mig börjar fundera. Alldeles för många relationer tycks köra fast i den där kravfåran förr eller senare. Vi bygger våra förhoppningar på att andra ska ge oss det vi vill ha, snarare än att stötta varandra i försöken att själva uppnå det vi drömmer om. När vi börjar begära att andra ska ta ansvaret för att göra våra liv kompletta kan vänners och anhörigas planer och drömmar kännas hotfulla. Om den ena parten förverkligar den där nya sidan hos sig själv kan det nämligen leda till att avståndet blir större en period. Vi kanske inte får det där vi är vana att få i form av den andras tid, ömhetsbetygelser eller lyssnande öra.

Av rädsla för att bli lämnad är det är lätt att lägga mycket energi på att saker inte ska förändras. Det bygger på missförståndet att samspelet i en relation alltid ska se ut som det har gjort. Att det enda sättet att intyga kärlek är att bevisa och bevisa, ”jag finns kvar, jag behöver dig”. Men det sättet att bygga relationer på vilar på en otrygghet i grunden. En otrygghet som leder till att parterna hämmar varandra.

 

Gränsdragningen är svårast under en livskris, då är lätt att klamra sig fast vid första bästa trygghet som tycks erbjudas av omgivningen. Men genom att göra det förlorar vi vår chans att hitta balansen, stå på egna ben. Vi lutar oss mot vår omgivning i stället för att ta ansvaret för att avgöra hur vi ska komma vidare. Så hur förhåller man sig till ett sådant beteende? En anhörig som har ägnat hela yrkeslivet åt att jobba med ungdomar som har hamnat snett av olika skäl ger rådet: ”Det viktigaste är att vara ett stöd utan att bli en krycka”.

Hon pratade om det klassiska scenariot då en person i kris söker en partner innan den har arbetat färdigt med sig själv. Det är nästan omöjligt att undvika att det förvandlas till en patient-krycka-relation. Hur ska man tillgodose båda personernas behov av stöd när jämvikten inte finns? Och om kryckan till sist inte orkar under tyngden, vad händer då? Då faller den som har lutat sig mot kryckan igen, utan att ha byggt upp den styrka var och en behöver för att hitta trygghet i sig själv och mod att ta egna vägar.

Min upplevelse är att det först är när man hittar trygghet i sig själv som man klarar att ge kärlek på ett kravlöst sätt. Genom att släppa prestationskravet gentemot varandra frigörs en massa energi till att stötta varandra och uppriktigt glädjas åt varandras framgångar. När relationerna frigörs från bevisbördor och dåligt samvete blir allting mer lustfyllt, lekande, fritt.

Så ta ansvaret för att du ska skaffa dig det du behöver för att må bra i livet. Det kan aldrig vara upp till någon annan att tillgodose det. Om inte ens du har rannsakat dig själv och vad du faktiskt vill, hur ska någon annans insatser för att hjälpa dig någonsin bli tillräckliga i dina ögon?

En första försonande tanke

I morse på vägen till nya jobbet i rusningstrafiken.
Plötsligt en första försonande tanke gentemot mitt ex.
Bara en mening: "Hoppas att du får läka och bli hel".

Inget mer, inget jag tänker ta ansvar över. Inget jag tror kommer att hända, han är så hård mot sin omgivning och sig själv och skulle antagligen aldrig våga erkänna att han behöver väldigt mycket hjälp och nå många insikter. Sannolikt händer det aldrig, sannolikt gör han likadant mot nästa partner och nästa.

Men för första gången i hela den här sorgliga historien kunde jag tillåta mig att känna att jag hoppas att han blir hel en dag.

Inte för att jag någonsin mer vill ha något mer med honom att göra. Utan för att en del av mig en gång kände så mycket kärlek, också såg fina saker.

Min dörr är för evigt stängd. Han får aldrig mer något av mig. Men det hindrar inte att min kärleksfulla hållning till omvärlden kan omfatta även honom.

När inte ens hämdkänslorna finns kvar syster,
är det då man är helt fri?

KRAM

Om positiv attityd

If you surround yourself with negative people, you'll never feel settled in or becoming equal. Det sjunger Jessie J och jag har fått flera skäl att tänka på det på sista tiden.

Två nära vänner har berättat om arbetsplatser där det negativa härskar, bromsar, tar över. Allt alla gör blir föremål för gnäll, det blir fel, det blir svårt.

Samtidigt när jag nu har en tids pendlartillvaro i väntan på min framtida bostad ser jag pendlargrimasen omkring mig. Den beror på att alla är trötta och sannolikt missnöjda över sin krångliga vardagsekvation. Men jag tänker samtidigt att om vi kunde bjuda på att se på varandra, le mot varandra, hjälpa till med en tung väska, göra plats för varandra. Om vi kollektivt började bete oss så istället, då skulle den här vardagen inte ens vara hälften så jobbig. Det är så.

Våra attityder löser inga grundproblem, de gör inte att vi får mat på bordet, eller automatiskt bra relationer, de ser inte till att vi får sova ordentligt och slippa bli sjuka. Men de lyfter oss lite varje dag om vi förmår att se och glädjas åt ljuspunkterna. En ljuskatt i ett fönsterglas, ett par som håller handen, ett moln med en fin form, en stunds eftertanke på en perrong med en fin låt i lurarna.

Men bäst av allt två främmande människor som ser varandra och ler. Kanske växlar några ord.

Att bli sedd och se och känna att man kan glädja varandra. Det är viktigt i varje relation, från ett flyktigt möte till den du har allra närmast dig. Det ger något, det ger växtkraft. Och livet lite mer värdefullt och hoppfullt.

Ur mitt brev 6

"Och därmed är jag framme.
Handen krampar om pennan.
Jag är där.
Det här är vad jag behövde säga.

Hej då

vi möts aldrig mer."

Ur mitt brev 5

"Så. Gå ut ur mitt liv.
Jag har älskat dig. Men du var inte den jag trodde. Jag stänger kanalen. Säger STOPP!

Min kropp är min.
Min vilja är min.
Min längtan är min.
Min kärlek är min.
Min framtid är min.
Mötet med dig fick mig att inse det, och inse till slut att DU HAR INGENTING MED MIG ATT GÖRA.

Så lycka till på din själavandring. Hoppas du hittar ljuset. Men jag kan inte ge dig något. För du har aldrig uppskattat det jag gav och du har aldrig gett mig något annat än de insikter jag har nu om vem jag är, vad jag vill och jag behöver.

Och jag säger ett nej som mötet med dig formulerade.
NEJ till alla som förringar mina behov.
NEJ till alla som använder mig som snuttefilt eller egoboost.
NEJ. NEJ. NEJ!

Därmed finns det ett nytt JA som jag nu ska fokusera på. Det är genom att säga nej till dig, till mörkret som detta nya JA alls är möjligt. Den insikten är ovärderlig för mig i mitt framtida liv. Den är vägen till min lycka. det är min nya attityd som gör att det är möjligt att bryta dåliga mönster. Jag kan bryta mönstren. Jag kan se framåt. Jag kan försvara mig själv nu mot såna som du.

Jag kan säga aldrig aldrig mer.
Och jag får välja vad jag förväntar mig av andra.
Jag får strunta i vad andra tycker om mig.
Jag får känna att det som är rätt för mig är platser jag kan andas fritt på.

Jag får säga STOPP!"

Ur mitt brev 4

"Jag känner att min längtan har snurrat in på din kanal. Det var den som höll mig kvar så länge.
SE MIG, LYSSNA PÅ MIG, FÖRSTÅ MIG, ÄLSKA MIG, HÅLL OM MIG ropar den.
Och det är samma kanal som jag kopplade på med honom. För att han påminde mig om dig och för att jag var van vid att slå på den gentemot en sån som dig.

Men nu tänker jag:
Det spelar ingen roll hur du ser på mig.
Det spelar ingen roll hur du uppfattar mig.
Det spelar ingen roll hur du tror att jag är för du kan ändå inte omfamna det som det är.
DET ÄR EMOT DITT VÄSEN att älska någon som den är.

Så hej då. Jag tar min längtan till mig. Den är min. Den ska vändas åt ett annat håll. Den ska vändas mot ljusa glada ögon. Den ska vändas mot öppna famnar. Den ska öppnas mot tillitsfulla blickar. Den ska öppnas mot hela andetag. Den ska öppnas mot möjligheter.

INGEN ska få tala om för mig vem jag är. Jag är min egen."

Ur mitt brev 3

"Jag vill inte mer kasta min vackra fantastiska kärlek till någon som inte värdesätter den. Därför är det nej till dig. Nej till honom och nej till alla män som är som er. Nej till er svarta kärlek.

Jag fick ändå ut en hel del av den.
Jag lärde mig att säga nej till dig. Jag lärde mig att säga ja till mig.
Jag lärde mig att börja lyssna på vad jag vill.
Och jag lärde mig att börja prioritera mellan de närmaste så att jag får guldklimparna närmast.
Och det är den vägen jag tänker fortsätta.

Jag tänker vara hos dem som tar till sig mig helhjärtat. De som har den förmågan.
Du saknar den.

Jag gick för snart ett år sedan. Men det är nu jag klipper det sista bandet."

Ur brevet 2

"Jag blev så kär i dig att jag blev helt yr. Jag öppnade mitt hjärta, hela mitt väsen för dig, och vad gjorde du? Du såg din chans att utnyttja det. Och egentligen såg jag tidigt varningstecknen. Men jag lät dig övertala mig.
Jag mötte en kille i somras som hade samma dragningskraft på mig, samma sätt, samma slags ignorans av mina behov, samma självcentrering. Jag drogs mot honom med en enorm kraft ska du veta. Samtidigt mindes jag våra första magiska kvällar. Hur känslan i mig fick mig att blunda för alla varningstecken. Lägga mig platt. Och det fick mig att inse att jag behöver säga hej då till dig. Klippa banden. Det är fortfarande dig det handlar om av gammal vana.

För EGENTLIGEN. Jag har gjort en enorm resa de senaste åren. En resa som först gjorde mig så svag jag kan bli. Så svag att jag inte orkade resa mig upp, stå upp för mig. Jag försökte sätta mig ibland men blev liggande. När jag ÄNTLIGEN sa stopp var det med känslan att nu är det nog.

Jag nöjer mig inte med lite respekt.
Jag vill vara respekterad.
Jag nöjer mig inte med lite kärlek.
Jag vill vara älskad."

Ur mitt brev 1

"Det jag längtade efter. Det jag alltid har sökt är ett möte mellan två själar. Två själar som kan lyfta varandra. Men du tog. Du tog och tog och TOG. Drog ur mig allt jag orkade och det var närmast outsinligt eftersom det var min goda, ljusa kärlek och den är stor. Men du gjorde det inte på ett ärligt sätt. Du gav inte förbehållslöst tillbaka. Du gav bara när det passade dig och brydde dig inte om vad jag behövde. Du förlöjligade och förminskade och ignorerade mina behov och jag lät det ske. För att JAG VILLE TRO.

Men genom att jag lät det ske sa jag sakta men säkert hejdå till allt som var viktigt för mig i en relation. I min relation till dig.

Jag sa hej då till sexuell njutning.
Jag sa hej då till min självkänsla.
Jag sa hej då till att ha nära relationer till andra viktiga människor.
Jag sa hej då till min egna stil och mitt egna sätt.
Jag sa hej då till att känna mig trygg och älskad.

Och jag trodde för fan att du ville mig väl. Men allt du brydde dig om var dig själv!
Du påstod att du visste vad som var bäst för mig. Men sanningen är att du sket i vad som var bäst för mig.
Du tänkte bara på vad som var bäst för dig.

Du fick mig aldrig att känna mig
VACKER
Du fick mig aldrig att känna mig
TILLRÄCKLIG
Du fick mig aldrig att känna mig
VÄLKOMMEN
Du fick mig aldrig att känna mig
ÖNSKAD
Du fick mig aldrig att känna mig
UPPSKATTAD
för den jag är.

Och jag har gråtit så mycket varit så arg, bearbetat det på tusen sätt. Trillat tillbaka till det tvivel du satte i mig.
Du NJÖT av att få mig att vackla. Det fick dig att känna dig stark."

Klippa bandet, stänga kanalen

Systrar.

Ni ser att jag vacklade lite. Jag insåg det själv när jag kände hur ängslig den här mannen gjorde mig. Jag vill säga till er och mig att det är okej att vackla. Vi kommer att vackla. jag tror att vi lär oss genom att söka våra inre konflikter, men vi behöver göra det på ett sätt som värnar om oss själva. Det är okej bara vi inte sviker våra känslor och instinkter. Jag rannsakade min ängslan och kom till sist motvilligt fram till att det var samma destruktiva dragning som slagit till igen. Så jag bestämde mig igår när jag vaknade igår för att jag måste hitta ett sätt att tackla mörkermännen. Det ledde till ett samtal igår kväll om hur destruktiva relationer kan sätta sina spår med två superkloka tjejer som hjälpte mig väldigt långt.

Den ena hade ett resonemang som kanske lät lite flummigt, men att man har en kanal som har öppnats för den här typen av känslor. Att den under relationen fyllde något slags behov även om det ledde till något destruktivt. Och att man måste bli medveten om den kanalen efteråt, annars kan man dras med igen.

Inom schamanismen finns det tydligen en ceremoni för att klippa av sådana destruktiva trådar. Det går kort och gott ut på att ta reda på hur tankegången och känslomönstret ser ut, konstatera att man har haft behov av det, vad upplevelsen har gett en men att det inte ger en något mer. Och sedan mentalt klippa av tråden typ säga: här är jag och min sfär är min, det är bra nu.

Jag känner att de har rätt, och vet att det är bra att det inte blir något mer. För jag känner igen kanalen och känslorna från mitt ex och den här nya mannen. En stark stark dragning, men med en rädsla och ett mörker i botten.


Jag pratade också med en annan vän som i början efter separationen gled iväg från mig eftersom hon trodde på hans förklaring, att jag gick för att vi var för olika. Hon hade sedan sett flera märkliga saker i hennes beteende sa hon. Så äntligen kunde jag kort förklara det han gjorde. Och hon trodde mig. Det betydde mycket för mig. Hon sa också en egoboostande sak: Att hon under åren fått hur många frågor som helst om jag var singel. Att många har haft goda ögon till mig. Två pusselbitar som återigen sätter sig i mitt nya pussel. Som höjer min känsla av egenvärde. Som får mig att lita på det.



Orden sjönk in i mig över natten. Och idag har jag en renande ceremoni. Jag säger hej då en gång för alla. Jag tänker återkomma och berätta hur jag gör det. Det är väldigt häftigt och jag rekommenderar att ni gör det samma.


KÄRLEK. Alltid. Till er!

Allt jag inte vill

 
Jag vill inte vara din terapeut
jag vill inte vara din rebound
jag vill inte bära dig utan att bli buren tillbaka

jag vill inte vara ditt drivmedel
jag vill inte vara ditt nöje
jag vill inte vara det som du dövar dig med

jag vill inte vara din snuttefilt
jag vill inte vara din trygghet
jag vill inte ge utan att få

jag vill att mina villkor ska gälla lika mycket som dina
jag vill att du ska ta ansvar för din del, ditt liv
jag vill inte att du ser ett stort hjärta och kräver att det ska ge dig allt.

Men jag bryr mig om dig.
Och jag vill få bry mig om dig utan att du kräver allt det.

Trött på fördömanden

 
Jag är övertrött på fördömande ord.
Hör andra håna.
Hör dem angripa andras livsstil.
Hör dem kalla saker billigt, dåligt, fult.
Hör dem kommentera saker de inte har att göra med.

Efter honom vill jag inte höra någon mera klagolåt.
Ingen sång som går ut på att förlöjliga.
Inga sarkasmer som övergår till elakhet.
Inga hårda skratt som vill förminska andra.

Jag vill inte höra någon ifrågasätta varför andra gillar det de gillar.
Jag vill att alla ska få vara som de är
och få respekt för att de vågar vara det.

Vi behöver inte vara stöpta i samma form.
Att inse det är en grundförutsättning för att faktiskt kunna behandla varandra bra.

Jag möter så många kvinnor som håller med om det.
Som kan älska det avvikande.
Men jag möter inte många män som har förmågan.

Var finns du?
Jag trodde att jag hade hittat dig.
Tills det visade sig att du också tyckte dig veta vad som var rätt.
Tyckte du hade rätt att döma.

Ingen har rätt att döma mig.
Men varsågod att älska mig.

Såg en film...

... som jag såg med honom en gång.

Bara konstaterar att det kändes ingenting. Gör så då och då:

Jag får för mig att saker ska kännas jobbiga som sen inte är det när jag väl upplever dem på egen hand. Tänker på det där talesättet, det tar ett år innan man kommer över någon, man ska uppleva allt en gång på egen hand först. Jag trodde inte det gällde med honom, han som jag har blivit så arg och besviken på, så sårad av, så sviken av. Han som inte var förmögen att älska mig som jag var, varför skulle det ta ett år?

Men jag märker att jag är så, ja skrockfull. Midsommar känns som en jättedeal, eftersom det var den första midsommaren som det verkligen kändes att det var officiellt: vi var ett par. Jag blir så nervös på förhand att jag inte kan bestämma mig för var jag ska fira och med vem. Men någonstans vet jag att det inte kommer att vara farligt när jag väl sitter där, bara inte han är med kommer det att kännas bra.

Vi får se systrar. Vill radera honom, men det tar tid, och raderad blir han inte. Längtar bara till den dag jag kan rycka på axlarna känna mig likgiltig och inte vilja slå ner honom när jag ser honom. Inte vilja skrika allt skrikigt jag har i mig om hur illa han har gjort mig, hur respektlös han var och hur jag fanimig önskade att han skulle förstå, för först då skulle han må dåligt av rätt skäl. Först då skulle han få lida som jag har lidit de här åren.

Kommer vi någonsin dit tror ni? Då vi kan rycka på axlarna? Jag hoppas det. Den dagen har han ingen makt kvar över oss. Då är det helt och hållet vi själva som styr.

Puss, en förkyyld. Men är i föräldrarnas trygga omvårdnad så sämre kunde man ha det!

Något har släppt

Så är jag där igen.
Något har lossnat.
Jag kan inte säga för hur länge.

Men det känns som att jag äntligen börjar fokusera mest på mig och mitt liv, vilket behövs.

Jag tror att det är för att jag inte har någon man i mitt liv just nu. Och det verkar vara precis vad jag behöver.

Vi får se hur länge det håller. Jag tycker att jag inte har haft så mycket på gång, men när jag tänker efter räknar till sex olika historier på lika många månader sen jag blev singel.

Dags att vila lite nu för Hej Syster, även om mötet med var och en var en erfarehet som har hjälpt mig vidare på olika sätt. Det har återställt hoppet om männen. Det finns många bra därute också.

Men nu är det jag som är i fokus!

En lång lång dag

Hej syster!

Oj oj, jag har varit väldigt seg idag, men ändå månenergisk. Har haft ett driv trots allt som har lett till bra saker. Och ikväll var jag hemma hos en fin vän och diskuterade livsval. Vad vi vill göra, hur vi vill leva, hur vi ska hitta en väg där vi inte hela tiden är andra till lags. Väldigt intressant och upplyftande. Det är så skönt att den ljusa säsongen har börjat när man orkar träffas mer på kvällarna.

Idag tror jag inte att det blir några visdomsord. Jo, jag tänkte på en sak: Att det perfekta är en myt och att det är så sorgligt att så många har köpt den. Vi jagar något omöjligt. Vi jagar en fasad som ska imponera på alla andra, men det gör det samtidigt omöjligt för oss själva att leva våra liv som vi själva vill. I stället lever vi våra liv efter andras åsikter.

Hur vill du leva? Är en fråga som min fina vän sa att man kan utgå ifrån enligt den mindfulness bok som hon läser just nu. Därefter kan man sortera sina tankar och ta ställning till vilka som hjälper en i rätt riktning och vilka som är destruktiva. 

Det kan vara ett sätt att mäta om vi är på väg vilse eller på väg rätt tänker jag.

Hur är det med dig? Undrar Hej syster. Hur mår du just nu?

Tillbaka!

Som ni säkert märkte har blogger haft problem det senaste dygnet. Under nåt slags jobb tog de bort alla inlägg som publicerats sen i onsdags. Gissa om jag blev nervös, jag trodde att allt var borta. Jag vill att allt ska finnas där, mina bearbetningar, era kommentarer, våra insikter.

Jag tror att jag får skapa en egen backup på något vis, även om det känns som ett hästjobb. Men om något försvann skulle det verkligen kännas som att en del av mig försvann. En del av vår resa.

Jag har tänkt på honom det senaste dygnet. Undrat när jag ska släppa, jag skrev förut att jag hade släppt, men jag vet inte om det var så syster. Jag tänker att en delav mig kanske alltid kommer att känna något för honom. Det innebär inte att jag ska vara med honom, det skulle aldrig falla mig in, jag blir helt matt när jag tänker på hur knepig och taskig och svår han så ofta kunde vara. Men jag tror att det betyder att en del av mig kommer att tycka om en del av honom ändå. Trots att han har skrämt mig, fått mig att må dåligt, fått mig att misströsta om kärleken, mänskligheten.

Det är det här ingen berättar för en. Världen beskriver allt så svartvitt, du ska hata eller älska. Men i själva verket har jag läst att hat och kärlek är nära förknippade med varandra. De fungerar på samma sätt, de binder dig vid en person. Så länge jag går runt och hatar honom har jag alltså inte släppt honom. Det är det jag börjar inse.

Kanske det är en av alla saker som gör det så svårt för andra att förstå de här relationerna. De tänker att negativa känslor automatiskt slår ut de positiva, men det är inte så helt och hållet.

Hej syster är inne i ett oavslutat resonemang som ni kanske märker. Förstår du hur jag menar?
Hur kommer man ur det?

Jag tror att vi behöver få känna alla känslor, men också verkligen lära oss att inte agera på alla känslor. En del av mig saknar alltså och undrar hur det ska gå för honom. En annan del är så så arg och hoppas att han ska få alla straff han förtjänar. En del är så lättad och glad och upplyft över att slippa den destruktiva relationen, en annan del saknar hans famn och hans positiva sidor.

Men det jag har lärt mig under den här resan är att det positiva som fanns med honom inte på ågot sätt väger upp allt det negativa. Det där negativa finns där som ett stort och evigt hinder, det negativa gör det positiva destruktivt. Så jag tänker så här: Jag måste kunna betrakta min saknad, få sörja det jag älskade, så länge jag är medveten om omöjligheten i allt det där.

Jag måste kunna få sörja att han inte är hel, att han antagligen aldrig kommer att bli hel, samtidigt som jag avskyr allt det han har gjort mot mig. Samtidigt som jag bestämmer mig för att jag inte kan förlåta, men att jag kan acceptera att jag är maktlös.

Och innerst inne syster, som jag ser på världen. Den del kärlek och välvilja som jag fortfarande känner mitt i allt: Den är ett bevis på att det finns ett hopp om mänskligheten. Jag behöver inte söka det hoppet i andra och deras utveckling. Jag kan se att det är oerhört stort och vackert att den finns där hos mig.

Men jag inser också att det är så vackra känslor att ingen ska få missbruka dem igen. Jag har ett stort hjärta syster. Det har gett mig många sorger i livet. Men när jag nu släpper in mig själv i mitt hjärta finns där mycket plats.

Och jag vet att förmågan att känna kärlek är något jag värdesätter oerhört högt. Nu ska jag söka en partner med lika stort hjärta.

Det behöver inte vara svartvitt, det är bara hans värld som är sån. Det är därför han aldrig kan älska fullt ut. Han kan bara älska det ensidigt positiva. Men det finns inget sånt. Vi kan älska även skevheter, sprickor och svaghet. Det är därför vi är älskande varelser. Vi ska inte nöja oss med mindre än att bli älskade tillbaka.

Kram!

Jag insåg mitt fulla värde

Jag måste berätta om ännu en viktig milstolpe som har passerats.

Under den här tiden har jag haft så lätt att kritisera mig, att jobba hårt men känna mig otillräcklig. Med min gamla hårda blick på mig själv hade jag bara en halvproduktiv arbetsdag igår. Jag brukade gå hem varje dag och tänka: fan, det där var inte bra, men imorgon ska jag anstränga mig mer, göra allt perfekt. Inte spilla en droppe tid.

Men när jag gick från jobbet igår kom några nya tankar helt självmant: ”Bra jobbat! Du är så skarp, så skicklig, så välbalanserad, så bra. Du klarar allt”.

Jag hörde vad jag tänkte och började le stort. Jag behövde inte tvinga mig att tänka det, det var inget jag medvetet tog fram, det var något jag kände och som hjärnan satte ord på. Utan att någon hade berömt mig, utan att jag hade gjort något extra just den dagen.


I det ögonblicket insåg jag mitt fulla värde.

Syster.
Jag insåg det. Och såg det.
Som jag aldrig hade sett det förr.

En fin vän

Ringer och delar med en fin vän.
Vi har var och en hållt maskerna uppe för varandra.
Men när vi såg att vi delade erfarenheten sänkte vi dem.
För gott.

Och vi ser varandra nu, som människor kan se varandra när de inte låtsas.
När de vågar visa sig för varandra.
Först då älskar vi, tänker jag.

Först när vi inte gömmer oss mer.
När vi inte förskönar.
Först då lär vi känna varandra.
Först då kan vi uppskatta varandra.

Det kommer han aldrig få uppleva.