Tillbaka!

Som ni säkert märkte har blogger haft problem det senaste dygnet. Under nåt slags jobb tog de bort alla inlägg som publicerats sen i onsdags. Gissa om jag blev nervös, jag trodde att allt var borta. Jag vill att allt ska finnas där, mina bearbetningar, era kommentarer, våra insikter.

Jag tror att jag får skapa en egen backup på något vis, även om det känns som ett hästjobb. Men om något försvann skulle det verkligen kännas som att en del av mig försvann. En del av vår resa.

Jag har tänkt på honom det senaste dygnet. Undrat när jag ska släppa, jag skrev förut att jag hade släppt, men jag vet inte om det var så syster. Jag tänker att en delav mig kanske alltid kommer att känna något för honom. Det innebär inte att jag ska vara med honom, det skulle aldrig falla mig in, jag blir helt matt när jag tänker på hur knepig och taskig och svår han så ofta kunde vara. Men jag tror att det betyder att en del av mig kommer att tycka om en del av honom ändå. Trots att han har skrämt mig, fått mig att må dåligt, fått mig att misströsta om kärleken, mänskligheten.

Det är det här ingen berättar för en. Världen beskriver allt så svartvitt, du ska hata eller älska. Men i själva verket har jag läst att hat och kärlek är nära förknippade med varandra. De fungerar på samma sätt, de binder dig vid en person. Så länge jag går runt och hatar honom har jag alltså inte släppt honom. Det är det jag börjar inse.

Kanske det är en av alla saker som gör det så svårt för andra att förstå de här relationerna. De tänker att negativa känslor automatiskt slår ut de positiva, men det är inte så helt och hållet.

Hej syster är inne i ett oavslutat resonemang som ni kanske märker. Förstår du hur jag menar?
Hur kommer man ur det?

Jag tror att vi behöver få känna alla känslor, men också verkligen lära oss att inte agera på alla känslor. En del av mig saknar alltså och undrar hur det ska gå för honom. En annan del är så så arg och hoppas att han ska få alla straff han förtjänar. En del är så lättad och glad och upplyft över att slippa den destruktiva relationen, en annan del saknar hans famn och hans positiva sidor.

Men det jag har lärt mig under den här resan är att det positiva som fanns med honom inte på ågot sätt väger upp allt det negativa. Det där negativa finns där som ett stort och evigt hinder, det negativa gör det positiva destruktivt. Så jag tänker så här: Jag måste kunna betrakta min saknad, få sörja det jag älskade, så länge jag är medveten om omöjligheten i allt det där.

Jag måste kunna få sörja att han inte är hel, att han antagligen aldrig kommer att bli hel, samtidigt som jag avskyr allt det han har gjort mot mig. Samtidigt som jag bestämmer mig för att jag inte kan förlåta, men att jag kan acceptera att jag är maktlös.

Och innerst inne syster, som jag ser på världen. Den del kärlek och välvilja som jag fortfarande känner mitt i allt: Den är ett bevis på att det finns ett hopp om mänskligheten. Jag behöver inte söka det hoppet i andra och deras utveckling. Jag kan se att det är oerhört stort och vackert att den finns där hos mig.

Men jag inser också att det är så vackra känslor att ingen ska få missbruka dem igen. Jag har ett stort hjärta syster. Det har gett mig många sorger i livet. Men när jag nu släpper in mig själv i mitt hjärta finns där mycket plats.

Och jag vet att förmågan att känna kärlek är något jag värdesätter oerhört högt. Nu ska jag söka en partner med lika stort hjärta.

Det behöver inte vara svartvitt, det är bara hans värld som är sån. Det är därför han aldrig kan älska fullt ut. Han kan bara älska det ensidigt positiva. Men det finns inget sånt. Vi kan älska även skevheter, sprickor och svaghet. Det är därför vi är älskande varelser. Vi ska inte nöja oss med mindre än att bli älskade tillbaka.

Kram!