Söndagsfilosofier

Hej Syster tänker inte så mycket på honom längre.
Hon är inte ens så arg.
Faktiskt har hon börjat närma sig punkten där hon känner att hans fattigdom är det enda sorgliga i det här. det och att den kommer att fortsätta att gå ut över andra och förpesta andras tillvaro så länge han inte ändrar sitt beteende.

---

Ändå kommer det stunder. Blixtar av insikter.
Som när jag idag läste om kärlek och ärlighet. Att kärleksfulla personer inte gärna kommenterar andra människors beteende och att de kan göra annorlunda. Det för att de vet att en sådan antydan säger att: Jag har rätt och du har fel och jag vet bättre än du hur du ska leva ditt liv. Kärleksfulla människor vill ogärna göra sådana påståenden mot människor de älskar. (Intressant med tanke på hur våra förövare var så snabba att fälla kommentarer om allt de tyckte vi gjorde fel  i stort och smått hela tiden, men inte alls tålde att höra om sina egna fel). MEN: det kommer ögonblick då kärleksfulla människor måste säga ifrån, när de inser att de faktiskt vet bättre, ser situationen klarare, när de av omtanke om den andra människans välmående bör säga till. Även om de vet att det kommer att bli jobbigt att säga ifrån. För faktum är att om vi tar upp sådana saker så är det normala att känna ett motstånd, känna att det är jobbigt och att därför tänka igenom, men att ändå göra det, trots att det för stunden blir jobbigare för oss, just för att vi bryr oss.

Det var resonemanget. Och jag funderade på alla gånger jag försökte sätta mig ned med honom. TROTS att jag visste att jag skulle få så mycket skit för att jag tog upp saker som bekymrade mig, som hans arbetsbörda eller hans relation till alkoholen. Det var inte roligt, det hade varit enklare för mig att låta bli. Alla dessa stålbad av smärta som mötte mig genom de där samtalen när han högg och högg frenetiskt med orden för att få mig att backa. Och jag stod på mig. För att jag visste att det inte var bra för honom det han gjorde. Precis som jag stod på mig genom grälen, långa långa samtal av den största smärtan jag hittills känt, för att jag ville att han skulle förstå mig, för att jag ville att vi skulle kunna mötas som människor. För att jag ville få ha en kärleksfull relation, för att jag inte kände att jag hade det, för att jag inte fick respekt, inte trygghet, inte känslan av att duga, aldrig känslan av att duga. Alla dessa gånger jag satte mig med honom för att tala allvar och bara fick lass med skit, det hårdaste orden jag hört, hot om våld. Och jag fortsatte, inte för att jag ville vinna, utan för att jag så förtvivlat ville kunna stanna kvar hos honom.

Syster. Ikväll grät jag en stund över det ofantligt oerhört sorgliga i att han aldrig kommer att förstå vilken enorm kärlek och vilket enormt mod och styrka som krävdes för att gå igenom det jag gick igenom i försöken att nå fram till honom. Han attackerade mig som en fiende. Han viftade allt han kunde. Han kommer aldrig att fatta att jag aldrig har kämpat så i mitt liv för att nå fram till en människa som jag kämpade med honom.

Det är så oändligt sorgligt. Och samtidigt väldigt vackert att jag gjorde allt jag gjorde. Men det jag har lärt mig är att jag i längden måste få utrymme att älska mig själv och värdera mig själv för att kunna se att jag förtjänar en kärleksfull relation. En människa som förstår att värdesätta min kärlek. En människa som vill bli älskad av mig.

---

PS. Hej syster lagar mat, massa massa god mat nu. Han sänkte ju mitt självförtroende i köket en gång. Men nu är det återupprättat. Jag njuter av att laga goda saker åt mig själv. Jag säger varje dag till mig själv, hjälp vad god mat jag lagar. Och jag menar det uppriktigt. VI ÅTERHÄMTAR OSS. VI VINNER.
DS.

Ett jubileum

Hej syster möter sin egen blick idag. Som varje dag efter separationen. Men den blick jag möter idag är hennes, hon som satt för ett år sedan, ensam i en mjuk belysning på en tyst spaavdelning. Där i lugnet mötte hon sin egen blick i spegeln, sträckte på ryggen.

Hon hade åkt dit med honom efter en tids kaotiska gräl där hon tillfälligt hade lagt sig, men börjat inse att någonting var allvarligt fel med honom. Hon var sliten, slutkörd, ledsen, vilsen. Men där, där i spegeln mötte hon sin blick för första gången på många många år. Genom den mörka smärtan i ögonen stålade någonting såg hon. Det var en beslutsamhet.

När kom den? Antagligen hade den smugit sig in, bit för bit under alla tusen besvikelser åren med honom. Men hon hade förnekat den.

Här satt hon naken, ensam i ljuset som var svagt men ändå lyste upp henne. Det fanns ingenting att gömma sig bakom, det fanns inga ljud som distraherade, ingenting annat.

Och hon andades djupt och långsamt in och ut igen några gånger under yogamantrat sat na'am, jag är sann.

Och beslutsamheten i blicken gled med andetagen in och spreds i hela kroppen. Plötsligt kände hon en obändig styrka inom sig. Genom smärtan, alla besvikelser, all förnedring strålade styrkan fram och mynnade ut i ett enda uttryck: Nu är det nog!

Två kaotiska veckor senare lämnade jag honom.

Och sedan dess kära syster har jag inte vikt mig. Jag har utstått enormt mycket smärtsamma känslor, men jag har inte svikit mig själv. Jag har varit sann mot mig själv och när jag har vacklat har jag rest mig igen. Hela tiden med det ögonblicket i åtanke.

Och jag har vuxit på ett sätt jag aldrig vuxit förut.
Och det bästa är att det bara är början.
När man vågar vara sann mot sig själv och agera därefter då öppnar sig nya möjligheter.

Idag möter jag den blicken igen.
Bilden får ögonen att tåras.
För den är så smärtsamt vacker
och den gör mig så djupt lycklig och stolt
och sorgsen på samma gång.

Mörkermorgon

 Tänker på dikten med orden: "Var inte rädd för mörkret ty ljuset vilar där. Var inte rädd för mörkret som ljusets hjärta bär.”

Syster. Det var alldeles grått och halvmörkt när jag vaknade.
Jag påmindes hur det är att leva under det mörka halvåret.
Bitvis riktigt tungt.
Men ingenting kan kännas tungt mot hur det var att släpa sig upp och ta sig på jobb i vintras. Monstervintern då jag var mitt i processen efter separationen. Den var svår.

Svår för att den tog så mycket energi. För att tankar och känslor flödade och kastade.

Svår för att det var så mycket praktiskt att fixa samtidigt som jag skulle försöka sköta jobb och nån slags minimihälsa.

Svår för att flera vänner här som jag haft så nära bara försvann. Poff! Jag hade aldrig trott det jag blev helt häpen och ville egentligen bara flytta bort.

Svår för att jag träffade på honom. För att vi skulle lösa vissa gemensamma frågor. För att jag började få anonyma mejl som var obehagliga.

Svår för att det var mörkt på morgonen och iskylan slog till redan i november. Och jag köpte en skruttbil som krånglade. Och jag knappt klarade att gå upp. Och jag missade bussen gång på gång och fick gå hala promenader på långa mörka, kalla gångvägar som ingen hade sandat.

Men syster. Ändå fin. Mitt i kaoset ändå fin. Jag kommer att minnas det som en levande period. Då allt ställdes på sin spets och jag inte orkade annat än att se sanning, begära sanning, av mig själv och min omgivning.

Och andra klev fram. Och hur en stor varm famn slöts runt mig. Och hur jag mitt i kaoset började styra upp planer, började göra roliga projekt. Började se på mig med blida ögon. Tränade och tränade och tränade på att sätta gränser mot andra. Lärde mig, växte. Släpade mig upp varje morgon för att jag kände det. Genom att göra det, och allt det andra jag gjorde tog jag mig bit för bit mot mitt mål.

Ärlighet mot dig själv är nyckeln syster. Så ge dig själv chansen att försöka vara det, att försöka hitta rätt. Varje dag.

Även när molnen och mörkret kryper in på morgonhimlen.

Den finaste presenten

Hur länge hade vi varit tillsammans?
Jag minns inte längre.
Ibland krymper minnet av vår tid ihop.
Då är det omöjligt att föreställa sig att det var fråga om flera år.
Då känns det som att det bara var ett år.

Men vi hade varit tillsammans drygt två år skulle jag tro. Jag hade sparat våra finaste ord. De förälskade messen i början. Valt ut bilder från vårt hem, från våra resor, på våra närmaste, på oss. Gjort ett vackert album. Han skulle få det när han fyllde år. Jag var ivrig och nervös.

När han till sist öppnade det.
Han bara harklade sig.
Sa jaha. Fick ett spänt uttryck i kroppen.
”Det här kan vi ju inte ha framme, tänk om någon skulle se”.

Våra ord. De jag sparat. De jag läst när jag misströstat. Hans kärleksbetygelser som jag ofta gick tillbaka till, för att försäkra mig om att det var så, att han älskade mig. Jag tvivlade ju mycket. De hade gett mig en tröst. Jag hade hållt i dem.

Nu tog han dem ifrån mig.

Lite senare frågade jag honom varför han bara lät det ligga på bordet. Utan att läsa. Utan att se på lapparna, minnena som varvade bilderna.

Det var den största kärleksförklaring jag gett en människa.

Men han tittade inte i den. Inte så jag såg i alla fall.

Det enda han sa var att han tyckte det var jobbigt att titta i den ”Eftersom vi hade varit så pinsamma”.

Och jag sjönk ännu djupare in i skammen. Hur mycket skam kan en människa känna? Jag vet allt om att bära någon annans skam.
Det dränerar en på all energi, all känsla av värde.

I den stunden tog han död på mina finaste minnen. Jag fattade det inte då. Men nu, långt senare, när jag ibland bläddrar i mina anteckningar. Sparade mess om hur han ville leva sitt liv med mig. Nu inser jag att redan då dödade han orden. Och det var ett första smärtsamt steg mot att inse att han inte förtjänade min kärlek.

Men som det gjorde ont syster. Att blotta sig på det viset. Och få höra att man var pinsam. Att all den kärlek man öst in i gåvan, inte ens var värd att vidröras.

Klarsynt

Ju mer jag ser dig som du var
ju mer jag tänker på vad du faktiskt gjorde
inser att det hände mig
desto äckligare är du.
Desto kallare blir din blick i mitt minne.
Desto ohyggligare bilder letar sig fram.
En natt på stugan när jag skulle somna efter en trevlig kväll mindes jag plötsligt hur du ville att jag skulle suga din kuk men att den var alldeles otvättad. Smutsig. Och när jag försiktigt sa att du borde tvätta den först, då blev du arg och insisterade.
Och jag ville göra dig glad, men jag kunde inte, så kväljande var tanken.

Jag hatar dig inte bara för det du fick mig till att göra. Jag hatar dig för allt du försökte få mig att göra. Jag hatar dig för att du fick mig att känna mig otillräcklig inför krav som var orimliga.

Och i takt med att tiden går är det din ohygglighet jag minns.
Och mitt lidande då blir extra tydligt.

I den stora lättnaden uppstår en sorg över att det känns så oerhört bra att vara fri. Att det känns så skönt att det är över. Det blir tydligt då, allt det där jag inte hade med dig.

Ibland när jag tror att lugnet har tagit över, när jag vilar i min tryggaste hamn skriker kroppen ut sin sorg.

Jag känner hur du pressade mitt huvud dit där jag inte ville. Hur jag till sist lät det ske. Hur jag domnade bort. Hur min vilja bara slappnade. Slaknade. Föll till marken. Gång på gång tills den inte var värd någonting ens i mina ögon.

En kväll tänkte jag att jag var nära förståelse, en annan att jag var nära förlåtelse. Men egentligen, ärligt talat kan jag inte begripa hur jag någonsin ska kunna förlåta eller förstå.

Ett litet minne svepte förbi

Vi hade handlat. Vi packade upp.

Varje gång samma procedur.

Han plockade upp paketet med trosskydd.

Plockade fram sin skojfriska röst, men ögonen visade ingen glädje bara elakhet.

"Jaha, var ska du ha dina Tena VUXENBLÖJOR då?"

Eller.

"Jaha, var ska jag lägga dina kiss-skydd?"

Jag hade förklarat vad det var för produkt.

Att det inte hade något med urinläckage att göra.

(Som om det hade varit något att vara elak över om det VAR det)

Men han kunde ändå sucka och rynka på näsan.

Markera hur äckligt det var.

Såna minnen som kommer tillbaka då och då.

En gång gömda under en skam och en sorg som jag inte känner längre.

När de kommer tillbaka numera konstaterar jag hur märkligt det var att han gjorde så.

Hemskt märkligt.

Och vad han än skulle säga idag om att "tål du inte ett skämt?"

Så var det inte ett skämt, det var ett sätt att förlöjliga, få mig att skämmas för något jag inte skulle ha behövt skämmas för.

För det mesta blir jag inte ens ledsen eller arg längre när sådana minnen återvänder.

De hjälper mig att bekräfta det jag redan vet:

Att min största lycka i livet just nu är att vara utan honom.

Syster, får du också flashbacks? Hur känner du när det händer?

Bröllopet

Vår andra sommar ihop. Vi hade varit tillsammans drygt ett år. Jag var utarbetad efter en arbetstung vår. Eller om det var det jag var utarbetad av undrar jag så här i efterhand. Vi hade haft en jobbig vår ihop. Så skulle vi till Norge några dagar. En av hans vänner från studietiden gifte sig.

Magkänslan sa ifrån ganska snabbt den där resan. Det var många söta norskor i den staden vi var i. Att han attraherades av dem gjorde han ingen hemlighet av. Han spanade in varje blond tjej som gick förbi och tittade på dem med den där lystna blicken. Den var ny för mig, han hade inte visat att han gav den till andra innan inför mig. Nu gick han runt med den och jag försökte spela oberörd. Men jag kände hur jag krympte, mig gav han inga blickar.

Syster. Det här minnet som kommer snart gör ont. Jag klandrar mig själv för att jag inte gick då.

Vi hade varit på en fest kvällen före bröllopet där gästerna var inbjudna. Vid tolvtiden på kvällen bröt vi alla upp från kalaset. Vi hyrde ett hus med en grupp andra och jag började känna mig redo att sova. Vi kom väl tillbaka dit halv ett på natten. Klockan elva förmiddagen efter skulle vi vara redo att bege oss till bröllopet, mottagningen och festen som skulle pågå till sena natten. Dags att sova tyckte jag, ja, ja, jag kommer strax, sa han.

Ni som har läst om kommer strax-beteendet mitt ex hade vet att det sedan dröjde en timme utan att han kom. Hans röst var högljudd, från nedervåningen ljöd den upp till mig. Till sist messade jag åt honom att skulle han inte komma upp? "Jag kommer strax". Nästan en timme till, jag kunde inte sova. Här sviker minnet, messade jag igen eller gick jag ned och bad att få prata med honom? Jag tror att det var så att de andra hursomhelst bröt upp, för de var i rummen intill när vi började gräla.

Han skällde på att jag gjort bort mig inför alla andra när jag bad honom komma och lägga sig, jag försökte försvara mig. Båda var fulla, vilket gjorde att jag inte lyckades hålla tillbaka som jag brukade när vi bråkade. Han började ifrågasätta varför han ens tagit med mig till bröllopet, att man fick skämmas för mig, att om jag var sån där ville han inte mer, och, som han brukade säga: "Du står inte högt i kurs hos mig nu. det blir väldigt många minuspoäng om du ska hålla på sådär. Då vet jag inte om det är värt det". Jag var förtvivlad, vad sa han? Gjorde han slut kvällen före bröllopet? Varför släpade han ens med mig till Norge om jag var så hemsk? Jag minns inte vad jag sa. Men jag kommer aldrig att glömma det som hände. Vi låg i sängen. Det hade lugnat ner sig. Men jag kunde inte sluta gråta, jag ville bara få ett vänligt ord, något försonande innan vi vaknade så att det skulle gå att vakna igen, gå upp och låtsas att det var ett missförstånd. Jag öppnade munnen. Han vänder sig blixtsnabbt i sängen om mot mig och hötter med pekfingret mot mitt ansikte. "Om du säger ETT ORD TILL, vet jag inte vad jag gör!" Ljöd den iskalla, iskalla rösten. Och jag frös.

Syster jag hade aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Jag vågade inte säga mer, jag vågade inte röra mig, jag vågade knappt andas, och varje förskräckt snyftning som jag inte lyckades kväva, den fick det att skälva i mig. Jag vet inte hur länge jag låg så. Det kändes som evigheter.

Till sist tog jag försiktigt kudden och täcket och la mig på golvet brevid sängen. Paniken släppte där. Men inte chocken, hjärtat lugnade sig inte.

Någon (ja inte du som vet) skulle kunna säga nu, att det där gjorde han bara för att han var full. En del av mig ville tro det, att det var det som var problemet. Att han inte menade att hota mig. Att han aldrig skulle vilja göra mig rädd egentligen. Den bortförklaringen skulle ha kunnat, inte duga, men ja, ur min horisont där jag var då räcka till.

Men när vi hade vaknat. Kanske kröp jag upp i hans famn då, jag minns inte. Jag försökte göra allting bra. Försökte få honom att inse vad han hade gjort. Jag sa: "Vet du igår, när du sa så där. Jag trodde att du skulle göra mig illa. Jag blev så rädd då att jag inte vågade ligga brevid dig i sängen längre. Jag la mig på golvet i stället och var så rädd att jag inte kunde sova på hela natten".

Vad svarade han syster, svarade han "Förlåt, snälla förlåt. Älskade du, du vet väl att jag aldrig skulle göra dig illa?" Nej. Inte ens något sånt fick han ur sig.

Det han sa var: "Jag vet det. Men jag tyckte att du förtjänade det."

Jag som alltid hade lovat mig att gå om det fanns hot om våld i en relation. Vad gjorde jag? Gick jag? Nej, jag satt där och var hans söta och trevliga flickvän under bröllopsfesten. Accepterade att han undvek mig stora delar av festen. Pratade med de som tur var väldigt trevliga bröllopsgästerna istället. Och när brudgummen höll ett så kärleksfullt tal till bruden drömde jag om att mannen som hade hotat att slå mig natten innan skulle hålla ett likadant till mig en gång. För han skulle ju se och förstå en dag hur mycket han älskade mig och allt det vackra, alla uppoffringar jag gjorde för honom.

Och sen när jag kom hem från resan. Satte jag ord på min skräck inför någon annan? Nej, jag sa att Norge var vackert och norrmännen så trevliga och hjälp vad vackra norskorna är. Och där någonstans bestämde jag mig för att inte kämpa emot så mycket. Jag bestämde mig inte för att gå.

Visst är det sorgligt, hur vi blundar tills ögonen blöder? Men det går att komma vidare. Det var han som gjorde fel. Det var vi som inte visste bättre. Nu vet vi bättre. Nu går vi. Nu sätter vi stopp.

Förkylningen hann ikapp

Hej syster! Jag har haft en förkylning på gång i två veckor. Den har inte riktigt brutit ut, men nu tycker den det är dags. Jag tror jag fick den av påskkillen som jag har haft lite mer kontakt med i efterhand.


Kom att tänka på hur jag hade det med mitt ex nu igen. Överraskning, överraskning ;-)!
I början när jag var sjuk, innan vi bodde ihop var han hjälpsam. Jag minns hur han brukade komma med fyllda matkassar med mat, glass, frukt. Hur glad jag blev av omtanken. Mot slutet av vårt förhållande såg jag inte mycket av det. Han brukade komma hem och klaga på hur stökigt det var, att jag borde göra någonting. Om han inte klagade så markerade han sitt missnöje genom att inte vilja prata med mig eller titta på mig. Jag kände mig så ful och värdelös i de stunderna.

Ofta gick jag runt och fixade massa saker i lägenheten när jag var sjuk, bara för att han inte skulle bli så missnöjd. Gick där med yrseln och kände att jag i alla fall måste städa.

Jag inser idag, när jag sitter hemma i lugn och ro att den där lätta ångesten över att inte göra någonting kommer därifrån. Nu ska jag försöka ha en lugn dag och ta hand om mig. Försöka att inte känna så mycket krav. Läsa lite, varva ner, för jag anar att det är det min kropp vill.

Förr hade jag antagligen släpat mig på jobb idag. Men nu är det inte så längre. Jag har lovat min kropp att den ska få mer att säga till om i mitt liv och jag är övertygad om att den kommer att belöna mig för det.

Så. Jag jobbar på att acceptera. Gilla läget. Låta plikterna lösas upp.

Hej syster, känner du igen känslan av hans ögon i nacken även när han inte var hemma? Som att han alltid skulle ha en åsikt om vad du gjorde, även om han inte var med?

PS. Såklart behövde han inte göra någonting alls när han var sjuk... Men det visste ni väl redan ;-)?

När min vän for illa

Ett nytt minne i kategorin svåra minnen.
Ett skämmesminne som jag ogärna berättar om.
Men jag berättade om det för den vän det berör nu i höstas.
Gud, när jag kände hur orden stockade sig, inte ville ut, hur jag knappt kunde se henne i ögonen när jag sa dem. Men hon förstod varför jag inte sa något tidigare, varför jag inte bröt med honom då. Hon förstod. Hon hade varit på en liknande plats.

Min vän levde alltså i en destruktiv relation. Den var illa på det sätt vi känner till, hon insåg det mer och mer och till sist bestämde hon sig för att gå. Jag tänker inte gå in på detaljerna. Han hade aldrig slagit henne och hon hade inte en tanke på att han skulle göra det.
Så ska hon prata med honom. Han blir vansinnig, säger till sist något i stil med att "om du tar ett steg närmare slår jag". Hon blir helt ställd, tror inte det om honom, så i försök att förklara tar hon väl på något vis ett steg framåt. Han slår henne.

När jag fick höra talas om det blev jag så chockad. Jag kunde heller inte tro det. Inte om honom, egentligen inte om någon som säger jag älskar dig. Jag var upprörd och omskakad och arg och berättade vad som hade hänt för min närmaste, alltså mitt ex.

"Ja men Gud, vad hade hon trott skulle hända då?" var hans reaktion och han himlade med ögonen.

Jag blev helt paff, försökte resonera med honom. Kanske märkte han att reaktionen var konstig, men en del av mig undrar om han sa det för att markera sin ståndpunkt: Att det finns lägen när det är rätt att slå sin partner om hon inte ger med sig. Att han skulle ha rätt att göra samma sak.

Och jag gjorde precis som min älskade väninna innan slaget. Tänkte att Gud, även om min sambo resonerar konstigt skulle han aldrig göra mig illa.

Och jag svalde hans kommentar. Berättade inte om den för en människa. Jag la den i skampåsen inom mig. Den gjorde det svårare för mig att se mig i spegeln.

Jag svalde hans onda ord för att jag inte ville tro att jag hade hört dem. Men jag hade hört dem. De hade bränt sig fast. Ohyggliga. Hur mycket jag än blundade.

Ohyggliga.

Känner ni igen er i skammen?

Där det gör som mest ont

 
Jag är visst nere och rotar i det mörkaste mörkret just nu.
Där det gör som mest ont.
Där det är som obegripligast,
både vad han sa och att jag svalde det. Stannade kvar.

Men du ska veta syster att för dens skull är jag inte på botten.
Jag är så stark att jag orkar se det värsta.
Inte utan tårar, inte utan ilska.
Men först nu orkar jag se det.
Så varning för smärtan som kommer kanske jag kan säga.
Minnet i det förra inlägget har jag aldrig fixat att berätta för någon. Så äcklad blir jag. Och jag inser att det inte är lätt att läsa om heller.

Men jag tror att det är viktigt att sätta ord även på äcklet och skammen. Det är när det kommer upp till ytan som vi flyttar det en bit utanför oss. Som vi kan se att vi inte gjorde något fel. Att skulden var hans.

Och där i mörkret, i det äckligaste, obegripligaste, där ryms det starkaste övertygelsen om att vi måste lämna honom bakom oss.

Den här veckan är egentligen hektisk. Men det är visst nu det kommer fram. Och jag har lärt mig under den här resan att kroppen berättar när den är beredd att bearbeta. Så det kommer nu. Det som fortfarande förlamar mig i tanke och handling ibland.

När den här perioden är över hoppas jag att delar av det han rev sönder då ska ha läkt.

Styrkekram till dig syster, och till mig.

Men sug då!

Igår kväll, på bussen på väg hem plågades jag av ett av mina mer smärtande minnen. Jag tänkte på sommaren, mindes senaste sommarsemestern.

Vi åkte till Österlen. Som han hade pratat om att han ville dit, alla år vi var tillsammans. Jag ville också och när vi bestämde att vi skulle planera halva semestern var tänkte jag att han i alla fall skulle kunna gå med på det förslaget. Det gjorde han, men mycket motvilligt. Klagade och ojade sig under de två månader jag försökte planera. Var skeptisk till alla mina förslag, fördömde min tidsplan. Fast vi skulle få planera två veckor var ville han inte ens åka dit en. Till sist var jag så slut och nervös och orolig att allt skulle bli ett fiasko.

Jag hade tänkt att vi skulle hinna träffa mina systrar tre dagar och resa runt fem till sju dagar. "Fan, tror du jag vill vara med dina systrar i Tre dagar?" (då var tanken att jag skulle vara med hans familj och vänner under två veckor innan). Det slutade med att under systerdagarna tog jag honom själv till Köpenhamn en dag, gick vi och åt själva eftersom han ville äta på restaurang under semestern. Han skällde på mig när jag körde bil och de satt med. Det var så förnedrande.

Åh, jag mådde så dåligt av att se att systrarna tassade runt honom, inte bara jag själv. Ändå var jag lättad. Han gjorde inte något uppenbart dumt mot dem. Om man inte räknar med att han gick och la sig en kväll när vi satt och umgicks med min lillasysters vänner (jag visste att det var märkligt, så gjorde han inte annars och så hade jag absolut inte fått göra med hans vänner, men de visste ju inte) och att inte vilja följa med på besök till den andra systern en kväll. I stället fick jag sura mess om att jag skulle komma hem.

Sen skulle vi vidare till Österlen. Några vackra lite lugnare dagar följde... Så lustigt i efterhand vad jag betecknade som lugnt. Det var lite lugnare i jämförelse med det andra, även om han var jättesur att jag hade bokat in visserligen mysigt boende på fina platser till bra priser, men att vi måste köra till restaurangerna så att han inte kunde dricka så mycket. Lösningen blev att han drack och jag körde. Ändå klagade han på min planering.

Vi hade haft det hyfsat fint. Det innebar att alla utflyktsmål som jag hade planerat dissades totalt på förhand. Jag fick bränna massa energi på att övertala och var så nervös varje gång vi kom fram att han inte skulle tycka att det var värt det. Det var värt det tyckte han sen. Han gillade allt och mitt skeva jag tänkte vad bra, utan att se all smärta i mig som hans kritiska blick skapade varje dag. Vilken oro och trötthet.

Sista natten på Österlen, vi bodde på ett underbart fint ställe med en fantastisk trädgård. Vi hade ätit gott på en gästgivargård och han hade druckit gott.

Jag var äntligen lättad, allt hade gått bra, han var nöjd. På rummet ville han ha sex och jag såg det som ett bra betyg, att jag dög.

Jag var glad, bestämde mig för att ta mer initiativ än jag brukade, hängav mig. Han ville alltid att jag skulle ge honom oralsex (han vägrade att göra detsamma för mig). Jag hade inget emot det om jag fick göra det på eget initiativ. Men han brukade trycka mitt huvud neråt och hålla fast det så jag fick säga till att stopp jag vill inte. Då slutade han, men gjorde om det senare. Jag hade förklarat att jag fick starka obehagskänslor när han höll fast mitt huvud.

Den här gången ville jag egga honom, jag nafsade runtomkring, närmade mig försiktigt, på mitt sätt, hade det fint, njöt för första gången på länge jag kände mig lycklig, så här ska det ju kännas! Så plötsligt spänner han sin kropp, blir stel, spänner kalla blicken i mig, håller fast mitt huvud ryter "Men sug då!" och trycker mitt huvud mot sig.

Jag blir helt ställd. Tappar all lust. Här försöker jag göra något för honom och han förnedrar mig på det sättet. Syster i denna stund inser jag. Jag har gått med på mycket förnedring. Kompromissat bort mig själv. Men jag kan inte. Det här kan jag inte. Jag tar mig loss, klär mig och går ut. Sitter i den vackra trädgården i den vackra julinatten och hjärtat slår upp i öronen. Jag är arg, jag gråter, jag känner att vad jag än gör blir det fel. Men jag inser också att han har gjort fel.

Han kommer inte efter. Jag sitter där en timme.

När jag till sist går in ligger han och läser och blir irriterad över att bli störd. Jag frågar hur han skulle känna om jag gjorde likadant och sen ber han motvilligt om ursäkt med tillägget att "han tappar lusten när jag ska retas så där" säger han. Jag tänker att jag kanske inte vill ha sex med honom om det ska vara så. För första gången tänker jag det.

Tror ni inte att vi ändå kramas senare? Att jag ändå säger att jag älskar honom? Det är ju sista kvällen på den semester som jag kämpat så för.

Jag gråter för jag ser hur illa det var att jag måste kämpa så.

Den djävla sjuka djäveln.

Så klart är det inte kramen eller de ljusa sidorna jag minns mest av den semestern. Jag har många vackra fotografier från de dagarna. Men när jag tänker på den tiden minns jag osäkerheten och frågorna i mina systrars ögon. Jag minns hur de vackra vyerna väckte en längtan i mig som fick ögonen att tåras. Men mest av allt minns jag "Men sug då!".

Klädstil

I dag tänker jag på hur han kunde klaga

klaga på hur jag klädde mig.

Inte kunde jag ha klänning till jeans

inte kunde jag ha för färgglada linnen.

Inte kunde jag ha de där fula tygskorna.

Inte kunde jag ha den där blå jackan.

Men jo, okej, den svarta.

Den där går bra, den där.

Som att han måste godkänna allt jag hade på mig.

Inte ens mina myskläder och träningskläder dög.

De skulle också bytas ut.



Och så presenterna han gav mig.

Alltid gav han mig kläder.

Märkeskläder.

Coola träningskläder långt bort från min smak.

En tröja var så långt ifrån min stil man kunde komma.


Allt var enligt det han kunde acceptera.

Han försökte ge mig en annan stil.



En del av kläderna kändes okej då.

I dag kan jag inte sätta på mig dem.

Det kliar på kroppen när jag har dem på mig.

Det var inte presenter till mig.

Det var presenter till honom.

Nu funderar jag på vad jag ska göra av dem?

Det är ju dyra tröjor, men det känns som att jag aldrig vill ha på mig dem igen, som att det bara är dålig karma.

Samma sak med halsbanden han gav mig.

Och klockan.

Allt som han ville klä ut mig i.

---
Vad gör du med sakerna från honom? Har du något bra tips?

Plocka blommor

Jag ser vårblommorna. Överallt.
Det jublar i mig.
Vitsippor och blåsippor runt husknuten.
Igår hade tusenskönan slagit ut på gräsmattan, med vintergäcken.

Jag plockar blommor.
Ser mot himlen.
Ett sätt att delta.

Jag tar dem med mig och sätter dem i vas.
Ett kort minne. Hur du fnös åt min glädje.
Hur du kallade blommorna för skräpiga
att jag bara drog in insekter.

Första gången jag gav dig en ros på promenaden.
Och du rynkade på näsan och slängde den.

Och jag plockade ändå, visst plockade jag ändå.
För att det inte skulle bli så tydligt att du tagit lusten ifrån mig.
För att jag visste att jag alltid gillat att plocka blommor.
Gömde djupt inne i mig vetskapen om att du hade förstört det jag älskade.

Sätter blommor i vas. Minns.
Nästa dag plockar jag fler.
Jag ska plocka så många buketter i år
och le mot spindlarna som kryper ur vasen.
Släppa ut dem igen.
Svårare än så är det inte.

Du skulle alltid göra allting så svårt.
Men utan dig är allting lättare.

Busig påsk

Hej syster!

Idag har jag en skön varm påskdag, hoppas att du har haft det bra också, om det har varit tufft vet du att du i alla fall inte har varit ensam. Jag har tänkt på er.

Jag var ut med en fin vän i går. Hon är rolig och sprallig och får mig alltid att få lust att ge mig på upptåg. Så vi gick ut och dansade och mitt i allt pratade jag med en fin kille.

Vi började kyssas på utestället, det jublade i mig eftersom mitt ex hatade kyssar och hatade att visa någon form av tillgivenhet offentligt. Det här var riktigt bra kyssar. På min topp fem lista någonsin :-). Han var väldigt fin och omtänksam. Jag följde honom hem, tänkte att j
ag äntligen skulle våga vara lite oseriös. Jag följde med så bra, det var så härligt. Men så hände något, något litet som påminde mig om sexet med mitt ex och jag flög återigen ur kroppen som jag gjorde med honom. Som jag lät honom hållas. Den här gången tog jag mig däremot ur det på det sättet att jag sa att det inte gick. Han höll om mig och bad mig berätta, jag berättade lite grann av hur jag har haft det, han tog det fint, höll mig varligt.

Jag var ledsen att jag inte var redo att njuta. Men det var bra att inse att jag kan säga nej. Att en normal människa håller om mig då. Låter det vara.

Det var inte perfekt, men det var ett steg i rätt riktning. Jag vet att jag behöver få ta det lugnt och jag ska försvara det behovet. Så hoppas jag att kroppen vågar ge sig in, njuta och känna igen.

Tänk va, han stal min lust. Jag blir så arg när jag minns det. Det är kanske det mest svårreparerade, men det ska gå. Kram och glad påsk!

Goda minnen?

Har jag några goda minnen från min upplevelse? Det vet jag inte än. Men det tror jag inte.
Länge såg jag det som att det goda var en sak, det onda en annan. Idag ser jag det inte så längre. Nu ser jag mest att han har solkat ner alla mina minnen med honom.

Visst var vissa saker fina. Jag kan sakna hans fantastiska matlagning, jag kan sakna när han hämtade mig vid stationen efter en resa. Jag kan sakna när han bad mig att komma till honom så han fick krama mig. Men kära syster. Han kunde inte låta någonting vara riktigt fint. Det vore väl att tillskriva mig ett människovärde som han inte ville. Därför kan jag säga: jag har inga renodlade goda minnen med honom.

För även om han lagade god mat passade han alltid på att klanka ner på mig när jag skulle laga något. Jag har fortfarande dålig självkänsla i köket och känner stress inför att laga mat till andra. Han drog en snara runt mitt engagemang där och det har inte repat sig helt än, hur fel jag än vet att det var. Och vet ni hur illa det är att förstöra en annan människas entusiasm över något? Åt helvete med hans matlagning.

Och visst ställde han upp ibland och hämtade mig, men bara om jag uttryckligen bad om det. Visst gjorde han det, men inte utan att markera att det var jobbigt för honom. När han väntade i bilen fick jag oftast bara korthuggna svar från honom, det gick inte att ha ett samtal om mina upplevelser. På det sättet uppnådde han två saker. Det ena att han var så viktig och jag så oviktig att jag knappt var värd att bli hämtad. Den andra att det jag hade upplevt när jag var borta var så ointressant för honom att han inte ens försökte låtsas visa intresse. Så fy fan för hans hämtningar, jag tänker aldrig mer sätta mig i hans jävla bil.

Hans famn då? Visst var den varm, särskilt på morgonen då vi alltid låg och kramades en stund. Men allt för ofta stelnade han plötsligt i kramen, viftade bort mig och blev otålig om jag inte direkt flyttade på mig. Och när det var jag som bad om en kram fick jag den, men bara efter att han markerat att jag var jobbig. Han fick mig att känna att jag inte var värd hans kramar, att jag begärde för mycket och att det var han som skulle bestämma när det var okej att kramas och inte. Så kanske kramade han mig aldrig på riktigt. Aldrig hundra procent, även om jag gärna trodde det. Jag betackar mig för såna kramar. Då är jag hellre utan.

Varje påkostad semester, varje romantisk middag, det fanns alltid något där, ett straff före eller under tiden, något som först hotade och sedan bröt idyllen, och sen jag som kämpade extra hårt för att rätta in mig, vi var ju på semester, då ska ju allt var bra. Men han saboterade, även om han var nöjd många gånger skulle han alltid markera att mina behov inte betydde något för honom.

Så nej. Det finns inga goda minnen. Han kunde inte låta det vara så. Det finns fina möten, det finns rader av viktiga insikter. Jag talar från hjärtat nu, det enda positiva som kom ur relationen är alla mina fantastiska och användbara insikter i efterhand. Och det bästa är att de har han inte gett mig, de har jag själv kämpat mig fram till, och de har gjort mig till en starkare människa i längden. De har lagt en grund för en blivande okuvlighet. Och känner jag något för honom när jag känner innanför ilskan, så är det möjligen en ömkan. Det är tragiskt att man kan vara så ynklig.

Här är alltså jag. Var är du?

Alla dessa kvällar

Alla dessa kvällar jag sökte dig genom att messa dig.
Din frånvaro av sms kommer inte att saknas mig.
Men jag undrar vem jag ska söka efter istället varje gång impulsen vill signalera till dig,
påminna dig om mig.

Jag tror att jag ska lova mig själv att söka mig själv istället.
Söka kontakt med mig själv istället.
Jag är inte skyldig dig någonting.


Köp en vacker anteckningsbok och en fin penna som är skön att skriva med. När du får en stark impuls att kontakta honom eller att försöka ta reda på något om honom tar du ett djupt andetag och går till din bok i stället. du går dit först. Du skriver allt som kommer ur dig, allt vad du känner, allt om varför du vill kontakta, vad du tror att det leder till, och allt om varför du egentligen inte vill kontakta. Sedan skriver du vilka andra människor i ditt liv som du kan vända dig till. 


På det sättet söker man kontakt med sig själv.

När han inte kom hem

Jag såg en gammal anteckning på mobilen som återigen ledde till en insikt. Något av det värsta jag visste var när han skulle ut på kvällen och sa att han inte skulle bli borta så länge. Han kunde ofta säga att han bara skulle vara borta två timmar så att vi skulle hinna ses sen. Det blev alltid likadant.


Efter tre-fyra timmar fortfarande inte ett pip. Jag började alltid med att skicka ett sms för att fråga om han var på väg snart. Jag fick oftast ett svar: "Ja, jag ska just gå", eller "Jag kommer om en kvart". Inget av det gällde så klart. När en timme till hade gått blev jag därför orolig. Hörde av mig igen. "Ja, jag håller just på att säga hej då, vi ses om en stund". Nu hade klockan oftast passerat när jag brukade gå och lägga mig, men eftersom han sa att han var på väg var jag uppe längre för att få träffa honom. När ytterligare en timme hade gått hörde jag oftast av mig igen, om jag inte tvingade mig själv att låta bli och i stället låg vaken och lyssnade efter steg i trapphuset. Det slutade alltid likadant. Med att han skällde på mig för att jag var så kontrollerande. Att alla på utestället tyckte att jag var konstig och nervös. Att han kunde väl inte rå för om han hade trevligt.

Jag svarade alltid med att problemet inte var att han hade det trevligt eller var ute sent: Problemet var att om han har sagt att han ska komma hem tidigt så att vi ska hinna umgås, då tror jag ju det, då är det inte så konstigt om jag vill kolla om det fortfarande stämmer när han aldrig dyker upp. "Om du bara skulle säga att det är trevligt här så jag stannar längre, hade det varit lättare, men när du skriver jag kommer strax eller jag kommer just, då tror jag ju att du ska komma inom en halvtimme" (Vi bodde tre minuters gångväg från utestället). Just den där delen gick aldrig in i hans huvud och jag trodde att vi hade ett kommunikationsproblem.

Så till insikten idag: Han gjorde det med flit. Kanske inte från första början. Men när jag messade så skrev han kommer snart, fast han inte alls tänkte anstränga sig för att göra som han sa. Att inte dyka upp fast han sa att han skulle komma, det var en bestraffning för att jag "hade mage" att fråga var han tog vägen.

Systrar, jag har inte tänkt på det förut. All denna oro och smärta och dessa onödigt förstörda kvällar. Jag gillar att rå mig själv om jag får lugn och ro. Jag sa ju det till honom, att jag skulle slippa känna oro och splittring om han inte höll mig på halster med "kommer snart" utan i stället sa att han skulle stanna kvar. Ändå gjorde han det, om och om igen. I stället för att ge mig en lugn kväll hemma fick han mig att gå ängslig och vänta.


Den jävla jäveln. Han gjorde det med flit.

Onödigt inköp

Han sitter lutad över köksbordet och sörplar upp Finrexinpåsarna som jag köpte.
Påsarna som han kallade onödiga när jag skaffade dem.
Han fnös åt dem och mest åt min omtanke.

Nu nyser han och påstår att han har feber
efter att ha varit på en veckas fylleresa.
Och så blir han arg när jag inte tycker synd om honom.

Men hur ska jag orka bry mig?

*

Flyttminne. Vi hade separerat. Jag bodde hos en vän. Jag hade tagit ledigt två semesterdagar för att packa före flytten. För att ostörd kunna vara i lägenheten när han jobbade. När jag öppnade lägenhetsdörren isade det sig i bröstet. Han var där.

Han hälsade med ömklig röst och påstod att han var sjuk. Han såg inte sjuk ut. Han hade just varit iväg på en flera dagars fotbollsresa vilket alltid innebar en massa supande. Jag var bara så arg och skärrad över att han var hemma och inte hade förvarnat mig. Jag började ändå packa.

Mitt i allt växlade hans vänliga men lidande attityd. Han blev rasande. Jag skulle packa mitt täcke men han blev arg för att han då skulle tvingas köpa ett nytt. Han behöll i princip alla möbler. Jag fick köpa det mesta nytt. Men det var en katastrof för honom att behöva köpa ett täcke. Anledningen till att han var arg var en annan skulle det visa sig, den ska jag berätta om en annan gång. Han skällde och skällde och sa att jag borde spärras in på mentalsjukhus. Jag sprang därifrån med det lilla jag hade packat. I den stunden lovade jag mig själv att aldrig mer i mitt liv vara ensam med honom. Än så länge har det hållit.

Jag kan fortfarande höra hans jävla sörplande av det där finrexinet (ett febernedsättande preparat som man rör ut i hett vatten, finns i Finland) som jag hade köpt. Gud vad han hånade mig när jag köpte det. Men sörpla i sig det kunde han.

Är du på väg att gå? Förbered dig på att hans bakhåll kommer så fort du lämnar ryggen fri. Var inte ensam med honom. Särskilt inte i hans lägenhet.

Två i en

Han kunde vara helt främmande samurajen.

Det känns som att han inte alls passar ihop med bilden av varma kramen

Kärleksblicken

Stoltheten över mina bedrifter.

Frågorna om hur jag har haft det.

Middagen och kvällsmaten.

Trevliga kvällar med vänner.

Berömmet och önskan om pussar.

Gulliga smeknamn och famnen som aldrig tar slut.

*

Men på nätterna när jag drömmer gör han sig påmind.

Och till vardags kan jag ana honom.

När man får en grymtning till svar på en kul kommentar

när man blir tilltalad som att man ingenting alls förstår,

när ögonen himlar åt en,

när man möts av kommandon

när det blixtsnabbt drar in en kyla i blicken som man tyckte log

när alla människor i omgivningen är idioter på något sätt

och kramen slutar med en lätt men bestämd knuff.

*

Länge trodde jag att det var två skilda sidor som agerade. Det är först nu jag ser även elakheten som en del av hans person. Jag ser hur växelverkan mellan gott och ont var en del av spelet och att även mycket av välviljan var manipulation egentligen. Ser du en eller två personer?

Alkoholen

Det är inte bara den du är när du är full som gör mig illa.

Det är lika mycket mannen dagen efter.

Han gömmer dig bakom en lealös degig och grinig figur

och dröjer sig kvar som en retlig spänning även nästa kväll.

Det är inte bara din fylla som sårar.

Det är drömmarna om det liv jag vill leva med dig

I stort och i smått,

men som allt som oftast fastnar i os av pizza och kebab

och litervis med coca-cola när den där lediga tiden äntligen infinner sig.

*

I efterhand tänker jag nästan att det var tur att alkoholen fanns med. Den blev påtagligare än allt det andra. Den var det enda han inte lyckades kollra bort mig ifrån. Jag visste hela tiden att jag tyckte att han gjorde fel. Men eftersom jag trodde att han respekterade mig trodde jag att han skulle vilja jobba med det till sist. Men jobbade han med det? Inte alls. Inte på allvar. I stället skällde han ut mig för att jag mådde dåligt av att se honom så full när det hände. Delar av det värsta han gjorde mot mig var också när han var full. Men efteråt vet jag att elakheten sträckte sig så mycket längre.