Söndagsfilosofier

Hej Syster tänker inte så mycket på honom längre.
Hon är inte ens så arg.
Faktiskt har hon börjat närma sig punkten där hon känner att hans fattigdom är det enda sorgliga i det här. det och att den kommer att fortsätta att gå ut över andra och förpesta andras tillvaro så länge han inte ändrar sitt beteende.

---

Ändå kommer det stunder. Blixtar av insikter.
Som när jag idag läste om kärlek och ärlighet. Att kärleksfulla personer inte gärna kommenterar andra människors beteende och att de kan göra annorlunda. Det för att de vet att en sådan antydan säger att: Jag har rätt och du har fel och jag vet bättre än du hur du ska leva ditt liv. Kärleksfulla människor vill ogärna göra sådana påståenden mot människor de älskar. (Intressant med tanke på hur våra förövare var så snabba att fälla kommentarer om allt de tyckte vi gjorde fel  i stort och smått hela tiden, men inte alls tålde att höra om sina egna fel). MEN: det kommer ögonblick då kärleksfulla människor måste säga ifrån, när de inser att de faktiskt vet bättre, ser situationen klarare, när de av omtanke om den andra människans välmående bör säga till. Även om de vet att det kommer att bli jobbigt att säga ifrån. För faktum är att om vi tar upp sådana saker så är det normala att känna ett motstånd, känna att det är jobbigt och att därför tänka igenom, men att ändå göra det, trots att det för stunden blir jobbigare för oss, just för att vi bryr oss.

Det var resonemanget. Och jag funderade på alla gånger jag försökte sätta mig ned med honom. TROTS att jag visste att jag skulle få så mycket skit för att jag tog upp saker som bekymrade mig, som hans arbetsbörda eller hans relation till alkoholen. Det var inte roligt, det hade varit enklare för mig att låta bli. Alla dessa stålbad av smärta som mötte mig genom de där samtalen när han högg och högg frenetiskt med orden för att få mig att backa. Och jag stod på mig. För att jag visste att det inte var bra för honom det han gjorde. Precis som jag stod på mig genom grälen, långa långa samtal av den största smärtan jag hittills känt, för att jag ville att han skulle förstå mig, för att jag ville att vi skulle kunna mötas som människor. För att jag ville få ha en kärleksfull relation, för att jag inte kände att jag hade det, för att jag inte fick respekt, inte trygghet, inte känslan av att duga, aldrig känslan av att duga. Alla dessa gånger jag satte mig med honom för att tala allvar och bara fick lass med skit, det hårdaste orden jag hört, hot om våld. Och jag fortsatte, inte för att jag ville vinna, utan för att jag så förtvivlat ville kunna stanna kvar hos honom.

Syster. Ikväll grät jag en stund över det ofantligt oerhört sorgliga i att han aldrig kommer att förstå vilken enorm kärlek och vilket enormt mod och styrka som krävdes för att gå igenom det jag gick igenom i försöken att nå fram till honom. Han attackerade mig som en fiende. Han viftade allt han kunde. Han kommer aldrig att fatta att jag aldrig har kämpat så i mitt liv för att nå fram till en människa som jag kämpade med honom.

Det är så oändligt sorgligt. Och samtidigt väldigt vackert att jag gjorde allt jag gjorde. Men det jag har lärt mig är att jag i längden måste få utrymme att älska mig själv och värdera mig själv för att kunna se att jag förtjänar en kärleksfull relation. En människa som förstår att värdesätta min kärlek. En människa som vill bli älskad av mig.

---

PS. Hej syster lagar mat, massa massa god mat nu. Han sänkte ju mitt självförtroende i köket en gång. Men nu är det återupprättat. Jag njuter av att laga goda saker åt mig själv. Jag säger varje dag till mig själv, hjälp vad god mat jag lagar. Och jag menar det uppriktigt. VI ÅTERHÄMTAR OSS. VI VINNER.
DS.