Bloggstrul

Hej fina systrar!

Ska bara upplysa er om att det tycks vara trassel på gång med blogger och eftersom jag har haft en lite trött period har jag inte haft tålamod med det.

Jag sitter ofta och bloggar och svarar er ganom min ipad, men den funkar inte alls att använda med plattformen nu, vet inte varför.
Nu sitter jag vid en annan dator men det går ändå inte att svara på era kommentarer. Så jag plockar upp de senaste kommentarerna i det här inlägget i stället.

Lisa: Jag vill att du och alla andra läsare ska veta att ingenting du säger här kan vara fel. Ibland händer saker som gör att jag inte kan svara, den senaste tiden har mitt tempo helt enkelt varit för högt så jag har inte varit så uppmärksam som jag brukar, men alla kommentarer är välkomna och högst uppskattade hos Hej syster även när svaret inte kommer så snabbt som det borde. Det ska du veta.

Och apropå anmärkningar, ja, det var som att han alltid skulle recensera. Ibland fick jag beröm också, om andra hade berömt något jag hade gjort, men berömmet förstärkte bara den känslan, att han tyckte att han kunde bedöma vad som var rätt och fel, bra och dåligt för mig. KRAM

Kristina: Åh, jag hoppas och tror att du hittar dansen igen. Kanske du skulle anmäla dig till en skön danskurs sen när allt är över. Känner mycket väl igen känslan av att han förstörde min lust över saker genom att säga att allt måste göras på hans sätt. På något vis slutade det att handla om det jag tyckte var roligt och började i stället att handla om hur jag skulle göra saker så att det blev rätt och han blev nöjd. :-). Gillar din telefonstrategi. Bra överlevnadsmetod. Tänk om han alltid var som en lur som man kunde lägga ifrån sig.
Och en dag kommer när du sätter ned foten. Jag ser fram emot den tillsammans med dig. :-).

/Er förkylda syster.

Bästa almanackan

Jag har en jättefin almanacka på väggen som jag har fått av min syster.

Den har en massa små illustrationer, gubbar som säger kloka saker.

Den här bilden uttrycker en väldigt viktig sak för oss. Nämligen att vi ska satsa vår energi på de personer som vi mår bra av att umgås med, som vi känner oss trygga och glada med. Som ställer upp liksom vi ställer upp för dem.

Så, fundera ett tag syster. Vilka människor är viktigast i ditt liv och får de det utrymme av dig som du vill att de ska ha? Finns det några människor som du känner dig otrygg eller obekväm med? Skala bort dem i så fall, eller låt dem i alla fall inte ta energi från de viktigaste relationerna!

Hemläxa: Skriv ett hämndbrev

Känner du att han förtjänar att lida för det han har gjort? Det är mänskligt att känna så. Och det kan vara konstruktivt eftersom vi känner oss starka när vi är arga. Så, skriv ett brev där du skriver ner allt det som du önskar ska hända honom nu, allt som din ilska vill ska hända. Skicka för Guds skull inte brevet till honom, det kan vara väldigt riskabelt. Det här är en övning för dig.

Här är en som verkligen lever ut sitt hämndbehov.
Lyssna på Timbuktus Resten av ditt liv. Som inspiration menar jag ;-).


Spotifylänk

Om du är ledsen

 Vi blir ledsna under den här processen också. Kroppen måste få släppa ut sorgen. Annars kommer vi inte må bra.

Det finns ingenting som lagar ledsnaden, ingen snabbkur, inget ryck upp dig. Men jag tänkte berätta vad jag tycker hjälper när känslan tar över.

- Först och främst tänker jag att känslan betyder att kroppen vill att jag tar itu med något. Det kan ta ett tag innan jag kommer på vad. En påtaglig risk när vi är ledsna är att vi låter hjärnan analysera sönder varje del av vårt liv så att allt känns fel. Men oftast finns det ju en avgränsad orsak och när vi har bearbetat den känns det bättre. Därför brukar jag när jag inser att något känns fel försöka möta känslan utan att analysera för mycket. Sitta stilla och bekvämt och andas djupt, låta känslan komma fram. Låta tårarna rinna ostörda. Tills jag känner mig färdig för stunden. Kroppen behöver att vi släpper fram det vi har kapslat in.

- Jag försöker att planera i tid med de vänner som jag mår allra bäst med. Att ta en fika eller middag, gärna ute för att komma bort. Det känns alltid bättre efteråt och man minns lite då hur det kommer att kännas sen.

- Vilken tid på månaden är det? Spelar hormonerna kanske in i hur du mår? Då behöver du inte fundera så mycket utan kan känna dig lugn i att känslan snart rinner av dig.

- Jaga inte upp dig. Det är en stark känsla och den påverkar dig nu, men det kommer inte att kännas så för evigt. Det mest sannolika scenariot är faktiskt att du till sist släpper och då kommer du att titta tillbaka med förundran: Vad sjutton såg jag hos den här personen?

- Gör det som känns bra. Lyssna på behaglig musik, ha på dig bekväma kläder. Tänk att dina varma tröjor kramar dig. Tillåt dig att sänka tempot. Köp något extra gott och tillåt dig att inte orka saker.

- Har du ett barn i din närhet? Umgås med det. Barn får oss att vara mer närvarande i nuet och skratta. Vi behöver få gråta ur oss, men kroppen vill ha skratt emellanåt.

- Går du och pratar med någon? Varje längre period av ledsnad, där det känns som att vi kör fast kan vi behöva hjälp att nysta i tankarna. När jag har gjort det har jag ofta upptäckt andra förklaringar till sorgen än det jag i min stressade hjärna hakade upp mig på.

- Omge dig med mjuka material, mjuka kuddar, filtar. Gå ut och promenera, även om det känns motigt, vi mår bättre och tänker bättre av dagsljus och rörelse.

- Ät mycket frukt.

- En dag vaknar du och känslan är bara borta. Vi vet inte när, men det bara är så.

Vad brukar du göra när du blir ledsen?

Hej syster kämpar med...

... En jobbansökan som jag inte alls har tid att skriva egentligen, därför har jag inte svarat på era kommentarer idag. Men jag ska klura ut något klokt. Fast först måste jag bara göra detta.

Kram!

Dagens låt: Stand up

Jag är helt inne på Jessie J. Hennes album Who you are är perfekt för sökande trevande systrar.

Det här är dagens och kanske månadens ledmotiv.
Fin glad och ja, klok.

Stand up - Jessie J

Ryckas med

En person i min närhet är i samma typ av relation som vi har upplevt syster. När han ringer till henne hör man hur hennes röst stelnar, hur hon blir på sin vakt.

De har varit gifta många många år och har ett skäl till att hålla ihop som jag inte vill gå in på eftersom det är utlämnande.

Hon osar av hans bitterhet och det gör mig illa till mods. Jag minns hur mitt ex:s svartvita livssyn kröp in i mig, hur jag axlade hans konflikter mer och mindre ofrivilligt. För även om jag många gånger tyckte att han överreagerade kände jag nästan in i det sista att jag ju behövde stå på min partners sida. Jag balanserade mellan honom och vänner och bekanta. Han hamnade i konflikt med sina chefer (som då var våra gemensamma vilket slog även mot mig), med några gemensamma vänner och bekanta vilket ledde till att vi inte kunde umgås, senare med mina nya chefer på min nya arbetsplats där han bakade in en kollega till mig i samma sväng. Jag försökte att inte lägga mig i men höll på att slitas itu inuti. För hur sjutton kan man vara neutral i en konflikt som involverar ens partner? Det är en hård hård känslostorm att stå emot.

Jag klarade att balansera utan övertramp. Utan att såra någon personligen för mycket, utan att uttryckligen agera ut hans bitterhet mot någon. Men om jag hade stannat längre med honom vet jag att det där övertrampet, den där dagen jag rabblade HANS ord mot någon oundvikligen skulle ha kommit.

Det påminns jag om varje dag när jag ser henne. Och även om hennes bitterhet många gånger går ut över människor jag bryr mig om kan jag inte bli arg på henne. Jag bara önskar av hela mitt hjärta att hon skulle komma loss.

När vi separerar börjar vi processen att bli oss själva igen. Han ska bort. I det ingår att se på alla de personer han föraktade, se om det går att nyansera bilden. Se om det tvärtom kan vara personer som är riktigt vettiga och att problemet bara var att han kände sig hotad av dem.

Vi behöver göra upp med vår människosyn efter att ha påprackats så mycket människoförakt av en person vi en gång i tiden höll högt.


Känner du igen dig? Du har inget att skämmmas för. Men du kan bryta.

Något har släppt

Så är jag där igen.
Något har lossnat.
Jag kan inte säga för hur länge.

Men det känns som att jag äntligen börjar fokusera mest på mig och mitt liv, vilket behövs.

Jag tror att det är för att jag inte har någon man i mitt liv just nu. Och det verkar vara precis vad jag behöver.

Vi får se hur länge det håller. Jag tycker att jag inte har haft så mycket på gång, men när jag tänker efter räknar till sex olika historier på lika många månader sen jag blev singel.

Dags att vila lite nu för Hej Syster, även om mötet med var och en var en erfarehet som har hjälpt mig vidare på olika sätt. Det har återställt hoppet om männen. Det finns många bra därute också.

Men nu är det jag som är i fokus!

Visdomar i rad

Jag har många yogitelappar sparade.

Ibland märker jag att de hänger ihop.

En rad av visdomar. Tillsammans oslagbart starka.

Då sätter jag upp dem någonstans därhemma.

 God morgon syster!

Projektiver

 

Hej  fina!

Hoppas att kvällen har varit fridfull.

Jag har äntligen kommit in i min sköna pysselsväng igen.

Jag älskar pyssel.

Ikväll behövdes en insats på balkongen, det blir ju aldrig gjort när jag flänger runt som jag gör på helgerna. Jag har haft tur ändå. Växterna har haft tålamod hittills.

Efter det spikade jag en massa på en köksstol som jag håller på att klä om. Det tar tid, görs säkert inte på rätt sätt men blir fint tycker jag och det är det enda jag bryr mig om.

På hans tid hade jag aldrig vågat mig på att göra en sån sak själv. Han var så bra på att sänka alla mina idéer.

När jag tänker på det ikväll är det mest som ett konstaterande. Just ja. Vad skönt. Jag slipper det. Och sen se där, det verkar ju gå bra. Och blir det fel är det inte hela världen heller!

Det är en av mina viktigaste insikter så här i efterhand. Att även om det blir fel när man försöker sig på något så gör det inte så mycket.

Pepplåt: Fällan

Nu funderar jag på hur jag har levt de senaste åren. Jag har försökt att anpassa mig, bli vuxen, bli omtyckt av andra.

Nu är det slut med detta försök att blidka andra. Jag tänker göra som min terapeut rådde mig en gång: "Stå för vad du tycker. Om du gör det kommer du att locka till dig likasinnade". Låter inte det fint systrar? Likasinnade, precis det jag vill ha i mitt liv och min värld.

Syster Sol: "Fällan"

Hemma hos

Hej syster!
Jag tänkte bjuda hem dig till mig i några inlägg framöver.
I mitt hem sitter många ord som påminner mig om min riktning varje dag.
Den här enkla frasen ler jag åt när jag tittar på den på kylskåpet.
Den är din också!

Kram och god morgon

Ps.

I dag gjorde Hej syster två symboliska framsteg i det lilla, men ändå viktiga för mig.

Jag blev bjuden på det första bröllopet sedan tiden med honom och det kommer att vara helt annat och nytt folk där.

Jag blev bjuden på en annan midsommarfest och har därmed sannolikt löst mina grubblerier runt den där högtiden.

Kram och god natt!

Do try this at home

Du behöver:

Foton som du har framkallat på honom.

Kontakt med din ilska och behov av att agera ut den.

En ugnsfast form som du kan offra om du inte får ren den.

En köksfläkt med riktigt bra sug.

Tändstickor.

Gör så här:

Testa först att elda ett foto och vänta en stund. Känn efter att köksfläkten klarar detta.

Elda sedan korten ett och ett i lugn och ro. 

Titta på hur hans ansikte äts upp av lågorna och tänk på hur han försvinner ur dig.

 

Låt resterna glöda tills allt har lagt sig.

Backa några steg, andas djupt in och ut några gånger.

Det finns en skönhet om du tittar på resterna. Hur tunna och bräckliga de är. Likt hans sista makt över dig. Du kan blåsa på den, så är den försvunnen.

Och sen kan du tänka på Lars Winnerbäcks sångrader:

"Här under askan utav sönderbrända drömmar
ska vi bygga nånting större"

Berg- och dalbanan

 
Vi rör oss i den här processen, har ni tänkt på att det kränger häftigt ibland?

Mellan hopp och förtvivlan, mellan eufori och misströstan, mellan tro och misstro?

Jag tror att vi bit för bit arbetar så att krängningarna minskar. Att vi bit för bit lagar oss själva igen. Han har attackerat oss på så många fronter i stort och smått omvartannat under en så lång tid. Därför kommer våra framsteg att vara likadana: Både stora, stora och så minimala att vi knappt kan se dem.

I detta virrvarr hamnar jag ibland att klandra mig att det inte går snabbare. Men jag vet om jag tänker efter att det egentligen går i raketfart, bara det att det är återhämtningssträckan som är lång.

Alla problem som uppenbarat sig efter det här beror nämligen inte renodlat på honom. En sak som jag verkligen behövde inse och som har ställt till det för mig innan också är denna längtan att vara alla till lags. Nu är det viktigaste, jag försöker se det så, att lära mig att vara mig själv till lags. Och om det finns personer där jag inte kan göra både dem och mig själv nöjda så är det mig själv jag ska välja.

Hänger ni med?

Välj dig själv syster.
Håll dig själv i handen.
Du har mycket att vara stolt över.
När du är framme ännu mer.

Tillbaka

Fina!

Hej Syster har varit bortrest. Jag är ledsen att jag inte berättade det på förhand, för det har jag ju försökt göra tidigare. Jag drabbades bara av en sällsynt tunghäfta i torsdags innan jag skulle åka bort. Jag kom inte på vad jag skulle säga.

Jag har haft sköna dagar. Hunnit träffa mina föräldrar, min starka mormor och sedan varit fredag till söndag ute på landsbygden tillsammans med tre av mina vänner från studietiden.

Som jag är glad för gemenskapen med dem. För exakt ett år sedan var vi i Frankrike tillsammans. Det var en rolig och härlig och skön resa. Men jag minns också att jag låg vaken och tänkte det går inte, jag måste lämna honom. Just då var jag inte stark nog, så när jag kom hem bortförklarade jag mina tankar. När jag senare gick tillbaka till mina dagboksanteckningar från den veckan såg jag att jag känslomässigt där och då visste precis vad jag behövde. Den effekten har det här sällskapet på mig. Och jag tror att det är en sådan effekt som man behöver ha tillsammans med sina närmaste. Att man i deras trygga närhet och coachning kan fundera över vad man vill och vill bli.

Det är med en hes röst av alla samtal och skratt, ett rosasolat ansikte och en hoppfull känsla i kroppen jag går och lägger mig ikväll. Jag har sett era fina kommentarer och svarar imorgon. Nu siktar jag på några timmars sömn.

Låt oss drömma fina drömmar du och jag.
Om allt häftigt fint som kommer att möta oss när vi är tillbaka på huvudvägen. När vi har tagit tillbaka initiativet över våra liv.

Kram!

Ps. Hur var din helg? Nyfiken ;-)!

Oavsett honom

 

Vad han än sa.

Vad han än säger.

HAN HAR FEL OCH DU ÄR FIN!

Till långtråkighetens lov

Långtråkigheten är inte meningslös.
Händelselösa dagar är inte meningslösa.

I boken som jag berättade om, den som handlar om intressen står det att när vi är vilsna och inte vet vad vi gillar och vill, då kan långtråkigheten vara förlösande. Först när vi har långtråkigt kan vi upptäcka vad som verkligen intresserar oss. Vi behöver stanna upp för att inse det. Och det som verkligen intresserar oss, det är viktigt, det ska vi ägna oss åt.

Om vi i stället flyr tristessen. Fyller varje dag med en massa utfyllnadsmaterial, då kommer vi aldrig att hitta vad som verkligen känns viktigt. Och om vi lever för länge med känslan av att allt det vi gör bara känns plikttungt, då kan vi vara säkra på att vi ägnar för mycket tid åt saker vi inte är intresserade av.

Den här apatiska känslan jag pratade om tidigare har alltså två sidor. Den ena är att när jag inte gör det jag vill ägna mig åt innerst inne, då kommer livet att kännas meningslöst. Den andra sidan är att om jag inte ägnar mig så mycket åt det plikttyngda, då kommer det att finnas en chans att jag upptäcker det där jag vill och mår bra av.

Så ta det lugnt också!

 

Först var det bara sand där. Men när jag hade lagt mig ned på marken och stirrat på sandkornen såg jag efter en lång stund hur vackra de var. Jag hittade något verkligt intressant där jag inte trodde att det fanns något.

En lång lång dag

Hej syster!

Oj oj, jag har varit väldigt seg idag, men ändå månenergisk. Har haft ett driv trots allt som har lett till bra saker. Och ikväll var jag hemma hos en fin vän och diskuterade livsval. Vad vi vill göra, hur vi vill leva, hur vi ska hitta en väg där vi inte hela tiden är andra till lags. Väldigt intressant och upplyftande. Det är så skönt att den ljusa säsongen har börjat när man orkar träffas mer på kvällarna.

Idag tror jag inte att det blir några visdomsord. Jo, jag tänkte på en sak: Att det perfekta är en myt och att det är så sorgligt att så många har köpt den. Vi jagar något omöjligt. Vi jagar en fasad som ska imponera på alla andra, men det gör det samtidigt omöjligt för oss själva att leva våra liv som vi själva vill. I stället lever vi våra liv efter andras åsikter.

Hur vill du leva? Är en fråga som min fina vän sa att man kan utgå ifrån enligt den mindfulness bok som hon läser just nu. Därefter kan man sortera sina tankar och ta ställning till vilka som hjälper en i rätt riktning och vilka som är destruktiva. 

Det kan vara ett sätt att mäta om vi är på väg vilse eller på väg rätt tänker jag.

Hur är det med dig? Undrar Hej syster. Hur mår du just nu?

Hej syster och fullmånen

Hej syster är vaken med fullmånen. Jag kan inte sova.

Om två timmar ska jag gå upp.

Jag blir alltid så rastlös av fullmånen.

Vet ni vad jag gjorde till sist?

Jag gick upp klockan halv 4 på morgonen för att sätta mig och skriva en jobbansökan.

:-). Jag tycker att den här ansökan är den bästa jag någonsin har skrivit.

Men jag skickar den inte nu, utan först om några timmar. Skulle inte se bra ut om den kom fram 04.30. ;-).


Kram och hoppas på 2 timmars sömn!

När våra gränser ställer till det

Ibland när vi försöker med något, det kan vara ett projekt, en text, en målning, att möblera om eller ja, egentligen förverkliga en idé som verkar svår eller blir svår på vägen. Då är det lätt att bli passiv. Så har jag agerat bitvis efter separationen och jag tror att det är en slags skada sedan tiden med honom. Jag blev apatisk med honom och faller ibland in i det tillståndet igen: Jag vill inte, jag orkar inte, det kommer ändå inte att bli något, tänker jag. Istället surfar jag runt. Sitter timmar på facebook, låter allt bero. Eller så ägnar jag mig åt allt annat än det där jag vill, inbillade plikter med en lätt ångestkänsla i bröstet. Det är ångesten över att inte ge min vilja en chans som gör sig påmind. Det är känslan att inte fullt ut våga tro på min förmåga.

Den här bloggen är ett av ett antal undantag från det, den är något jag verkligen vill, den är något som det inte känns bortkastat att ägna sig åt. Givetvis gör jag inte alltid så här, jag har tagit många modiga steg sen separationen, men ibland, och oftare än jag skulle vilja fastnar jag alltså. En delförklaring till det är att jag inte är van vid att prioritera det som är viktigt för mig, så det blir inte gjort, får inte utrymme, fast det FINNS utrymme numera. Igår när jag satt och läste en bra bok fastnade jag för ett citat i den.

"When you hit the wall, just kick it in".

Det är egentligen genialiskt. I stället för att backa eller stå och stampa när vi känner oss osäkra på om vi klarar något ska vi ta sats och attackera oss fram till det vi vill. Attackera våra tvivel som står där som en vägg framför oss. Jag ska testa det nu. Gör det du med.
Kram!

Känner du igen dig i det apatiska, har du några tankar att ta till för att bryta med det?

Måndagsinsikt

God morgon syster!

En ny vecka, vi börjar den tillsammans idag. Med att erkänna att vi behöver varandra, vi behöver andra som behandlar oss bra, vi behöver kunna vila hos våra närmaste, som vi är. Det finns alltför många utomstående som kommer att försöka motarbeta oss. Då behöver vårt hem vara tryggt, en plats att vila på. Vi behöver komma undan från hans frätande beskrivningar av oss som urlakar vår självbild.

Jag fick en gång frågan av en av Hej systers fina läsare: Vad tror du kommer ta längst tid att reparera?

Jag svarade bilden av mitt utseende och sedan min sexualitet. Men det kändes inte som att jag helt hade hittat svaret på frågan.

Nu vet jag vad det största utmaningen är: Att jag idag på något vis känslomässigt upplever att jag inte har rätt att bli älskad om jag inte är perfekt.

Om en kille är ointresserad efter en dejt tar jag på mig skulden. Jag tänker att det var för att jag pratade för mycket, hade för mycket eller för lite smink, luktade konstigt eller hade fel kläder.

Det där är ett beteende jag hade innan honom men som förstärktes med honom. Först nu ser jag hur fel det leder. För om jag söker en man som kan älska mig som jag är så ska såna saker inte spela någon roll. Om han då sorterar ut mig på grund av något sånt är han ju fel för mig. Istället för att anstränga mig för att försöka behaga ska jag försöka se hur han stämmer med mina förväntningar, se om jag känner att jag kan vara mig själv och blir förstådd.

En stor uppgift, men inte omöjlig. Snarare rymmer den många möjligheter. God morgon igen!

Fin söndagsskildring

Genom en bekant har jag hittat en tjej som skriver en fin serieblogg. Jag vet inte, och tänker inte gissa om hon har upplevt något liknande som du och jag syster, men jag tänker länka till ett av inläggen som talade till mig och sen tipsa om att läsa på hennes blogg. Vissa av inläggen träffar i alla fall mig nu under mina randiga dagar: Ena stunden glad och visslande, andra ledsen.

Serier av Klara

Låten affirmation på min senaste låtlista som jag la ut igår är hämtad från det här inlägget.

Ett klokt te

 Några telappar som Hej syster har sparat.

Som ni kanske har märkt är Hej Syster en storkonsument av te. Jag dricker kaffe också, fast max två koppar om dagen. Men te är överordnat. Det ska vara svart te på morgonen, grönt te och yogite under dagen, rött te och yogite på kvällen.

Under min långa väg från beslut till uppbrott till att resa mig igen har yogi-teerna varit en fin hjälp. På varje tepåse sitter nämligen ett litet visdomsord. Ibland har det varit som att det har talat direkt till mitt slutkörda jag: Du orkar lite till.

Så var det under separationen när jag hade bott hos en vän en period och skulle flytta ut. Jag var rädd för mitt ex eftersom han hade betett sig så nyckfullt under separationen, ena stunden vänlig, andra stunden helt galen. Jag trodde att han skulle ha sönder mina saker, att han skulle hota mig, kanske göra mig illa, att han skulle sabotera allt. Så hämtade jag ut nycklarna till min nya lägenhet. Jag var så trött och ledsen den kvällen, men jag visste att jag gjorde rätt. Ändå så oerhört trött. Snart var det dags med hela mastodontprojekt flytta fast jag bara ville ligga och gråta och de vänner som tidigare hade lovat att hjälpa mig att flytta hade börjat säga nej, en efter en. Jag kände mig så ensam.

Jag tog lite värmande te. Jag visste att jag gjorde rätt, men inte hur i hela världen jag skulle orka.
Så läste jag på telappen.


"Challenge doesn't come to small people, challenge comes to great people" stod det.



Gissa om jag log syster? Och kände mig stor och stark just när jag var på väg att vilja ge upp?
Ibland är kloka ord bara det bästa.

NYTT: Självboost för Spotify

När jag blir ledsen. Då sätter jag mig i en vrå med massa hushållspapper, kramar om en kudde och gråter. Då känns allting mycket bättre sen. I den där sköra efterledsnad-fasen är det väldigt viktigt att tillåta sig själv att få peppa sig själv. Därför kommer här en extra självboost-lista.

Den kan man förstås lika gärna lyssna på när man redan är peppad och inte bara när man behöver bli peppad.

Det jag vill säga med listan är självklarheter som är ack så svåra att inse: Du duger som du är. Du är vacker. Låt ingen annan säga till dig att du inte duger. Dina intressen är intressanta, dina tankar är viktiga, det du känner är värdefullt som guld och du förtjänar all respekt du kan få. Din kärlek är en vacker skatt och du förtjänar att ge den till människor som tar emot den som den vackra sak den är. Tjejen på bilden är inte jag, men faktiskt min syster. En av de människor som har ett stort hjärta. Som jag vill kämpa för om hon hamnar i svårigheter. Precis som jag skulle vilja kämpa för er, men nu behöver jag ju inte det, eftersom ni kämpar så fint på egen hand, och vi kämpar så fint tillsammans.

Kärlek och ha en skön lördagskväll!

Hej Systers självboost-lista

(listan och de uppradade låtarna finns förstås även på min sida med Spotifylistor om ni vill kika) 

Tillbaka!

Som ni säkert märkte har blogger haft problem det senaste dygnet. Under nåt slags jobb tog de bort alla inlägg som publicerats sen i onsdags. Gissa om jag blev nervös, jag trodde att allt var borta. Jag vill att allt ska finnas där, mina bearbetningar, era kommentarer, våra insikter.

Jag tror att jag får skapa en egen backup på något vis, även om det känns som ett hästjobb. Men om något försvann skulle det verkligen kännas som att en del av mig försvann. En del av vår resa.

Jag har tänkt på honom det senaste dygnet. Undrat när jag ska släppa, jag skrev förut att jag hade släppt, men jag vet inte om det var så syster. Jag tänker att en delav mig kanske alltid kommer att känna något för honom. Det innebär inte att jag ska vara med honom, det skulle aldrig falla mig in, jag blir helt matt när jag tänker på hur knepig och taskig och svår han så ofta kunde vara. Men jag tror att det betyder att en del av mig kommer att tycka om en del av honom ändå. Trots att han har skrämt mig, fått mig att må dåligt, fått mig att misströsta om kärleken, mänskligheten.

Det är det här ingen berättar för en. Världen beskriver allt så svartvitt, du ska hata eller älska. Men i själva verket har jag läst att hat och kärlek är nära förknippade med varandra. De fungerar på samma sätt, de binder dig vid en person. Så länge jag går runt och hatar honom har jag alltså inte släppt honom. Det är det jag börjar inse.

Kanske det är en av alla saker som gör det så svårt för andra att förstå de här relationerna. De tänker att negativa känslor automatiskt slår ut de positiva, men det är inte så helt och hållet.

Hej syster är inne i ett oavslutat resonemang som ni kanske märker. Förstår du hur jag menar?
Hur kommer man ur det?

Jag tror att vi behöver få känna alla känslor, men också verkligen lära oss att inte agera på alla känslor. En del av mig saknar alltså och undrar hur det ska gå för honom. En annan del är så så arg och hoppas att han ska få alla straff han förtjänar. En del är så lättad och glad och upplyft över att slippa den destruktiva relationen, en annan del saknar hans famn och hans positiva sidor.

Men det jag har lärt mig under den här resan är att det positiva som fanns med honom inte på ågot sätt väger upp allt det negativa. Det där negativa finns där som ett stort och evigt hinder, det negativa gör det positiva destruktivt. Så jag tänker så här: Jag måste kunna betrakta min saknad, få sörja det jag älskade, så länge jag är medveten om omöjligheten i allt det där.

Jag måste kunna få sörja att han inte är hel, att han antagligen aldrig kommer att bli hel, samtidigt som jag avskyr allt det han har gjort mot mig. Samtidigt som jag bestämmer mig för att jag inte kan förlåta, men att jag kan acceptera att jag är maktlös.

Och innerst inne syster, som jag ser på världen. Den del kärlek och välvilja som jag fortfarande känner mitt i allt: Den är ett bevis på att det finns ett hopp om mänskligheten. Jag behöver inte söka det hoppet i andra och deras utveckling. Jag kan se att det är oerhört stort och vackert att den finns där hos mig.

Men jag inser också att det är så vackra känslor att ingen ska få missbruka dem igen. Jag har ett stort hjärta syster. Det har gett mig många sorger i livet. Men när jag nu släpper in mig själv i mitt hjärta finns där mycket plats.

Och jag vet att förmågan att känna kärlek är något jag värdesätter oerhört högt. Nu ska jag söka en partner med lika stort hjärta.

Det behöver inte vara svartvitt, det är bara hans värld som är sån. Det är därför han aldrig kan älska fullt ut. Han kan bara älska det ensidigt positiva. Men det finns inget sånt. Vi kan älska även skevheter, sprickor och svaghet. Det är därför vi är älskande varelser. Vi ska inte nöja oss med mindre än att bli älskade tillbaka.

Kram!

Vi har ett val

Vi måste sluta hoppas på honom. Och börja tro på oss själva.

Bröllopet

Vår andra sommar ihop. Vi hade varit tillsammans drygt ett år. Jag var utarbetad efter en arbetstung vår. Eller om det var det jag var utarbetad av undrar jag så här i efterhand. Vi hade haft en jobbig vår ihop. Så skulle vi till Norge några dagar. En av hans vänner från studietiden gifte sig.

Magkänslan sa ifrån ganska snabbt den där resan. Det var många söta norskor i den staden vi var i. Att han attraherades av dem gjorde han ingen hemlighet av. Han spanade in varje blond tjej som gick förbi och tittade på dem med den där lystna blicken. Den var ny för mig, han hade inte visat att han gav den till andra innan inför mig. Nu gick han runt med den och jag försökte spela oberörd. Men jag kände hur jag krympte, mig gav han inga blickar.

Syster. Det här minnet som kommer snart gör ont. Jag klandrar mig själv för att jag inte gick då.

Vi hade varit på en fest kvällen före bröllopet där gästerna var inbjudna. Vid tolvtiden på kvällen bröt vi alla upp från kalaset. Vi hyrde ett hus med en grupp andra och jag började känna mig redo att sova. Vi kom väl tillbaka dit halv ett på natten. Klockan elva förmiddagen efter skulle vi vara redo att bege oss till bröllopet, mottagningen och festen som skulle pågå till sena natten. Dags att sova tyckte jag, ja, ja, jag kommer strax, sa han.

Ni som har läst om kommer strax-beteendet mitt ex hade vet att det sedan dröjde en timme utan att han kom. Hans röst var högljudd, från nedervåningen ljöd den upp till mig. Till sist messade jag åt honom att skulle han inte komma upp? "Jag kommer strax". Nästan en timme till, jag kunde inte sova. Här sviker minnet, messade jag igen eller gick jag ned och bad att få prata med honom? Jag tror att det var så att de andra hursomhelst bröt upp, för de var i rummen intill när vi började gräla.

Han skällde på att jag gjort bort mig inför alla andra när jag bad honom komma och lägga sig, jag försökte försvara mig. Båda var fulla, vilket gjorde att jag inte lyckades hålla tillbaka som jag brukade när vi bråkade. Han började ifrågasätta varför han ens tagit med mig till bröllopet, att man fick skämmas för mig, att om jag var sån där ville han inte mer, och, som han brukade säga: "Du står inte högt i kurs hos mig nu. det blir väldigt många minuspoäng om du ska hålla på sådär. Då vet jag inte om det är värt det". Jag var förtvivlad, vad sa han? Gjorde han slut kvällen före bröllopet? Varför släpade han ens med mig till Norge om jag var så hemsk? Jag minns inte vad jag sa. Men jag kommer aldrig att glömma det som hände. Vi låg i sängen. Det hade lugnat ner sig. Men jag kunde inte sluta gråta, jag ville bara få ett vänligt ord, något försonande innan vi vaknade så att det skulle gå att vakna igen, gå upp och låtsas att det var ett missförstånd. Jag öppnade munnen. Han vänder sig blixtsnabbt i sängen om mot mig och hötter med pekfingret mot mitt ansikte. "Om du säger ETT ORD TILL, vet jag inte vad jag gör!" Ljöd den iskalla, iskalla rösten. Och jag frös.

Syster jag hade aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Jag vågade inte säga mer, jag vågade inte röra mig, jag vågade knappt andas, och varje förskräckt snyftning som jag inte lyckades kväva, den fick det att skälva i mig. Jag vet inte hur länge jag låg så. Det kändes som evigheter.

Till sist tog jag försiktigt kudden och täcket och la mig på golvet brevid sängen. Paniken släppte där. Men inte chocken, hjärtat lugnade sig inte.

Någon (ja inte du som vet) skulle kunna säga nu, att det där gjorde han bara för att han var full. En del av mig ville tro det, att det var det som var problemet. Att han inte menade att hota mig. Att han aldrig skulle vilja göra mig rädd egentligen. Den bortförklaringen skulle ha kunnat, inte duga, men ja, ur min horisont där jag var då räcka till.

Men när vi hade vaknat. Kanske kröp jag upp i hans famn då, jag minns inte. Jag försökte göra allting bra. Försökte få honom att inse vad han hade gjort. Jag sa: "Vet du igår, när du sa så där. Jag trodde att du skulle göra mig illa. Jag blev så rädd då att jag inte vågade ligga brevid dig i sängen längre. Jag la mig på golvet i stället och var så rädd att jag inte kunde sova på hela natten".

Vad svarade han syster, svarade han "Förlåt, snälla förlåt. Älskade du, du vet väl att jag aldrig skulle göra dig illa?" Nej. Inte ens något sånt fick han ur sig.

Det han sa var: "Jag vet det. Men jag tyckte att du förtjänade det."

Jag som alltid hade lovat mig att gå om det fanns hot om våld i en relation. Vad gjorde jag? Gick jag? Nej, jag satt där och var hans söta och trevliga flickvän under bröllopsfesten. Accepterade att han undvek mig stora delar av festen. Pratade med de som tur var väldigt trevliga bröllopsgästerna istället. Och när brudgummen höll ett så kärleksfullt tal till bruden drömde jag om att mannen som hade hotat att slå mig natten innan skulle hålla ett likadant till mig en gång. För han skulle ju se och förstå en dag hur mycket han älskade mig och allt det vackra, alla uppoffringar jag gjorde för honom.

Och sen när jag kom hem från resan. Satte jag ord på min skräck inför någon annan? Nej, jag sa att Norge var vackert och norrmännen så trevliga och hjälp vad vackra norskorna är. Och där någonstans bestämde jag mig för att inte kämpa emot så mycket. Jag bestämde mig inte för att gå.

Visst är det sorgligt, hur vi blundar tills ögonen blöder? Men det går att komma vidare. Det var han som gjorde fel. Det var vi som inte visste bättre. Nu vet vi bättre. Nu går vi. Nu sätter vi stopp.

Om våra intressen

Eftersom vi under en sån här relation hela tiden lägger oss själva och våra intressen åt sidan är det viktigt att fundera på i efterhand vad som verkligen är våra intressen. Vad är det för aktiviteter vi gör som får oss att känna oss riktigt levande? Ägnar vi tillräckligt med tid åt dem?

Eftersom jag har vetat att det är livsviktiga frågor lånade jag för flera månader sen en bok på biblioteket som heter "Att väcka intresse och nyfikenhet". Den är skriven av Verena Kast och är en riktig guldgruva. Jag plockade upp den igår på väg till biblioteket för att lämna tillbaka den, men övertidsavgiften får ticka lite till för det här är precis vad jag behöver läsa just nu. Jag kommer att återkomma med flera citat.

Just nu fastnade jag för detta: "Om vi under en lång tid inte tillåter oss att följa våra verkliga intressen blir vi främmande för oss själva. ... Våra intressen säger något om vilka delar av vårt själv som just nu är aktiverade, alltså om vår aktuella självbild. Om vi alltför sällan tillåter oss att odla våra intressen kan inte motsvarande delar av självet förverkligas och vi har inte verklig kontakt med oss själva. Det kan göra oss sjuka. Vi får en känsla av att livet inte har någon mening".

Systrar. Det här säger ännu mer om vilken kränkning av våra innersta väsen han har begått. Genom att förlöjliga våra intressen försökte han kapa delar av vår livsnerv.

För mig blev den apatiska känsla jag länge hade med honom mer begriplig när jag läste detta.

Så syster tänk tillbaka, vilka intressen har du haft i ditt liv som har varit dina egna? Saker som har uppslukat dig och fått dig att glömma tid och rum, som har fått dig att känna dig levande? Försök minnas det som var ditt. Det säger något om hur vi ska hitta tillbaka igen.

Förkylningen hann ikapp

Hej syster! Jag har haft en förkylning på gång i två veckor. Den har inte riktigt brutit ut, men nu tycker den det är dags. Jag tror jag fick den av påskkillen som jag har haft lite mer kontakt med i efterhand.


Kom att tänka på hur jag hade det med mitt ex nu igen. Överraskning, överraskning ;-)!
I början när jag var sjuk, innan vi bodde ihop var han hjälpsam. Jag minns hur han brukade komma med fyllda matkassar med mat, glass, frukt. Hur glad jag blev av omtanken. Mot slutet av vårt förhållande såg jag inte mycket av det. Han brukade komma hem och klaga på hur stökigt det var, att jag borde göra någonting. Om han inte klagade så markerade han sitt missnöje genom att inte vilja prata med mig eller titta på mig. Jag kände mig så ful och värdelös i de stunderna.

Ofta gick jag runt och fixade massa saker i lägenheten när jag var sjuk, bara för att han inte skulle bli så missnöjd. Gick där med yrseln och kände att jag i alla fall måste städa.

Jag inser idag, när jag sitter hemma i lugn och ro att den där lätta ångesten över att inte göra någonting kommer därifrån. Nu ska jag försöka ha en lugn dag och ta hand om mig. Försöka att inte känna så mycket krav. Läsa lite, varva ner, för jag anar att det är det min kropp vill.

Förr hade jag antagligen släpat mig på jobb idag. Men nu är det inte så längre. Jag har lovat min kropp att den ska få mer att säga till om i mitt liv och jag är övertygad om att den kommer att belöna mig för det.

Så. Jag jobbar på att acceptera. Gilla läget. Låta plikterna lösas upp.

Hej syster, känner du igen känslan av hans ögon i nacken även när han inte var hemma? Som att han alltid skulle ha en åsikt om vad du gjorde, även om han inte var med?

PS. Såklart behövde han inte göra någonting alls när han var sjuk... Men det visste ni väl redan ;-)?

NYTT på sidan

Hej syster!

Tänkte bara berätta om några nyheter på sidan. De mest populära inläggen hittills under bloggtiden visas till höger. Under varje inlägg kan du nu göra ett anonymt snabbomdöme om inlägget genom att klicka i boxarna under. Jag har också tagit bort det där kontrollordet på prov, tänkte inte på att det var där, men det kan ju vara lite störande.

Säg till om sidan börjar bli för rörig!

Kram!

Du är bäst. Så det så.

Visdomsord

Har ni tänkt på att visdomsord bara fungerar när vi följer vår egen karta?
Om vi har fel karta riskerar vi att tolka dem som en bekräftelse att vi gör rätt fast vi gör fel.

Att ge en villkorslös kärlek fungerar till exempel fantastiskt om vi får detsamma tillbaka. Men om han ger oss en villkorad kärlek och vi försöker rättfärdiga hans beteende, då blir rådet att älska alla hans fel och brister direkt destruktivt.

Alla visdomsord kan användas för att bekräfta våra livsval. Det är bara när vi väljer det vi verkligen vill och behöver, när vi är de personer vi vill vara som visdomsorden kan lyfta oss och ge våra liv en extra dimension.

När min vän for illa

Ett nytt minne i kategorin svåra minnen.
Ett skämmesminne som jag ogärna berättar om.
Men jag berättade om det för den vän det berör nu i höstas.
Gud, när jag kände hur orden stockade sig, inte ville ut, hur jag knappt kunde se henne i ögonen när jag sa dem. Men hon förstod varför jag inte sa något tidigare, varför jag inte bröt med honom då. Hon förstod. Hon hade varit på en liknande plats.

Min vän levde alltså i en destruktiv relation. Den var illa på det sätt vi känner till, hon insåg det mer och mer och till sist bestämde hon sig för att gå. Jag tänker inte gå in på detaljerna. Han hade aldrig slagit henne och hon hade inte en tanke på att han skulle göra det.
Så ska hon prata med honom. Han blir vansinnig, säger till sist något i stil med att "om du tar ett steg närmare slår jag". Hon blir helt ställd, tror inte det om honom, så i försök att förklara tar hon väl på något vis ett steg framåt. Han slår henne.

När jag fick höra talas om det blev jag så chockad. Jag kunde heller inte tro det. Inte om honom, egentligen inte om någon som säger jag älskar dig. Jag var upprörd och omskakad och arg och berättade vad som hade hänt för min närmaste, alltså mitt ex.

"Ja men Gud, vad hade hon trott skulle hända då?" var hans reaktion och han himlade med ögonen.

Jag blev helt paff, försökte resonera med honom. Kanske märkte han att reaktionen var konstig, men en del av mig undrar om han sa det för att markera sin ståndpunkt: Att det finns lägen när det är rätt att slå sin partner om hon inte ger med sig. Att han skulle ha rätt att göra samma sak.

Och jag gjorde precis som min älskade väninna innan slaget. Tänkte att Gud, även om min sambo resonerar konstigt skulle han aldrig göra mig illa.

Och jag svalde hans kommentar. Berättade inte om den för en människa. Jag la den i skampåsen inom mig. Den gjorde det svårare för mig att se mig i spegeln.

Jag svalde hans onda ord för att jag inte ville tro att jag hade hört dem. Men jag hade hört dem. De hade bränt sig fast. Ohyggliga. Hur mycket jag än blundade.

Ohyggliga.

Känner ni igen er i skammen?

Där det gör som mest ont

 
Jag är visst nere och rotar i det mörkaste mörkret just nu.
Där det gör som mest ont.
Där det är som obegripligast,
både vad han sa och att jag svalde det. Stannade kvar.

Men du ska veta syster att för dens skull är jag inte på botten.
Jag är så stark att jag orkar se det värsta.
Inte utan tårar, inte utan ilska.
Men först nu orkar jag se det.
Så varning för smärtan som kommer kanske jag kan säga.
Minnet i det förra inlägget har jag aldrig fixat att berätta för någon. Så äcklad blir jag. Och jag inser att det inte är lätt att läsa om heller.

Men jag tror att det är viktigt att sätta ord även på äcklet och skammen. Det är när det kommer upp till ytan som vi flyttar det en bit utanför oss. Som vi kan se att vi inte gjorde något fel. Att skulden var hans.

Och där i mörkret, i det äckligaste, obegripligaste, där ryms det starkaste övertygelsen om att vi måste lämna honom bakom oss.

Den här veckan är egentligen hektisk. Men det är visst nu det kommer fram. Och jag har lärt mig under den här resan att kroppen berättar när den är beredd att bearbeta. Så det kommer nu. Det som fortfarande förlamar mig i tanke och handling ibland.

När den här perioden är över hoppas jag att delar av det han rev sönder då ska ha läkt.

Styrkekram till dig syster, och till mig.

Men sug då!

Igår kväll, på bussen på väg hem plågades jag av ett av mina mer smärtande minnen. Jag tänkte på sommaren, mindes senaste sommarsemestern.

Vi åkte till Österlen. Som han hade pratat om att han ville dit, alla år vi var tillsammans. Jag ville också och när vi bestämde att vi skulle planera halva semestern var tänkte jag att han i alla fall skulle kunna gå med på det förslaget. Det gjorde han, men mycket motvilligt. Klagade och ojade sig under de två månader jag försökte planera. Var skeptisk till alla mina förslag, fördömde min tidsplan. Fast vi skulle få planera två veckor var ville han inte ens åka dit en. Till sist var jag så slut och nervös och orolig att allt skulle bli ett fiasko.

Jag hade tänkt att vi skulle hinna träffa mina systrar tre dagar och resa runt fem till sju dagar. "Fan, tror du jag vill vara med dina systrar i Tre dagar?" (då var tanken att jag skulle vara med hans familj och vänner under två veckor innan). Det slutade med att under systerdagarna tog jag honom själv till Köpenhamn en dag, gick vi och åt själva eftersom han ville äta på restaurang under semestern. Han skällde på mig när jag körde bil och de satt med. Det var så förnedrande.

Åh, jag mådde så dåligt av att se att systrarna tassade runt honom, inte bara jag själv. Ändå var jag lättad. Han gjorde inte något uppenbart dumt mot dem. Om man inte räknar med att han gick och la sig en kväll när vi satt och umgicks med min lillasysters vänner (jag visste att det var märkligt, så gjorde han inte annars och så hade jag absolut inte fått göra med hans vänner, men de visste ju inte) och att inte vilja följa med på besök till den andra systern en kväll. I stället fick jag sura mess om att jag skulle komma hem.

Sen skulle vi vidare till Österlen. Några vackra lite lugnare dagar följde... Så lustigt i efterhand vad jag betecknade som lugnt. Det var lite lugnare i jämförelse med det andra, även om han var jättesur att jag hade bokat in visserligen mysigt boende på fina platser till bra priser, men att vi måste köra till restaurangerna så att han inte kunde dricka så mycket. Lösningen blev att han drack och jag körde. Ändå klagade han på min planering.

Vi hade haft det hyfsat fint. Det innebar att alla utflyktsmål som jag hade planerat dissades totalt på förhand. Jag fick bränna massa energi på att övertala och var så nervös varje gång vi kom fram att han inte skulle tycka att det var värt det. Det var värt det tyckte han sen. Han gillade allt och mitt skeva jag tänkte vad bra, utan att se all smärta i mig som hans kritiska blick skapade varje dag. Vilken oro och trötthet.

Sista natten på Österlen, vi bodde på ett underbart fint ställe med en fantastisk trädgård. Vi hade ätit gott på en gästgivargård och han hade druckit gott.

Jag var äntligen lättad, allt hade gått bra, han var nöjd. På rummet ville han ha sex och jag såg det som ett bra betyg, att jag dög.

Jag var glad, bestämde mig för att ta mer initiativ än jag brukade, hängav mig. Han ville alltid att jag skulle ge honom oralsex (han vägrade att göra detsamma för mig). Jag hade inget emot det om jag fick göra det på eget initiativ. Men han brukade trycka mitt huvud neråt och hålla fast det så jag fick säga till att stopp jag vill inte. Då slutade han, men gjorde om det senare. Jag hade förklarat att jag fick starka obehagskänslor när han höll fast mitt huvud.

Den här gången ville jag egga honom, jag nafsade runtomkring, närmade mig försiktigt, på mitt sätt, hade det fint, njöt för första gången på länge jag kände mig lycklig, så här ska det ju kännas! Så plötsligt spänner han sin kropp, blir stel, spänner kalla blicken i mig, håller fast mitt huvud ryter "Men sug då!" och trycker mitt huvud mot sig.

Jag blir helt ställd. Tappar all lust. Här försöker jag göra något för honom och han förnedrar mig på det sättet. Syster i denna stund inser jag. Jag har gått med på mycket förnedring. Kompromissat bort mig själv. Men jag kan inte. Det här kan jag inte. Jag tar mig loss, klär mig och går ut. Sitter i den vackra trädgården i den vackra julinatten och hjärtat slår upp i öronen. Jag är arg, jag gråter, jag känner att vad jag än gör blir det fel. Men jag inser också att han har gjort fel.

Han kommer inte efter. Jag sitter där en timme.

När jag till sist går in ligger han och läser och blir irriterad över att bli störd. Jag frågar hur han skulle känna om jag gjorde likadant och sen ber han motvilligt om ursäkt med tillägget att "han tappar lusten när jag ska retas så där" säger han. Jag tänker att jag kanske inte vill ha sex med honom om det ska vara så. För första gången tänker jag det.

Tror ni inte att vi ändå kramas senare? Att jag ändå säger att jag älskar honom? Det är ju sista kvällen på den semester som jag kämpat så för.

Jag gråter för jag ser hur illa det var att jag måste kämpa så.

Den djävla sjuka djäveln.

Så klart är det inte kramen eller de ljusa sidorna jag minns mest av den semestern. Jag har många vackra fotografier från de dagarna. Men när jag tänker på den tiden minns jag osäkerheten och frågorna i mina systrars ögon. Jag minns hur de vackra vyerna väckte en längtan i mig som fick ögonen att tåras. Men mest av allt minns jag "Men sug då!".

God morgon syster!

Hur det än blir blir det bra ska du se.
En dag blir allting bra för oss.
Stor kram!

Tänkte på den onda och goda cirkeln

God kväll! :-).

Hej syster har varit bortrest igen. I helgen var jag på en överraskningsfest för en riktigt finfin vän. Det var roligt och jag var i ett stort gäng som verkligen uppskattade mig. Det var skönt.

I helgen tänkte jag på den märkliga onda och goda cirkeln vi har varit i, hamnat i, är i beroende på livssituation.

Jag tänker på att när man är i relationen. Han nedvärderar en så mycket att man inte känner att man har så mycket värde. Därför tror man heller inte att man förtjänar bättre eller kan få det bättre. Man bär den skulden runt sin hals.

Men när man väl frigör sig och hittar tillbaka till sitt värde. Då inser man mer och mer vad man förtjänar och det är först då vi kan se med klarhet vidden av alla fel han begick. Alla elakheter. Hur fel allt var och hur vi förtjänar att bli behandlade så mycket bättre.

Eller hur?

God natt! Nu är hej syster mycket trött efter helgens strapatser :-).

Hej Syster är arg igen!

Fina ni!

Usch vad jag är arg!
Jag har tidigare berättat om en av mitt ex och mina gemensamma vänner som jag blev väldigt besviken på en gång. Hon ville inte höra på min berättelse eftersom hon inte ville ta ställning mellan oss. Jag upplevde det som att hon inte kunde vara min vän då och blev förkrossad.

Därefter har vi sakta närmat oss varandra igen. Hon har lyssnat på en del. Vi har en slags kontakt, trevande, men det har gått framåt.
Hon vet att jag inte vill ha någonting att göra med honom mer i mitt liv, och jag trodde att hon respekterade det.

I dag var jag på ett strålande lyckligt humör. Kände att allt kommer att ordna sig. Jag började tänka på härliga sommaren. Hon hade nyligen bjudit in mig och flera gemensamma vänner till en midsommarfest, jag tänkte att det skulle vara fint att gå.

I dag hade jag bestämt mig för att gå, eftersom hon inte nämnt honom trodde jag att han inte var bjuden. Men jag frågade för säkerhets skull. Det isade sig i hela min kropp när jag läste svaret att HAN VAR BJUDEN, men han hade tackat nej, så antagligen kommer han inte, men om han ändrar sig ska hon så klart meddela mig.

Två sparkar i magen. 1: Hon bjöd båda utan att förvarna. Jag hade kunnat hamna på den festen i ett mardrömsscenario. Att HAN var där också. Jag mår illa.
2: Hon satte hans rätt att ändra sig framför min oro över att träffa honom. Hon väljer hans behov framför mina.


Först svarade jag och sa att enda chansen att jag kan komma är att hon lovar att säga att han har förbrukat sin chans att komma när han tackade nej om han ändrar sig.

Nu tänker jag att fan. Nej, det här går ju inte. Hon kan inte vara min vän när hon gör så här. Jag får hitta på något annat till midsommar.

Fy vad jag är besviken.

Jag insåg mitt fulla värde

Jag måste berätta om ännu en viktig milstolpe som har passerats.

Under den här tiden har jag haft så lätt att kritisera mig, att jobba hårt men känna mig otillräcklig. Med min gamla hårda blick på mig själv hade jag bara en halvproduktiv arbetsdag igår. Jag brukade gå hem varje dag och tänka: fan, det där var inte bra, men imorgon ska jag anstränga mig mer, göra allt perfekt. Inte spilla en droppe tid.

Men när jag gick från jobbet igår kom några nya tankar helt självmant: ”Bra jobbat! Du är så skarp, så skicklig, så välbalanserad, så bra. Du klarar allt”.

Jag hörde vad jag tänkte och började le stort. Jag behövde inte tvinga mig att tänka det, det var inget jag medvetet tog fram, det var något jag kände och som hjärnan satte ord på. Utan att någon hade berömt mig, utan att jag hade gjort något extra just den dagen.


I det ögonblicket insåg jag mitt fulla värde.

Syster.
Jag insåg det. Och såg det.
Som jag aldrig hade sett det förr.

Att göra något bra av något negativt

Det fanns tider när jag ogillade att alla hela tiden skulle prata om hur starka de blev av motgångar. Jag tyckte att det kändes som en del av en nytttomaximeringsfilosofi, att det måste få finnas saker som helt enkelt är jobbiga, som vi inte blir starkare av, som bara är.

Efter min upplevelse inser jag att man inte kan säga att det är varken eller. Vi behöver få sörja, känna tröstlöshet, be om hjälp för att orka oss genom tillvaron, det är viktigt. Vi behöver att någon verkligen lyssnar, inte bara säger att det blir bättre sen.

Men när vi känner att vår upplevelse får den plats den behöver och det utrymme att läka som den behöver. Då är det som en enda stor tröstande kram att tänka på att det också kommer något gott ur det hela.

Jag tänker att jag genom min upplevelse verkligen har fått konfronteras med mitt självförintande beteende. Fått känna hur det går när man sätter en annan människas behov först, när man försöker bevisa sig duktig inför andra istället för att lyssna på sitt hjärta. Det är klart att mycket hos mig bröts ned. Men nu när jag har den insikten i bagaget har jag möjlighet att bygga upp mig, bygga upp mig på ett sätt så att jag aldrig hamnar där igen.

Ibland tänker jag att det är det alla destruktiva beteenden handlar om. Vi behöver ana hur det ser ut på botten innan vi verkligen begriper att de är destruktiva, innan vi får en verklig motivation att ändra på dem.

Men om vi inte ändrar på dem, då fastnar vi på botten, och det händer många.

Det jag vill bidra till på mitt lilla hörn syster är att du ska se att det är botten, det han gör mot dig, det du har råkat ut för. Jag vill att du ska känna att du har rätt i dina känslor, din hopplöshet din sorg. Att allt det där är tillåtet att känna. Jag tänker aldrig säga ryck upp dig. Var sak har sin tid.

Men jag tänker visa, att om du står upp för dig själv. Då kommer du ana ljuset ovanför vattenytan. Du kommer att börja glida uppåt, släppa de slingrande svarta växterna på botten. Och när du är ovanför ytan. Där är luften klar, du kan andas, du kan hämta styrka.

Du kan börja simma mot land.

Och väl i land får du vila.

När du har vilat färdigt.

När du känner dig trygg.

Där och då kommer du att känna att det inte var livet med honom som gjorde dig stark.

Utan din förmåga att komma fram till ett beslut

att du var värd att leva det liv du vill leva.

Klädstil

I dag tänker jag på hur han kunde klaga

klaga på hur jag klädde mig.

Inte kunde jag ha klänning till jeans

inte kunde jag ha för färgglada linnen.

Inte kunde jag ha de där fula tygskorna.

Inte kunde jag ha den där blå jackan.

Men jo, okej, den svarta.

Den där går bra, den där.

Som att han måste godkänna allt jag hade på mig.

Inte ens mina myskläder och träningskläder dög.

De skulle också bytas ut.



Och så presenterna han gav mig.

Alltid gav han mig kläder.

Märkeskläder.

Coola träningskläder långt bort från min smak.

En tröja var så långt ifrån min stil man kunde komma.


Allt var enligt det han kunde acceptera.

Han försökte ge mig en annan stil.



En del av kläderna kändes okej då.

I dag kan jag inte sätta på mig dem.

Det kliar på kroppen när jag har dem på mig.

Det var inte presenter till mig.

Det var presenter till honom.

Nu funderar jag på vad jag ska göra av dem?

Det är ju dyra tröjor, men det känns som att jag aldrig vill ha på mig dem igen, som att det bara är dålig karma.

Samma sak med halsbanden han gav mig.

Och klockan.

Allt som han ville klä ut mig i.

---
Vad gör du med sakerna från honom? Har du något bra tips?

Det finaste talet

 
Jag tänker på att några av er har upplevt att vissa vänner inte förstår. Eller att andra människor i omgivningen tar hans parti.
Därför vill jag dela med mig av min terapeuts ord. Något hon sa i slutet av ett av våra möten, då när jag var så förtvivlad över vänner som visat sig inte var något att hålla i när jag mådde som värst. Hon sa så kloka ord. Nästan som ett inspirationstal. Och när jag ser i backspegeln ser jag också hur rätt hon hade.
KRAM!


”Du är på väg nu, du går din egen väg. Allt drar åt rätt håll även om du inte vet vad du är på väg emot.

Du kommer att lämna människor bakom dig,
människor som du inte kan vara dig själv med.
Människor som inte har kunnat ge dig vad du behöver.
Du kommer att bekräfta dig själv på vägen och följa dina egna stigar
så att det blir naturligt vad som faller bort ur ditt liv.

Du kommer att märka vilka som följer med dig
som följer med dig och ger det du behöver på din väg.
Och du kommer att förlora dem som inte kan ge dig utrymme att vara den du behöver vara.
Låt det ske, låt dig själv släppa taget.

Det kommer att kännas tomt. Men du kommer att möta nya människor på vägen nya människor som du släpper in i ditt liv, för att de ger dig utrymmet, för att de ger dig, inte bara ord utan ord förankrade i handling.
Slutligen är det handlingen som räknas.

Och du vet nu bättre än du någonsin vetat vad som krävs för att du ska kunna ge och ta emot utan att försmå dina egna behov.

Därför kommer du inte att sätta dig åt sidan igen.”

Talet är ditt syster. En gåva till dig.

Några svar

 Att Hej syster är galen i blommor har ni kanske redan märkt, men vad mer vill ni veta? :-).

Hej syster kommer att vara på jobbresa imorgon, därför kommer aktiviteten på bloggen inte att vara så stor, men ni får gärna fortsätta ställa frågor inom frågestunden. Jag förlänger den till imorgon kväll helt enkelt!

Några svar på frågorna hittills:


1.) Hur länge var du tillsammans med honom?
3,5 år.Vi bodde ihop i drygt 2 år.


2.) Du sätter in så fina bilder för varje blogg. Har du varit där och tagit alla foton eller tar du dem från nätet?
Bilderna är till 99 procent mina skulle jag säga. Någon enstaka har jag tagit från nätet, fast det känns inte helt bra att göra det. Många kommer från resor jag har gjort på olika platser. Med jobbet och privat. Även under tiden med honom reste jag, några gånger på egen hand. Det är glada levande utropstecken under mörkret med honom. Men förstås fanns oron där som en skugga ändå.

3.) När du känner att du är klar med "bloggtiden" ska du gå ut öppet och berätta mer vem du är?
Det var en person på en myndighet som tyckte att jag skulle passa till att jobba på kvinnohus - jag vet ju vad kvinnorna går igenom - men då måste jag ju mer öppet berätta detaljer om vem jag är och heter och det vet jag inte om jag är redo för. Kommer du att bli det tror du?
Fin tanke med att jobba på kvinnohus. Det kan du spara och se hur du känner. Jag har inte bestämt mig än om jag kommer att gå ut med min berättelse. Än så länge känns det som att det skulle missuppfattas som ett sätt att sätta dit honom snarare än att nå ut till er, allt är så nytt. Men det skulle inte förvåna mig om jag använde mina insikter i framtiden för att försöka bistå andra eller väcka tankar. Kanske en Hej syster bok? Jag skulle ju ändå kunna vara anonym. Men jag vet inte, jag tycker att bloggformatet är väldigt bra.

4.) Stannade du så länge med honom så du började trösta dig med saker, gömma dig i saker? Mat, rökning, alkohol? För mig är det mat. Jag hade inga matproblem före jag träffade honom.

Delvis. Jag drack mer eftersom han gjorde det, men inte för att trösta mig utan mest för att få honom att känna sig bekväm med att dricka, märkligt nog. Gömde mig gjorde jag. Jag slutade engagera mig, orkade inte träffa vänner så mycket, orkade inte ringa hem, orkade inte lyssna på min musik. Jag tror att det var teven som blev min bedövning. Jag såg mycket på teve och film tillsammans med honom. Det hjälpte mig att blunda och skjuta på besluten. Godis och sötsaker skulle det ha kunnat bli, men han hånade det beteendet så och hade koll på skåpen, så jag vågade inte.

5. Han klagade ju mycket på dig. (Han är sån, det är inte du som gör något fel!) Var det något som tog väldigt lång tid för dig att återställa hos dig själv? T.ex. för mig, det här att han fick mig att tro att ingen ville umgås med mig - de bara låtsades, de tyckte egentligen att jag var värdelös. Jag tror att det kommer att ta längst tid att reparera hos mig.
Samma sak tror jag. När en vän säger nej när jag föreslår något i dag kan jag nästan få panik och tänka att hon inte vill veta av mig. Det blir bättre och bättre, särskilt i takt med att man lär sig att stå upp för sina behov i relation även till vänner. Då märker man vilka som förmår att vara den slags vän man behöver. Vilka man ska satsa på. Annars mitt utseende. Han klankade mycket ner på det och även om jag kan se att jag är söt så kan jag ännu inte känna det. Jag trillar lätt tillbaka i känslan av att vara otillräcklig utseendemässigt och att det är en grund till att inte gilla mig. Det är svårt, men jag kan ofta le mot mig själv i spegeln i dag och säga "Du är söt"! Jag tror att jag är på rätt väg.

6.) Vet du hur länge du ska hålla på med din blogg?
Nej, det vet jag inte. Så länge det känns meningsfullt, just nu gör det verkligen det. Så länge jag har nya saker att säga. Jag har funderat på vad jag gör den dagen det känns som att jag upprepar mig, men jag tänker att bara jag inte blir trött på det så är det ändå intressant. Att vissa saker verkligen tål att upprepas. Men så länge jag har det liv jag har nu kan jag lägga tid och energi på bloggen. Om omständigheterna förändras mycket kanske det blir svårare. Men det är inget jag vet just nu :-). Målet är att hålla på ett bra tag.

Kram och tack för frågorna, det är intressant att höra vad ni undrar och roligt att svara.
Hej så länge!

Egna prioriteringar

En av alla de saker som jag tycker är så underbara med min nya frihet är att jag får göra mina egna prioriteringar. Förut när jag kom hem sprang jag alltid runt som en galning för att städa och hinna börja med maten innan han kom hem. Om jag inte hade städat utan börjat med maten fick jag gliringar för att det var så stökigt. Om jag började städa och inte hunnit börja med maten fnös han över att Gud hade jag inte satt igång än.

Eftersom båda hade krävande jobb med mycket övertid var det ingen självklarhet egentligen att jag skulle göra det där. Många gånger när jag kom hem hade han satt igång med maten, det var oftast han som lagade mat stereon jag inte riktigt dög i hans ögon. Men när han valde att laga mat först behövde han inte städa undan också. Det var som att allt städande och plockande skulle skötas av mig, visst dammsög han och dammtorkade ibland men det var allt. Allt det där andra som tillhör ett hem, som jag gjorde, det erkände han aldrig som insatser. Jag snodde på hela kvällarna och plockade och fixade. Ändå sa han till våra vänner att jag nog hade tur som hade honom, alldeles För bra eftersom han gjorde Allt.

I min värld gjorde han lika mycket. Men i hans värld betydde bara hans insatser något. Och allt skulle göras, inte bara exakt på hans sätt utan också efter hans prioriteringsordning, annars var de ett slöseri med tid, meningslösa enligt honom.

Varje kväll jag kommer hem syster. Jag njuter av min rätt att prioritera. Städa när jag tycker att det behövs, diska när jag tycker att det behövs, blogga när jag vill, slappa när jag vill, laga trasiga kläder när jag vill, äta när jag vill, hänga disktrasan som jag vill. Och fortfarande är det som att jag är glatt häpen över att ingen klagar på mig. Allt jag gör gör jag rätt, därför att det är på mitt sätt, ett sätt jag inte tänker tvinga på någon annan. För alla måste vi få vara som vi är, bara vi inte skadar varandra.

Känner du igen dig?

Ett helt liv går

Ett helt liv går.

De träffades unga.

Hon trodde att han lyste upp hela hennes värld.

Att han skulle ge henne allt hon behövde.

Snart fick han henne att tro att hon inte dög som hon var.

Snart fick han henne att tro att hon måste förtjäna hans kärlek genom att bevisa sig varje dag.

Varje dag en ny kamp.

Och nya bestraffningar.

Och barnen kom.

Det skulle göra det bättre tänkte hon.

Men snart fick hon se att de skulle också bevisa sig.

Tassa på runt hans nycker.

Ingen visste vad som var rätt eller fel.

Barnens hjärtan bultade som skrämda harar.

I takt med hennes.

Det var is i hemmets hjärta som ingen kunde smälta.

Och hon slutade att lyssna på sin inre röst.

Ägnade sig att gå emellan, försöka översläta hans handlingar inför barnen, omgivningen. Hon skapade en distans till omgivningen på det sättet.

Skammen var hans, men hon tog på sig den som om det var hon som gjorde fel.

Och hon kunde inte möta sin blick i spegeln.

Det som fanns där var inte värt att älskas.

Och barnen växte upp, 

i takt med att de gjorde upp med sitt förflutna kom de hem mer och mer sällan.

"Mamma, varför går du inte?"

"Nej, men det blir så jobbigt för honom, ska jag tvinga honom att sälja huset, och vart skulle jag ta vägen?"

Och hennes osäkerhet om sitt värde och sina rättigheter blev till barnens osäkerhet.

De klarade inte att vara nära henne till sist.

Och hon trodde en gång att det skulle lösa sig.

Att det var hennes plikt att försöka.

Sen trodde hon till sist att hon inte förtjänade bättre.

Han negativa bittra världssyn högg tag i henne. Som om den var hennes och inte hans.

Hon blev osäker i alla sammanhang.

Och åren rann vidare. Livet liksom pågick, men hon höll för öronen när det ropade. Hon orkade inte.

Hon gömde sig där det var som tystast.

Tänkte att det gjorde mindre ont då.

Och all smärta satte sig i kroppen.

Hon trodde på allvar att det var något fel med henne precis som han sa. Och det blev svårare och svårare att se. För smärtan över allt hon satt åt sido, den växte ständigt, och hennes rädsla var stor inför att se det.

Så hon intalade sig att det inte var så farligt. Att de hade det ganska bra, för det mesta ändå.

Ett helt liv går, utan att hon känner sig levande.

Men om någon hade omfamnat henne. Fått henne att se att hon var värd att älskas som hon var. Att ingen har rätt att säga att hon inte förtjänar att få respekt. Om hon hade mött någon som hade uppskattat alla hennes gåvor. Som hade stärkt henne i stället för sänkt henne. Som hade sett hennes behov och velat bidra till att uppfylla dem så hade allt kunnat vara annorlunda.

Hon visste det någonstans, och någon del av henne väntade på det.

Tänk om hon bara hade sett att hon kunde omfamna sig själv,

Sagt till sig själv: Jag är värd att älskas som jag är. Ingen har rätt att säga till mig att jag inte förtjänar att få respekt. Om hon hade kunnat uppskatta sin förmåga att ge så att hon hade börjat ge till den som uppskattar det, om hon hade sagt: nu vill jag inte mer. Nu ska jag söka någon som stärker mig istället för sänker mig. Som ser till mina behov och vill bidra till att uppfylla dem. Nu ska jag se till att allt blir annorlunda.

Då hade hon inte behövt vänta mer.

Då hade livet kunnat börja.

***


I dag var det ett halvår sedan jag gick ifrån honom. En avgörande orsak var att jag ställde mig frågan: Vill jag ha barn? Ja. Vill jag ha barn med honom? Nej. Jag kunde inte svara helt på varför, men jag kände en olust inför det och då började jag fundera: varför ska jag då stanna kvar? Bilden av framtiden med honom var alltid dunkel och kändes aldrig lätt när jag föreställde mig den.

Syster. Tänk en stund på framtiden. På hur det blir om du låter det här fortsätta. Det finns en annan väg. Ditt välmående är viktigast. Och har du barn måste du visa dem att det finns en väg ut, att det går att stå emot. Att det går att hitta en annan väg. Oavsett vad de tycker om det i början så är det verktyget den finaste gåvan du kan ge dem.

Jag håller dig i handen. Nu börjar det.

Frågestund

God morgon syster!

I dag tänkte jag prova något nytt. Ni ska få ställa era frågor om allt stort och smått som ni undrar över. Det kan vara frågor om mina upplevelser med honom, om hur jag tänker om saker, om vem jag är, om vad jag tror om saker ni har upplevt, eller om mina insikter och tvivel. Vad som helst! (Jag svarar på allt utom grundläggande info som kan avslöja min identitet, som vilken stad jag bor i, hur gammal jag är och hur jag ser ut).

Frågestunden pågår under dagen. Det kommer sannolikt inlägg senare idag också, men frågestunden är alltså öppen ändå.


Kram!

Hur hittar ni hit?

Hej kära syster och bror!

Jag tittar då och då på statistiken och trafikinformationen på min blogg. En gång har jag nämnt att Hej syster har läsare i över tio olika länder. Nu tänkte jag berätta lite om hur folk hittar hit.

I första hand har ni kommit hit genom Tuvaforum, en mycket bra plattform för de här frågorna. Jag ser mig som ett komplement till forumet då jag tror att helhetsbilden som växer fram av mina upplevelser kan vara till stöd för andra. Både min beskrivning av upplevelsen och beskrivningen av min väg tillbaka. Jag vill visa er på ljuset i tunneln och svara på era funderingar och frågor efter bästa förmåga.

Andra kommer genom några webplatser som länkar till mig. Men en stor grupp googlar också. De vanligaste sökorden är psykisk misshandel, blogg om psykisk misshandel och hej syster.

Men det finns andra sökord som berör mitt hjärta djupt. Många söker på ordet ensamhet. Här är några meningar som fastnat i mig:
"stå upp för sig själv", "beskrivning ensam", "han sexvägrar", "hur ska jag förmå honom att sluta?" "kan han inte släppa taget om mig?".

Det känns som att personerna bakom sökorden verkligen söker någon att samtala med och jag hoppas att några av er känner att ni har hittat rätt. Att jag kan ge er något.

Jag ser alltså inte vem som har skrivit sökorden, bara vilka sökord som har använts. Bara så att ni vet.

Stor stor kram!

Hur det känns, hur det verkar

Kära syster!

Hej syster var ute ikväll. Först på ett valborgsfirande. På samma plats där han och jag brukade fira. Men med nya människor. Med äkta vänner. Först kändes det lite sorgligt, att samma kör sjöng in våren på samma plats där jag en gång stod med honom och kämpade för att få ett foto på oss. Han ville inte.

Nu var jag med vänner. De var med. De njöt. De uppskattade det som hände. Vi var ut och åt, sen gick vi på krogen.

Det som hände systrar. Till sist kom han dit. Ut ikväll till utestället. Han och hans äckliga kompis. Ursäkta rättframheten, men hans kompis är kanske, om möjligt ännu mer obehaglig än mitt ex (!). :-). Mitt ex kom fram och hälsade varmt och alla mina tankar om att ignorera honom till trots sa jag hej. Jag och min kompis bestämde oss för att gå hem kort därefter.

"Fan, jag sa hej. Jag skulle ju ignorera honom", sa jag.
"Fast... Ditt hej, det var ungefär så nära man kan komma att ignorera honom. Man kan säga att du inte lät det minsta välkomnande" sa min kompis försiktigt.
"Jaha, var det därför han försvann så snabbt?" undrade jag.
"Antagligen. Det var inte direkt ett inbjudande hej. Du kunde egentligen lika gärna ha sagt STICK!", svarade min kompis.

Vad hände då? Jag skrattade hela vägen hem. Jag var så stolt över mig själv syster!