Eftersom vi under en sån här relation hela tiden lägger oss själva och våra intressen åt sidan är det viktigt att fundera på i efterhand vad som verkligen är våra intressen. Vad är det för aktiviteter vi gör som får oss att känna oss riktigt levande? Ägnar vi tillräckligt med tid åt dem?
Eftersom jag har vetat att det är livsviktiga frågor lånade jag för flera månader sen en bok på biblioteket som heter "Att väcka intresse och nyfikenhet". Den är skriven av Verena Kast och är en riktig guldgruva. Jag plockade upp den igår på väg till biblioteket för att lämna tillbaka den, men övertidsavgiften får ticka lite till för det här är precis vad jag behöver läsa just nu. Jag kommer att återkomma med flera citat.
Just nu fastnade jag för detta: "Om vi under en lång tid inte tillåter oss att följa våra verkliga intressen blir vi främmande för oss själva. ... Våra intressen säger något om vilka delar av vårt själv som just nu är aktiverade, alltså om vår aktuella självbild. Om vi alltför sällan tillåter oss att odla våra intressen kan inte motsvarande delar av självet förverkligas och vi har inte verklig kontakt med oss själva. Det kan göra oss sjuka. Vi får en känsla av att livet inte har någon mening".
Systrar. Det här säger ännu mer om vilken kränkning av våra innersta väsen han har begått. Genom att förlöjliga våra intressen försökte han kapa delar av vår livsnerv.
För mig blev den apatiska känsla jag länge hade med honom mer begriplig när jag läste detta.
Så syster tänk tillbaka, vilka intressen har du haft i ditt liv som har varit dina egna? Saker som har uppslukat dig och fått dig att glömma tid och rum, som har fått dig att känna dig levande? Försök minnas det som var ditt. Det säger något om hur vi ska hitta tillbaka igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar