God morgon syster!
En ny vecka, vi börjar den tillsammans idag. Med att erkänna att vi behöver varandra, vi behöver andra som behandlar oss bra, vi behöver kunna vila hos våra närmaste, som vi är. Det finns alltför många utomstående som kommer att försöka motarbeta oss. Då behöver vårt hem vara tryggt, en plats att vila på. Vi behöver komma undan från hans frätande beskrivningar av oss som urlakar vår självbild.
Jag fick en gång frågan av en av Hej systers fina läsare: Vad tror du kommer ta längst tid att reparera?
Jag svarade bilden av mitt utseende och sedan min sexualitet. Men det kändes inte som att jag helt hade hittat svaret på frågan.
Nu vet jag vad det största utmaningen är: Att jag idag på något vis känslomässigt upplever att jag inte har rätt att bli älskad om jag inte är perfekt.
Om en kille är ointresserad efter en dejt tar jag på mig skulden. Jag tänker att det var för att jag pratade för mycket, hade för mycket eller för lite smink, luktade konstigt eller hade fel kläder.
Det där är ett beteende jag hade innan honom men som förstärktes med honom. Först nu ser jag hur fel det leder. För om jag söker en man som kan älska mig som jag är så ska såna saker inte spela någon roll. Om han då sorterar ut mig på grund av något sånt är han ju fel för mig. Istället för att anstränga mig för att försöka behaga ska jag försöka se hur han stämmer med mina förväntningar, se om jag känner att jag kan vara mig själv och blir förstådd.
En stor uppgift, men inte omöjlig. Snarare rymmer den många möjligheter. God morgon igen!
Hej Syster!
SvaraRaderaJag känner att jag nog upplever samma dilemma som du att jag "på något vis känslomässigt upplever att jag inte har rätt att bli älskad om jag inte är perfekt".
Mitt ex klankade ner på mig hela tiden. Han fokuserade i princip bara på mina negativa sidor. Gjorde jag något positivt så var det inte värt att nämnas för det var ju självklarheter och behövdes inte uppmärksammas. Fy fan!
Uppmuntra människor till förändring genom positiv feedback, kärlek, förståelse och empati existerade inte för mitt ex. Istället skulle jag tuktas genom hot och nedvärderingar. Nedvärderingar om hur han HITTADE PÅ att jag var och betedde mig som person.
Jag hade besök av min mor och hennes 2 väninnor i helgen. En av min mammas väninnor har nyligen separerat från sin man sedan 30 år tillbaka eftersom han utsatte henne för misshandel, både psykiskt och ibland fysiskt.
Vi satt och åt mat på en uteservering när jag och kvinnan jag beskriver ovan hoppar högt av en flaska som slängs i en låda med andra tomma glasflaskor.
Min mor och den andra väninnan reagerade inte alls på det höga plötsliga ljudet.
Kan det bero på att man hela tiden har varit på sin vakt under sitt destruktiva förhållande? Att man ännu inte har släppt det riktigt? Att det sitter i ryggmärgen fortfarande?
Jag minns bla att jag alltid blev på helspänn när jag hörde hur han satte nyckeln i låset och kom hem från jobbet. Hade jag bäddat? Hade jag börjat med maten? Etc etc
Du har så rätt! Varför ska vi fokusera på att behaga? Jag är och har varit likadan jag. Nu är det ändring på det! Om två veckor ska jag börja ”öva” och se om han stämmer in på mina förväntningar. Är det en man som jag skulle vilja ha? Är han bra för mig?
Jag kommer aldrig mer välja någon enbart för att denne väljer mig och visar mig uppskattning! Dags att bli kräsen ;)
Stora kramar
Hej rara!
SvaraRaderaJa, det där med att vara på sin vakt hör säkert till, jag tänker att vi har en del vanor att ta tag i nu. Sånt som var överlevnadsmekanismer med honom men som ställer till det nu.
Jag är inte på vakt på det sättet att jag hoppar till. Däremot är jag extremt överbra på att fundera ut just killar jag dejtars behov. Jag kan få för mig att jag måste bjuda dem på alkohol fast jag inte vill ha själv eller bli närmast undergiven när jag föreslår aktiviteter "jag tänkte att vi kunde gå på teater, det vore ju kul, om du vill alltså, annars kan vi göra något helt annat". Jag kan komma på mig själv att glömma helt hur jag känner eller mår för att jag funderar så mycket på om de är nöjda eller har det bra.
Jag tror att mindfulnessövningar är bra mot allt sånt här. Att vara i nuet och njuta av nuet gör oss mindre benägna att anpassa oss. Men jag tror också att vi aktivt måste jobba med att observera oss själva. Ta varje känsla av ångest i mötet med nya män på allvar. Fundera på hur vi själva ska kunna slappna av bättre och njuta mer.
Jag tänker att du har helt rätt attityd i förhållande till den dejten. Och om du upptäcker att du inte är redo, ja, då upptäcker du det. Det är inte farligare än så. Någonting lär du dig garanterat om dig själv av mötet.
Hoppas att han är en fin och vänlig och omtänksam typ.
Kräsen är bra, och målmedveten ;-)
KRAM!