Ibland när vi försöker med något, det kan vara ett projekt, en text, en målning, att möblera om eller ja, egentligen förverkliga en idé som verkar svår eller blir svår på vägen. Då är det lätt att bli passiv. Så har jag agerat bitvis efter separationen och jag tror att det är en slags skada sedan tiden med honom. Jag blev apatisk med honom och faller ibland in i det tillståndet igen: Jag vill inte, jag orkar inte, det kommer ändå inte att bli något, tänker jag. Istället surfar jag runt. Sitter timmar på facebook, låter allt bero. Eller så ägnar jag mig åt allt annat än det där jag vill, inbillade plikter med en lätt ångestkänsla i bröstet. Det är ångesten över att inte ge min vilja en chans som gör sig påmind. Det är känslan att inte fullt ut våga tro på min förmåga.
Den här bloggen är ett av ett antal undantag från det, den är något jag verkligen vill, den är något som det inte känns bortkastat att ägna sig åt. Givetvis gör jag inte alltid så här, jag har tagit många modiga steg sen separationen, men ibland, och oftare än jag skulle vilja fastnar jag alltså. En delförklaring till det är att jag inte är van vid att prioritera det som är viktigt för mig, så det blir inte gjort, får inte utrymme, fast det FINNS utrymme numera. Igår när jag satt och läste en bra bok fastnade jag för ett citat i den.
"When you hit the wall, just kick it in".
Det är egentligen genialiskt. I stället för att backa eller stå och stampa när vi känner oss osäkra på om vi klarar något ska vi ta sats och attackera oss fram till det vi vill. Attackera våra tvivel som står där som en vägg framför oss. Jag ska testa det nu. Gör det du med.
Kram!
Känner du igen dig i det apatiska, har du några tankar att ta till för att bryta med det?
