Våga terapi!

Ett av de viktigaste stegen under separationen och sen under min bearbetning var att jag sökte terapi. Jag hade kanske kommit till några av de insikterna ändå, men det hade tagit sjuhelsikes mycket längre tid, och till vilken nytta? Vi har redan ödslat energi på att försöka klara allt själva under tiden med vår partner. Nu när det är slut är det dags att säga: Jag klarar det här, men jag klarar det bättre och snabbare med andras stöd.

Terapin var att ge mig själv en chans att växa, ge mig verktyg som jag har haft med mig sedan dess. Terapin hjälpte mig att komma i kontakt med mina känslor. Nu har jag gått en lång period utan terapi, jag tror att jag behövde det för att jag fick så mycket med mig att jobba på, men jag börjar känna mig redo att söka på nytt. Jag tror att det alltid kan komma nya situationer i våra liv då vi behöver den typen av vägledning.

Det finns egentligen inte ett enda argument mot att söka terapi efter den typ av trauma man har varit i i de här lägena. Sök syster. Ge dig själv den fantastiska möjligheten. Du förtjänar det.

Hej syster läser spännande bok

Fina vänner, Hej Syster är så inne i en spßnnande bok att hon inte vill göra något annat :-). Jag kan bara tipsa er om att beställa den på adlibris, den heter "The road less travelled". Så småningom lär ni höra mer om den. Just nu bara öppnar den mina ögon mer och mer för en massa värdefulla insikter.


Har du några bra lästips?


KRAM

Misshandel eller ej?

Tvivlar du på vad du går igenom eller gick igenom? Ibland kan man nästan undra om man minns fel.
Här är ett bra lästip:

Kvinnosidan om psykisk misshandel

Kontrollen och tryggheten

Det som är svårast för omvärlden att förstå i efterhand är hur jag stannade kvar så länge. Du som är så stark säger de, och tänker på den jag har blivit.

Så mycket de inte kommer att förstå systrar. Men ibland numera känner jag likadant. Nu när jag känner mig så mycket större i förhållande till honom och allt som var.

Den senaste veckan har jag funderat mycket på trygghet. En naturlig fundering eftersom mycket just nu är på väg att förändras i mitt liv. Ibland känner jag ångest inför det. Men oftast en omstörtande glädje och förväntan. Denna berusande glädjekänsla är något nytt. En person som tvivlar på sin förmåga fruktar nämöigen förändring, all form av förändring, även positiv sådan.

Det är en del av förklaringen till att jag stannade så länge. Till att man stannar. Med honom vet man att även om det är dåligt så vet man vad man har. Det känns tryggt på något sätt och även tryggt att veta att man klarar det. Det är enkelt, bara sänka ett krav här och där, anpassa sig lite här och där. En strategi som är obegriplig för många, men som just där och då känns som den enklaste lösningen, ja, kanske den enda möjliga. Håller du med?

Det var inte en bra trygghet, det var en instängd unken otrygg trygghet, men jag VISSTE i alla fall vad jag hade. Och den jag var då ville så gärna ha det så. Jag var inte förmögen att sikta på något större eftersom det var skrämmande. Tänk om jag skulle göra det och inte klara det? Då skulle han ju få rätt, tänkte jag, utan att tänka på att det var DEN inställningen hos mig som fick det att kännas som att han hade rätt, som att allt skulle bli så svårt.

Men syster. Vet du vad? Det finns inga prestationskrav. Du måste inte gå ur det och vara lycklig och säker och nöjd och veta vad du vill direkt. Jag ska tala om en viktig sak DU HAR INGENTING ATT BEVISA FÖR NÅGON.

En sak med livet som jag har lärt mig är att vi inte kan kontrollera det, ni ser ju hur han försöker och misslyckas gång på gång. Men vi kan inte kontrollera vad som kommer att hända. Därför behöver vi hitta tryggheten inom oss. Uppnå en visshet att vi klarar det vi föresätter oss. När vi vet det, då är vi redo för livet.

Det är därför vi måste våga lämna tryggheten, vissheten, allt det bekanta med honom. Det är nämligen en falsk trygghet, den kommer aldrig att få oss att känna oss redo för livet och livets överraskningar, det kommer istället att konservera oss i hans bitterhet över att allt inte följer hans manus hela tiden. Han har fel.

Vi behöver lära oss att respektera oss själva. Respektera våra behov. Välja utifrån vad vi vill. Och för att det ska bli möjligt måste vi inse att andras åsikter om oss är oväsentliga så länge vi gör det vi själva vill, så länge vi försöker. Vi ska välja människor som talar till våra hjärtan, som vi mår bra med. Hålla nedtryckande människor på avstånd, lära oss att det är deras skuld inte vår egen när de beter sig illa.

Och vi behöver lära oss att omfamna förändringen, se möjligheterna i den, inte fastna i sorgen över att det inte blev som vi hade förväntat oss. För först då kan det bli något annat något nytt något bra på ett annat sätt.

Kärlek till dig min syster.

Igenkänning!

Finaste seriebloggen får till det igen.
Heja Isabelle Söder.
Titta in hos henne på www.unt.se/seriebloggen
Träffsäkerhet i en ruta.

Fin söndagsskildring

Genom en bekant har jag hittat en tjej som skriver en fin serieblogg. Jag vet inte, och tänker inte gissa om hon har upplevt något liknande som du och jag syster, men jag tänker länka till ett av inläggen som talade till mig och sen tipsa om att läsa på hennes blogg. Vissa av inläggen träffar i alla fall mig nu under mina randiga dagar: Ena stunden glad och visslande, andra ledsen.

Serier av Klara

Låten affirmation på min senaste låtlista som jag la ut igår är hämtad från det här inlägget.

NYTT: Självboost för Spotify

När jag blir ledsen. Då sätter jag mig i en vrå med massa hushållspapper, kramar om en kudde och gråter. Då känns allting mycket bättre sen. I den där sköra efterledsnad-fasen är det väldigt viktigt att tillåta sig själv att få peppa sig själv. Därför kommer här en extra självboost-lista.

Den kan man förstås lika gärna lyssna på när man redan är peppad och inte bara när man behöver bli peppad.

Det jag vill säga med listan är självklarheter som är ack så svåra att inse: Du duger som du är. Du är vacker. Låt ingen annan säga till dig att du inte duger. Dina intressen är intressanta, dina tankar är viktiga, det du känner är värdefullt som guld och du förtjänar all respekt du kan få. Din kärlek är en vacker skatt och du förtjänar att ge den till människor som tar emot den som den vackra sak den är. Tjejen på bilden är inte jag, men faktiskt min syster. En av de människor som har ett stort hjärta. Som jag vill kämpa för om hon hamnar i svårigheter. Precis som jag skulle vilja kämpa för er, men nu behöver jag ju inte det, eftersom ni kämpar så fint på egen hand, och vi kämpar så fint tillsammans.

Kärlek och ha en skön lördagskväll!

Hej Systers självboost-lista

(listan och de uppradade låtarna finns förstås även på min sida med Spotifylistor om ni vill kika) 

Om våra intressen

Eftersom vi under en sån här relation hela tiden lägger oss själva och våra intressen åt sidan är det viktigt att fundera på i efterhand vad som verkligen är våra intressen. Vad är det för aktiviteter vi gör som får oss att känna oss riktigt levande? Ägnar vi tillräckligt med tid åt dem?

Eftersom jag har vetat att det är livsviktiga frågor lånade jag för flera månader sen en bok på biblioteket som heter "Att väcka intresse och nyfikenhet". Den är skriven av Verena Kast och är en riktig guldgruva. Jag plockade upp den igår på väg till biblioteket för att lämna tillbaka den, men övertidsavgiften får ticka lite till för det här är precis vad jag behöver läsa just nu. Jag kommer att återkomma med flera citat.

Just nu fastnade jag för detta: "Om vi under en lång tid inte tillåter oss att följa våra verkliga intressen blir vi främmande för oss själva. ... Våra intressen säger något om vilka delar av vårt själv som just nu är aktiverade, alltså om vår aktuella självbild. Om vi alltför sällan tillåter oss att odla våra intressen kan inte motsvarande delar av självet förverkligas och vi har inte verklig kontakt med oss själva. Det kan göra oss sjuka. Vi får en känsla av att livet inte har någon mening".

Systrar. Det här säger ännu mer om vilken kränkning av våra innersta väsen han har begått. Genom att förlöjliga våra intressen försökte han kapa delar av vår livsnerv.

För mig blev den apatiska känsla jag länge hade med honom mer begriplig när jag läste detta.

Så syster tänk tillbaka, vilka intressen har du haft i ditt liv som har varit dina egna? Saker som har uppslukat dig och fått dig att glömma tid och rum, som har fått dig att känna dig levande? Försök minnas det som var ditt. Det säger något om hur vi ska hitta tillbaka igen.

Om att våga visa sig själv

Jag tycker att ni ska läsa Mia Skäringers krönikesamling "Dyngkåt och hur helig som helst". Den handlar mycket om att vara kvinna och mamma och att ändå ha rätt att stå upp för sina behov, få forma sitt liv som man vill leva det. Det här citatet tycker jag är fint. Jag tänker att det betyder att vi ska vara oss själva, stå upp för det och ta risken att inte alla gillar det. För om vi inte gör det, då kvävs vi sakta, och om vi är så upptagna med att försöka behaga andra kan vi inte veta om de faktiskt älskar oss för den vi är innerst inne.

”Och ibland blir nakenfisen älskad och ibland lommar hon tillbaka avvisad med svansen mellan benen. Så är det för oss alla. Och jag tar hellre risken att visa mig som jag är än lever mitt liv i nån jävla insvettad hockeyutrustning.”

/Mia Skäringer.

Fint bloggtips

Isabelle Söder driver en underbar blogg på www.unt.se/seriebloggen.
Där gör hon på en ruta ofta mycket träffsäkra observationer av människors beteenden. Ibland ställer hon också saker på ända på ett sätt som får en att le och faktiskt tänka till. Är inte det här relevant för oss till exempel? :-)

Vill du gå, men vågar inte?

 

Så. Du har hittat hit fina syster. Det betyder att du antingen har gått, eller att du någonstans förbereder dig för att gå. Ska du våga? Ska du orka?

Alla frågor är befogade. Det finns inget rätt eller fel, det gäller att hitta ett sätt som känns rätt för en själv. Men kom ihåg: Dina tidigare regler för hur man separerar på ett bra sätt gäller inte här, inte i en relation som präglas av kontroll och psykiska kränkningar. 

Här är några bra tips att jobba på: 

1.) Förklara dig inte mer. När du förklarar dig för honom hittar han bara nya sätt att hala in dig, att hugga och mala med orden tills du är övermannad. För att klara det här måste du kunna acceptera att han inte kommer att kunna förstå dig. Han vill inte förstå, han vill vinna. En ärlig person har inte en chans i en diskussion med en manipulativ person. Du vinner alltså på att hålla dig så kort som möjligt när det är dags. Du har inga som helst skyldigheter att förklara något mer, Gud, det är ju det enda du har försökt göra under hela relationen, förklarat dig, men har det hjälpt?

2.) Planera för din separation i tysthet, se till att ha flyktvägarna redo. Han har kanske aldrig slagit dig? Men någonstans finns ändå en oro, eller hur? Även om han aldrig har använt våld mot dig ska du vara medveten om att det kan hända när du bryter upp, när han inser att han är på väg att förlora kontrollen över dig. Och även om han inte blir fysisk så kommer han att ta till de värsta tänkbara psykiska vapnen. Alla på en gång om han får chansen att vara själv med dig.

3.) Sätt din säkerhet i första rummet. Det finns flera sätt att undvika en hotfull konfrontation om du väl har bestämt dig för att du vill gå. Jag tänker berätta hur jag gjorde.

Det hade varit totalkaosigt ett tag eftersom jag hade stått på mig mer än jag brukar. Jag insåg att det inte ledde någon vart. Men bestämde mig för att spela död ett tag till och la mig inför honom. Men under tiden släppte jag in mina närmaste vänner. Jag berättade för dem hur jag hade haft det. Jag förvarnade en väninna om att jag antagligen skulle vilja bryta och försäkrade mig om att jag skulle kunna bo där en period. Föremål som jag var hjärtligt rädd om satte jag i säkerhet, men jag valde väldigt noga. Packar man för mycket finns risken att han fattar att något är på gång.

Jag hade alltså bestämt mig men sa inte först att det var slut. Jag sa att jag skulle hälsa på mina föräldrar, packade mer än för det ändamålet. Åkte dit och pratade ut, som tur var förstod de mig, jag fick stöd där. Sedan åkte jag direkt till väninnan, jag åkte inte hem. Jag messade honom och sa att jag bodde där för att jag behövde en tankepaus.

Nästa steg var separationen. Se till att inte vara själv med honom när du meddelar beskedet. Ni kan ses på café eller restaurang med andra. Jag valde att åka hem till oss. Men jag hade förberett en annan väninna om att hon skulle hämta mig en halvtimme senare. Till honom sa jag direkt att vi har en halvtimme, sen kommer hon och hämtar mig för vi ska iväg och träna. Det skulle vi inte. Men då visste han att någon skulle reagera snabbt om något hände. Det gjorde att han var tvungen att hålla sig lugn. För mig var det också en trygghet att veta att någon skulle ringa på ett bestämt klockslag och kunna ringa efter hjälp om ingen öppnade.

Jag sa att jag inte ville vara tillsammans mer. Att jag inte tänkte förklara mer. Han kom med sina teorier, att jag träffat någon annan, att jag var för osäker, att jag var för feministisk, att jag egentligen var galen... Jag svarade när han hade tystnat: "Det får stå för dig. Jag har sagt flera gånger vad jag tycker. Nu har jag inget mer att tillägga, men om du har några frågor får du gärna ställa dem". Det sista tipsade min mamma mig om, att om det var som jag misstänkte, att han inte ville förstå, då skulle han inte kunna ställa öppna frågor. Öppna frågor kan ju bara den som vill veta fråga. Överraskning överraskning, han hade inga frågor. "Då var vi klara då, vi hörs sen om det praktiska"

Därefter gick jag och blev upphämtad av väninnan. Tack vare den metoden blev det det lugnaste samtalet vi någonsin har haft om vår relation, även om han hann kalla mig både galen och osäker på den korta stunden ;-).

Jag var väldigt bestämd med att nollkontakt gällde därefter, frånsett det praktiska.

Jag såg till att ha en väninna med och packa mina saker inför flytten så att jag aldrig skulle behöva vara själv med honom i lägenheten igen. Ekonomin mejlade jag om. Helt kallt och kort hela tiden. Det gav honom noll möjligheter att hugga.

Jag hoppas att min erfarenhet kan stärka er. Separationen gick faktiskt ganska bra, och det var för att jag inte var ensam i den. Så om ni har ett nätverk, använd det. Jobba annars på att bygga upp en kontakt som kan hjälpa er.

Jag tänker också säga att det i de här fallen inte finns något som är fel. Ni kan göra slut över telefon om så är, över mess eller mejl. Jag tog faktiskt en onödig risk som träffade honom, själv dessutom, men kände att jag behövde det.

-----

Så. Det var raka besked. Vad tycker ni? Hur känns det nu?

Ett album som bidrog

Liv Strömquist har skrivit och tecknat ett underbart album om relationer. "Prins Charles känsla". Har ni läst det?

Jag fick det i födelsedagspresent av min storasyster. Det kom på posten eftersom vi bor så långt ifrån varandra. Just de dagarna hade vi haft det så krisigt. Jag började helt enkelt känna att fan, jag orkar inte mer. Den utlösande faktorn var alkoholen, han har ett knepigt förhållande till den och det var i längden min lycka. Det blev något påtagligt fel som alla kunde se och förstå ett skäl att bryta. När jag bestämde mig att ta den diskussionen en gång för alla, inte backa blev han helt galen. Han gjorde och sa så knäppa saker att till och med jag i mitt töcken fattade att det inte kunde gå till så.

Ändå kändes det som att jag inte skulle kunna gå. Så till albumet. Som vanligt började födelsedagen med att jag blev besviken. Han slängde presenten på sängen, sa grattis men nu måste jag in i duschen för jag ska iväg. Jag blev ledsen över att han inte skulle vara med när jag öppnade den, inte gav mig någon grattiskram, inte tänkte fixa någon frukost åt mig. Då fick jag skäll för att jag var så egocentrisk och att det minsann inte var någon idé att anstränga sig för att jag skulle bli nöjd. Och det slutade med att jag bad om förlåtelse, inte han.

Albumet. Det kom på posten dagen efter. Jag slukade det. Det sådde ett frö.
Det handlar bland annat om mäns sätt att utöva kontroll i relationer och om hur vi kvinnor fostras att ta ett orimligt ansvar över alla relationer. En av serierna beskrev den misshandlades bindning till förövaren. Den läste jag med ett motstånd. Nej, så där är det ändå inte för mig, i alla fall inte helt, tänkte jag och la undan albumet. Inte helt... eller? Orden malde i huvudet. Dagen efter gick jag tillbaka till den, läste den igen. Och igen.

Det var en första hjälp för mig att förstå att börja söka information. Den tillsammans med stöd från mina närmaste gjorde att jag äntligen kunde fokusera på rätt frågor. Jag sökte mig till en terapeut i samma veva. Därefter gick det så ruskigt snabbt.

Bara några veckor efter att jag hade läst albumet hade jag lämnat honom.
Så läs det!
------
Har ni några tips på saker som har hjälpt er i era beslut? Sånger, citat, ledord, böcker, filmer, hemsidor, artiklar?
Skriv gärna i kommentarsfältet.