När det undermedvetna talar

Det är inte ofta jag vaknar av drömmar numera. Men när det väl händer har jag börjat ta mig tid att tänka några minuter på vad drömmen ville säga mig, trots att impulsen är att somna om. Det gjorde jag i natt.

Drömmen gick ut på att jag åkte längst fram i ett tåg av berg- och dalbanetyp. Men rälsen hade en riktning, den gick alltså inte i loopar. Däremot åkte jag högt över ett vattendrag och jag märkte att jag hade svårt att hålla mig kvar, jag hängde och dinglade i tåget med ena armen, sen fick jag grepp med båda. "Det är långt ttill vattnet och säkert väldigt kallt. Varför har ingen sett att jag inte har spänt fast mig? Varför stoppar ingen tåget tänkte jag?" Sen tänkte jag "Eller borde jag ha spänt fast mig själv?". Då saktade tåget in en aning och jag skulle kliva av ner i en låda som guppade runt i en lokal som såg ut som en stor simhall. "Det här går ju inte, vad ska jag göra, varför kommer ingen och hjälper mig?" Tänkte jag och försökte paddla mig fram till kanten. Jag kom till väggen, men inte till kanten där jag kunde kliva upp. "Hjälp! Varför hjälper ingen mig?" Ropade jag. Då kom en ung man med ett stort leende, han var helt lugn och sträckte fram armen för att hjälpa mig.

Precis när jag skulle ta hans hand såg jag att det bara skulle krävas att jag paddlade fram lite och sen tog några kliv upp. "Vad onödigt att jag trodde att jag måste be om hjälp. Det här kan jag ju klara själv". Tänkte jag. "Jag är ju redan framme."


När jag berättade det här för min kompis som jag bor med sa hon. "Men det är ju hel fantastiskt. Tänk, du kunde lika gärna tänkt i drömmen, vilken tur att jag fick hjälp. Men du tänkte att du klarar dig själv. Det betyder att ditt undermedvetna börjar förstå det. Du klarar dig själv."

KÄRLEK till dig i början av denna nya vecka syster.
Är det inte häftigt vad våra drömmar kan säga oss ibland?

Halsbandet

I morse när jag klädde på mig kände jag väldigt starkt att jag ville ha på mig en röd mönstrad klänning till jeansen. Jag är trött nu eftersom mycket är på gång, många stora förändringar i mitt liv och mycket aktiviteter. Så jag ville lysa.

Men det såg bart ut tänkte jag och plockade tvekande upp ett smycke jag en gång använde ihop med den. Ett handgjort silversmycke med en natursten i. Jag hade det alltid på mig förut. Jag fick det av honom och det var en av få presenter som jag verkligen uppskattade. Jag älskade det halsbandet.

Sedan separationen har det blivit liggande. Precis som det andra jag fick av honom. Min kropp har känt att den bara inte vill vidröra de föremålen. Inte ens de saker jag gillade. Men i morse vägde jag halsbandet i handen och tänkte att det kanske var dags, att jag kanske var redo att bära det.

Syster, jag är inne på åttonde arbetsdagen i rad och snart ska jag flytta. Så jag var väldigt trött idag. Men jag kände mig också mer och mer beklämd och tyngd, trots att flera fina saker hände, jag fick väldigt bra respons från flera håll. Men under lunchen var jag helt disträ och till sist vara jag så låg att jag kände att jag bara ville lägga mig ner och ge upp. Så jag gick in på toaletten för att få vara ifred.

I samma stund, efter att ha stängt dörren visste jag vad som tyngde mig. HALSBANDET. Det satt där som en svart stor klump runt halsen och symboliserade på något sätt alla negativa upplevelser jag haft med honom. De hade satt sig i det! Jag kände med hela kroppen att det var så. Så jag öppnade låset och vägde smycket i handen. Skulle jag sälja det? Och riskera att någon oanande människa skulle få det och bära tyngden från det? Aldrig, den tanken var olidlig.

Så fick jag syn på den överfyllda papperskorgen. Massa knöggliga blöta pappershanddukar och snorpapper i den. Där hör det hemma tänkte jag. Kommer jag ångra mig? Nej, det är dit det ska. Så jag tog sikte på ena hörnet och släppte. Det gled snabbt ned i botten som att det visste självt att det var dit det skulle.

Det märkliga var att när jag steg ut från toaletten så var det som att hela kroppen blev lätt. Jag flöt fram. Jag kände glädje, hopp igen. Det kändes så uppenbart lätt. Det tunga hade försvunnit.

Kan negativa känslor och minnen sätta sig i saker?
Jag tror det syster.
Liksom positiva kan det.
Lyssna på vad din kropp berättar.
Det har en betydelse för dig och hur du mår.

En konstig tanke

 
På väg från lunchen.
En klar vårdag.

Minnet av fint möte i kroppen.

Tänkte på dig.
Kände mig varken arg, ledsen, svag eller längtande.
Tänkte bara på några av dina goda sidor, smålog till och med.

Vad konstigt. Tänkte jag.

Hade inte allt det onda du gjorde överskuggat? Så att de inte fanns mer? Tydligen inte. Jag gick där och kände att jag tyckte om en del av dig. Trots allt.

Blev jag rädd? Lite kanske. Sen kände jag efter, det fanns inga negativa känslor där. Det var som att du förlorat all den makt du haft över mig. Och när det släppte rann både ilska och tårar med.  Alla energitjuvar hade rusat ut genom dörren.

Tycker jag om dig?

Trots allt? Kanske lite. En del av mig hoppas att du ska hitta rätt en dag. Bli hel en dag. För oj vad du är trasig. En enda oredig röra. Men jag vet också fullt ut att jag inte vill ha någonting med dig att göra.

Kanske var känslan i mig försoning.

Kanske har du släppt ditt sista grepp.

Och du står där som den ynkliga lilla man du är. Och jag känner mig inte arg, inte ömkande, inte ansvarig, inte hatisk. Ingenting annat än lätt road.

Och det är som att sinnet är rent och klart för första gången på evigheter. Kanske för första gången någonsin.

Hej då.

Busig påsk

Hej syster!

Idag har jag en skön varm påskdag, hoppas att du har haft det bra också, om det har varit tufft vet du att du i alla fall inte har varit ensam. Jag har tänkt på er.

Jag var ut med en fin vän i går. Hon är rolig och sprallig och får mig alltid att få lust att ge mig på upptåg. Så vi gick ut och dansade och mitt i allt pratade jag med en fin kille.

Vi började kyssas på utestället, det jublade i mig eftersom mitt ex hatade kyssar och hatade att visa någon form av tillgivenhet offentligt. Det här var riktigt bra kyssar. På min topp fem lista någonsin :-). Han var väldigt fin och omtänksam. Jag följde honom hem, tänkte att j
ag äntligen skulle våga vara lite oseriös. Jag följde med så bra, det var så härligt. Men så hände något, något litet som påminde mig om sexet med mitt ex och jag flög återigen ur kroppen som jag gjorde med honom. Som jag lät honom hållas. Den här gången tog jag mig däremot ur det på det sättet att jag sa att det inte gick. Han höll om mig och bad mig berätta, jag berättade lite grann av hur jag har haft det, han tog det fint, höll mig varligt.

Jag var ledsen att jag inte var redo att njuta. Men det var bra att inse att jag kan säga nej. Att en normal människa håller om mig då. Låter det vara.

Det var inte perfekt, men det var ett steg i rätt riktning. Jag vet att jag behöver få ta det lugnt och jag ska försvara det behovet. Så hoppas jag att kroppen vågar ge sig in, njuta och känna igen.

Tänk va, han stal min lust. Jag blir så arg när jag minns det. Det är kanske det mest svårreparerade, men det ska gå. Kram och glad påsk!

Vem kände vem?

Under min morgonpromenad till jobbet hinner jag tänka mycket.
Det är därför jag försöker se till att promenera de 25 minutrarna i stället för att ta buss eller bil.

Jag märkte att jag var arg på nytt. Jag kände efter för att se om jag hade fastnat i ilskan, om det var samma saker som tidigare som jag var arg på, men det var något nytt. Det gamla kändes arkiverat vilket i sig är skönt att inse, att jag kommer framåt.

Jag är arg på att den idioten gjorde anspråk på att känna mig bättre än jag själv och att varken han eller jag ifrågasatte den befängda idén. Och jag tänkte under mina bestämda steg att det till sist var tvärtom. Jag kände honom bättre än han själv gjorde eftersom han saknade självkännedom. Han däremot, han lärde aldrig känna mig. Hur skulle han lära känna mig när han varken ville lyssna eller förstå eller se mig för den jag var? Han ville göra mig till någon annan. Det var bara den där föreställningen av å ena sidan hon den där bristfälliga som han skulle omforma och å andra sidan hon som ibland nådde upp till hans skruvade ideal.

Men han kände aldrig mig. Ändå lät jag honom diktera för mig hurdan jag var.

Jag vill skrika till honom hur fel han hade.
Men jag vet att det inte tjänar något till.


Känner du igen dig?

Drömmar

Jag drömmer om honom vissa nätter.

Inatt var vi på samma middag.

Han är väldigt bra på matlagning och hade lagat maten som han brukade göra när det var gäster eftersom mina kunskaper inte dög tyckte han, och till sist trodde jag på det. När det skulle dukas upp till middag fanns ingen mat åt mig. Trots att han visste hela tiden att jag skulle vara med.

Jag är vegetarian vilket han avskydde och ständigt skojade och raljerade runt, trots att han visste att jag avskydde när han gjorde så.

Och han brukade göra så ibland när vi hade gäster. Glömma att sätta in min mat i ugnen eller glömma att steka den. Så att jag fick resa mig just när alla blev serverade. Gå till spisen och stå där, eller vänta tills de var färdiga innan min mat var varm i ugnen. Samtidigt som han drog en rad skämt om min kosthållning.

Jag skämdes för att jag blev så ledsen. Jag hörde hans ord i huvudet: du är så överkänslig, vem som helst kan glömma.

Nu efteråt vet jag att min ledsenhet var rätt. Det här var en man som aldrig glömde någonting. Han var extremt organiserad. Det enda han glömde var min mat såna festliga gånger. Han gjorde det med flit.

I natt när jag drömde var jag inte ledsen utan väldigt väldigt arg och jag sa det till honom när jag gick mot spisen. Alla tittade på mig. Men det brydde jag mig inte om. Den här gången var det tydligt för alla att han hade gjort något fel.

Drömmer ni om det som har hänt? Vad drömmer ni?

Att hålla ut

Jag höll ut i tre år.

Tre år och sex månader.

Jag kämpade hårt.

Först efteråt förstår jag hur hårt.

Det är så. Ju mer man börjar inse att man själv hade rätt och han hade fel, desto hårdare ter sig insikten om hur ensam man har varit med sin kamp. Hur ensam man har varit med alla sina känslor.

Jag tror att det är en fas man behöver ta sig igenom. Den du var då behöver att den du är nu ser henne. Ser henne i en lång rad olika situationer. Bekräftar: Oj vad jobbigt du hade det. Släpper fram känslan som pressades undan i den situationen. Klappar henne ömt på kinden. Säger: Bra kämpat, väldigt bra kämpat. Det är klart att det är naturligt att känna sig besviken över att man inte tog sig ur tidigare, att man hamnade här. Låt den känslan finnas en stund. Betrakta den. Låt den sedan klinga ut.

För hur skulle du ha kunnat göra bättre än ditt bästa?
Du ville ju tro på att han också ville dig väl innerst inne.
Nu vet du att han inte ville det.
Hans mål var att ha makt över dig för att kunna slippa se sin egen osäkerhet, otillräcklighet, skevhet.

Känner du dig ensam nu när allt har lagt sig? Även om du är bland folk som bryr sig? Det är inte konstigt. Du var ensam hela den tiden, med honom. Du var ensam tills du såg det. Men du är inte ensam längre.

Hur länge höll du ut?