Halsbandet

I morse när jag klädde på mig kände jag väldigt starkt att jag ville ha på mig en röd mönstrad klänning till jeansen. Jag är trött nu eftersom mycket är på gång, många stora förändringar i mitt liv och mycket aktiviteter. Så jag ville lysa.

Men det såg bart ut tänkte jag och plockade tvekande upp ett smycke jag en gång använde ihop med den. Ett handgjort silversmycke med en natursten i. Jag hade det alltid på mig förut. Jag fick det av honom och det var en av få presenter som jag verkligen uppskattade. Jag älskade det halsbandet.

Sedan separationen har det blivit liggande. Precis som det andra jag fick av honom. Min kropp har känt att den bara inte vill vidröra de föremålen. Inte ens de saker jag gillade. Men i morse vägde jag halsbandet i handen och tänkte att det kanske var dags, att jag kanske var redo att bära det.

Syster, jag är inne på åttonde arbetsdagen i rad och snart ska jag flytta. Så jag var väldigt trött idag. Men jag kände mig också mer och mer beklämd och tyngd, trots att flera fina saker hände, jag fick väldigt bra respons från flera håll. Men under lunchen var jag helt disträ och till sist vara jag så låg att jag kände att jag bara ville lägga mig ner och ge upp. Så jag gick in på toaletten för att få vara ifred.

I samma stund, efter att ha stängt dörren visste jag vad som tyngde mig. HALSBANDET. Det satt där som en svart stor klump runt halsen och symboliserade på något sätt alla negativa upplevelser jag haft med honom. De hade satt sig i det! Jag kände med hela kroppen att det var så. Så jag öppnade låset och vägde smycket i handen. Skulle jag sälja det? Och riskera att någon oanande människa skulle få det och bära tyngden från det? Aldrig, den tanken var olidlig.

Så fick jag syn på den överfyllda papperskorgen. Massa knöggliga blöta pappershanddukar och snorpapper i den. Där hör det hemma tänkte jag. Kommer jag ångra mig? Nej, det är dit det ska. Så jag tog sikte på ena hörnet och släppte. Det gled snabbt ned i botten som att det visste självt att det var dit det skulle.

Det märkliga var att när jag steg ut från toaletten så var det som att hela kroppen blev lätt. Jag flöt fram. Jag kände glädje, hopp igen. Det kändes så uppenbart lätt. Det tunga hade försvunnit.

Kan negativa känslor och minnen sätta sig i saker?
Jag tror det syster.
Liksom positiva kan det.
Lyssna på vad din kropp berättar.
Det har en betydelse för dig och hur du mår.