En tanke

Är det så att man måste känna värdighet för att kunna säga nej till en person som behandlar en illa?
Att vi som trillar dit kanske inte känner en värdighet från början,
och att han anar det, tar det som ett klartecken?

Det är så hemskt att tänka, för det han gör är ju att attackera värdigheten.
Men en dag, mitt i allt en dag när man kravlar runt i hans skugga.
Till sist händer någonting som man känner är mot ens värdighet. Mot ens lilla värdighet man har kvar.
Och det är då man säger STOPP.

Det finns en kraft som är enorm i detta stopp. Det är självrespektens röst som talar.
Och genom att säga stopp säger man. Nej, du har sårat mig. Men du får inte såra mig mer.

Istället för att blicka bakåt och fastna i det förflutna börjar man äntligen bli redo att gå vidare.