Mindes känslan

Jag gjorde en sak jag dragit mig för länge ikväll.
Gick hem till en familj som han och jag umgicks med förut på middag. Mitt i all röra var de några som jag faktiskt uppfattade som stabila. Och han var ett stöd för mig när jag valde att gå, en enkel kommentar, fast han var mitt exs barndomsvän sa han: jag har alltid tyckt att du är en fin tjej som han borde ha behandlat bättre.

De har bjudit in mig flera gånger. Men enda gången jag var dit var i december förra året. Jag känner art jag gillar dem, och deras fina barn. Ibland mår man så bra av att umgås med barn och jag känner inte så många. Men, som du anar syster finns ett stort men. Jag har jänta att jag inte orkar.

Ikväll bjöd de på middag. Det var fint och mysigt att det blev av. Efter middagen satt jag en stund med exets barndomsvän Han nämnde något att mitt ex skulle flytta till en lägenhet nära dem. Han sa något om hans alkoholvanor som fortfarande är extrema.

Och jag sa bara att vi inte har någon kontakt och han frågade vad som hände. Jag visste inte vad jag skulle säga. Men jag sa ungefär att han inte respekterade mig och att han försökte göra mig till någon jag inte var. Mitt i allt började tårarna rinna, jag blev generad. Det var ändå fint att få något litet sagt.

Jag blev så trött, slappnade av där. De är fina och pysslar om mig.
Men när jag skulle cykla hem över ett fält och såg upp mot stjärnhimlen blev jag så illa till mods. Jag stannade cykeln.

Mitt i höstnatten mindes jag så väl obehaget, samma känsla gled in som den jag alltid gick runt med med honom. Nästan alltid. Och det fanns en rädsla, vaksamhet där i obehagskänslan. Jag mindes hur det var att vara med honom. Ständigt på helspänn. Jag satt många kvällar med dem och honom. Det var det som framkallade det.

Jag sa till mig själv. "Det är över nu". Hur många gånger sa jag det? Tårarna rann. Jag grät och grät och det är över nu. Jag ledde cykeln på grusvägen genom höstnatten, bölade och gick sakta. Tills jag kom till ett upplyst kvarter. Började cykla insåg att jag skulle till min fristad. Insåg att jag kanske inte kan umgås med dem. Men allra mest. Vad jävla bra att det är slut. Fy sjutton. Tanken på honom gör mig helt kall, fortfarande.

Kram. Nu är jag hemma, lyssnar på fin musik, dricker te och ska snart gå och lägga mig.