Min egen svampmacka

Ikväll åt jag en macka med svamp på som jag fick av en kollega.
Påminde mig om hur han aldrig lät mig göra svampmacka på mitt eget sätt.
I många fall var han mer slipad i köket.
Men hans svampstuvning skulle alltid innehålla chilisås och en massa krydda.
Så mycket krydda att svampsmaken nästan försvann.
Jag vill ha det enkelt. Kantareller stekta med lök, svartpeppar och salt, smörstekta förstås och en skvätt grädde, lite parmesan. Mums, så gillar jag det!

Han bara fnös åt det, hånade det. Under åren med honom åt jag många svampmackor. Men ingen i närheten så god som den jag åt ikväll. Som jag lagade på mitt eget sätt.

Detaljer kan tyckas. Men respektlösheten han visade omfattade allt. Jag ser det mer och mer. Fortfarande ser jag nya saker.

Systrar, den här tiden för ett år sedan hade jag börjat fundera på att lämna honom. Därför snurrar många såna känslor, många minnen. Har ni sett den där funktionen på Facebook, den som plockar upp ett år gamla och två år gamla statusar? Jag avskyr den. Varje dag plockar den upp en livslögn från den tiden. Så ikväll tog jag mod till mig och gick tillbaka drygt ett år, rensade bort det jobbiga så jag ska slippa dessa dagliga påhälsningar.

En behöll jag. Den sa: Jag har äntligen börjat lyssna på min magkänsla igen. Den hade rätt hela hela tiden. Den skrevs två veckor före jag gick.

Jag är stolt över allt jag uppnått sedan dess. Men det är absolut en minnenas tid dessa dagar syster.
Jag skulle ha velat gå tillbaka, ge mig en stor kram och säga jag vet en massa saker du kommer att uppnå inom bara ett år söta.

Men någonstans innerst inne visste jag nog det hela tiden. Att livet kunde vara så mycket mer än det var med honom. Även om jag blundade för det.

Kärlek.