Det fanns stunder då du inte lyckades
Du gick på den tomma stigen
och svävade i luften,
vilsen i födelsens och dödens kretslopp
och slukad av föreställningarnas värld.
Men den vackra stigen är tålmodig,
den väntar alltid på dig,
den stig som du känner så väl,
som är så trogen.
Den vet att du kommer tillbaka en dag.
Och den kommer att säga:
Välkommen tillbaka.
Stigen kommer att vara lika frisk och vacker som första gången.
Kärlek säger aldrig att detta
är sista gången.
/Thich Nhat Hanh, zenästare, poet och förgrundsgestalt i den socialt engagerade buddhismen
Hej Syster,
SvaraRaderasitter här och läser igenom din fina men också smärtsamma ord från början. Hittade hit när sökte på manipulation, psykisk misshandel och allt det där som kändes som oberättigade misstankar till en början. Som jag förstorat upp. Som jag missuppfattat.
Jag läser och gråter på samma gång. Dina ord är mina egna fast jag inte har förstått förrän nu och ändå förstår jag inte. Tror att det hela är en illusion. Att jag inbillar mig fastän magen vänder sig ut och in. Det är mig det är fel på. Jag är tacksam att du vågat sätta ord på din resa och sakta öppnar jag ögonen men jag är livrädd.
Han lämnade mig för drygt en månad sen, tydligen levde jag inte upp till hans idealbild av drömkvinnan. Passade inte in i hans skitviktiga tillvaro. Dessutom var jag tydligen en egoist som saknade empati och självuppslukad av min egen tillvaro. Och överkänslig, oförmögen att ta kommandot och total avsaknad av passion.
Jag har rest mig från min hög på golvet där jag legat som ett skadat djur och börjat se mig om efter hjälp men hur ska någon tro på det jag säger, den bilden av honom jag har när hans anseende är det han värnar mest om. Stort tack för att du delar med dig.
Kärlek till dej, syster
Hej Syster och hej Anonym.
RaderaJag har också precis hittat hit. Jag vill också säga tack! Tack för att du delat med dig av din resa. Det ger mig så mycket hopp. Jag har lämnat misshandlaren för tre månader sedan. Sedan dess har det handlat mycket om att bara överleva. (Har en dotter på sex månader.) Nu börjar saker komma upp. Minnen. Jag börjar långsamt inse hur sjuk han är och hur vriden min tillvaro har varit.
Anonym, jag gråter också. Vet att du inte är ensam!!! Det är för jävligt, men vi kommer att ta oss ur detta! Jag är mitt uppe i alla jobbiga känslor men det kommer komma en dag när vi står starka, stolta och rakryggade båda två.
Det han säger om dig är inte sant, det är bara en projicering av hans eget beteende. Detta är typiskt för en person med narcissistiska och psykopatiska drag. Om du känner att något av det stämmer in på dig så kan det vara att du har blivit så nedtryckt under så lång tid att du inte är dig själv längre. Tro inte på något han säger om dig! Du är den enda som har rätt att identifiera vem du är och hur du är.
Ring till antingen kvinnojouren eller mottagningen för våldsutsatta. De kommer att lyssna på dig. Ring! Psykisk misshandel räknas lika mycket som misshandel som om någon slår. De har så mycket erfarenhet av detta. Jag lovar. Man behöver prata och sätta ord på detta. Styrkekärlek till dig.
Tack syster!!! Du känns verkligen som en syster! Tack för att du rest dig. Varenda en av oss som reser sig gör det också för alla medsystrar. Så känns det.
Kramar från mig
Känner som ovanstående. Det är så himla svårt att acceptera att allt bara var en lögn. NÄR FAN SKA DEN HÄR JÄKLA SAKNADEN FÖRSVUNNA? Känner mig sjuk som saknar en sådan jäkel, plus att min dessutom (!!) slog mig riktigt illa. Hur hittar man till sig själv? När försvinner kärleken? Tänker du på honom längre eller är det helt borta?
SvaraRaderaHej fina du! Visst har jag som du upplevt saknad och sorg varvat med ilska och förtvivlan, alla dessa känslor är naturliga, snälla skuldbelägg dig inte för att du känner dem. Låt sorgen få finnas där också, och saknaden. Men jobba på att inte agera på den. Med tiden kommer du att märka att allt större del av din tid och dina känslor är upptagna av annat. vad gäller mig så är jag helt förbi all form av saknad. sorgen är mer på ett allmänt plan över att vissa människor beter sig såhär och verkar inte vilja eller kunna förändras. Med hjälp av fina människor omkring mig kan jag även säga att rädslan idag är mindre, även om jag fortfarande övar mig på att känna tillit till andra och till mig själv. Stora kramar
RaderaTack för era fina ord. Ja berättelsen är större än en själv och visst är det verkligen så att varje steg vi tar framåt gör vi för oss själva och alla andra som har varit med om liknande.
SvaraRadera