Din kärlek

Din kärlek är vacker, stark, varm, den strålar.
Din förmåga att ge är en del av livets skönhet.

Men din partners oförmåga att uppskatta den, förvalta den, glädjas åt den, dela den, besvara den. Det är livets fulhet.

Våga säg till dig att det vackraste i världen inte ska ödslas, bändas, uppslukas av de fulaste krafterna.

Våga säg att du ska ge den till någon som ser hur vacker den är, som vårdar den, som bryr sig om att du ska utvecklas som människa, som stöttar dig, som har en lika vacker gåva att ge tillbaka.

Gör det vännen, säg ja. Ja till skönheten. Ja till möjligheten. Nej till fulheten, göd inte grymheten. Om vi alla gör det, tänk vad det kommer att börja stråla vackert världen över.

Störst av allt är kärleken.

Så älska dig själv och gå.

Peppande ord om styrka

 
Jag och några vänner diskuterade för en tid sedan vad styrka egentligen är. Alla har vi gått igenom svåra upplevelser där en annan människa fått makt över oss och kontrollerat oss på olika sätt. Den ena berättelsen värre än den andra, eller, bara hemsk på varsitt sätt.

Vi kom fram till att vi alla såg varandra som starka personer. En av tjejerna blev fundersam över det, kan man vara stark och svag på samma gång?

Det fick mig att sätta min definition av styrka på pränt. De andra var snabba med att skriva under.

”Styrka är att våga erkänna att man är svag, att möta svagheten och jobba på den. Styrka är att våga tro fast man har upplevt svåra saker. Styrka är att kunna se kärleken i små gester som andra tar för givna. Styrka är att stå upp för sig själv samtidigt som man engagerar sig i andra. :-). Styrka är att falla och falla igen. Men att resa sig igen och igen och fortsätta framåt.” /HejSyster

Ärlighet

Syster. Jag vet inte om du minns.
Men jag har en gång berättat att jag inte kunde se mig själv i ögonen under tiden med honom.
Jag tyckte inte om min spegelbild. Inte ens när jag var som mest sminkad och uppfixad för fest kunde jag le mot mig själv. Då såg jag på mitt ansikte och sökte fel. Sökte förklaringen, varför han inte tyckte att det var vackert.

Att inte våga möta sin blick, att inte våga se sig själv. Det är en tydlig bild som vi ska minnas. Använda som varningstecken framöver.

För om vi inte kan se oss själva i ögonen betyder det antagligen att vi inte är ärliga mot oss själva.
Och om vi inte är ärliga mot oss själva, då är vi ute på villovägar. Vi är vilsna.
Vi måste våga möta den där blicken. Se det som finns där. Erkänna det och ta tag i det. Antagligen klarar vi det inte själva så vi behöver be om hjälp. Men utan den grundläggande ärligheten blir det svårt att hitta rätt.

Och om vi är oärliga mot oss själva är vi också oärliga mot vår omgivning. Vilket leder till att de tyvärr inte kan komma nära oss på riktigt.

Hemma hos 4

Att två små ord kan inspirera så mycket.

Låt oss ta dem till vårt hjärta i dag!

Hemma hos 2

 

PS. Vad konstigt det kan bli när så många känslor krockar på en gång. I dag när jag vaknade hade det mesta av den jobbiga känslan blåst förbi. I efterhand vet jag att det var gamla känslor, minnen från förr som gjorde sig påminda. Så skönt då att det nu till skillnad från då går att vakna nästa dag och känna att det tillhör min historia. I dag ler Hej Syster igen, Ler du?

Ord på mitt kylskåp 2

Visst är det sant syster?
Vem är du?

Ord på mitt kylskåp 1

När våra gränser ställer till det

Ibland när vi försöker med något, det kan vara ett projekt, en text, en målning, att möblera om eller ja, egentligen förverkliga en idé som verkar svår eller blir svår på vägen. Då är det lätt att bli passiv. Så har jag agerat bitvis efter separationen och jag tror att det är en slags skada sedan tiden med honom. Jag blev apatisk med honom och faller ibland in i det tillståndet igen: Jag vill inte, jag orkar inte, det kommer ändå inte att bli något, tänker jag. Istället surfar jag runt. Sitter timmar på facebook, låter allt bero. Eller så ägnar jag mig åt allt annat än det där jag vill, inbillade plikter med en lätt ångestkänsla i bröstet. Det är ångesten över att inte ge min vilja en chans som gör sig påmind. Det är känslan att inte fullt ut våga tro på min förmåga.

Den här bloggen är ett av ett antal undantag från det, den är något jag verkligen vill, den är något som det inte känns bortkastat att ägna sig åt. Givetvis gör jag inte alltid så här, jag har tagit många modiga steg sen separationen, men ibland, och oftare än jag skulle vilja fastnar jag alltså. En delförklaring till det är att jag inte är van vid att prioritera det som är viktigt för mig, så det blir inte gjort, får inte utrymme, fast det FINNS utrymme numera. Igår när jag satt och läste en bra bok fastnade jag för ett citat i den.

"When you hit the wall, just kick it in".

Det är egentligen genialiskt. I stället för att backa eller stå och stampa när vi känner oss osäkra på om vi klarar något ska vi ta sats och attackera oss fram till det vi vill. Attackera våra tvivel som står där som en vägg framför oss. Jag ska testa det nu. Gör det du med.
Kram!

Känner du igen dig i det apatiska, har du några tankar att ta till för att bryta med det?

Vi har ett val

Vi måste sluta hoppas på honom. Och börja tro på oss själva.