7 augusti 2011

Offrets bindning till förövaren


Systrar!
Jag har förstått att ni är flera som har det kämpigt just nu. Därför tänker jag ta upp en diskussion som hjälpte mig väldigt att inse varför mina känslor var så motstridiga till mannen jag levde med när uppbrottet var på gång. Det här resonemanget kommer från Liv Strömquists underbara seriealbum "Prins Charles känsla". Läs det om ni har möjlighet.

Jag tänker prata om offrets bindning till förövaren.

Att bli omväxlande illa behandlad och bra behandlad av en och samma person skapar nämligen det som kallas för en TRAUMATISK BINDNING till personen. Bindningen består av flera olika mekanismer.

A: INTERNALISERING. Du tar över förövarens verklighetsuppfattning. Det yttrar sig i att hans förklaringsmodell används hela tiden. Problemet i relationen är inte att han beter sig respektlöst, kyligt, manipulativt eller elakt, nej det är att HON är överkänslig, nervös, osäker, överreagerar etc. Du och jag vet syster, i detta stadium tror vi på honom, vi börjar tvivla på våra egna känslor, börjar jobba på "våra" dåliga sidor och  får dåligt samvete. Vi börjar tycka synd om honom för att vi är så jobbiga. MEN DET ÄR HAN SOM GÖR FEL.

B: VILJAN TILL UPPRÄTTELSE. Du tror att bara den som har skadat kan göra det bra igen. När någon beter sig illa känner man lätt ett starkt behov av upprättelse. I en destruktiv relation blir kedjan ofta följande: han säger något elakt, du blir sårad, men i stället för att gå och vägra att ta det söker du dig till honom. Du tror att bara han kan göra det bra igen, bara han kan ta bort smärtan. Så du ber honom att ta tillbaka det. Du tror att bara hans kärlek kan hela dig igen. Vilket skapar ett starkt beroende och en stark bindning till honom. DET DU BORDE GÖRA ÄR ATT SÄGA STOPP OCH GÅ. För tyvärr öppnar denna tro att bara han kan göra det bra bara för att han ska göra illa dig igen.


C: HAT. Hat och kärlek är lika bindande. Hjärnan skiljer inte på hat och kärlek, samma område i hjärnan aktiveras av de två känslorna. Det tycks som att hatet fungerar bindande. Så länge du hatar har du alltså svårt att komma över honom.

D: MEDLIDANDE. Du tror att bara du förstår. Medlidande är en annan kvarhållande känsla. Du tänker att det är synd om honom, han är helt förstörd, det är bara du som förstår, han behöver få hjälp och utan dig har han ingen. Tyvärr är man som tjej ofta uppfostrad att ta ansvar för andras känslor. MEN DET ÄR FEL. Tvärtom kommer han att leva vidare som innan. Knappast ändra sig, inte inse någonting. Han värdesätter dig inte nu, och han gör det inte sen. DÄRFÖR ÄR DET FAN INTE SYND OM HONOM.

E: SKULD. Du tror att det är ditt fel. Men det är hans fel. Och du förtjänar så mycket bättre. 


Och du tror kanske att du inte klarar det. Men utan honom kommer du att växa, lite åt gången. Och en dag är du stor och stark och sjunger från hjärtat syster!


DIT VILL DU KOMMA. TRO MIG.

Tack Liv S.

5 kommentarer:

  1. Hej syster!
    Vad härligt! Skulle jag få föreslå dig att göra en tråd av detta på tuva forum? Jag tror en del där just nu skulle må bra av att läsa detta!

    Hoppas allt är bra med dig. Stor kram från din syster
    Light

    SvaraRadera
  2. Tack! Ett väldigt bra inlägg! Om man bara visste det här tidigare.. kram

    SvaraRadera
  3. Vad fint att det känns som en hjälp! Jag vet det är sådant de borde lära en redan i skolan!
    Kram!

    SvaraRadera
  4. Hej.

    Påminner om min relation till min mamma. Skönt att få ord på det hela.

    SvaraRadera
  5. Åh, fina du, vad tråkigt att höra att du har det så och att hon behandlar dig på detta vis. Jag skriver i bloggen om hur det kan vara i en kärleksrelation utifrån min upplevelse, men jag har förstått att det är många som har upplevt liknande i förhållande till sina föräldrar oavsett kön, så det verkar tyvärr vara ett mönster som finns i många sammanhang. Jag har fortfarande svårt ibland med de ärr som upplevelsen har satt i mig, men jag fick en insikt nyligen: att det bästa jag kan göra av situationen är att inte bli som honom. Kanske de orden kan inspirera dig? De är oförmögna att älska andra som de är, de släpper en inte inpå livet på riktigt utan skjuter en ifrån sig. Så det man själv får jobba med, i förhållande till andra, mer hela personer, är att våga öppna sig, att våga känna trots att möten med ömhet kan orsaka mycket smärta. Så tänker i alla fall jag. Kärlek!

    SvaraRadera