Yogan

Då och då tänker jag på stressnivån i min kropp när jag var med honom.
Jag gick ständigt omkring och kände att jag inte dög att jag måste göra bättre ifrån mig, att jag inte var värd uppskattning eller omtanke. Jag var dålig på att ta emot beröm. Jag var ofta någon annanstans i tankarna. Många gånger hade jag just ångest över vad han skulle göra eller inte göra.

Om jag var bortrest undrade jag alltid om det var okej att höra av mig eller om han tyckte att jag klängde. Jag undrade om han svinare runt på krogen (vilket han gjorde..) om han skulle göra något dumt. Jag undrade om han skulle hämta mig när jag kom hem, eller om han tyckte att jag var jobbig, jag undrade om han skulle krama mig då, om han skulle lyssna på vad jag hade upplevt, om han skulle vara varm eller kall. Oftast var ju svaret att han tyckte att jag hörde av mig för mycket, att han hämtade mig motvilligt, att hans kram var kort och otålig, att han inte lyssnade på mina berättelser. Att han var kort och kall i tonen. Så det var ingen obefogad oro från mig.

Så där gick dagarna jag stressade alltid hemma för att ställa i ordning saker, men alltid var det något jag hade glömt eller gjort fel enligt honom. Jag vågade inte klä mig hursomhelst ifall han skulle bli missnöjd, jag kunde inte gråta ut hos honom, jag skulle alltid vara glad... Jag kunde inte ta upp det med honom eftersom det då alltid var mig det var fel på, sjuk i huvudet... ja allt.

Ni vet ju systrar. jag behöver nog inte beskriva alla delar av stressen. Men den stress jag upplevde var ENORM.

Så jag började med yoga. Jag trodde det var mitt jobb som var problemet, ja, ännu en lögn inför mig själv, men jag trodde ju att bara jag blev mindre stressad skulle relationen bli bättre.

Syster, jag gick nästan 2 år på yoga, men ytterst sällan kände jag mig förmögen att jobba på närvaron, min hjärna åkte hela tiden iväg till honom och min nervositet runt honom. Som jag försökte. Men jag kom aldrig dit.

Så... vad blev min slutsats? Att jag måste ändra mitt liv? Nej. Att yoga inte var min grej. Jag slutade med den.

Nu vet jag att den extrema stressen då var det som blockerade mig. Sedan jag lämnade har närvaron i stunden blivit alltmer påtaglig. Det är ett lugn i grunden som är där på ett annat sätt. En tilltro till min förmåga, en möjlighet att njuta i möten med andra eftersom jag mer och mer stänger av de självkritiska tankarna. Att öva upp sig att vara i nuet är viktigt för oss nu, det ger oss nyckeln till att hitta vad vi gillar och vill.

Ditt hem är var ditt hjärta är. Sök kontakt med dina känslor.

Nu ska HejSyster göra ett yogapass på balkongen i sensommarsolen ;-). Men först lite te.