Jag har en skön söndag syster. Hur har du det?
Jag sitter i solen på min balkong och andas in både längtan, förväntan, kärlek och tillförsikt. Vackra känslor, livets vackraste och jag tar in dem tillsammans med musik och kaffe på min balkong.
jag har just läst jut Håkan Hellströms bok Ps. Lycka till ikväll.
I den är en sak så tydlig, längtan efter att få följa sitt hjärta, att få definiera sig själv, att få spränga gränser som har satts av andra. Att få älska och existera friare. Håkan Hellström är en sökare, och det är därför han förmår att tala till så många. Han är uppriktig med att han söker.
Men det som framstår när jag har läst boken är att han har hittat en plats där det sökande inte blir destruktivt, han tillåter det vara ett sätt att vara på och han tillåter det utgå ifrån stabilitet, inte kaos.
Jag känner när jag läser att mycket av hans strävan har gått ut på att hitta en plats där han får vara och göra som han vill och att han verkar ha hittat den. Nu är han inte så privat i boken, mer personlig, stadigare än i låtarna som skriker av längtan. Jag tror att det är för att han känner att han får vara allt det han är. Med sin musik har han korsat genrer, blandat, gillat det han gillar, trotsat andras idéer om vad han ska göra, gjort sin grej. Och blivit ännu mer älskad.
Älskad av alla oss som känner att livet inte behöver vara smalt, det behöver inte bestå av snäva fack, stela uppdelningar. Det kan vara brett och spretigt och fullt av kärlek och medkänsla som sprätter åt olika håll. Vi behöver inte vara likadana, vi behöver inte följa några regler, men vi kan bry oss, för vi kan bry oss mycket mer när vi får existera som vi är och inte som andra tycker att vi är eller borde vara.
Vi kan möta dömande ögon och veta och känna och säga: Jag är större än det där. Jag är större än något som du kan förstå. Men jag önskar dig, för din egen skull att du ska kunna se vad jag ser en dag. För jag är rik och du är fattig. Jag älskar och du är fast i rädslan. Jag växer och du krymper. Och dina hugg är kraftlösa eftersom jag är den jag är, och du är förlamad av det du försöker vara.
Hej Syster! Jag hittade din blogg idag när jag sökte svaren på varför jag kände som jag gjorde och allt jag läst (lusläst:-)) är klockrent lika mitt liv. Nästan skrämmande. Jag flyttade ifrån min pina i april och det var efter att han slutligen efter allt tryckte ner mig i en säng och tryckte en kudde över mitt ansikte. Jag trodde att nu dör jag! Han hade inte betett si g så våldsamt innan, mer än knuffar in i väggen och allt det där du upplevt också förstås. Det läskiga är att han har ett välrenommerat företag, kontakter med kungen, fd. statsministern och har ett stort socialt liv, men nr det kommer till mig är han en djävul! Uuuh! Jag återkommer..Det blev för mycket nu.
SvaraRaderaHej igen syster! Jag kom o tänka på vad det var som fick dig att bryta upp? Kanske jag inte läst tillräckligt, men det är en undran jag har. Ser du förresten min osäkerhet, den jag måste jobba bort: jag ber genast om ursäkt för om jag inte läst heela din blogg..Ok, men min riktiga syster säger i allafall att mitt ansiktsuttryck är annorlunda: jag ser lugn ut. Inte så jagad och osäker. Det ser jag som ett gott tecken: jag är på G. Jag flyttade med dunder o brak i mitten på april. Min riktiga syster är stolt över mig och jag måste erkänna: jaa, jag har valt en ny ovanlig, skrämmande, men faktiskt rätt väg nu. Slut med oro i magen, själen, ja hela allt. Att släppa det är ju helt fantastiskt! Få finnas utan ångest och oro! Jippi! Det bästa jag gjort trots all annan oro, den kan jag se som en utmaning: hur fixar jag ekonomin? Det gör jag oavsett hur det blir. Det hänger inte på honom!Jag klarar mig ändå! That makes me happy!!
SvaraRaderaHej fina du och välkommen hit!
SvaraRaderaPrecis som du skriver behöver du inte be om ursäkt för att du inte har läst allt. Jag är inte ens säker på att jag har skrivit allt :-). Grattis till ditt beslut! Det är en omtumlande väg, men du gör helt rätt som registrerar framstegen också. En oerhört viktig sak är att bli sin egen bästa vän och att se på sig själv med milda kärleksfulla ögon, och att ge sig själv tid att läka, tid att bygga upp sig, inte ställa en massa prestationskrav, tid att existera.
Hur det kom sig att jag bröt upp? Jag kan säga att det var en process som uppkom i flera led. Jag hade haft relativt smärtfria år i övrigt i mitt liv med honom, men förra våren tog en av mina barndomsvänner livet av sig, en omtumlande tung händelse som fick mig att fundera överq vad som var viktigt. Jag visste att för min och hennes skull måste jag få sörja och fundera, men jag fick inte vara ledsen för honom, det var en första insikt. Om jag ska leva mitt liv med en människa måste han kunna stödja mig när det är som svårast tänkte jag, men när det svåra hände kände jag att jag måste hålla gråten tillbaka tills han somnade, annars blev han bara irriterad och arg och kallade mig överkänslig.
Nästa steg mot uppbrottet var att vi pratat en del om barn och därför om barnuppfostran. Jag kände väldigt tydligt att vi hade olika syn på hur vi skulle uppfostra våra barn och jag började inse att jag inte ville att mina barn skulle ha en sådan pappa.
Sen började jag under hösten umgås med ett nytt gäng med schysta värderingar och vi diskuterade mycket inför valet. Han böev väldigt störd över det, kallade mina nya bekanta för extremet och bohemer och ville ha mig att rösta på ett väldigt blått parti. Han tjatade så sjukt mycket att jag till sist ljög om vad jag hade röstat på eftersom jag kände att han annars skulle håna mig. Jag kände att så kan jag inte ha det.
Ungefär samtidigt började han bete sig allt sämre mot en rad nya vänner och släktingar till mig. Skaran av folk han kunde acceptera som umgänge bara krympte och det började kännas väldigt märkligt.
Han började också gå upp i sitt jobb extremt mycket. Jag mindes då i början när vi blev ihop hur han sa att det inte var kul att vara ihop med mig när jag jobbade så mycket. Jag tolkade hans beteende då som omtanke om min hälsa eftersom jag var stressad. Men när jag förhöll mig likadant till honom blev han asförbannad och anklagade mig för att vilja kontrollera honom. Det var första gången jag kopplade ihop "oj, om han tycker att jag kontrollerar honom när jag visar om tanke, då kanske hans beteende då inte var omtanke utan kontroll?".
Slutligen var det ironiskt nog alkoholen som räddade mig. Han började dricka mer och mer och det var något påtagligt som jag inte kunde blunda för. Jag insåg att han inte skulle ville ändra sig trots att han visste att jag mådde dåligt av det. När jag insåg det öppnade jag mig äntligen för en vän som började fråga en massa andra saker. Det var hon som nämnde psykisk misshandel för mig och jag kunde inte tro det. Men jag sökte lite på nätet och såg att sjukt mycket passade in.
Sen gick jag till en terapeut som fick mig själv att resonera mig fram till att jag gjort allt jag kunnat. Men vad har han ändrat undrade hon? Inget insåg jag.
Så... Syster. Jag gick. Hur kom du fram till ditt? Kram!
Hej igen! Vad som fick mig att gå var ju den sista droppen när han tryckte ner mig i sängen och höll en kudde över mitt ansikte. jag fick inte luft. Vad han var arg på den gången minns jag inte för han var alltid arg på nåt jag gjort. Jag förlorade min andra syster i cancer för tre år sedan och fick inte heller sörja. Jag var på en minnesceremoni två veckor efter hennes död och fick en utskällning när jag kom hem för jag hade inte förberett festen han skulle ha. Han skämdes för att gästerna fick laga mat själva. Gästerna var de enda som förstod att jag inte orkade förbereda någon fest just den dagen. Så där har det hållit på. Han stör sig på det eller det. Min klädsel, min matlagning osv. Han är väldigt duktig på att laga mat själv och la sig alltid i mitt sätt att laga mat, så jag tappade lusten totalt. Jag försökte läsa på universitetet, men det såg han till att jag inte skulle klara. Han skällde ut mig för att jag suttit och läst istället för att laga mat till honom eller städat. Jag kunde inte träffa min fd man som är far till mina barn, för då trodde han att jag var otrogen. Det var fel på mina kompisar, dom var drägg för honom. Han verkligen hatade dom och jag vet varför: dom ville att jag skulle lämna honom. Dom kände inte igen denna räddhågsna, nervösa person jag blivit. Han tyckte inte om min släkt heller. Jag blev tillslut totalt isolerad, eftersom jag fick säga upp mig från mitt jobb. Jag fick inte jobba i min fd. mans företag, för han blev så svartsjuk: tänk om jag skulle gå tillbaka? Jag har en låång väg att gå för att få tillbaka ett socialt liv igen. Bygga upp nya relationer, när jag orkar. Pust! Va långt det blev. Jag skulle lätt kunna skriva en hel bok om vad jag inte fick göra för honom. Kram!
SvaraRaderaJa, jag förstod att det var den enskilda händelsen, men jag var, precis som du skriver ute efter mer av helheten. Det låter förskräckligt det han gjorde och väldigt likt min upplevelse.
SvaraRaderaTänk: Man fick inte känna som man gjorde, inte agera som man gjorde, inte älska dem man ville, göra det man gillade. Allt skulle han kväsa.
Jag förstår din känsla, att det känns tungt att bygga upp relationerna igen. Men nu, när du äntligen vågar säga allt om hur det har varit, då kommer du att upptäcka att det finns människor som kommer till undsättning. Som kommer att känna med dig. som kommer att försöka vilja förstå, även om det inte går att förstå allt.
Här ska du få en länk till ett inlägg som beskriver vad min terapeut sa till mig när jag just var på väg att gå. Jag sa att jag var så rädd att förlora folk när jag berättade sanningen. Att de inte skulle tro mig. Hon svarade med ord jag aldrig glömmer. Säg gärna vad du tycker om dem. Och bit för bit syster bygger vi upp oss själva igen. När vi får existera som vi är och bit för bit hittar vi människor som uppskattar oss för det och lär oss att skilja ut dem från resten.
Kram
http://psykiskmisshandel.blogspot.com/2011/05/det-finaste-talet.html