Jag dansade hemma igår kväll. Är mer och mer bekväm i min ensamhet och då har man kommit långt.
Fortfarande rastlöst drömmande vissa stunder. Men dansade i en hel timme hemma och sjöng.
Mitt i gunget började tårarna rinna. Jag kände att det var både glada och sorgsna tårar och jag lät dem trilla samtidigt som jag dansade vidare.
Jag dansar som jag inte kan minnas att jag har dansat. Svänger och gungar, kränger, njuter med hela kroppen.
Och mitt i allt fattade jag vad jag grät över.
Stelheten. Minns ni den? Har ni upplevt den?
Först den i den egna kroppen med honom. Spända knutar i axlarna, spända käkar, korta andetag, hastiga rörelser, koncentrationen på att gå rak i ryggen, målmedveten, se okej ut bara! Vara rädd för mötandes blickar på stan. Eller inte orka med dem eftersom jag inte riktigt kunde stå för mig, jag ville mest bevisa mig.
Sen den andra stelheten, i hans kropp. Hur han stelnade när han var arg, när han var stressad, irriterad. Hur han stelnade ibland mitt i omfamningen och knuffade undan mig. Hur han stelnade och viftade bort min arm ibland när jag skulle stryka honom över kinden. Hur han alltid stelnade om jag skrattade lite för högt, pratade lite för mycket, tog mycket plats när andra var med. Hur han stelnade för att markera ogillande mot vissa av mina vänner. Hur stelheten steg upp i rösten så att allt han sa var med en kort ton. Hur han låtsades som ingenting, som att jag var dum i huvudet eller överkänslig när jag frågade vad det var. Det var ingenting. Det var allting. Det var ohyggligt att uppleva stelheten.
Det berättar min kropp för mig när jag svänger runt i min fria dans. Tar ut rörelserna. Tar för mig där och då. Kroppen berättar att den hatade stelheten. Att den ville ha mjukhet och rörlighet. Att den ville få sjunga och studsa. Den berättar för mig att den är så glad att den slipper det nu. Hans stelhet och den känsla den försatte mig i. Den är glad att få andas djupt, sjunga för full hals. Testa nya steg. Känna mjukheten. Och hur många nya möjligheter och upptäckter som finns i den.
Hej syster! Jag gläds med dig att du får ur dig någon slags reaktion: skratta, gråta: allt behövs i läkeprocessen! Du lämnade i mars; jag i april. Jag lovar dig: våra historier är så skrämmande lika att jag ryser. Jag har läst din blogg dagligen sedan jag fann den och bara läst, läst, läst. Bara tänkt; men det är ju som för mig med. Jag separerade från min man och typ några dagar efter det planerade HAN att vi skulle flytta ihop. Jag skulle skaffa mig en tvåa och bo med mina två barn i först, men så snart som möjligt skulle vi bo ihop. Jag var helt trasig just då på grund av att min syster just dött plus en hel hop med andra problem jag hade då 2008. Jag föll för hans charm, hans generositet. Jag fick guldsmycken, vi åkte på resor, han köpte kläder, betalade mina räkningar.Jag levde lyxliv. Det var så underbart trodde jag att bara fly problemen och gå in i hans drömvärld i lyx och flärd..Jag glömde nästan bort mina barn. Valde bort dom, för HAN fick mig att känna mig som en drottning och jag kände mig utbränd efter min familjs alla svårigheter. Jag bara drog från min egen man, mina barn och kröp upp i denna falska famn. Jag nästan bad om det: ge mig mer, mer, mer. Inte tänkte jag på att allt har ett pris. Livet är ingen cinderellastory..Nej sen kom mörkret, baksidan, verkligheten eller vad man nu väljer att kalla det. Då var det inte lika romantiskt och fint längre...Ena dagen var jag den vackraste på denna jord, väl värd en runda på stan och köpa kläder och äta ute. Nästa dag: du kunde väl ha städat?! Finns det ingen mat? Bara köttfärssås och spagetti? Jag dör snart! Jag beställer en pizza. Är det någen mer i familjen som vill ha pizza istället för köttfärssås och spagetti? Jag! Jag ropar alla och min nylagade mat ställs åt sidan. Kan jag tillägga att då var jag inte hungrig längre? Jag ville bra dra mig därifrån, typ gå och lägga mig. Han undrar varför??!! Snälla: vad är det för liv vi levt, snälla goa syster?!
SvaraRaderaOch du syster: jag måste tillägga en sak: det är ju jag som fick kudden över ansiktet om du minns mitt förra inlägg. Jo: Jag har ju inte varit lika stark som dig. Jag flyttade med dunder och brak i april, men jag gick på hans charm hela jla sommaren. Jag tvivlade på mig själv. Jag ÄR nog problemet: jag har för hetsigt humör, jag är överkänslig.. och du vet allt man tror..MEN! En sak hände som fick mig så stångrakt att bara inse; NEJ! Här finns ingen framtid! Jag sa ju upp mig från min mans företag för att inte skapa oro eller svartsjuka mellan min fd. man och min nya man (2008). Sen fick jag inget jobb. Jag bor där det är jättesvårt att få jobb. Stenhård konkurrens. Jag älskade verkligen det min nya HAN höll på med och hade egentligen lite av utbildning för det genom universitet osv. Vad händer? Jag sitter och är jäättedeppig över att inte få jobb. HAN svarar med att anställa en tjej som tjatat sig till tjänsten (enligt honom). Hon har ingen som helst utbildning inom området (som jag). Hon bara viiiill få jobba i HANS företag. Vad händer? Jo kvinnan fåår en anställning!!! Jag sitter fortfarande arbetslös 0ch förtvivlad. Skulle jag ha gjort som kvinnan som fick jobb: snälla, snälla, snälla, du kommer bli nöjd, jag kan det här, jag är så jla världsbäst på detta osv. Ska man behöva göra det inför sin älskade? Hade han haft intresse hade han inte gäspat när jag berättade om min gedigna utbildning som han inte ger ett skiit för. Till saken hör är att HAN påstår att han sa upp kvinnan på grund av arbetsbrist, men när hon tackades av berättade hon om, och bad om ursäkt om att hon ville sluta för det nya jobbet hon erbjöds gav sextusen mer i månaden. Hon kunde inte tacka nej. OKEJ!!! Tänkte jag igen och igen och igen; hänger du med syster?
SvaraRaderaMen förlåt vad jag är på hugget! Men jag ville bara säga en annan sak. Jag anser mig inte särskilt söt, men jag får ständigt höra att jag är det. Klart jag blir glad, men man tänker: äh, dom vill bara va snälla. Som människa kan man ha olika tankar om skönhet, men jag måste säga att den kvinnan han anställde (se ovanstående inlägg) hon ser så jävla torr och tråkig ut, precis som hon är. Jag lovar hon är principfasthetens princip. I det närmaste ful. Ok, inget ont om det, men förstå förvirringen när HAN säger: vi vill ha en söt tjej som står i vår butik. Nån som säljer. Jag tycker ju att den tjejen dom har ser rätt töntig och gammal ut (fast vi är lika gamla), men då vill han nog få mig att förstå att jag är fulare än en skrumpen svamp, kanske? ...Varför får jag då alltid kommentarer att jag är söt, inte ser så gammal ut..jvl vad förvirrande det är? vem ska jag tro på, tro på, tro på, när, tro på när allt är så här..P?
SvaraRaderaOch vet du syster, när jag ändå är igång: jag fattar att det finns en ny värld där ute. En värld där man kan dansa, skratta, gråta, utan att det får konsekvenser som att: nu ska vi reda ut allt (allvarligt). Neej, vi lever här o nu o passa på o njut allt du kan, eller hur? Göra det man känner för, skita i vad den eller den tänker: leeva! Eller hur att det låter som en fräsch sallad: Leeeeeva!!!! Vem har sagt att det är fel, egentligen??!!! KRAm!!
SvaraRaderaHej fina! Jag sitter på jobbet nu och har bara matat ut kommentarerna, men jag svarar ikväll! Heja så länge!
SvaraRaderaHej igen! Nu är jag hemma efter middag ute med några vänner!
SvaraRaderaJa, det är mycket som är lika, och ju mer man läser desto mer inser man det. Det kan vara kusligt ibland. Exakt samma detaljer som de hakar upp sig på. Exakt samma erfarenhet. Sen kan annat skilja sig åt. Du har så rätt i att det är bra att få leva ut sina känslor. Jag gör det mycket mer nu. Är inte lika rädd för gråten. Den kan komma en stund, bara för att bytas ut av ett leende en stund senare.
I början är det viktigt att få leva ut. Men det var faktiskt i oktober förra året vi separerade och först i mars jag började blogga. Först då hade jag mer ordning och perspektiv på tankarna, säkert därför som jag verkar starkare än du känner dig nu.
Det där växlande beteendet du beskriver. Ena dagen omhuldad, nästa värdelös. Det tär oerhört på en eller hur? Man kan aldrig veta hur han ska vara och när man tar upp det pekar han på allt det bra, som att han samlar på goda motbevis som en del av manipulationen. Hopplös och hemsk känsla. Och vilken kränkning mot din matlagning. Mitt ex klankade också mycket ner på min matlagning, så mycket att det dröjde lång tid innan jag tyckte det kändes kul att laga mat igen. Men bit för bit har jag hittat tillbaka efter separationen.
Nej, det är inget liv. Det är en väntan på ett liv. Det är en väntan på att det ska bli tryggt, att han ska inse och förstå, men att inse att han inte kommer att vilja ändra sig, det är nyckeln till allt. Fy, jag minns hur dåligt jag mådde då, och även om separationen var svår så är lättnaden över att få vara i fred värd alla svårigheter.
Jobbet ja. Det var helt säkert en del av hans kontrollmetod, han verkar liksom mitt ex ha kört mycket på "du ska inte tro att du är något" genom att kommentera eller ignorera. Kan du ändå se nu att det väl var Guds lycka att han inte gav dig jobbet? Då skulle du ju vara i hans händer fortfarande!
SvaraRaderaMin känsla av hur jag ser ut blev helt skev med mitt ex. Jag fick då och då höra ac andra att jag är söt. Men jag kände mig värdelös med honom. Nu däreemot, när jag har byggt upp mig och känner att jag bättre kan stå för mig själv, här är jag oavsett vad ni tycker. Då får jag ironiskt nog höra mycket oftare att jag är inte bara söt utan snygg och sist jag var ut kom en kille fram och sa: du är så vacker, jag ville bara säga det. sen gick han.
Men det är inte dem som gör mig vacker. Inte deras ögon. Det är min syn på mig själv. Min kärlek och stolthet. Dit kommer vi bit för bit när vi vågar stå upp för oss själva.
Du har så rätt, vi ska tillåta oss själva att njuta och ta för oss. Att falla ihop ibland och gråta, att prata djupt och ytligt, att göra sånt som vi blir glada av. Att inte ta oss själva på så stort allvar. Släppa loss!
Stor kram!