Jag har funderat mycket på begreppet människotro på sista tiden. Har på kort tid mött många starka kvinnor som har upplevt fruktansvärt svåra saker. Ibland blir man bara så trött och tänker, det finns inga bra män och det är kört för mänskligheten.
Men samtidigt läser jag just nu Dalai Lamas "Kärlek". Den handlar om hur man ska möta alla människor med en kärleksfull inställning. Alla du möter hade kunnat bli din vän eller din fiende, det beror på omständigheterna och typen av relation. Jag tror på det. Någonstans.
Så, jag tänker att alla förtjänar en chans. Men när de gör en illa måste man sätta en gräns. Och alla förtjänar inte din vänskap och tid, däremot din välvilja. Mitt tvivel svängde nämligen i helgen. Jag insåg att om jag bytte fokus och alltså fokuserade på de starka överlevarna, de som kommit igenom svårigheterna fast beslutna att hela sig, inte låta sig knäckas istället för att fokusera på de dåliga typerna. Då var jag ändå tvungen att tro. Insikten fick ögonen att tåras.
Det är smärtsamt att börja tillåta sig att tro igen. Men det enda alternativet på sikt att börja känna tillit. Jag har klivit in på den vägen igen. Det är inte enkelt. Men den är kärlekens och hoppets väg. Alternativet är inte att leva.
Kärlek till alla inspirerande häftiga systrar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar