Han ville aldrig dansa. Jag älskade att dansa, bjöd ofta upp honom, han visste hur glad jag blev av dans. Därför sa han alltid nej. Nej till dansgolvet, nej till tryckare, nej till all slags pardans. Och som jag längtade efter att få dansa med honom. En gång.
Det är en detalj som gör mig extra arg på hans beteende sist på krogen. Han stod och dansade nära mig, sen när jag blev uppbjuden för sista dansen, då bjuder han upp en tjej och ställer sig och dansar intill oss.
Vad är det för beteende? Idiotiskt, meningslöst. Jag skiter i vem han träffar, jag gör det ärligt. Jag tänkte stackars tjej om hon hakar på honom. Jag tänkte, han kan dra åt h-e. Ilskan gjorde att jag först tappade fokus på mitt. Sen sa jag till min danspartner ”Kan vi flytta på oss till andra sidan dansgolvet, det är en person här intill som jag är arg på.”
Sagt och gjort. Och jag gick upp i musiken, hans kropp intill min, taktfasta rörelser, han var varm och levande. Och jag dansade inte för att bevisa något för någon. Jag dansade för att det var njutningsfullt.
Och jag log brett, för att det var härligt att känna och för att det var så annorlunda mitt exs slappa armar, stela rygg, hans uppenbarelse de där kanske två gångerna han någonsin gick med på att dansa. Och jag log ännu bredare av vetskapen att jag aldrig mer behöver känna hans kropp mot min. Att jag bara tänker vara nära kroppar som lystrar framöver.
Efter en stund så, i gunget på dansgolvet märkte jag hur jag slöt ögonen och log hela vägen inifrån. Och att han hade försvunnit i horisonten. Äntligen slappnade jag av. Äntligen agerade jag utifrån eget huvud. Utan att bry mig om honom. Det fanns inte ens hämnd i den här stunden. Det fanns bara jag, en vacker ung man och dansen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar