Det som är svårast för omvärlden att förstå i efterhand är hur jag stannade kvar så länge. Du som är så stark säger de, och tänker på den jag har blivit.
Så mycket de inte kommer att förstå systrar. Men ibland numera känner jag likadant. Nu när jag känner mig så mycket större i förhållande till honom och allt som var.
Den senaste veckan har jag funderat mycket på trygghet. En naturlig fundering eftersom mycket just nu är på väg att förändras i mitt liv. Ibland känner jag ångest inför det. Men oftast en omstörtande glädje och förväntan. Denna berusande glädjekänsla är något nytt. En person som tvivlar på sin förmåga fruktar nämöigen förändring, all form av förändring, även positiv sådan.
Det är en del av förklaringen till att jag stannade så länge. Till att man stannar. Med honom vet man att även om det är dåligt så vet man vad man har. Det känns tryggt på något sätt och även tryggt att veta att man klarar det. Det är enkelt, bara sänka ett krav här och där, anpassa sig lite här och där. En strategi som är obegriplig för många, men som just där och då känns som den enklaste lösningen, ja, kanske den enda möjliga. Håller du med?
Det var inte en bra trygghet, det var en instängd unken otrygg trygghet, men jag VISSTE i alla fall vad jag hade. Och den jag var då ville så gärna ha det så. Jag var inte förmögen att sikta på något större eftersom det var skrämmande. Tänk om jag skulle göra det och inte klara det? Då skulle han ju få rätt, tänkte jag, utan att tänka på att det var DEN inställningen hos mig som fick det att kännas som att han hade rätt, som att allt skulle bli så svårt.
Men syster. Vet du vad? Det finns inga prestationskrav. Du måste inte gå ur det och vara lycklig och säker och nöjd och veta vad du vill direkt. Jag ska tala om en viktig sak DU HAR INGENTING ATT BEVISA FÖR NÅGON.
En sak med livet som jag har lärt mig är att vi inte kan kontrollera det, ni ser ju hur han försöker och misslyckas gång på gång. Men vi kan inte kontrollera vad som kommer att hända. Därför behöver vi hitta tryggheten inom oss. Uppnå en visshet att vi klarar det vi föresätter oss. När vi vet det, då är vi redo för livet.
Det är därför vi måste våga lämna tryggheten, vissheten, allt det bekanta med honom. Det är nämligen en falsk trygghet, den kommer aldrig att få oss att känna oss redo för livet och livets överraskningar, det kommer istället att konservera oss i hans bitterhet över att allt inte följer hans manus hela tiden. Han har fel.
Vi behöver lära oss att respektera oss själva. Respektera våra behov. Välja utifrån vad vi vill. Och för att det ska bli möjligt måste vi inse att andras åsikter om oss är oväsentliga så länge vi gör det vi själva vill, så länge vi försöker. Vi ska välja människor som talar till våra hjärtan, som vi mår bra med. Hålla nedtryckande människor på avstånd, lära oss att det är deras skuld inte vår egen när de beter sig illa.
Och vi behöver lära oss att omfamna förändringen, se möjligheterna i den, inte fastna i sorgen över att det inte blev som vi hade förväntat oss. För först då kan det bli något annat något nytt något bra på ett annat sätt.
Kärlek till dig min syster.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar