Hahaha syster. Förlåt.
jag går igenom gamla texter på datorn, mycket från tiden med honom är väl i alla fall halv-vettigt. Men så dök en text upp som berättar om hur förvriden min världsbild var. Jag blev helt paff när jag läste den. Ni kommer att se hur tydligt den visar att jag tillät honom att tvivla på mina grundläggande behov i relation till honom. Ojoj.
"För jag är den som sätter ord.
Du är inte den som slösar med ömhet.
Jag är den som springer i ett jag älskar dig.
Du är den som lagar sillåda istället för att kyssa mig.
Och är jag för uppe i det blå för det?
Viftar jag bort oss inför mig själv med mina stora gester?
Kan jag inte se att det kan vara lika fint att säga: ät ordentligt
Som att säga: du är det bästa jag vet?"
Hahaha! Ska jag skratta eller gråta? Hur sjutton fick jag hans order om hur mycket jag skulle äta till att bli en kärleksförklaring? Jag vet ju hur och varför. Jag vet ju, att jag försökte se hans beteende som omtanke. Att jag ville så mycket att det skulle vara det. Men oj. Det känns väldigt konstigt att se efteråt hur jag förringade mina behov, min längtan efter kärlek på det sättet.
Ibland måste man få skratta åt eländet också.
Hej Syster!
SvaraRaderaI helgen gick jag igenom mina papper för att leta efter kvitton etc som jag behöver till deklarationen som kommer nästa gång. Jag sålde ju min lägenhet som jag och mitt ex bodde i och nu måste jag redovisa renoveringar etc så att jag slipper få restskatt.
I högen av papper som jag har klämt in en av garderoberna hittade jag även gamla anteckningar som jag gjort under min tid med mitt ex.
Där har jag bla skrivit hur jag ska bete mig för att inte reta upp mitt ex, för att inte glömma bort hur han ville att jag skulle vara;
* Le
* Var glad
* Le mot främlingar
* Hälsa på alla på jobbet
* Diskutera inte vikt, samhället, jämställdhet, löner, diskriminering av olika slag etc
* Krama X (mitt ex)
* Le mot X
* Klaga inte eller visa missnöje gör något åt saken istället, diskutera det definitivt inte med X
* Tänka på vad jag säger
* Tänka på hur jag säger saker
* Sluta röka
Dessa saker hade jag antecknat redan i början av vårat förhållande.
I efterhand så ser jag hur jag hela tiden försökte ändra på mig för att han skulle vara glad, men vad gjorde han för att försäkra sig om att jag mådde bra?
Vilka förändringar gjorde han? INGA!
Istället fick jag höra att jag fick klara upp mina problem själv och att jag inte skulle använda honom som papperskorg där jag kunde kasta all min skit!
Fy fan säger jag bara!
Jag köpte böcker om svartsjuka, om relationer. Jag läste allt jag kom över på nätet ang detta, jag gick till läkare, till terapeuter, jag började äta tabletter….allt för att jag ville att vi skulle få det att fungera….men vad gjorde han?
Han fortsatte som vanligt, han förändrade ingenting, gjorde inte ens en ansats till förändring istället så ökade han de aktiviteter som gjorde att jag kände mig osäker och bortvald.
I slutet av förhållandet, innan jag förstod att det kanske inte bara var mitt fel att allt gick åt skogen, så bad jag honom uttryckligen om hjälp.
”Snälla X, jag behöver din hjälp, hjälp mig komma ur svartsjukan, stötta mig…Snälla, hjälp mig, jag ber dig på mina bara knän! ”
Till svar fick jag:
” Jag har stöttat dig i 3 års tid, det där är dina problem, blanda inte in mig i det du måste själv lösa dem, och sluta kasta din skit på mig!”
Hur kan någon som påstår sig älska en människa inte vilja dennes bästa?
Ojoj. Kära vän!
SvaraRaderaVilken lista. Det är väldigt tydligt här, eller hur, hur du inte fick vara som du är. Han ställde helt övermänskliga krav på dig, krav som han aldrig skulle klara själv. Men är det inte lustigt hur de där männen alltid lyckas flytta över fokus på annat. Om han klagar på att du är dålig och har fel hela tiden så kommer du sannolikt att fokusera på dig själv och missa att grundproblemet är alla hans fel och att han precis som du skriver aldrig gör något åt dem!
Precis precis som du har jag kämpat med att försöka ta tag i alla mina problem. Ett är tillitsproblemet, ett annat stressen. Men problemen försvann när jag lämnade honom eftersom det var han som orsakade dem. Jag kunde äntligen bygga upp min självkänsla på allvar och det var lösningen för mig. Jag lär mig att mitt eget värde inte är beroende av hur andra ser på mig. Jag fokuserar på mina känslor och är mindre upptagen av andras.
Jag hoppas kära du att du kan känna detsamma. Att det var han som var orsaken. Väldigt praktiskt för honom att skylla på att du var svartsjuk, när hela grundproblemet var att man inte kan känna sig trygg och älskad med en man som beter sig som han gjorde. Klart som sjutton man blir svartsjuk och tvivlande och får ångest då.
Tänk ett tag på hur du vill ha det, på hur du vill bli bemött. Vad som är kärleksfullt och respektfullt för dig. Det kan vara en hjälp att se vidden av det han gjorde. Och aldrig gav dig.
KRAM
Hej Syster!
SvaraRaderaIgår skulle jag rensa min mail på jobbet och började läsa gamla mail som mitt ex och jag skickat till varandra.
Tvivlet grabbar tag i mig igen. Är det jag själv som är orsaken till min olycka?
I mailen diskuterar vi samma saker...samma, samma saker. Hur jag tycker att jag är ful, hur jag är rädd för att bli lämnad. Hur han konstant frågar om jag är sur över något och jag svarar nej. Hur jag nonchalerar honom på jobbet och är allmänt otrevlig. Och ja det var jag!
När jag läser dessa gamla mail så inser jag hur förbannat jävla jobbig jag var!
Ett ex på en mailkonversation kommer här:
Från: Jessie
Skickat: den 1 februari 2008 13:52
Till: X
Ämne:
Älsklingen…jag vill inte säga något för vi kommer bara att börja bråka…och det vill jag inte….det handlar iaf inte om något viktigt….
Jag vet att det antagligen bara är en inbillning och det är därför jag inte vill säga något….som vanligt är det jag som är störd :)
Från: X
Skickat: den 1 februari 2008 13:56
Till: Jessie
Ämne: SV:
Men Jessie .. förstår inte du att det märks så väl att det är något .. som när du bara gick iväg.
Jag har frågat dig flera dagar nu vad det är .. jag känner av att det är något och det gör mig orolig att du slutat älska mig eller att du vill göra slut.
Det är jätte jobbigt.
Från: Jessie
Skickat: den 1 februari 2008 14:07
Till: X
Ämne: SV:
Alltså…som jag har sagt….jag är lite lättpåverkad just nu…eller har iaf varit dom senaste dagarna….och fantiserar ihop en massa saker i huvudet baserat på iakttagelser jag har gjort…(vilket aldrig kan resultera i något bra i det tillståndet ;))….jag vet ju egentligen att det är inbillning så därför vill jag inte säga något..och jag känner mig som en idiot för att jag låter mig påverkas av något som antagligen inte stämmer.
Hur som helst så har jag inte slutat älska dig och jag vill inte göra slut med dig…..jag älskar ju dig mer än någonsin!
Från: X
Skickat: den 1 februari 2008 14:08
Till: Jessie
Ämne: SV:
Men vad är det du tror?
Från: Jessie
Skickat: den 1 februari 2008 14:14
Till: X
Ämne: SV:
Jag vill helst inte säga…du kommer att bli sur och arg och tycka att jag är en idiot…vilket jag iofs är i det här fallet
Jag vill inte bli osams för att jag har en livlig fantasi och tror en massa saker.
Från: X
Skickat: den 1 februari 2008 14:20
Till: Jessie
Ämne: SV:
Jag förstår på ett ungefär vad du syftar på och jag vill att du ska veta att :
Jag kommer inte lämna dig .. jag älskar dig över allt annat ,, jag kommer inte ihåg när jag varit så lycklig och känt mig så glad över ett förhållande som jag gör med dig.
Jag älskar dig över allt annat och vill på varje sätt visa det för dig.
Sluta tänk och fantisera ,, det förstör bara.
Koncentrera dig på det fina vi har och vår kärlek .. för mig är det det viktigaste
Du är min framtid … och jag kan inte vara utan dig
Och så här fortsätter det...jag fantiserar ihop en massa saker för att mitt ex och den kvinnliga kollegan sitter och fikar etc vilket resulterar i att jag blir sur och avståndstagande och mitt ex blir förbannad för att han varken förstår eller vet varför jag blir sur.
Med tiden eskalerade ju allt och blev värre och värre. Han gjorde slut titt som tätt och min svartsjuka blev bara värre och värre tills det gick åt pipan.
När jag läser mailen idag så ser jag ju att han faktiskt försöker övertyga mig om att jag är den han vill leva med och älskar...men jag lyssnade inte!
Det gör ont att veta att det är jag själv som har försatt mig i min nuvarande situation.
Jag hoppas att du har en bra dag idag syster! Och jag hoppas att du inte tycker att jag är knäpp nu.
Jag ska nog gå hem och dansa efter jobbet
Kram
Hej Jessie!
SvaraRaderaJag tycker inte att du är knäpp efter att ha läst detta nej. Det som slår mig är dock att du inte ska fästa dig för mycket vid ord. Det är lätt att skriva och säga gulliga saker, inte låter det så farligt just det han skriver här. Å andra sidan ber du ju tusen gånger om ursäkt redan från början i allt och säger redan på förhand att det är ditt fel och att du har fel så han kan ju knappast känna sig attackerad när han läser.
Men om man ser till vad han har gjort mot dig, hur han har betett sig, det du har berättat så säger det något helt annat än det du beskriver. Ord, vackra ord. Det är ingenting.Ingenting om det inte stämmer överens i handling. Det är därför jag menar att du ska fundera över hur du vill bli behandlad av en partner.
Jag kommer i alla fall fram till att jag vill att min framtida partner ska kunna finnas för mig om jag är ledsen eller trött, kunna tycka om mig för allt som gör mig till mig, kunna respektera och ta hänsyn till mina känslor, visa omtanke, vara ärlig, finnas där för mig, lita på mig, uppmuntra mig till utveckling, önska mig gott och vara angelägen att vara trevlig mot och respektera de som jag bryr mig om. Och så klart ska jag ge allt det tillbaka.
Så när du fastnar i hans ordsvada, hans argumentation. Försök tänk på vad han faktiskt gjorde och vad slags signaler den typen av beteende sänder. Det är ju signalerna från handlingarna som inte har stämt överens med signalerna från orden och det som gör en så jäkla förvirrad.
Men i slutändan är det HANDLINGEN SOM RÄKNAS.
Försök betrakta hans handlingar utan att tvivla och ifrågasätta. Försök se till dem, och inte vad han sa eller skulle tänka om det. Fokusera på det istället. Det går alltid att snacka sig runt saker eller att framstå som bättre, det är det som är manipulation. För mig framstår det som att du har varit ärlig med ditt tvivel och dina tankar, att han har spelat på det, senare utnyttjat ditt anförtroende, att du har låtit hans bild av dig skriva över allt. Skriva över den du faktiskt var.
Nu är det du som ska skriva dig själv tillbaka igen. Vad vill du? Vad gör dig glad? Är det dans så är det en jättebra idé!
KRAM
Hej Syster!
SvaraRaderaDet var skönt att höra för det känns ibland som om jag överdriver hans del i allt som hänt och förminskar min egen del om du förstår hur jag menar? Att det kanske inte var så illa ändå, att jag har förstorat upp det för att jag själv inte ska behöva ta all skuld.
Det här mailet som jag lade in var från tiden i början av vårat förhållande så han hade inte tröttnat på mig och mina fasoner ännu, inte helt iaf :) Vi hade varit ett par i ca 5 månader.
Det är sådana mailsvar på min oro som han ansåg vara stöttande och det kanske det var men det räckte inte. Jag hade behövt se det i handling. Jag hade behövt att han lade ner allt samröre med den kvinnliga kollegan för en tid, för att på så sätt visa mig att han hörde mig och förstod min smärta, men han valde att inte göra det.
Jag förstår ju honom också, att det måste vara jobbigt att ha en respektive som hela tiden blir sur och grining så fort man sitter och pratar eller fikar med en viss person. Det värsta var ju att min osäkerhet, när det gällde mitt X och den kvinnliga kollegan, senare spreds sig till andra tjejer som vi stötte på i butiker eller ute på stan. Jag blev sur och han blev förbannad och bråket var i full gång…igen!
Det jag ångrar idag är att jag inte sa rakt ut att jag uppfattade det som om att de flörtade med varandra. Jag skulle ha varit ärlig och inte bäddat in min oro i massa skitsnack. Fast när man är nykär så vill man ju inte att den andra ska tycka att man är ”fel” , man vill ju inte förstöra något eller säga något som riskerar att den andra lämnar en.
Jag vet att jag idag kommer att agera annorlunda. Jag kommer att vara ärlig, om jag ev träffar någon ny, ta upp oro om jag känner oro, ta upp frågor jag har…passar det inte så kan han gå.
Jag känner som du syster i allt det du skriver. Jag vill att min framtida partner ska finnas till för mig i vått och torrt, utan att döma, utan att definiera min person på ett negativt sätt. Jag vill kunna känna tillit och trygghet, något som jag aldrig kände med mitt ex.
Dansa gör mig glad, jag brukar skruva upp volymen och dansa, precis som du. Det gjorde jag aldrig när jag bodde med honom. Jag älskar R´n B och rap…jag lyssnade inte på det alls under min tid med honom. Jag gick så upp i honom att jag tom lyssnade på hans musik. Nu är jag iofs allätare gällande musik men han avskydde rap och R´n B.
Träffa mina vänner gör mig glad, träna gör mig glad, träffa min familj gör mig glad….mina vänner och min familj blev försummade under mina år med honom och det ska jag ändra på nu
Snart ska jag åka iväg och springa en runda i skogen…försöka springa bort honom ur mitt huvud
Stora kramar till dig!
Hej igen Jessie!
SvaraRaderadet spelar faktiskt INGEN roll vad han tänker om det som har hänt eller vad andra tänker om det. Det viktiga för dig är hur DU har upplevt det. Inget annat spelar någon roll.
Och du försökte uppenbarligen jobba väldigt hårt med att få bukt med dina känslor av svartsjuka. Det var ju jättefint och starkt av dig att försöka bli en bättre partner. Men min känsla är att det var hans felaktiga beteende som ledde till att du kände så. Därför var ansvaret i grunden inte ditt, det var hans. Men vad hände? Han tog inte ansvar för sin del, att ta tag i sina problem, allt det där som fick dig att känna dig otrygg. Så inte konstigt då att det inte hjälpte när du försökte söka hjälp mot känslan av svartsjuka.
Hans skeva beteende, där du inte kunde lita på att han skulle bete sig respektfullt, där du kom till en punkt där du trodde att du måste vara tacksam för de gånger han betedde sig bra. Det var hans skeva beteende som var fel. Man ska kunna känna att man vet att ens partner beter sig schyst. Han har inte varit schyst.
Du har rätt i att det alltid är bra att tala klarspråk, jag tror verkligen det. Det förändrar inte den andra personen, men det ger en en tydligare chans att se hur den handskas med olika situationer.
Det ÄR INTE ORIMLIGA krav att kunna känna sig trygg och älskad med sin partner. Det är hela grunden för en relation.
Vad härligt att du får hitta din musik igen, jag har gjort samma resa. Och att hitta tillbaka till våra närmaste, det gör oss rika och starka och får oss att känna att vi kan klara det mesta här i livet.
För när vi har byggt upp oss efter det här, det tar tid jag vet. Men när vi har gjort det, då är vi starkare än vi någonsin har varit. Då klarar vi allt. Föreställ dig hur det känns i kroppen den dagen. Visst är det väldigt annorlunda känslan med honom?
KRAM!
Hej Syster!
SvaraRaderaTack för dina kloka svar
Det här är ett av de mailen jag fick precis innan separationen;
Från: X
Skickat: den 11 oktober 2010 14:22
Till: Jessie
Ämne: SV:
Du känner att jag har hållit på med ”den kvinnliga kollegan” i 3 år utan att sluta.
Jag känner att du har varit elak mot mig i 3 år utan att sluta.
Vi känner båda 2 att den andra varit på ett visst sätt
Det du och ingen annan förstår är att jag gör det här för mig … jag kände att jag var tvungen efter 3 år att göra det här för att kunna må bättre själv.
Jag tycker att jag har försökt förstå dig och finnas där .. jag vet att du inte tycker att det har räckt.
Det finns inga rätt eller fel i det här förstå du inte det?
Du känner dig sviken och dåligt behandlad av mig .. men jag känner det samma ifrån dig och Jag har tagit beslutet pga det.
Vi kan sitta och slänga skit på varandra hur länge som helst .. du känner att du har rätt och så gör även jag men det kommer aldrig att lösa några problem .. aldrig.
Det som gör mig ledsen är att han aldrig förstod att om han hade lyssnat på mig och hört mig, hur jag kände mig av deras "samröre" så hade jag inte gått runt och varit sur, ledsen och grinig/elak.
Jag minns att jag sa till honom att "skulle du sluta umgås med henne om jag gick runt och var glad hela tiden?"
Nej det skulle han ju givetvis inte ha gjort men jag däremot skulle ha gått runt och varit glad och trygg om han hade slutat umgås så intensivt med henne, det hade ju visat att han lyssnade på mig, brydde sig om mig och inte bara sig själv..
Jag har väldig svårt att förstå att han inte kunde se det.
Jag ska försöka sluta älta detta men det är svårt
Jag vet ju att han har gått vidare, raderat mig helt ur sitt liv, skulle inte förvåna mig om han inte ens minns våran tid tillsammans längre
Kram på dig!
Åh vännen!
SvaraRaderaJag tänker att det inte tjänar så mycket till att analysera varje enskilt brev eller enskild handling. Försök att sätta dig i helikoptern här. Vad är det som är viktigt?
Det har ju inte bara handlat om den där kollegan, det var ju en massa andra saker som du har berättat om som jag uppfattar som alarmerande som han gjorde. Det viktiga är inte vad vi säger ett enskilt tillfälle. Det viktiga är summan av alla gärningar vi gör för varandra dag efter dag under en hel relation.
Du verkar ha fastnat i just den här frågan. Nu undrar jag kan hon ha varit som alkoholen var för mig? Nämligen den enda tillräckligt påtagliga alarmklockan som ringde genom hela relationen. Den som du inte kunde prata bort dig själv runt för att du hela tiden, hur du än försökte kände att det var fel för dig? Att du inte kunde må bra runt det? Vad han än sa, eftersom han betedde sig på ett sätt som var väldigt långt från dina förhoppningar, behov och tankar om hur man är mot varandra.
Bara du vet om det här kan stämma. Men för mig var det ju så att jag mot slutet gick väldigt hårt ut med att han måste ändra sitt alkoholbeteende om jag skulle kunna vara kvar. Vi hade hårda bråk, jag vek mig inte. Jag kände att det var nog. Slog upp en massa info om alkohol, fick hans aggressioner att vara ett försvar av hans beroende. Jag blev väldigt orolig men när han fortsatte vägra ändra sig så bestämde jag mig till sist för att gå. Jag blev för otrygg av alkoholen, så tänkte jag.
Han sa vid något tillfälle med kall blick "jag tror inte alls det är därför, jag tror det är något mer" när jag bröt upp.
Efterhand Jessie insåg jag att han hade rätt. Alkoholen var en knepig sak, men det VAR INTE GRUNDPROBLEMET. Grundproblemet var allt annat han gjorde mot mig, som var för diffust för att greppa, alla kränkningar, kontrollen, hur han ignorerade mig, körde över mina behov, gjorde sexuella övertramp, hotade mig när han blev arg, pratade illa om mina närmaste, fick mig att känna mig värdelös, misshandlade mig psykiskt men fick mig att känna det som att jag inte förtjänade bättre. Så jag skyllde allt på alkoholen eftersom jag inte riktigt kunde se det andra, eftersom jag inte riktigt kunde tillåta mig att se mig som kränkt i de andra situationerna,
Efteråt: Jag vet att han hade ett riskbeteende när det kommer till alkohol, att han blev som elakast då, att det var jobbigt när det slog över. Men trots alla tusen tusen diskussioner oss emellan om det börjar jag i efterhand tänka. Ja, det var ett problem. Men kanske inte så stort som jag gjorde det till då. Bortmanipulerad från allt annat, men det här kunde han inte få mig att förneka inför mig själv. Det var fel, men all min ångest som kom på grund av hans olika former av psykiska trakasserier, all den ångesten fokuserades på alkoholen. Om bara det löste sig skulle vi ha det bra trodde jag. MEN DET VAR JU INTE SÅ.
Nu undrar jag om det inte kan vara så att deras situation var samma larmklocka för dig? Och att den alltså mycket väl var fel, men att den har fått stå som en för stor förklaringsmodell för dina negativa känslor, din ångest, svartsjuka?
Kan det vara så?
Det är vad min magkänsla säger. Kanske mycket att smälta på en gång. Men fundera!
Hej Syster!
SvaraRaderaJag måste säga att jag fortfarande blir lika imponerad av dina kloka och insiktsfulla svar.
Jag tror att du har en stor poäng i det du skriver, att precis som alkoholen var en påtaglig alarmklocka för dig så var den kvinnliga kollegan det för mig....för jag gav mig ju aldrig heller!
Dessutom så har jag ju uppenbarligen haft rätt hela tiden eftersom de blev tillsammans direkt efter att vi hade separerat.
Vi bråkade konstant om henne och deras umgänge.
Jag mådde så dåligt vissa dagar att jag stod inne på toaletten eller i hissen och grät på jobbet!
Låter kanske barnsligt men mina reaktioner och känslor som uppkom av att behöva se dom två tillsammans ideligen, ideligen var så starka.
Jag kunde varken kontrollera eller hantera känslorna eller mitt beteende som kom utav dom.
Jag försökte så himla hårt att inte låta mig påverkas eller reagera men det var hopplöst. Jag undrade var det var som var fel på mig som aldrig klarade av att hantera mina känslor.
Dessutom låg all fokus på mig och mitt beteende, aldrig på honom. Jag trodde det var mig det var fel på, min egen familj trodde detsamma, han och hans familj tyckte också det.
Så han klarade sig ju undan granskning av sitt eget beteende…lampan lyste ju bara på mig!
När vi var i Egypten i höstas så bråkade vi som aldrig förr. Då stod jag upp för mig själv äntligen och sa till honom att ”nu är det så jävla slut som det någonsin kan bli”
Några timmar senare kom han och ville prata med mig. Han bad om förlåtelse och sa för första gången att han skulle sluta umgås med den kvinnliga kollegan och jag vek mig förstås!
Det höll ju inte och efter någon månad eller två så var det finito på riktigt och han sa att han inte älskade mig längre.
Som om det var han som skulle bestämma när det tog slut…inte jag! Ingen gör slut med honom!
Jag vet inte vad eller hur jag ska göra för att kunna släppa honom. Jag tänker på honom hela tiden, varje dag och konstigt nog så saknar jag honom.
Jag var inne och tjuvkikade på Facebook, kan inte låta bli, och nu är de vänner igen, det har dom inte varit på några månader.
Dessutom är hon vän med hans mamma igen också.
Jag vet ju att den enda jag sårar är mig själv genom att gå in och titta och att jag måste sluta.
Jag har bara så svårt att förstå hur någon som påstod sig älska mig så mycket bara kan gå vidare utan att blinka.
Jag vet inte hur jag ska klara av att komma över honom, henne och allt som har hänt. Jag vill ju inget annat än att allt det här ska försvinna.
Åhhh, jag har svårt att styra den där jävla helikoptern….känns bara som om jag sitter och tycker synd om mig själv.
Jag tar nya krafttag from idag!
Stora hjärtliga kramar till dig!
Hej Syster!
SvaraRaderaFick precis veta av en kollega på jobbet, som är vän med den kvinnliga kollegan på Facebook, att de nu officiellt är tillsammans, mitt ex och den kvinnliga kollegan. De har lagt ut att de är i ett förhållande med varandra.
Det är jobbigt att veta men samtidigt skönt, för nu vet jag till 100% att det är så...kanske, kanske kan jag nu gå vidare :)
Kram
Jessie. Det din mage skrek hela tiden var rätt. Det är vad den här händelsen säger svart på vitt. Jag tror att du har rätt i att det är vad du kan behöva höra. Din magkänsla var rätt. Det var ett svek, även om de aldrig var fysiska vilket vi inte vet, så på ett psykologiskt plan hade du rätt att känna dig sviken. Din magkänsla där var alltså rätt. Den skrek ut hur fel det var. Han bortförklarade det, han fick dig att tvivla på det. Men din känsla var rätt hela tiden. Försök att komma ihåg det och utveckla ditt resonemang runt det.
SvaraRaderaFörsök nu att utgå ifrån att alla dina varningsklockor allt det som var jobbigt med honom, även i den större bilden, det var rätt, och var sak för sig som su nådda dåligt över hade du rätt att må dåligt över.
Jag blir så ledsen när jag läser om hur tufft du haft det. Jag jobbade ihop med mitt ex i början, men som tur var bytte jag jobb efter några månader. Så jag hade iaf en fristad från honom på jobbet, även om det ändå inte var så att jag var ifred d,är.
Men du, du levde med psykningarna dygnet runt. Och han gjorde din arbetsplats till otrygg för dig. Han gjorde saker som förnedrade dig som du försökte täcka över eftersom du skämdes, han hade sin scen där, på ditt jobb. Det måste ha varit vidrigt. Verkligen verkligen vidrigt. Jag ska bara säga det till dig. Att jag förstår att det är en väldigt traumatiserande sak att ha honom att bete sig så där på er gemensamma arbetsplats. Och sen stänga av dig från dina vänner. Han trängde ju sig in i och tog över hela din värld.
Finaste vän. Jag lovar dig. Du har haft rätt i det här. Det var han som var grundproblemet hela tiden.
Kram och har tänkt på dig denna galet hektiska helg.
Jag hejar så och känner så att vi faktiskt kan välja att resa oss, att frigöra oss, vi kan välja att låta hemska saker som drabbar oss göra oss starka. För att alternativet inte är ett liv. För att... För att vi måste, och för att vi blir vackrare av det. Tro på dig. Jag tror på dig.
Hej Syster!
SvaraRaderaJa gud visst måste jag haft jag rätt hela tiden? Det är en liten tröst trots allt.
Jag vet nu att jag definitivt kan lita på vad min magkänsla säger mig
Jag tror inte att de var fysiska med varandra förrän vi hade gjort slut men han svek mig definitivt på alla andra plan!
Jag sa tom det till honom ett antal gånger, att man behöver faktiskt inte vara fysiskt otrogen för att svika sin partner men han förstod väl inte vad jag menade antar jag eller så struntade han helt enkelt i det.
Det har verkligen varit skit och det som gör mig allra mest förbannad idag är hur dom två ljög för alla, drog in våra chefer och ledningen i detta, hur de satt och blåljög cheferna och mig rakt upp i ansiktet.
Vi är bara goooda vänner och det är så synd om X att du åker till New York med 3 killar.
Fy fan säger jag bara!
Jag vet idag att de redan i december 2010 träffades om inte tidigare……
Dom två har fått alla på jobbet att tro att jag är en hysterisk, neurotisk och instabil ex-flickvän vilket idag gör mig pissförbannad.
Den kvinnliga kollegan var inne här på mitt jobb förförra vecka och hämtade upp det sista av sina papper, arbetsintyg etc. Dagen efter så gjorde de sitt förhållande officiellt.
Tror du att hon kommer att komma hit och hälsa på igen? (hon har nämligen dykt upp här några gånger under sommaren) Det tror inte jag!
De väntade med att göra det officiellt tills hon var klar med allt här på företaget så att hon skulle slippa bli konfronterad av någon ang allt som hänt!
Mina vänner säger att både mina chefer och ledningen egentligen borde be mig om ursäkt…och det håller jag f*n med om!
Jag mår faktiskt mycket bättre än vad jag har gjort på länge…trots mitt arga inlägg här
Idag äcklar han mig, usch vilken hemsk människa!
Jag känner i princip ingen sorg längre, du vet sorgen som sitter i hjärtat och i bröstet….stort och svart!
Jag är bara så arg, förbannad....och äcklad!
Och vet du vad syster, du har så rätt, vi reser oss och vi blir vackrare och vi blir starkare!
Tack för din omtanke!
Kram
Det är egentligen inte en liten tröst. Det är ett fantastiskt framsteg det du beskriver nu som du just har gjort. Du hade rätt. Han betedde sig oerhört kränkande. I den situationen och tusen andra. Och dina chefer gjorde också fel av feghet eller tröghet eller vad sjutton det var.
SvaraRaderaAlla kommer kanske inte fatta det. Men det viktiga är att du vet det fina.
Och att du inte ska behöva stå ut med att bli behandlad så. Att du gjorde en enorm uppoffring för honom och hur tackar han dig, genom att spotta på allt det fantastiska du har gett. Klart du har all rätt i världen att vara förbannad. Rosenrasande!
Styrka, ja, den är enorm vår styrka. Kram!
Hej syster!
SvaraRaderaJag mår faktiskt bättre och bättre nu, så himla skönt! :)
Iförrgår fick jag reda på att den kvinnliga kollegan har varit och ätit lunch med en av mina nuvarande kollegor.
Tydligen ställdes det en massa frågor om mig.
Dessutom satt hon och sa att jag spionerade på henne och mitt ex på facebook, att jag hade en falsk profil, och att de var på väg eller redan har polisanmält mig. :)
Jag blir så förundrad. Hur tänker mitt ex nya tjej (den kvinnliga kollegan)?
Hon vill polisanmäla mig för att jag skickade ett brev till mitt ex...(du vet det brevet som jag inte skulle skicka men som jag skickade ändå....jag skrev en kommentar om det tidigare :) )
Dessutom så förklarade jag varför jag skickade brevet via en annan FB-profil än min egen. Jag hade blockerat mitt ex på FB så att jag skulle slippa se hans kommentarer till våra gemensamma vänner och jag ville inte häva den blockeringen eftersom man inte kan blockera samma person igen förrän efter 48 h. Dessutom så hade han ju bytt jobb så jag hade ju ingen mailadress heller.
Jag hade dock undertecknat brevet med mitt namn så så himla hemlig var jag ju inte ;)
Jag förstår inte? Hon om någon borde väl kunna släppa allt. Hon har ju fått det som hon har jagat i flera år. Varför lägger hon av alla energi på mig?
Borde hon inte lägga sin energi på sig själv, mitt ex och deras förhållande?
Hon har inget med det här företaget att göra längre så jag förstår inte varför hon fortsätter att försöka sätta mig i dåligt dager och sig själv i bra dager????
Knasigt värre :)
Lite kul är det dock att dom fortfarnade diskuterar mig...hehe :D
Kram
Ojoj, ja jisses. Så knasiga de är. Tycker verkligen de borde nöja sig nu.
SvaraRaderaHåll dig borta rekommenderar jag och skriv inget mer! Polisanmälningar och grejer, det låter jobbigt även om jag har väldigt svårt att se att de skulle ha någon grund för det.
Tror du att du kan lova dig själv att sluta kolla upp dem? När mitt exs vänner nämner mitt ex idag säger jag oftast att jag inte vill höra något om honom. För då tycker jag liksom han äter sig in i mitt huvud och det vill jag inte ska hända.
Kram!
Hej Syster!
SvaraRaderaJag kollar inte upp dom alls längre för nu vet jag ju, att det jag har misstänkt sedan i dec förra året, att dom är tillsammans, stämmer.
Jag tror faktiskt att dom två passar väldigt bra ihop och även om det svider till i hjärtat ibland så är jag idag glad att det inte längre är jag som är tillsammans med honom.
Det där med polisanmälningar är bara skitsnack.
Hon försöker bara få mig att framstå som en galning och sig själv som felfri.
De har inget att anmäla mig för, ett brev där jag skriver att han är ett arsel lär knappast leda någonvart. Och skulle de mot förmodan göra en anmälan så vet jag två saker jag kan anmäla honom för (även om jag då sjunker till deras nivå). Han pressade mig på pengar (jag har alla mail kvar) plus att han tömde min lägenhet (lägenheten var vid tillfället min till 100% eftersom jag hade tagit över alla lån och den var helt skriven och ägd av mig) på möbler och våra gemensamma saker som vi enligt lag skulle ha delat lika.
Vilken tur jag har känner jag, att någon annan kommer att få ta hans skit nu och att jag slipper! :D
Hoppas att du får en fin helg!
Kram
Åh gulle! Vad skönt att det känns så. Att du äntligen kan få lite lugn efter all jäkla oro och ovisshet som han ställde till med. Och jag håller helt med dig, det är så bra att ni inte är tillsammans längre, så som han betedde sig, det finns inga ursäkter.
SvaraRaderaAtt släppa. Visst är det en skön känsla. Man kan gå ut på gatan med sträckt rygg och hålla huvudet högt. Man kan andas hela vägen ned i lungorna, känna lugnet, äntligen slappna av i kroppen.
Att släppa. Man växer, känner hur man växer så det knakar.
Den väg du nu har klivit in på är möjligheternas väg.Den där dina behov är centrala för dig, där du bit för bit lär dig vad du förväntar dig av dina närstående. Och det är okej att famla lite, pröva sig fram. Bara man tittar på situationerna ur helikoptern då och då, och särskilt om det finns någon slags känsla av ångest eller dålig magkänsla. Då behöver vi försöka se på det lite utifrån och se om det finns något man kan göra annorlunda.
Ojoj. Fan vilken jobbig separation, tog han rubbet alltså?
Jag är inte överraskad. Mitt ex skulle ha allt, men han köpte faktiskt loss mig utan att gnälla så mycket. Även om han blev arg över vissa saker som jag tog med mig som var mina egna. Som hemtelefonen och mitt täcke (!). Fick höra att jag borde spärras in på mentalsjukhus när jag packade med det.
Ja Jessie. Vi är lyckliga som har kommit loss. Du har rätt. Nu kan vi läka, stärka oss, ta kontrollen. Nu kan vi fylla vårt liv med kärleksfulla människor.
Kram!