Den finaste presenten

Hur länge hade vi varit tillsammans?
Jag minns inte längre.
Ibland krymper minnet av vår tid ihop.
Då är det omöjligt att föreställa sig att det var fråga om flera år.
Då känns det som att det bara var ett år.

Men vi hade varit tillsammans drygt två år skulle jag tro. Jag hade sparat våra finaste ord. De förälskade messen i början. Valt ut bilder från vårt hem, från våra resor, på våra närmaste, på oss. Gjort ett vackert album. Han skulle få det när han fyllde år. Jag var ivrig och nervös.

När han till sist öppnade det.
Han bara harklade sig.
Sa jaha. Fick ett spänt uttryck i kroppen.
”Det här kan vi ju inte ha framme, tänk om någon skulle se”.

Våra ord. De jag sparat. De jag läst när jag misströstat. Hans kärleksbetygelser som jag ofta gick tillbaka till, för att försäkra mig om att det var så, att han älskade mig. Jag tvivlade ju mycket. De hade gett mig en tröst. Jag hade hållt i dem.

Nu tog han dem ifrån mig.

Lite senare frågade jag honom varför han bara lät det ligga på bordet. Utan att läsa. Utan att se på lapparna, minnena som varvade bilderna.

Det var den största kärleksförklaring jag gett en människa.

Men han tittade inte i den. Inte så jag såg i alla fall.

Det enda han sa var att han tyckte det var jobbigt att titta i den ”Eftersom vi hade varit så pinsamma”.

Och jag sjönk ännu djupare in i skammen. Hur mycket skam kan en människa känna? Jag vet allt om att bära någon annans skam.
Det dränerar en på all energi, all känsla av värde.

I den stunden tog han död på mina finaste minnen. Jag fattade det inte då. Men nu, långt senare, när jag ibland bläddrar i mina anteckningar. Sparade mess om hur han ville leva sitt liv med mig. Nu inser jag att redan då dödade han orden. Och det var ett första smärtsamt steg mot att inse att han inte förtjänade min kärlek.

Men som det gjorde ont syster. Att blotta sig på det viset. Och få höra att man var pinsam. Att all den kärlek man öst in i gåvan, inte ens var värd att vidröras.