Så...
Hjälpbehovet. När vi känner sådär som jag just kände ska varningsklockorna ringa.
"Han har det svårt" tänker du. Följdfråga: "Jaha, men hur blir det för dig då?". "Allt blir bättre bara jag finns för honom" tänker du "Jaha, men vem ska finnas för dig då?". "Jag måste visa för honom att jag bryr mig så att han ska förstå att han är värdefull" tänker du "Jaha, men på vilket sätt visar han att han värdesätter dig då?".
Mörkermän alltså. Jag tror att en lockelse med dem är att man själv känner sig som den stabila, duktiga parten som vet på råd. MEN: I en relation ska det inte vara en sån obalans, i perioder kan det vara det, men då ska det vara ömsesidigt. Alltså: Att du får vila mot hans axel när du har det svårt om han nu fått vila på din.
Men med en människa som du inte känner är risken påtaglig att din goda vilja blir utnyttjad. Att han ser rent praktiskt att "Jaha här är en tjej som kan fortsätta tycka synd om mig när alla andra har tröttnat". På det sättet kan han undvika att ta ansvar för sitt mående ett tag till.
Så, vad blir slutsatsen? Ge dig inte in i något där du på något vis vips står med ansvaret för hur han mår och hela tiden funderar över hur du ska tillgodose de behoven. Är han otrygg och har tillitsproblem är det HANS ansvar att ta tag i det och jobba med det. Inte ditt ansvar att försöka överbevisa honom. Super han för mycket är det HAN som ska komma till insikt och visa i handling att han vill jobba med det. Det är inte du som gång på gång ska försöka täcka upp för honom eller rädda honom från situationen.
Så. Hjälpa andra kan man göra. Men man ska akta sig för att sätta deras behov framför sina egna. Man måste samtidigt markera sina behov och sin rätt.
Nä vi är bräckliga som vi är i början och kärlekstörstande.Då ska det ljuda ett klingklingkling (varningsklockeljud) så fort han börjar prata om att han mår så dåligt eller har det så jobbigt. Frågar han dig hur du har det, eller kretsar samtalet bara runt hans mående? Klingklingklingkling! Varning. ;-). Vi är inga samariter, vi är vackra viktiga kvinnor med egna behov som vi ska försvara och stå upp för i relation till andra.
Nyttiga saker att tänka på märker jag.
Och tål att tänkas vidare.
Kram!
Hej syster!
SvaraRaderaJag tror aldrig att jag ville ta hand om mitt ex, jag ville bara göra mitt bästa för att han skulle tycka om mig tror jag...tyvärr glömde jag nog bort mitt eget välmående i processen...
Jag minns i början när vi dejtade, jag har nog berättat om detta tidigare, så fick han spel och blev fly förbannad för att han hade bjudit in mig till sin mors födelsedagsfest och jag höll på att missa den eftersom han aldrig meddelade mig vilken tid det var, bara vilken dag det var.
Jag tänkte i mitt huvud att ett födelsedagskalas kanske sätter igång runt 18.00 eftersom det var en lördag.... Tjii fick jag!
Kl 14.45 ringer min mobil, jag är ute och går i skogen i, det är mitt ex som undrar var jag är..."var är du? Vi ska vara hos min mamma om 15 min!"
Men sa jag, du sa aldrig vilken tid det var...dessutom skulle ni ju repa inför spelningen imorgon och jag trodde att ni skulle öva i 3-4 h. (Han åkte iväg vid 13.00)
"Men för fan Jessie, hade du varit det minsta intresserad så hade du frågat vilken tid det var. Skit sak samma (hans favorituttryck för övrigt) jag åker själv! *Klick*
Där ute i skogen blev jag fly förbannad, jag var inte mesig så då…inte ännu, jag var fortfarande delvis starka Jessie, men jag kände ändå ett obehag som jag inte kunde sätta fingret på riktigt....säger man så som han sa?
Kanske är det jag som är känslig?
Jag tog mig hem iaf och tog sedaen taxi hem till hans mamma. När jag kommer in i köket sitter han på en stol med armarna och benen i kors och är sur som en citron.
Kanske borde jag redan där ha reagerat?
I dag vet jag att jag borde ha dragit öronen åt mig, men då hade jag ju aldrig träffat en man med hans beteende.
Man utgår ju dock från sig själv, man tror ju inte att andra är ute efter att medvetet skada eller styra över en eftersom man själv inte fungerar på det viset.
Ett annat exempel, också från dejtingtiden i början....vi var ute och gick en powerwalk i skogen och efter den så skjutsade han hem mig och åkte sedan hem till sig.
Efter ett tag så kom jag på tanken att det vore ju trevligt om vi kanske kunde äta lunch tillsammans, för han skulle hem och äta....jag ringer honom och presenterar mitt förslag.
"Va fan Jessie, kunde du inte ha kommit på det liiiite tidigare? Ja, jag tänker inte komma och hämta dig iaf, då får du ta bussen hit!"
Det kanske inte låter hårt när man läser det i text men sättet han sa det på fick det att isa i magen.....jag slätade över känslan och tog bussen dit!
Är det jag som är överkänslig? Jag vet att under vårat förhållande så kunde jag tillslut knappt diskutera något med honom utan att direkt börja gråta!
Kram
Usch, jag tycker att du gör helt sunda och korrekta bedömningar av de här situationerna. Han betedde sig verkligen jätteilla, försökte få dig att känna dig dum och spela på din osäkerhet och dina skuldkänslor. Jag har inte hört historierna förr, men det låter EXAKT som något mitt ex skulle ha kunna gjort. som den där lunchepisoden, han säger ju på ett sätt att han vill luncha, men att man kom med förslaget på fel sätt. Hur man än skulle ha gjort i det läget hade det känts fel, eller hur? Om man tar tillbaka det skulle det också varit fel... Men det som var fel var ju egentligen hans reaktion. Det normala om man gillar någon och vill ses är väl att bli glad att den förslår något. sen att ni just hade setts, ja, det kan man väl skoja om varmt i så fall. Det berättigar inte hårda ord.
SvaraRaderaOch det är fasiken inte konstigt att man blir ledsen när någon är elak, för det var han i de där situationerna du beskrev. Rätt och slätt elak.
Jag hamnade ofta i samma cirkel. Han sa att jag var överkänslig i ett läge, sen sa han så många sårande och förvirrande ord han kunde tills jag började gråta. Och voila! Då kunde han peka på mig och säga: Vad var det jag sa, du är överkänslig, HYSTERISK, borde söka hjälp, eller äta psykofarmaka.
Cirkeln är välbekant för dig också va? fan vad arg man blir på honom när man tänker på det. Så illvilligt.