Jag lever mer och mer efter mitt eget huvud.
Jag säger inte att jag alltid gör rätt eller vet bäst,
men jag lever mer och mer efter mitt eget huvud.
Nyligen gick jag till och med mot rådet från en av mina bästa vänner,
en tjej som jag har lyssnat på hela livet, eftersom hon är så schyst, ärlig och klok.
Men den här gången kände jag bara att jag inte ville agera utifrån andras regler.
Jag har mött en man som jag känner något för,
situationen är bara hemskt krånglig eftersom han ligger i en separationsprocess där han inte alls vet vad han vill. Mycket snårigt. Min vän sa nej, håll dig undan det där.
Det finns så många regler som går ut på att man ska spela sitt jäkla spel. Jag vill inte. Jag struntar i reglerna. Jag vill mötas i ärlighet och respekt. Jag vill få avgöra hur jag ska bete mig och inte styras av andras regler. För ärligt talat hur många människor har egentligen koll? Hur många lever som de vill? Som jag ser det är de flesta vilsna, osäkra på sina prioriteringar, lyssnar mest på andra. Så varför i all världen ska jag anpassa mig efter deras dumma regler?
Så i dag skickade jag ett meddelande till honom ur mitt hjärta som ändå beaktade mina behov. Jag vet inte hur det tas emot, men det spelar mindre roll. Det viktiga för mig var att jag var ärlig. Jag ville säga att jag inte ville engagera mig i en person som egentligen vill vara med någon annan, men att jag ändå bryr mig. Så för en gångs skull testade jag ärligheten, jag skrev precis det.
Jag känner honom inte så väl, jag vet inte vad han kommer att tycka om min rättframhet, men jag insåg att det inte spelar någon roll. Det kändes så skönt att vara ärlig, inte försöka säga jag finns här, fast jag antagligen inte orkar vara den som tröstar honom. Om jag ska ha en relation med honom vill jag ha det av rätt skäl, för jag förtjänar en man som ser mig, värdesätter mig och känner sig lycklig över att han har hittat just mig. Inget mindre.
Och jag vill hitta en man som jag kan vara ärlig med. Som jag inte böjer mig för, som jag får gilla utan att för dens skull behöva tänja mig i det oändliga. Så det är lika bra att börja öva.
Hej syster!
SvaraRaderaDet är ett tag sedan jag skrev något hos dig.
Jag har haft semester och har i min enfald trott att jag nu mår ok. Det gör jag inte!
Jag mår fortfarande inte bra, jag har fortfarande honom i mitt huvud. Jag blir så arg på mig själv för att jag sitter och tänker på och saknar en man som absolut inte förtjänar det. Dessutom gör jag det varje dag, flera gånger, för att inte säga hela dagarna. :(
Det glädjer mig dock att läsa om dina framsteg, bla i ditt möte med ditt ex ute på krogen. U go girl! :)
Jag kan fortfarande inte sluta prata om honom till vem som helst som just då har ork att lyssna. Jag ältar och ältar...varför? Det som jag fruktade mest av allt (att han skulle lämna mig) har ju redan hänt! Jag kan inte ändra något, ändå ältar jag och saknar!
Jag var ute och drack vin med en fd arbetskollega till mig och mitt ex igår, Micke.
Micke och mitt ex jobbar numera tillsammans på ett annat företag än mitt.
Micke talade om för mig att han absolut inte trodde att mitt ex och den kvinnliga kollegan har haft ihop det utan att han har kört ett race, utnyttjat henne för att såra mig.
Jag vet inte om det stämmer, men om det stämmer så är han så elak, inte bara mot mig utan även mot den kvinnliga kollegan som uppenbarligen har varit intresserad/kär i honom.
Vidare så gifte sig mitt ex:s lillebror igår och när han uppdaterade sin status på FB till Gift så kommenterade jag det med ett "Grattis :) ".
4 h senare var jag borttagen som vän av mitt ex:s lillebror.
Jag har haft en spärr på mitt ex på FB för att jag ska slippa se hans kommentarer till våra gemensamma vänner men den hävde jag för någon vecka sedan så idag såg mitt ex kommentaren jag gav till hans lillebror. Tror du att det är mitt ex som har sagt åt sin lillebror att ta bort mig som vän på FB? Jag kan ge mig den på att det är så!
Vidare har mitt ex istället spärrat mig på FB nu. Han hatar mig uppenbarligen fortfarande och det gör mig så ledsen. Jag borde vara glad över att vara fri men det är jag inte. Jag saknar honom!
Tillbaka på ruta 1...när ska det ta slut?
Kram
Åh Jessie!
SvaraRaderaDet låter jobbigt det där. Jag vet inte om det hjälper dig, men jag ska posta ett inlägg som handlar om offrets bindning till förövaren, helt enligt en serie tecknad av Liv Strömquist. Albumet Prins Charles känsla kan jag VERKLIGEN rekommendera. Det är min nya bibel.
Några saker som har hjälpt mig: Jag har själv tagit bort hans vänner och hans släkt från facebook, inte för att jag hade så mycket emot dem utan för att jag vet att de aldrig kommer att kunna förstå eller se min sida av saken. Jag behöver fokusera på människor omkring mig som förstår.
Varför tror du att du funderar så mycket på vad ditt ex tycker om dig och hur han förhåller sig? Jag tänker att den typen av diskussioner inte leder någon vart egentligen. Eftersom du inte kommer att få svar på det, tyvärr aldrig få svar på det.
Jag tänker att du behöver acceptera det, att du aldrig kommer att få ett svar tyvärr.
Jag tänker därför inte resonera om varför hans lillebror tog bort dig. Jag tror att du behöver klippa de banden om du ska kunna frigöra dig från honom.
Att diskutera honom med gemensamma vänner är också vanskligt. Jag har börjat säga till mina gemensamma vänner att jag inte vill höra eller veta vad han gör, jag tyckte alltid att det var jobbigt när jag fick en sån info.
Jessie. Han kommer att fortsätta att straffa dig för en massa saker. Ni kommer inte att kunna sluta fred. Och egentligen är det BRA. För om ni skulle göra det skulle det bara vara på hans villkor. Du behöver acceptera att ni inte kommer att vara vänner. Att ni inte kommer att umgås. Ni kommer inte.
Vackra vackra du.
Andas djupt, släpp taget om honom. Släpp, släpp, slappna av och se honom segla iväg.
Känslorna är kvar, de ska du låta finnas, agera ut. Bit för bit blir du starkare. Du blir det.
Kram!
Hej Syster!
SvaraRaderaTack för dina, som alltid, kloka råd och din stöttning.
Jag tror att jag bryr mig om vad han känner för mig för att jag inte kan släppa honom.
För att jag vill att han ska sakna mig så som jag saknar honom, att han ska komma till insikt om att han saknar mig och att han fortfarande tycker om mig och att han ångrar sig och vill ha mig tillbaka.
För att jag tror att jag aldrig kommer att finna någon som attraherar mig på det sättet som han gjorde, för att det fortfarande känns som om jag aldrig kommer att kunna älska en annan man.
Jag är än idag relativt ointresserad av män ur dating-perspektiv osv.
Kanske kan det vara för att jag inte längre har honom som jag vill han honom tillbaka… Typ, "det som man inte kan få det vill man ha".
Jag vet ju att vi inte hade det bra tillsammans någonsin…eller jo, de första 5 månaderna var bra, efter det så satte min svartsjuka igång och han började göra slut titt som tätt.
Jag tror att jag anklagar mig själv för allt som har hänt pga att jag under mitt förhållande innan mitt ex kände av svartsjukan flera gånger. När saker förändrades i mitt dåvarande förhållande, som jag hade innan mitt ex, så kom svartsjukan fram. Mitt exex skulle börja högskolan och det var tex ett tillfälle när min svartsjuka slog klorna i mig. Jag var så rädd för att han då skulle hitta någon ny tjej i sin klass på högskolan. Vi hade några diskussioner/bråk ang detta men efter det så var det bra och jag släppte det.
Under mina 8 år tillsammans med honom så var jag svartsjuk kanske 5 ggr vad jag kan minnas.
Som sagt, ju längre tiden har gått nu så undrar jag om jag inte förstorat upp allt det som hände mellan oss. Det kanske inte var så som jag uppfattade det, kanske gick jag runt och mådde dåligt för att jag inbillade mig saker?
Håller jag på att intala mig själv att jag blev utsatt för psykisk misshandel för att jag själv ska må bättre, för att det inte bara ska vara mitt fel att det tog slut. Jag vet inte!
Jag vet däremot att händelser som jag har berättat om faktiskt har hänt och de är inte överdrivna….ändå så finns tvivlet där.
Är det jag själv som skapar min olycka? Kunde vi ha varit lyckliga, haft barn och hus nu om jag inte hade varit en galenpanna som blev svartsjuk för minsta lilla sak?
Den här gemensamma vännen Micke jag berättade om igår sa att mitt ex antagligen är eller iaf var väldigt sårad för att jag fortsatte att umgås med en annan av mitt ex manliga vänner, ”Anders”, att ”Anders” och jag fortsatte att ha en sådan nära kontakt efter att jag och mitt ex gjort slut. (Han var en av de som jag åkte till NY med)…och då tänkte jag i mitt stilla sinne att mitt ex blev sårad för att jag, efter att vi gjort slut började umgås med ”Anders” mer än vad jag tidigare gjort. Han själv såg inte att han hade umgåtts på exakt samma sätt med våran kvinnliga kollega under 3 års tid….men jag hade ingen rätt att vara sårad för det, för jag hade ingen rätt att tala om för honom hur han skulle leva sitt liv.
Mitt ex stämmer väldigt bra in på en replik från en film, Yrrol tror jag att det är….”Blanda inte in mig i vårat förhållande”
Kram
Nej Jessie, nu måste jag säga ifrån bestämt. Du har inte uppförstorat det, du har inte överdrivit. Du har haft rätt hela tiden. Han har behandlat dig respektlöst, han har fått dig att känna dig otrygg och skyllt allt på dig när grundproblemet är detta: Han är en självupptagen känslokall idiot utan självinsikt utan empati och som dessutom tycker sig ha rätt att bestraffa dig psykiskt och socialt för fel som han hävdar att du har gjort.
SvaraRaderaDet du har berättat om det han faktiskt har gjort, det är vad jag grundar det på.
Om du umgås med folk som försöker förstå och bortförklara, förminska hans svek, hans hänsynslöshet BRYT med dem. Du ska inte behöva hamna i några bortförklaringar, det är inte bra för dig och det är tyvärr så att de som försvarar honom också är manipulerade.
Så här är det. Så mycket vet jag.
Och jag vet att han är en liten klen man. Som inte förtjänar dig. Och jag vet att du kommer att älska och bli älskad men först måste du hitta kärlek och tillit nog till dig själv för att se detta.
En famn är ingenting att ha om man aldrig kan veta när den är öppen eller stängd. Tänk på det när du tvivlar.
Och snälla söta rara släng inte allt det vackra, allt det fina du har att ge efter en idiot som inte förstår att uppskatta det som inte förmår att få dig att känna dig trygg och älskad för vad du är.
Fin.
Det är vad du är.
Och du har rätt att kräva att du ska bli bra behandlad utan att mötas av bortförklaringar. VÄLJ BORT BORTFÖRKLARINGARNA i din omgivning och umgås uteslutande med personer som ser detta för vad det är. Som uppskattar dig. Som det aldrig isar sig i magen med. Som det istället är värme med.
Och herregud vem har inte känt sig svartsjuk ibland? Det har varje människa. Det är mänskligt och inget annat.
Kram!
Hej syster!
SvaraRaderaJag hoppas att du har rätt.
Jag vet nog innerst inne att du har rätt, men ibland tvivlar jag...som du märker :)
Jag reagerade på det du skrev om "isar i magen"...det gjorde det väldigt ofta hos mig när jag umgicks med mitt ex och på jobbet när han umgicks med den kvinnliga kollegan.
Det är en av de vidrigaste känslorna jag vet, den är fruktansvärd, gör tom fysiskt ont och jag är glad att jag slipper den känslan idag.
Ville också tala om att jag nu söker nytt jobb för fulla muggar och att jag har anlitat en personlig tränare för att jag en gång för alla ska komma i mitt livs form.
Jag ska träna, äta bra och försöka lägga all fokus på mig själv.
Jag tror att bra kost och träning kan få mig att må bättre inte bara fysiskt utan även psykiskt.
Jag äter fortfarande dåligt...eller som min PT sa vid vårt första möte häromdagen..."Det var den värsta och sämsta kosthållningen jag någonsin har hört talas om"
Kanske kan rätt näring få hormoner och processer etc i kroppen att komma till rätta så att säga, så att jag som en konsekvens av det även kan bli "frisk" i huvudet och släppa mitt ex?
Jag håller tummarna för det! :)
Du är så klok och jag uppskattar dig väldigt mycket!
Stora kramar!
Jag vet att du innerst inne vet. Men att känna tvivel är ändå en naturlig del i processen. Det vi behöver inse är att det är en destruktiv del av processen, jag dömer dig inte, men jag vill bestämt säga ifrån, för jag vet att du har rätt och att tvivlet i dig leder dig fel. Förstår du?
SvaraRaderaMagkänslan ÄR jätteviktig. Försök att observera i olika situationer med olika personer när det känns bra och dåligt just i magen. Det är en jättebra vägledniing för att inse när något är fel. Fundera över hur din kropp gör under ennjobbig situation, när det känns fel. Blir du kanske spänd, får värk, känner ångest, andra saker vid sidan av det där isande? Det är bra att göra sig observant på det för då kan vi lära oss att förstå kroppens varningssignaler igen. Kroppen VET vad som är rätt för dig.
Fundera också på hur det känns när det är rätt, r du dig kanske lugn, avslappnad och trygg? Observera med vilka människor det känns så, försök att prioritera dem i ditt liv.
När du vill scanna av om du gör rätt, försök se till dinnkropp, känner du dig då spänd eller något av det andra negativa, fundera på om du kan göra något annorlunda.
Det är fint att du tar hand om men gör det i en hållbar takt och låt inte andra döma dig, lite taktlös kommentar om din mat tycker jag. Men du har rätt, bra mat och träning mår man bättre av och hjälper en att flytta fokus till sig själv. Det vill jag också göra mer!
Kram