En ny dimension av svek

Jag vet att jag har kommit till många insikter.
Att han inte tillät mig att känna det jag kände i olika situationer, att han inte tillät mig att vara den jag var, att han inte gav mig en känsla av att vara älskad, att han fick mig att känna mig otrygg, värdelös.

Allt det har jag skrivit om. Men mitt inlägg igår kväll var ännu en ny insikt, hur många kan man få? Och jag undrar om inte det här både är sorgligast och det som fungerade som mest kvarhållande på samma gång: HAN TILLÄT MIG INTE ATT ÄLSKA HONOM.

Det dyker upp

Jag läser gamla dagböcker. Ska egentligen packa inför flytten men fastnar. Det har väl sin poäng att fastna.

Stackars söta hjälp vad han hade mig fångad. Jag inser att det där första året som jag minns som bra inte alls var det. Jag har skrivit hur mycket som helst om hur jobbigt det kändes.

Den här texten skrev jag när vi bara hade varit tillsammans i fyra månader. Klarsynt ögonblick. Det fanns många sådana, men eftersom jag inte vågade lita på mitt eget omdöme så föll allt. Så söta rara söta. Lita på era egna omdömen. NI VET BÄST VAD NI MÅR BRA AV OCH BEHÖVER.

"1/9- 2007.
Lördag natt, (tankar jag skäms över)

Ibland tänker jag att det bara var ödets felnyck, att jag rubbade balansen, att det inte var tänkt att jag skulle hamna här. Landa med dig. Jag ser att du och hon har så mycket gemensamt och ibland är jag orolig att jag ska förlora dig bara du upptäcker det. Som att du och jag byggt på ett stort missförstånd och att du snart ska syna mig. Trots att du visat på så många sätt att du älskar mig.

Jag vet helt enkelt inte om du skulle älska mig om jag kroknade, blev svag. Gav efter för tröttheten. Jag kan inte riktigt lita på dig sen den där dagen du talade allvar. När som helst väntar jag mig det oresonliga draget. Allt det skrämmer mig. Genom mina starka känslor så har du en sån oerhörd makt över mig. Samtidigt blir jag så förbannad. För vem är det inte som har den där översittarattityden om inte du?

/.../ Inte hade jag fattat att älska skulle medföra en rädsla inför att inte duga. Men ibland känner jag mig så liten. Ibland känner jag att kostymen du gett mig har allt för stora tomrum. Att jag är ynklig. Att den står som ett skal omkring mig och att jag bara fyller den när jag står i givakt."

Fyyyyyy. Så tidigt var det jag resonerade så. Ändå skulle det dröja TRE år innan jag gick, drygt, från den stunden. Men bara några veckor före hade jag skrivit lyriskt om att hitta min livskamrat. Ni förstår. Ni vet. Hur man ville ville tro på det han sa.

Jag kan knappt förstå att hon är jag.
Vad jag har blivit stark sedan dess.
Och ändå inte.
Kärleken blottar oss, gör oss sårbara.
Men den ger oss också möjligheter att växa så det knakar.

Ur mitt brev 1

"Det jag längtade efter. Det jag alltid har sökt är ett möte mellan två själar. Två själar som kan lyfta varandra. Men du tog. Du tog och tog och TOG. Drog ur mig allt jag orkade och det var närmast outsinligt eftersom det var min goda, ljusa kärlek och den är stor. Men du gjorde det inte på ett ärligt sätt. Du gav inte förbehållslöst tillbaka. Du gav bara när det passade dig och brydde dig inte om vad jag behövde. Du förlöjligade och förminskade och ignorerade mina behov och jag lät det ske. För att JAG VILLE TRO.

Men genom att jag lät det ske sa jag sakta men säkert hejdå till allt som var viktigt för mig i en relation. I min relation till dig.

Jag sa hej då till sexuell njutning.
Jag sa hej då till min självkänsla.
Jag sa hej då till att ha nära relationer till andra viktiga människor.
Jag sa hej då till min egna stil och mitt egna sätt.
Jag sa hej då till att känna mig trygg och älskad.

Och jag trodde för fan att du ville mig väl. Men allt du brydde dig om var dig själv!
Du påstod att du visste vad som var bäst för mig. Men sanningen är att du sket i vad som var bäst för mig.
Du tänkte bara på vad som var bäst för dig.

Du fick mig aldrig att känna mig
VACKER
Du fick mig aldrig att känna mig
TILLRÄCKLIG
Du fick mig aldrig att känna mig
VÄLKOMMEN
Du fick mig aldrig att känna mig
ÖNSKAD
Du fick mig aldrig att känna mig
UPPSKATTAD
för den jag är.

Och jag har gråtit så mycket varit så arg, bearbetat det på tusen sätt. Trillat tillbaka till det tvivel du satte i mig.
Du NJÖT av att få mig att vackla. Det fick dig att känna dig stark."

Våra stela kroppar

Jag dansade hemma igår kväll. Är mer och mer bekväm i min ensamhet och då har man kommit långt.
Fortfarande rastlöst drömmande vissa stunder. Men dansade i en hel timme hemma och sjöng.
Mitt i gunget började tårarna rinna. Jag kände att det var både glada och sorgsna tårar och jag lät dem trilla samtidigt som jag dansade vidare.

Jag dansar som jag inte kan minnas att jag har dansat. Svänger och gungar, kränger, njuter med hela kroppen.
Och mitt i allt fattade jag vad jag grät över.
Stelheten. Minns ni den? Har ni upplevt den?
Först den i den egna kroppen med honom. Spända knutar i axlarna, spända käkar, korta andetag, hastiga rörelser, koncentrationen på att gå rak i ryggen, målmedveten, se okej ut bara! Vara rädd för mötandes blickar på stan. Eller inte orka med dem eftersom jag inte riktigt kunde stå för mig, jag ville mest bevisa mig.

Sen den andra stelheten, i hans kropp. Hur han stelnade när han var arg, när han var stressad, irriterad. Hur han stelnade ibland mitt i omfamningen och knuffade undan mig. Hur han stelnade och viftade bort min arm ibland när jag skulle stryka honom över kinden. Hur han alltid stelnade om jag skrattade lite för högt, pratade lite för mycket, tog mycket plats när andra var med. Hur han stelnade för att markera ogillande mot vissa av mina vänner. Hur stelheten steg upp i rösten så att allt han sa var med en kort ton. Hur han låtsades som ingenting, som att jag var dum i huvudet eller överkänslig när jag frågade vad det var. Det var ingenting. Det var allting. Det var ohyggligt att uppleva stelheten.

Det berättar min kropp för mig när jag svänger runt i min fria dans. Tar ut rörelserna. Tar för mig där och då. Kroppen berättar att den hatade stelheten. Att den ville ha mjukhet och rörlighet. Att den ville få sjunga och studsa. Den berättar för mig att den är så glad att den slipper det nu. Hans stelhet och den känsla den försatte mig i. Den är glad att få andas djupt, sjunga för full hals. Testa nya steg. Känna mjukheten. Och hur många nya möjligheter och upptäckter som finns i den.

Sjukt talande!

Hahaha syster. Förlåt.
jag går igenom gamla texter på datorn, mycket från tiden med honom är väl i alla fall halv-vettigt. Men så dök en text upp som berättar om hur förvriden min världsbild var. Jag blev helt paff när jag läste den. Ni kommer att se hur tydligt den visar att jag tillät honom att tvivla på mina grundläggande behov i relation till honom. Ojoj.

"För jag är den som sätter ord.

Du är inte den som slösar med ömhet.

Jag är den som springer i ett jag älskar dig.

Du är den som lagar sillåda istället för att kyssa mig.

Och är jag för uppe i det blå för det?

Viftar jag bort oss inför mig själv med mina stora gester?

Kan jag inte se att det kan vara lika fint att säga: ät ordentligt

Som att säga: du är det bästa jag vet?"

Hahaha! Ska jag skratta eller gråta? Hur sjutton fick jag hans order om hur mycket jag skulle äta till att bli en kärleksförklaring? Jag vet ju hur och varför. Jag vet ju, att jag försökte se hans beteende som omtanke. Att jag ville så mycket att det skulle vara det. Men oj. Det känns väldigt konstigt att se efteråt hur jag förringade mina behov, min längtan efter kärlek på det sättet.

Ibland måste man få skratta åt eländet också.

Sköljmedlet

Vi hade diskmaskin. Tack och lov, annars skulle han väl aldrig diska och alltid klaga på att jag inte gjorde det.
Det var mest jag som satte igång den och plockade ur den. Inget fel med det, han lagade oftare mat. Men trots att han sällan skötte disken var han väldigt bestämd med hur det skulle gå till. Särskilt en detalj minns jag. Jag måste alltid se till att pipen på flaskan med sköljmedel var öppen, annars blev han arg eller stönade och himlade med ögonen att jag var dum i huvudet.

Jag hade egentligen inget emot att lämna saker öppet, jag tycker att lock och skåpdörrar får vara öppna när man är igång och grejar, det gör processen smidigare att slippa öppna och stänga hela tiden. Men med hans inställning till sköljmedlet fanns ingen logik i det. Han blev fly förbannad på allt annat jag lämnade öppet. Tyckte jag var slarvig och hopplös. Det bara SKULLE vara stängt. Utom skölj- och diskmedlet förstås. Det skulle ju vara öppet. Solklart eller hur?


Nej just det. Ändå gjorde jag som han sa.
Kom att tänka på det när jag diskade nyss.
Hur störd hans ordning var.
Ändå följde jag den.
För det fanns betydligt jobbigare anpassningar att göra med honom
så till sist reagerade jag inte på de små.

Den finaste presenten

Hur länge hade vi varit tillsammans?
Jag minns inte längre.
Ibland krymper minnet av vår tid ihop.
Då är det omöjligt att föreställa sig att det var fråga om flera år.
Då känns det som att det bara var ett år.

Men vi hade varit tillsammans drygt två år skulle jag tro. Jag hade sparat våra finaste ord. De förälskade messen i början. Valt ut bilder från vårt hem, från våra resor, på våra närmaste, på oss. Gjort ett vackert album. Han skulle få det när han fyllde år. Jag var ivrig och nervös.

När han till sist öppnade det.
Han bara harklade sig.
Sa jaha. Fick ett spänt uttryck i kroppen.
”Det här kan vi ju inte ha framme, tänk om någon skulle se”.

Våra ord. De jag sparat. De jag läst när jag misströstat. Hans kärleksbetygelser som jag ofta gick tillbaka till, för att försäkra mig om att det var så, att han älskade mig. Jag tvivlade ju mycket. De hade gett mig en tröst. Jag hade hållt i dem.

Nu tog han dem ifrån mig.

Lite senare frågade jag honom varför han bara lät det ligga på bordet. Utan att läsa. Utan att se på lapparna, minnena som varvade bilderna.

Det var den största kärleksförklaring jag gett en människa.

Men han tittade inte i den. Inte så jag såg i alla fall.

Det enda han sa var att han tyckte det var jobbigt att titta i den ”Eftersom vi hade varit så pinsamma”.

Och jag sjönk ännu djupare in i skammen. Hur mycket skam kan en människa känna? Jag vet allt om att bära någon annans skam.
Det dränerar en på all energi, all känsla av värde.

I den stunden tog han död på mina finaste minnen. Jag fattade det inte då. Men nu, långt senare, när jag ibland bläddrar i mina anteckningar. Sparade mess om hur han ville leva sitt liv med mig. Nu inser jag att redan då dödade han orden. Och det var ett första smärtsamt steg mot att inse att han inte förtjänade min kärlek.

Men som det gjorde ont syster. Att blotta sig på det viset. Och få höra att man var pinsam. Att all den kärlek man öst in i gåvan, inte ens var värd att vidröras.

Klarsynt

Ju mer jag ser dig som du var
ju mer jag tänker på vad du faktiskt gjorde
inser att det hände mig
desto äckligare är du.
Desto kallare blir din blick i mitt minne.
Desto ohyggligare bilder letar sig fram.
En natt på stugan när jag skulle somna efter en trevlig kväll mindes jag plötsligt hur du ville att jag skulle suga din kuk men att den var alldeles otvättad. Smutsig. Och när jag försiktigt sa att du borde tvätta den först, då blev du arg och insisterade.
Och jag ville göra dig glad, men jag kunde inte, så kväljande var tanken.

Jag hatar dig inte bara för det du fick mig till att göra. Jag hatar dig för allt du försökte få mig att göra. Jag hatar dig för att du fick mig att känna mig otillräcklig inför krav som var orimliga.

Och i takt med att tiden går är det din ohygglighet jag minns.
Och mitt lidande då blir extra tydligt.

I den stora lättnaden uppstår en sorg över att det känns så oerhört bra att vara fri. Att det känns så skönt att det är över. Det blir tydligt då, allt det där jag inte hade med dig.

Ibland när jag tror att lugnet har tagit över, när jag vilar i min tryggaste hamn skriker kroppen ut sin sorg.

Jag känner hur du pressade mitt huvud dit där jag inte ville. Hur jag till sist lät det ske. Hur jag domnade bort. Hur min vilja bara slappnade. Slaknade. Föll till marken. Gång på gång tills den inte var värd någonting ens i mina ögon.

En kväll tänkte jag att jag var nära förståelse, en annan att jag var nära förlåtelse. Men egentligen, ärligt talat kan jag inte begripa hur jag någonsin ska kunna förlåta eller förstå.

Ett litet minne svepte förbi

Vi hade handlat. Vi packade upp.

Varje gång samma procedur.

Han plockade upp paketet med trosskydd.

Plockade fram sin skojfriska röst, men ögonen visade ingen glädje bara elakhet.

"Jaha, var ska du ha dina Tena VUXENBLÖJOR då?"

Eller.

"Jaha, var ska jag lägga dina kiss-skydd?"

Jag hade förklarat vad det var för produkt.

Att det inte hade något med urinläckage att göra.

(Som om det hade varit något att vara elak över om det VAR det)

Men han kunde ändå sucka och rynka på näsan.

Markera hur äckligt det var.

Såna minnen som kommer tillbaka då och då.

En gång gömda under en skam och en sorg som jag inte känner längre.

När de kommer tillbaka numera konstaterar jag hur märkligt det var att han gjorde så.

Hemskt märkligt.

Och vad han än skulle säga idag om att "tål du inte ett skämt?"

Så var det inte ett skämt, det var ett sätt att förlöjliga, få mig att skämmas för något jag inte skulle ha behövt skämmas för.

För det mesta blir jag inte ens ledsen eller arg längre när sådana minnen återvänder.

De hjälper mig att bekräfta det jag redan vet:

Att min största lycka i livet just nu är att vara utan honom.

Syster, får du också flashbacks? Hur känner du när det händer?

Men sug då!

Igår kväll, på bussen på väg hem plågades jag av ett av mina mer smärtande minnen. Jag tänkte på sommaren, mindes senaste sommarsemestern.

Vi åkte till Österlen. Som han hade pratat om att han ville dit, alla år vi var tillsammans. Jag ville också och när vi bestämde att vi skulle planera halva semestern var tänkte jag att han i alla fall skulle kunna gå med på det förslaget. Det gjorde han, men mycket motvilligt. Klagade och ojade sig under de två månader jag försökte planera. Var skeptisk till alla mina förslag, fördömde min tidsplan. Fast vi skulle få planera två veckor var ville han inte ens åka dit en. Till sist var jag så slut och nervös och orolig att allt skulle bli ett fiasko.

Jag hade tänkt att vi skulle hinna träffa mina systrar tre dagar och resa runt fem till sju dagar. "Fan, tror du jag vill vara med dina systrar i Tre dagar?" (då var tanken att jag skulle vara med hans familj och vänner under två veckor innan). Det slutade med att under systerdagarna tog jag honom själv till Köpenhamn en dag, gick vi och åt själva eftersom han ville äta på restaurang under semestern. Han skällde på mig när jag körde bil och de satt med. Det var så förnedrande.

Åh, jag mådde så dåligt av att se att systrarna tassade runt honom, inte bara jag själv. Ändå var jag lättad. Han gjorde inte något uppenbart dumt mot dem. Om man inte räknar med att han gick och la sig en kväll när vi satt och umgicks med min lillasysters vänner (jag visste att det var märkligt, så gjorde han inte annars och så hade jag absolut inte fått göra med hans vänner, men de visste ju inte) och att inte vilja följa med på besök till den andra systern en kväll. I stället fick jag sura mess om att jag skulle komma hem.

Sen skulle vi vidare till Österlen. Några vackra lite lugnare dagar följde... Så lustigt i efterhand vad jag betecknade som lugnt. Det var lite lugnare i jämförelse med det andra, även om han var jättesur att jag hade bokat in visserligen mysigt boende på fina platser till bra priser, men att vi måste köra till restaurangerna så att han inte kunde dricka så mycket. Lösningen blev att han drack och jag körde. Ändå klagade han på min planering.

Vi hade haft det hyfsat fint. Det innebar att alla utflyktsmål som jag hade planerat dissades totalt på förhand. Jag fick bränna massa energi på att övertala och var så nervös varje gång vi kom fram att han inte skulle tycka att det var värt det. Det var värt det tyckte han sen. Han gillade allt och mitt skeva jag tänkte vad bra, utan att se all smärta i mig som hans kritiska blick skapade varje dag. Vilken oro och trötthet.

Sista natten på Österlen, vi bodde på ett underbart fint ställe med en fantastisk trädgård. Vi hade ätit gott på en gästgivargård och han hade druckit gott.

Jag var äntligen lättad, allt hade gått bra, han var nöjd. På rummet ville han ha sex och jag såg det som ett bra betyg, att jag dög.

Jag var glad, bestämde mig för att ta mer initiativ än jag brukade, hängav mig. Han ville alltid att jag skulle ge honom oralsex (han vägrade att göra detsamma för mig). Jag hade inget emot det om jag fick göra det på eget initiativ. Men han brukade trycka mitt huvud neråt och hålla fast det så jag fick säga till att stopp jag vill inte. Då slutade han, men gjorde om det senare. Jag hade förklarat att jag fick starka obehagskänslor när han höll fast mitt huvud.

Den här gången ville jag egga honom, jag nafsade runtomkring, närmade mig försiktigt, på mitt sätt, hade det fint, njöt för första gången på länge jag kände mig lycklig, så här ska det ju kännas! Så plötsligt spänner han sin kropp, blir stel, spänner kalla blicken i mig, håller fast mitt huvud ryter "Men sug då!" och trycker mitt huvud mot sig.

Jag blir helt ställd. Tappar all lust. Här försöker jag göra något för honom och han förnedrar mig på det sättet. Syster i denna stund inser jag. Jag har gått med på mycket förnedring. Kompromissat bort mig själv. Men jag kan inte. Det här kan jag inte. Jag tar mig loss, klär mig och går ut. Sitter i den vackra trädgården i den vackra julinatten och hjärtat slår upp i öronen. Jag är arg, jag gråter, jag känner att vad jag än gör blir det fel. Men jag inser också att han har gjort fel.

Han kommer inte efter. Jag sitter där en timme.

När jag till sist går in ligger han och läser och blir irriterad över att bli störd. Jag frågar hur han skulle känna om jag gjorde likadant och sen ber han motvilligt om ursäkt med tillägget att "han tappar lusten när jag ska retas så där" säger han. Jag tänker att jag kanske inte vill ha sex med honom om det ska vara så. För första gången tänker jag det.

Tror ni inte att vi ändå kramas senare? Att jag ändå säger att jag älskar honom? Det är ju sista kvällen på den semester som jag kämpat så för.

Jag gråter för jag ser hur illa det var att jag måste kämpa så.

Den djävla sjuka djäveln.

Så klart är det inte kramen eller de ljusa sidorna jag minns mest av den semestern. Jag har många vackra fotografier från de dagarna. Men när jag tänker på den tiden minns jag osäkerheten och frågorna i mina systrars ögon. Jag minns hur de vackra vyerna väckte en längtan i mig som fick ögonen att tåras. Men mest av allt minns jag "Men sug då!".

Egna prioriteringar

En av alla de saker som jag tycker är så underbara med min nya frihet är att jag får göra mina egna prioriteringar. Förut när jag kom hem sprang jag alltid runt som en galning för att städa och hinna börja med maten innan han kom hem. Om jag inte hade städat utan börjat med maten fick jag gliringar för att det var så stökigt. Om jag började städa och inte hunnit börja med maten fnös han över att Gud hade jag inte satt igång än.

Eftersom båda hade krävande jobb med mycket övertid var det ingen självklarhet egentligen att jag skulle göra det där. Många gånger när jag kom hem hade han satt igång med maten, det var oftast han som lagade mat stereon jag inte riktigt dög i hans ögon. Men när han valde att laga mat först behövde han inte städa undan också. Det var som att allt städande och plockande skulle skötas av mig, visst dammsög han och dammtorkade ibland men det var allt. Allt det där andra som tillhör ett hem, som jag gjorde, det erkände han aldrig som insatser. Jag snodde på hela kvällarna och plockade och fixade. Ändå sa han till våra vänner att jag nog hade tur som hade honom, alldeles För bra eftersom han gjorde Allt.

I min värld gjorde han lika mycket. Men i hans värld betydde bara hans insatser något. Och allt skulle göras, inte bara exakt på hans sätt utan också efter hans prioriteringsordning, annars var de ett slöseri med tid, meningslösa enligt honom.

Varje kväll jag kommer hem syster. Jag njuter av min rätt att prioritera. Städa när jag tycker att det behövs, diska när jag tycker att det behövs, blogga när jag vill, slappa när jag vill, laga trasiga kläder när jag vill, äta när jag vill, hänga disktrasan som jag vill. Och fortfarande är det som att jag är glatt häpen över att ingen klagar på mig. Allt jag gör gör jag rätt, därför att det är på mitt sätt, ett sätt jag inte tänker tvinga på någon annan. För alla måste vi få vara som vi är, bara vi inte skadar varandra.

Känner du igen dig?

Hur kroppen reagerade

 Ögat är själens spegel. Bild: Fotoakuten

Jag tänker ofta på hur mycket bättre jag har börjat må fysiskt sedan jag lämnade honom.

Kroppen signalerade på så många sätt att det var fel.

- Jag hade sömnproblem och sov oftast för lite.
- Jag kände olust och obehag en stor det av min vakna tid.
- Jag kände hopplöshet när jag tänkte på framtiden så jag undvek attt tänka på den.
- Jag hade magknip.
- Mina ögonvitor var röda.
- Jag hade problem med spänningar i axlar och nacke.
- Jag spände käkarna.
- Jag var hemskt stressad.
- Jag kände ofta en ångest som jag inte kunde begripa.
- Jag fick hudproblem.

Sedan jag gick har:
- Jag börjat sova bra, faktiskt från första dagen.
- Börjat känna att det finns så mycket roligt.
- Börjat se att möjligheterna livet ger är så många och att det är så spännande! Även om jag ännu inte vet vad jag vill, så finns det mycket som kan bli bra.
- Magknipet kommit mycket mer sällan.
- Mina ögonvitor klarnat. Vilket är fantastiskt. Flera av mina vänner har sett det hända. Ögonen är verkligen själens spegel.
- De flesta av spänningarna släppt och orken har återvänt.
- Ångesten har upphört.
- Hudproblemen sakta blivit bättre och bättre.


Vad har du upptäckt för kroppsliga signaler? Jag har hört om allt från depressioner till viktnedgång och håravfall.

Stor stor kram!

Plocka blommor

Jag ser vårblommorna. Överallt.
Det jublar i mig.
Vitsippor och blåsippor runt husknuten.
Igår hade tusenskönan slagit ut på gräsmattan, med vintergäcken.

Jag plockar blommor.
Ser mot himlen.
Ett sätt att delta.

Jag tar dem med mig och sätter dem i vas.
Ett kort minne. Hur du fnös åt min glädje.
Hur du kallade blommorna för skräpiga
att jag bara drog in insekter.

Första gången jag gav dig en ros på promenaden.
Och du rynkade på näsan och slängde den.

Och jag plockade ändå, visst plockade jag ändå.
För att det inte skulle bli så tydligt att du tagit lusten ifrån mig.
För att jag visste att jag alltid gillat att plocka blommor.
Gömde djupt inne i mig vetskapen om att du hade förstört det jag älskade.

Sätter blommor i vas. Minns.
Nästa dag plockar jag fler.
Jag ska plocka så många buketter i år
och le mot spindlarna som kryper ur vasen.
Släppa ut dem igen.
Svårare än så är det inte.

Du skulle alltid göra allting så svårt.
Men utan dig är allting lättare.

Säkerhetsåtgärd

För säkerhets skull systrar, när jag nu känner mig så positiv till allt, till och med nästan till honom så tar jag fram min lista. Jag läste den varje dag under separationen, jag har redan skrivit om det under etiketten hemläxa, kolla där om ni vill göra en likadan. Denna lista har jag aldrig visat för någon. Nu får ni titta på den!

Kom ihåg:
- Han ser sig själv som felfri och är inte beredd att ändra sig ens när hans beteende förstör grundtilliten i hela relationen.

- Han har hotat dig och skrämt dig och sagt att han tycker att du förtjänar det.

- Han har pratat illa om mamma, dina systrar och de flesta av dina närmaste vänner. Människor du håller högt.

- Han har klankat ner på, raljerat kring och ringaktat dina politiska åsikter och grundläggande värderingar.

- Han har en usel människosyn och kvinnosyn.

- Han säger vad som helst för att få dig att känna att problemet är hos dig och kommer att få omgivningen med sig om du inte är försiktig.

- Han har agerat respektlöst och sårande när han har följt med dig och träffat dina vänner och din familj.

- Han har alkoholproblem, du vet det.

- Du har haft att känna dig älskad och trygg på din lista med drömmar i två år utan att ens överväga att bocka av det.

- Han har bestraffat dig med tystnad och irritation.

- Han har styrt dig med små och stora medel på ett finlirigt sätt så att du har anpassat dig sjukt mycket. Ändå är han aldrig nöjd.

- Du har inte vetat om han ska finnas där när du är ledsen.

Han har inte lyssnat när du har försökt förklara vad du behöver.

- Sex har varit helt på hans villkor och han kysste dig inte trots att han visste att du älskade att bli kysst. Han har hållt fast ditt huvud, tagit stryptag, nypt i dina bröstvårtor så att det gör ont trots att du har sagt att du inte vill det. Du har sagt det flera gånger, han vet. Han har verkat uttråkad och stel när han ska tillfredsställa dig och hårdhänt. Aldrig velat ge oralsex trots att han hela tiden krävde det av dig. Han kunde tvinga ner ditt huvud mot hans kön, du sa nej, han gjorde det igen.Som om han hade glömt. Han hade inte glömt.

- Han har fått dig dit han ville genom att sexvägra när du har försökt hävda dina behov och säga att han inte är attraherad av dig.

- Han har klankat ner på din kropp, din klädstil, ditt utseende.

- Han har kommenderat dig trots att du har sagt att du inte vill att han ska kommendera dig.

- Han har strandat dig på alla fester och på krogen trots att du har bett honom att inte göra det.

- Till och med hans EGEN vän är arg för att han har behandlat dig så illa.


Så ser min lista ut. Med enda skillnaden att idag byter jag ut alla trots till för. Hur ser din lista ut?

Från hjärtat

"Whatever you do from your heart is 100 percent effective".

Så stod det på min yogi-tepåse för några dagar sedan. Orden har verkligen sjunkit in i mig. I dag ännu på en nivå. För vad var det han attackerade? Allt det där som vi gjorde av hjärtats lust. Alla små och stora intressen som fick oss att bli uppslukade, leva upp, som han tyckte var löjliga eller ett slöseri med tid.

Men allt det du gör från hjärtat syster är hundra procent effektivt.

Revansch!

Hej systrar!

Jag hoppas att ni inte tycker att jag avslöjar för mycket nu, men jag känner att jag har tagit ett steg vidare i min process nu. Jag har träffat killen jag skrev om i förra inlägget igen, och den här gången började alla mina hämningar släppa. Jag tänkte mycket mindre på mitt exs ignorans och kunde njuta av att vara med en kille som verkligen kände in mig på många sätt. Åh, jag vet inte om ni förstår lyckan, men jag vill försöka förklara.

Jag trodde att mitt ex hade dödat min sexualitet genom alla anpassningar han pressade till, eller kanske allra mest hans ovilja att ge mig det jag njöt av. Nu var jag med en man som verkligen njöt av att få mig att njuta, vilken skillnad. Han fick mig att känna att jag kan hitta tillbaka, att sex är något lustfyllt och roligt, att det inte behöver vara en maktmanifestation. För mig är det något oerhört stort eftersom jag hade det dåligt i sängen med exet från första början.

Det är också ett framsteg för mig att inte känna mig så präktig jämt. Att det finns någonting att vinna på att vara lite glad och oseriös.

Ett litet men samtidigt stort steg.

Kramar! Känner ni igen er i hans sexbeteende?

Vem kände vem?

Under min morgonpromenad till jobbet hinner jag tänka mycket.
Det är därför jag försöker se till att promenera de 25 minutrarna i stället för att ta buss eller bil.

Jag märkte att jag var arg på nytt. Jag kände efter för att se om jag hade fastnat i ilskan, om det var samma saker som tidigare som jag var arg på, men det var något nytt. Det gamla kändes arkiverat vilket i sig är skönt att inse, att jag kommer framåt.

Jag är arg på att den idioten gjorde anspråk på att känna mig bättre än jag själv och att varken han eller jag ifrågasatte den befängda idén. Och jag tänkte under mina bestämda steg att det till sist var tvärtom. Jag kände honom bättre än han själv gjorde eftersom han saknade självkännedom. Han däremot, han lärde aldrig känna mig. Hur skulle han lära känna mig när han varken ville lyssna eller förstå eller se mig för den jag var? Han ville göra mig till någon annan. Det var bara den där föreställningen av å ena sidan hon den där bristfälliga som han skulle omforma och å andra sidan hon som ibland nådde upp till hans skruvade ideal.

Men han kände aldrig mig. Ändå lät jag honom diktera för mig hurdan jag var.

Jag vill skrika till honom hur fel han hade.
Men jag vet att det inte tjänar något till.


Känner du igen dig?

Min kväll

Ikväll var det min kväll, har tagit det lugnt hemma och bara gjort det jag haft lust med. Det visade sig att det var matlagning.

Åh syster, jag älskar när jag känner en fröjd i att pyssla i köket. Som jag nämnde i ett tidigare inlägg dödade han närmast min självkänsla i köket. Nu gör jag saker på mitt sätt igen och saker som jag gillar. Det blir gott och jag har det mysigt, riktigt roligt. Jag tror jag börjar hitta min kärlek till maten igen!

Jag lagade pastagratäng på eget vis till middag och kokade en soppa på potatis, purjolök, broccoli och gröna ärtor för lunchlådor framöver. Jag vet att det kommer trötta tillfällen igen, därför tar jag hand om mig på förhand nu när jag är glad och pigg. Jag gjorde också min egen müsli. Det sistnämnda har jag gjort i flera omgångar nu. Jag älskar lyxiga frukostar och pratade även med honom om att göra müsli. Vilken idiotisk ide tyckte han. Han förlöjligade den och för att inte ge honom tillfälle att håna mig varje frukost när jag plockade fram min müsli så lät jag bli att göra den. Nu äter jag den och jag njuter varje morgon av min nyttiga och goda egna blandning. Den är jag, den är min smak. Han hånade den och jag lät det ske. Men den är min smak, en liten liten del av det jag vill och även om den är liten har ingen en rätt att ta bort den.

Kommer du på något litet som han har kvävt, tänk efter, något litet som du har släppt, men som du skulle längta efter om du bara fick ett andrum?

Vad är för bra?

Fina syster!

Jag försöker fortfarande att klura kring frågan: Vad är för bra för att vara sant? Jag plågas av minnen från vår första tid, antagligen just för att vi träffades så här års, vi blev tillsammans i maj.

Det var grönt och prunkande och jag svävade som jag inte trodde att jag kunde sväva. Vi hade lärt känna varandra under våren och det tog slut med min dåvarande. Två dagar efter separationen följde mitt ex mig hem från en pubkväll med gemensamma vänner. Han förklarade att han kände något särskilt för mig, att jag var speciell, att jag var olik alla andra tjejer han hade mött. Han följde mig in och vi bara låg intill varandra på min säng och det dånade inom mig av de största känslorna jag har känt.

Tänk vad jag släppte in honom. Och tänk, jag tänkte: Det är så här det ska kännas. Han var mjuk, men ändå så säker på mig, så uppvaktande, han såg mig som jag kände att ingen hade sett mig. Tre veckor senare pratade han om att flytta ihop. Två veckor till och han skrev "Jag vill leva mitt liv med dig, jag älskar allt med dig, alltid". Han kom med matkassar när jag var sjuk, presenterade mig stolt för sina vänner, sina föräldrar, var lyrisk första gången vi besökte mina föräldrar "wow, det var HÄR du växte upp, tänk att jag är där DU växte upp". Och jag då? Jag var så lycklig, så kär och han var den bästa jag hade mött.

När det vände? Mot slutet av sommaren. Han drog sig undan, blev kort i tonen. När vi diskuterade kröp det fram att han tyckte att jag var för upptagen med jobbet, att jag bara pratade om det och umgicks för mycket med mina kollegor, att det knappast var bra för mig. Och att jag klädde mig som en fattig student.

Jag var ju stressad, jag misstolkade allt som omtanke. Sänkte ambitioner på jobbet, umgicks lite mindre med kollegorna. Började uppdatera min garderob eftersom han kanske hade rätt... Så var det igång systrar. En oändlig rad av anpassningar. För han var ju mannen i mitt liv. Den rätte. Och han älskade mig.

Jag vet att det inte var sant, jag vet i dag att han satte mig på en piedestal, som de här männen idealiserar, och så fort jag avvek från hans omöjliga ideal försökte han tvinga mig till att bli något jag inte var. Han älskade en drömbild, han hade ingen verklig förmåga att älska mig. De brister jag hade skojat om att jag hade, plötsligt blev de hans vapen emot mig. Jag trodde att han älskade mig. Nu vet jag att han började bekämpa allt som var jag. Han kunde inte visa mig respekten. Han tog sig rätten att försöka omforma mig. Han tog sig en makt han inte hade rätt till.

Så det är klart att jag är rädd för förälskelse. Den gjorde mig blind och maktlös. För att ni som inte hänger med ska förstå:från sidan varningstecken.n.nu saxar jag följande.

A: Han säger att du är den enda kvinnan som har förstått honom och att du är den enda som har behandlat honom bra. Han sätter dig på en piedestal. Det kommer inte dröja länge förrän han säger att "du är precis som alla andra". Han kan även göra motsatsen: han kanske talar om sina tidigare partners på ett sätt som gör att du känner dig underlägsen och att du aldrig kan "nå måttet", vilket ger honom makt över dig.

B: Han är hjälpsam mot dig på ett sätt som får dig att känna dig obekväm. Han får dig ständigt att stå i någon sorts tacksamhetsskuld och blir sur om han inte får hjälpa dig, om du exempelvis tackar nej. Han har åsikter om hur du bör leva ditt liv på olika sätt och blir sur om du inte tar emot hans "tips".

C: Dessa män har ofta orealistiska förväntningar på sin partner, som för honom ska vara den "perfekta kvinnan". I början kan hon idealiseras, bara för att snart bli bestraffad när hon inte kan leva upp till hans orealistiska förväntningar.

D: Han vill flytta ihop eller gifta sig väldigt tidigt i relationen. Detta är ett sätt för honom att kontrollera dig, att "äga" dig. Han har svårt att acceptera om du vill vänta med dessa saker.

E:  En narcissist förväntar sig ofta att andra ska anpassa sig till narcissistens planer. Några narcissister försöker modifiera andras planer, men använder charm för att uppnå samtycke.

Så här sammanfattar Tuvaforum:

–  Idealisering
Under den här fasen är en osund narcissist mycket kärleksfull och visar sitt bästa beteende. Har han charm så kopplar han på den för fullt samtidigt som han berättar att han aldrig känt så starkt för någon annan som han nu gör för dig. Vi vill alla bli älskade av den person som vi älskar, så är den här personen attraktiv för dig i övrigt så kommer du antagligen att falla för honom. Om han hade varit sund i sin narcissism så skulle detta kunna vara "äntligen" för dig. Men har den här personen en störning i sin narcissism så kommer förälskelsen leda rakt vidare till en fas som kommer att kosta dig ont psykiskt och fysiskt.
/../ Om allt verkar för bra för att vara sant, är det förmodligen det. Du blir kanske överväldigad av denna uppvisning av omedelbar attraktion, omedelbar engagemang och omedelbar planering för framtiden  - men det är inte sunt! Normala och sunda individer kräver en lång process att utveckla en relation, eftersom det finns så mycket som står på spel. Det är sant att vi kan bli förälskade i andra snabbt - men inte att ge sådana orealistiska löften och planera livet tillsammans efter några veckor.


Läs mer här


Till sist en liten tanke: Att jag kunde älska så stort tyder ju på att det finns så stora känslor, det är klart att jag skulle kunna möta en man som gav det tillbaka. Men vad läskigt det är att det kan vara så bedrägligt.

Minns det han sa om andra

Då och då kommer nya minnen fram. Då och då. Nu kom jag att tänka på hur illa han pratade om mina kollegor, fnös åt dem och deras arbete, jag kunde aldrig riktigt förstå varför han var så himla upprörd, så nedlåtande.

Idag vet jag att han hade fel om dem. Helt säkert. Att hans förakt inte sa något om deras prestationer, bara om hans svartvita världsbild. Antingen var någon felfri eller så var den en idiot. I båda fallen gjorde han felbedömningar.

Men vissa av dem, de han hatade mest, ibland tänker jag att det var personer som fungerade som honom. Han hatade när någon annan visade något av hans skeva beteenden. Kanske för att han var en av få som förstod vilken egoism och känslokyla son låg bakom, vi andra bortförklarar ju, men han kände igen personer som betedde sig likadant. Kanske såg han det som att bara de som följde hans spelregler var ett verkligt hot. Vi andra skulle ju följa all moral och hänsyn i världen också enligt honom. Kanske blev han så hatisk för att han visste vilka som skulle kunna bli lurade av honom och vilka som genast skulle förstå, eftersom de betedde sig lika illa.

Vad tor ni? Vad händer när två narcissister möts? Kan det bli annat än krig?